Nu har vi varit i Bolivia en månad. Tiden springer fram. Det känns som om det var 3 månader sen jag mötte upp Alexandra den där tidiga kyliga morgonen då vi skulle ta tåget till Kastrup. Jag kände stress över att inte ha med mig mobilen. Hur skulle jag klara mig utan den? Nu minns jag knappt hur det är att vara beroende att av ständigt ta upp den i fickan för att kolla om någonting viktigt har hänt. Men vi har ändå haft en mobil under denna månad, som folk i Bolivia har kunnat nå oss på. Vi har dock inte kunnat ringa från den. Ett världsligt problem tyckte vi. Men för ett par dagar sen blev Alex bestulen på både mobil, pengar och kreditkort. Även detta en världslig sak tyckte vi. Mitt kort är ju fortfarande med oss, så allt är lugnt!
Igår förflyttade vi oss från Cochabamba till La Paz, 8 timmar på en stekhet buss. Med världens vackraste utsikt, högsta altituden vi gled förbi låg på 4500 meter. Under bussresan fick jag tid att summera vistelsen i Cochabamba och det har varit en omtumlande tid. Jag har befunnit mig i situationer som påverkat mig starkt. Situationer som brutit ned mig, situationer som stärkt mig. Jag har kommit närmare min vän och reskamrat och jag har kommit närmare mig själv. Jag har fått vänner för livet och som alltid önskar jag att de kunde vara med mig varje dag. Jag önskar att världen skulle vara lite mindre så att avstånden från alla underbara människor jag möter skulle vara lite kortare.
Jag har börjat lära känna ett land och en kontinent fylld med kärlek, stolthet och framtidshopp. Jag har börjat lära känna ett land och en kontinent fylld med motsättningar, rasism och ondska. Inte minst ondskan som kommit hemifrån, från Europa. Jag har fått se hur detta är närvarande varje dag, i varje handling för många människor. Jag har mött människor som kämpar. Som varje dag kämpar för sina liv, de som kämpar för någon annans liv. Kampen är så närvarande att den blir vacker och stolt. Vilket hela tiden får mig att fundera över hur enkelt det är att leva ett liv i Sverige. Där kampen inte är lika närvarande och direkt.
Jag vill vara en del av den här kampen. Jag vill vara en del av den här världen. Jag vill kämpa för alla dem som inte kan kämpa själva. Jag vill kämpa för rättvisa, för att ditt och mitt liv ska vara lika mycket värda. Jag vill kämpa för Pachmama (moder jord) som ger oss förutsättningar för dessa liv. Jag vill kämpa för att våra barn ska få ett tryggt och värdigt liv. Jag vill kämpa för allt det här, sida vid sida med alla de andra som är en del av denna kamp. Jag vill kämpa för medkänsla, värdighet och kärlek.
Idag åker vi vidare till Rurrenabaque där vi ska ut i nationalparken Madidi och sen vidare och besöka projektet ArBolivia som hållbarhetsbyrån U&We samarbetar med. Med andra ord, vårt äventyr fortsätter!