I natt vaknade vi av världens dån, det tog en stund innan vi förstod att det var vårt första skyfall här i Zambia. Det höll väl på ett par timmar sen slutade det tvärt. I morse var där små vattenpölar överallt men annars var det lika soligt och lagom varmt som det brukar vara på morgnarna. Här är väldigt grönt och lummigt och de säger själva att de är välsignade i Zambia eftersom att de får dessa regn med jämna mellanrum så att växterna kan hålla sig gröna och fina. Det är höst här nu, eller som de kallar det ”time of the wind”. Det innebär att det kommer att bli kallare och kallare och när vi åker hem i juni kommer det att vara jättekallt, dvs ca 23 grader i skuggan, kallare än så blir det inte, då är det vinter.
Vår största utmaning här just nu är faktiskt att försöka få någon form av färg innan vi åker hem till Sverige igen. Det kan tyckas vara den enklaste saken i världen, men i solen är det alldeles för varmt och skuggan verkar vara väldigt effektiv på sitt sätt. Dessutom har vi nya trädgårdsmästare här som inte är vana vid oss västerlänningar än. De har vars en trädgård som de jobbar i hela dagen och när de pausar så gör dom det här. Det innebär att i veckorna ska vi helst inte vara mindre avklädda än vanligt, dvs kjol över knäet och minst linne, även om vi är i ”vår” insynsskyddade trädgård. På helgerna däremot, när de inte är här, är det fritt fram. Så idag gäller det! Vi får väl se hur länge vi orkar…
Intervjuerna går över förväntan för tillfället, igår kväll fick vi ytterligare en, så nu har vi totalt fem inspelade intervjuer som ska transkripteras. De blir tyvärr ganska korta trots uppmaningar att berätta mer och följdfrågor, så därför kommer vi att behöva hålla lite fler intervjuer än vi räknade med. Men oftast är det inga problem att få sjuksköterskorna att ställa upp, vissa har dock svårt att få tid över. Hittills har alla föredragit att bli intervjuade under arbetstid, vilket är en upplevelse och utmaning i sig.
Igår när vi gick runt och letade efter sjuksköterskorna, träffade vi på den barnmorska som vi bara fick en halv intervju med häromdagen. Hon stod inne på en större förlossningssal och ropade ut till oss när vi gick förbi: ”Kom in så får ni se hur mycket jag har att göra!”. Sagt och gjort, vi gick in i salen och där inne låg tre kvinnor bredvid varandra, alla på olika stadier i förlossningsarbetet. På andra sidan salen stod en läkare som vi träffat på tidigare och undersökte ett litet prematurt barn, en liten fågelunge, inte större än ett smörpaket med en vikt på uppskattningsvis knappt 1000g. Han vinkade in oss för att samtidigt höra hur det gick för oss och våra intervjuer. Det känns så fel att gå in på en sådan sal med allt vad det innebär av infektionsrisk för det lilla barnet och kvinnornas privata sfär där de ligger helt utblottade.
Vi diskuterar liknande dilemman hela tiden och kommer fram till att detta är deras verklighet, hur vi har det hemma är inte en självklarhet här och kanske inte ens önskvärt. Är det vi har hemma verkligen alltid det ”rätta”, vad är rätt och vad är fel?
Här där vi befinner oss förklaras mycket som ”Guds vilja”, detta kan vi se som en förklaring på mycket av det ibland extremt långsamma arbetet. Ett exempel är ”våra” trädgårdsmästare som oftast jobbar från tidig morgon till sen eftermiddag i trädgården. Under denna tid kan det totala utförda arbetet vara att alla rabatterna blivit vattnade och några kvadratmeter gräs har blivit klippt med en typ av machete. Resten av tiden går de mest omkring, tuggar på ett strå, sätter sig ner i skuggan, pratar med kompisen på andra sidan staketet osv. Visst hjälper värmen till, men hos oss kliar det i fingrarna bara av att se dem. MEN vad är det som säger att vårt sätta att leva är det rätta? Vi är effektiva, vi kommer på lösningar på problem snabbare, vi underhåller våra byggnader bättre, vi räddar fler liv, vi blir äldst i världen… Men till vilket pris? Personligen föredrar jag fortfarande vårt ”effektiva” sätt att leva i västvärlden, men jag kan helt klart se skillnader i den harmoni, glädje och gemenskap som de flesta utstrålar här, trots ibland skitiga kläder och hungriga magar. Just detta tror jag att vi har förlorat någonstans på vägen till våra effektiva och “hälsosamma” liv.
Trevlig helg!