Reunion in Jinja!

In the past week, I have worked on transcribing my interviews and met with YOLRED (Youth Leaders for Restoration and Development – an initiative founded by former abductees and others who were affected by the war to support youth).

I went to Jinja last Friday. The journey started with a canceled bus at 8 AM and a one-hour delayed post bus from Gulu to Kampala. The trip was quite long (7 hours) as the bus stops several times on route. In Kampala, I changed to a matatu (the shared taxis) to Jinja with the help of the brother of my contact. The drive was … interesting. There are at least 15-20 persons in the car with all their luggage (be it bags of corn, rice, weekend bags). After dark, much rain, and delays due to queues, our driver decided to drive off-road – against traffic! After 3.5 hours, I finally arrived in Jinja where Matilda picked me up. Matilda and I met at the MFS preparation course in Hӓrnӧsand. It was so much fun to reunite in Uganda. On Saturday, we went river rafting, sightseeing in town, and had a delicious dinner right next to the Nile. Unfortunately, I had to go back already on Sunday morning to reach the last afternoon bus to Gulu which leaves at 1 PM. After the experience with the matatu on Friday, I decided to go with a safer, more comfortable, and expensive option: The Pineapple Express. I can only recommend it. We arrived in just 2.5 hours and that included a stop at the bank. The service is a hire car and driver, which takes you from point A to B with whatever stops you desire (hence, the higher cost).

This time, I will be back in Gulu for just three days as Matilda and I are going to Bwindi Impenetrable Forest to track the gorillas. I am so excited!

The first rapid aka. a four-meter waterfall

The boat actually did not flip but 50 % of the crew went for a swim

On our way to the rafting site in an open truck

Monkey on one of the main roads in Jinja

Local artist in Jinja

The Nile (Jinja)

African Time….

This past week has been very busy and productive thanks to my local contact. It is just the second week of my field study, but I have already managed to conduct several interviews with both community leaders, professionals working in psycho-social care, and state officials. Last week one of the interviewees included a bishop from the district who is seen as a hero around here. He is one of the religious leaders that have taken a very active role in promoting reconciliation and aiding the reintegration process. I have even interviewed three formerly abducted persons about their experiences of return. While I am quite happy with the results, some challenges remain. First, African time is both a blessing and a challenge. I love not scheduling my whole day which makes me feel less stressed than usual. At the same time, calling interviewees at the time of our meeting to find that they cannot make it or are several hours late is not my favorite way to spend my time. Secondly, the day I was interviewing former abductees, my interpreter got sick (he is feeling better now!). Thus, I had to make use of another guy from one of our partner’s office. It was my first time doing interviews with the use of an interpreter and I am not sure whether I am fully satisfied with the translation. I, at least, felt like some details might be missing. The solution is that my interpreter will go through the recordings and transcription this week.

In the evenings, I had dinner with the founders of Gulu War Affected Training Center and Backup Uganda. Both were a very pleasant experience that must be repeated soon. On Saturday, I went out with my roomies and some friends to the restaurant O’ café for the Open Mic Night. We had Rolex (a wrap with eggs), some drinks, and enjoyed the dances, music, and spoken word performance. It is a biweekly event that is also used as a venue for raising funds to cover the medical bills of some local beneficiaries.

Now, I am looking much forward to tomorrow’s Labor Day celebrations and to visit my friend from the preparation course in Hӓrnӧsand, Matilda, who is doing her field study in Jinja. I am keeping my fingers crossed for good weather, so we can go river rafting and cruise the Nile.

Traditional huts and preparation of sim sim and millet (among others)

Delicious Ethiopian food at Abyssinia (highly recommendable!)

Laundry day in Uganda

Open Mic Night at O’ Café


Forgiveness after the Atiak Massacre

“When there is peace, anything is possible” – Godfrey Canwat, Hope and Peace for Humanity, Uganda.

Thursday the 20th of April 1995, the senior LRA-commander Vincent Otti and his troops claimed the lives of over 300 people in the Atiak Massacre. Among those killed were 48 students and two teachers from the Atiak Technical School. Atiak is a village 71 kilometers North of Gulu town. It is situated in Kilak County (Amuru District). After the brutal killings, several young boys and girls were abducted. Some are yet to return, 23 years after the Massacre. A monument bearing the names of some of the deceased was raised in 1996 at the Atiak Trading Centre. Notably, several of the perpetrators live in the community alongside the victims and their families. Forgiveness is highly valued in the Acholi cultural region. It is believed that some things (e.g. murder) cannot be changed through retributive justice (as it cannot bring back the dead). Hence, the Acholi uses other procedures such as the mato oput ritual (the cleansing of the spirit) which seeks to reconcile the community, perpetrator, and victims.

Today, we participated in the 23rd commemoration of the Massacre and the inter-faith memorial prayer. Prayers and blessings were officiated by heads of the Protestant, Orthodox, Catholic, and Muslim faiths. The need for forgiveness was stressed throughout the prayers. Forgiveness for all engaged in the war and for “the brothers and sisters” that committed the crimes in Atiak.

After my first (and quite late) interview, I will spend the rest of my Friday night with my roomies and lots of music.

Kop Ango! from Gulu

I have arrived and settled in Uganda, the Pearl of Africa! And what a welcome. I do not believe that I have ever met as kind, open, and welcoming a people before. Everyone is very eager to chat and help if needed.

After a long but comfortable journey with Qatar Airways (Copenhagen – Doha – Entebbe), my host, Paul (the brother of my classmate and friend, Peter) picked me up at the airport. I spent the first 3 days in his home in Seeta village outside of Kampala, being welcomed by his loving family and housemates. The connection to the family and community is very important and I felt honored to be welcomed and addressed as Auntie or Sister.

On Sunday, I met my contact, Mr. Godfrey Canwat (the Executive Director of Hope and Peace for Humanity), and my two Swedish roomies, Hedvig and Shima, at the bus station in Kampala and we set out for the 6 hours bus journey. Our house in Gulu is very central. It is just a two-minute walk from the office of Hope and Peace for Humanity and less than 5 minutes from Gulu Main Market. At the market, you can get everything! The fresh, gigantic, and tasty avocados are my favorite. And they come at a price of less than 2 SEK. In the house, we also live with the French volunteer, Aude, and (at times) Mary, who is the daughter of the landlady.

Gulu is often described as the “Capital of the North.” The district of Gulu was among those most affected by the war (1986-2010). A conflict that has complex roots and continues to impact the population. Sunday, the 15th of April, was the Good Deeds Day – a day to do good for and with the communities. As Sunday is a day of rest in Uganda, Hope and Peace for Humanity and their partners invited us to celebrate it, Monday the 16th. We went to Atyang village where we did different good deeds with community members including cleaning the public toilets, planting trees, slashing (cutting the grass using traditional slashers/knives), giving kits with mosquito nets to expecting mothers and much more. The Good Deeds Day is a day where individuals do something good, large or small, “to improve the lives of others and positively change the world.” While this is a global annual tradition, I aspire to, and encourage others to, try and do good deeds every day.

For now, I am enjoying the hospitality of the locals in Gulu, getting used to the “Ugandan” time, enjoying the local cuisine (Matooke, Posho, Kalo, and Cassava), and waiting impatiently for the mango season. We have our very own tree in the garden! On a last note, and to much amusement for the Ugandans, I managed to get sunburned on Monday. Lesson learned – my sensitive skin is now protected even in the cloudy, rainy weather.

I am looking forward to the next two months in a place where I already begin to feel at home.

The amazing organization that is helping me out. Read more about their projects on

My outdoor toilet and an avocado tree in Seeta village

My study place in Paul´s garden (Seeta village).

The local bus from Kampala to Gulu where local and Christian music is played on the screen.

Some of my lovely roommates. From the left: Shima, Mary, and Hedvig.

The fruit and vegetable section at Gulu Main Market.

Planting trees at the community health center.

Doing some manual labor to support the local community in Atyang village.

The team of the day, including Hope and Peace for Humanity´s employees, volunteers, and partners as well as community members.

A perfect breakfast setting.

Såren efter en långdragen konflikt

Hej allesammans,

snart har det gått en vecka sedan jag ankom till Uganda. So far, so good. Jag är bosatt i norra Ugandas ”huvudstad” Gulu. Min kandidatuppsats kommer att handla om forna barnsoldater som är delaktiga i rehabilitering genom en icke-statlig organisation som heter Community Network for Social Justice. Denna NGO är väldigt liten och verkar i mindre samhällen där det finns barnsoldater. Idag är flertalet utav de forna barnsoldaterna tonåringar eller unga vuxna. Att tala om psykiska besvär i Uganda är väldigt stigmatiserande. Vad denna NGO gör att dessa personer får dela med av sina erfarenheter genom gruppsamtal eller privata samtal.

Idag var det min första dag ute i fält. Jag var i staden Atiak, Amuru distriktet. Landsgränsen till Syd-sudan är relativt nära. Vad denna stad är ”känd” för är Lord’s Resistance Army’s  (LRA) massaker 20-onde april 1995. Ungefär 300 människor dog. Totalt så har Atiak och resterande norra Uganda levt i konflikt (hög och låg-aktuell) i 20 års tid. Vad jag gjorde i Atiak var att träffa och presentera mig för flertalet lokala ledare i staden. De alla välkomnade mig och sade att de skulle hjälpa mig så gott de kunde. Sedan bestod min dag av observationer i Atiak. Jag tyckte att det var lugnt och rofyllt i staden. Men till och från slog tanken mig när personer passerade förbi mig med trasiga, smutsiga och illaluktande kläder – att detta är en stad som har lidit och lider av en avslutad konflikt. Flyktinglägerna är borta och människorna är åter till sin primära bostad. Människorna är fattiga och flertalet bor i lerhyddor med halmtak.

En man fångade mitt intresse när jag skulle besöka Atiaks Lwani Memorial College. Han låg och grävde under ett träd som såg ut som en bikupa (svårt att förklara). Han var smutsig och såg härjad ut. Min key informant, och fältmedhjälpare Chris stannade och pratade med honom på Acholi (språket som talas här). De alla skrattade och sedan körde Chris vidare. Jag frågade då Chris vad han höll på med och till svar fick jag ”He’s digging for a rabbit”, ”a rabbit?” sade jag och såg fundersam ut. Då fick jag förklaringen av Chris brorson att denne man var psykiskt skadad efter LRA och att han har inte varit sig själv sen dess. Såren från en konflikt finns fortfarande kvar i Atiak.

Chris utanför sitt barndomshem i Atiak

Chris utanför sitt barndomshem i Atiak

"Apan i buren" försöker smälta in med afrikansk klänning

”Apan i buren” försöker smälta in med afrikansk klänning

Minnesmonumentet för massakern 1995 i Atiak

Minnesmonumentet för massakern 1995 i Atiak

Hälsning från Uganda


Så idag börjar vecka 3 för oss i Uganda. Förra veckan var vi på sjukhuset här i Entebbe och observerade sjuksköterskor när de arbetade. Att observera är svårt. Eftersom allt är så annorlunda från Sverige vill vi dokumentera allting, men det är omöjligt.

På det statligt ägda sjukhuset finns två salar, en för män och en för kvinnor, och i varje sal finns fem sängar. Att patienterna har anhöriga med sig som bor på sjukhuset är avgörande eftersom de har med sig mat, kläder, sängkläder, betalar för mediciner och hjälper till med den basala omvårdnaden när det behövs. Utan en anhörig med sig som hjälper en har sjukhuset inte möjlighet att förse patienterna med det. När vi lämnade sjukhuset i torsdags hade det inte varit en läkare där på 1,5 vecka.

Förra veckan var vi på sjukhuset på förmiddagarna och renskrev våra observationer på eftermiddagarna. Den här veckan lägger vi upp det lite annorlunda. Idag gör vi observationer på eftermiddagen och kommande dagar ska vi intervjua två sjuksköterskor. Beroende på vad vi får ut den här veckan få vi se hur det blir fortsättningsvis.

Vi stannar i Entebbe till den 12 december, så långt har vi betalat för lägenheten vi hyr. Sedan har vi tänkt åka runt i landet och hitta nya ställen vi kan skriva klart uppsatsen på. Vi får besök av familjemedlemmar i slutet av december så då återvänder vi till Entebbe.

Vi åkte till Jinja den här helgen, en stad som ligger ca 10 mil från Entebbe. I bilen på väg hem igår såg vi det fantastiska landskapet.

Hoppas att allt är bra i Sverige. Vi längtar inte hem.



Tar här våra första stapplande bloggsteg. Varma hälsningar från Entebbe, Uganda! Idag har vi haft vårt första möte med översjuksköterskan på hospitalet i stan. Det var sannerligen intressant och givande. Imorgon klockan halv tio ska vi åter sammanstråla för att i gemensam trupp bege oss till den medicinavdelning där våra observationer ska äga rum. Vi ser fram emot dessa veckor med spänd tillförsikt. När vi så åter kom hem (DEFINITION: lägenhetshotell i ”villaförort”, atmosfär: lugnt och fridfullt) fortsatte uppsatsförberedelserna i en rasande fart, dock utan el vilket försvårade det hela en smula. MEN! Människan är ju typ världens mest anpassningsbara djur, därför anpassade vi oss efter omständigheterna och valde en annan väg, dock mot samma mål (viktigt att ha i åtanke). Det sägs ju ofta att ju längre tid en spenderar i en kultur, ju svårare blir det att beskriva dess särdrag, dvs. det som är annorlunda mot det vi själva tar för givet. Efter en knapp vecka skulle således listan kunna bli tämligen lång. Och tråkig etc. Några underbara aspekter kan dock i detta skede icke passera obemärkt. Älskvärda aspekter: (enligt underteckande, återfödda i Uganda sedan en vecka) Tempo, alltså rytmen i förehavandena. intermänskliga närheten, om en kan säga så? Självdistans och autoironi hos härliga individer som redan blivit vänner. ( HAV ÖVERSEENDE MED THE MASTER OF KLYSCHOR)

Nu är klockan snart kvart över fem och det är dags för en liten joggingtur.

All vår värme och kärlek,

Maddo & Linnea

Sista veckan

P1040412 P1040421 P1040424 P1040423


Idag är dagen med stort D, det vill säga dagen då jag och Paulina skiljs åt. För Paulinas del slutar resan här, och jag fortsätter till Bwindi naturreservat för att titta på gorillor. Veckan som gått kan sammanfattas med ett ord: regn. Det är ett under att vi inte har blivit tokiga, för det har regnat utan uppehåll sedan i måndags. Inte mycket annat att göra än att sitta och uggla på rummet, då vägarna blir till lervälling och därför är livsfarliga att färdas på när det regnar. Det enda positiva vi har fått ut av regnet, är att vi lyckats färdigställa ett första utkast av vår MFS, den är inskickad till handledaren hemma i Sverige, nu väntar vi nervöst på hennes feedback.

Till vår stora glädje tittade solen fram igår för första gången på hela veckan. Vi lät inte tiden gå förlorad, utan tog oss efter frukost till närmaste hotell med swimmingpool. Där låg vi och gassade tills solen gick ner. Vi aktade oss noga för att inte bränna oss, solskyddsfaktor 30 från topp till tå och vi turades om att ligga i skuggan. Både jag och Paulina var överens om att det var en av de bästa dagarna vi haft i Uganda. I morse åt vi en sista frukost tillsammans i den soliga trädgården. Yoghurt med banan och vetebullar. Mums! Bilderna den här veckan föreställer vårt hostell här i Entebbe och trädgården där vi ätit många måltider. De bilderna uppsummerar vår vecka här i Entebbe rätt väl, eftersom vi mest uppehållit oss här. Stället osar av charm och backpacker-stämning, ett billigt alternativ till de annars väldigt dyra hotellen. Entebbe är en relativt dyr stad, men vi lyckades hitta en lokal marknad bredvid taxi park, där har vi kunnat äta billigt åtminstone en gång om dagen de senaste dagarna.

Eftersom det här förmodligen är sista inlägget i vår reseblogg, så känns det passande med ett värdigt avslut. Men hur sammanfattar man åtta veckor i Uganda på bästa sätt? Det kan säkert göras på många sätt, men jag tror att jag och Paulina vill avsluta med att tacka alla som gjort den här studieresan möjlig; vi har fått en massa nya vänner här i Uganda och träffat helt fantastiska människor. Till er som funderar på att åka till Afrika men inte vet vilket land som lockar, så måste jag säga att Uganda är det perfekta stället att börja på. Människorna är trevliga, de flesta är ärliga, stämningen är avslappnad och värmen är uthärdlig (i alla fall under regnperioden). Djurlivet är rikt och maten är spännande. Och bäst av allt: nästan inga spindlar!

Nästa anhalt: Entebbe!

P1040408 P1040368

Tisdag 2013.12.10

Ännu en vecka har gått och julstämningen är numera på topp. Ursäkta mitt försök till tråkigt rim, men vi har börjat värma upp inför tjugofjärde. Vi är nu inne på sista veckan tillsammans i Uganda och den spenderas i Entebbe. Vi lämnade Jinja i fredags efter en vecka som inleddes med några intensiva pluggdagar, sen var Tilde iväg på några timmars turridning under onsdagen, (hon kom tillbaka lycklig och hade träningsvärk i flera dagar) och under torsdagen besökte vi fosterfamiljen vi lärt känna en sista gång. Den dagen hade vi för övrigt en lätt dödsångest efter att ha vält med en bodaboda för att en taximinibuss körde in i oss. Allting gick bra, men vi fick en ny respekt för det här med trafik och jag kände tacksamhet över mitt lilla portabla apotek. Men, men, vi är som sagt numera i Entebbe på ett litet trevligt hostel. Entebbe och Jinja skiljer sig mycket åt. Entebbe är Ugandas flygplatsstad och även landets tidigare huvudstad upplyste Tilde mig om. Vi är här främst för att sitta stilla och skriva på vår uppsats, men tanken är att vi även ska ta tre dagar ledigt då vi förhoppningsvis får lite färg och även besöker Entebbes botaniska trädgård. Under våra pluggdagar försöker vi utforska staden tidigt på morgnarna när det är svalt ute och gatorna nästintill är folktomma utöver motionärer och några väktare.

Entebbe ligger vid Victoriasjön och efter ett misslyckat försök i förrgår morse så lyckades vi igår till vår stora glädje att ta oss ner till vattnet. Vi har nu på nära håll konstaterat att ja, det är en stor sjö. Stor och vacker. Lite övrig info om staden är att det finns väldigt många hotell, allt är dyrare än i Jinja och till vår stora förtret så har vi inte hittat någon bra marknad än där vi kan köpa chapati. Dock fick vi ett tips igår om leta i närheten av taxipark så vi hoppas på bättre lycka idag.

Skrivkramp och solbränna

Söndag 2013.12.01

Jag och Paulina sitter på vårt rum, mätta efter en utsökt fiskgryta, och frågar oss själva: vart tog veckan vägen? Det var över en vecka sedan vi var på forsränning, men det känns som om det var igår. Tveklöst beror detta på att vi inte gjort annat denna vecka än att skriva. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, skriva, skriva. Det är en underdrift att påstå att man känner sig lite mossig i huvudet. Men – det har gett resultat. Vi har betat av ungefär halva uppsatsen vid det här laget, och nu återstår det viktigaste och svåraste: resultat- och analysdelen, samt metod-delen, som vi tänker spara till sist. Men vi känner oss taggade och hoppfulla. Än så länge är allt gott.

Personligen är jag tacksam för att vi inte har varit på några äventyr den här veckan, då forsränningen orsakade brännskador på mina lår och knän. Jag har roat mig med att visa upp brännblåsorna för tjejerna på rummet, som grimaserar åt vidrigheterna på mina ben. Det är väl ungefär så roligt det kan bli, samt att jag har roat mig med att dra av långa remsor uttorkad, död hud idag. Bortsett från det har det mest varit en smärtsam upplevelse, samt att det ser för jäkligt ut. Men efter en hel vecka inomhus ser jag nästan normal ut igen.

Idag är det första advent, och både jag och Paulina lider av julabstinens. Folket därhemma lägger upp bilder av pepparkakor och julmys på facebook så att vi blir tokiga. Vi försökte bota vår hemlängtan idag genom att spela julmusik från arla morgonstund, oj vilken julstämning det blev! Tommy Körberg och Carola är julsångernas kung och drottning! Tips: att lyssna på O Helga Natt är bra för att sparka igång kreativiteten.