Tanzania – Sida 2 – Minor Field Studies

2 maj, 20152 maj, 2015 av Frida Lind - Inga kommentarer

Sustainable safari in Tanzania?

To suddenly stand face to face with a wild lion is a thrilling experience. You caught yourself holding your breath, and almost not daring to blink. You see his majestic body moving smoothly over the road, and he continues to walk slowly over the savanna. In the next moment another magnificent creature comes out from the bushes: a female lion. They watch each other. The female looks suspicious, seemingly measuring the male with her graze. The male lion begins to walk towards her. We are all watching the scene with exhilaration. Will she approve his move? No. When he comes closer, she turns around and walks in another direction. Well, better luck next time Simba (lion in Swahili).

Moreover, now someone else is getting our attention. It is a Masai approaching us with his goats. I can feel that my body freeze. The Masai is walking in the same directions as the lions just have disappeared. And worse, his movement has not gone unnoticed from the lions’ eyes. I can suddenly see several lions walking out from the bushes. Six of them are now watching the lonely Masai. I feel uncomfortable. How will this end..? Should we interfere?

Well, my unease seems to be needless. The Masai, apparently aware of the situation, leaves his goats and walk towards the male lion. He stops and stares at the lion; challenging him with his gaze. They stand like that for a while. Then, the Masai calls his goats, and they walk calmly over the savanna. They are passing the lions without any problem. The lions just watch him proceed with his goats. I am impressed. It is fascinating to see how people and animals can live in some kind of symbiosis with each other.

When I, a few days ago, was on a safari-tour with a group of people from Sweden, we visited Lake Manyara and the Ngorongoro crater in Tanzania. During the safari, we saw many remarkable animals and stunning landscapes. It was amazing.

However, I couldn’t help myself from wondering if these safaris are sustainable? Does our presence interfere with the daily lives of the animals that are living on the savanna? Have the animals become used to the safari jeeps driving there every day? How does the jeeps pollution impact on the environment? And, do the safaris result in benefits for the Masai’s who own the land we are visiting during the safari-tour?

To know what actually should be considered sustainable tourism is a complicated question. As a tourist, you never know if you do harm or good. You always have several aspects to deliberate. On the one hand, the tourists pay the park fee, which contribute to the status of the land being a national park, which give the savanna protection. It also includes some small economic support to the Masai’s. On the other hand, the people’s presence might stress the animals. It might impact on the environment that various jeeps are crossing the savanna on a daily basis, stopping so the people can take pictures. Moreover, there is also risk of hitting the animals belonging to the Masai’s. More than once, we almost hit the goats and the cows when we’re driving in the National park.

The safari left me with mix feelings. I am delighted to have seen these marvelous animals, but also troubled if I have supported something that might interfere with the people and animals everyday life. How can safari’s be organized to be more sustainable? And how can I know what I contribute to?

This blog was originally publiced on Fuf-korrespondenterna: http://fufkorrespondenterna.com/2015/05/02/sustainable-safari-in-tanzania/

2 maj, 20152 maj, 2015 av Frida Lind - Inga kommentarer

Being sick…

It’s Friday night, and I am in a room. One of the walls is damaged. It looks quite old, and a little dirty. The light is not functioning properly; the shed that comes from it gives me an odd feeling. There is a tap in the corner. Water is running from it, and it leaves black marks in the sink. Different things are spread all over the place. There are bars in the windows. I don’t feel well…

Am I in a prison-cell?

No. In front of me there is an angry-looking woman with a needle in her hand. She wants to take a blood-test. I am in a hospital… Suddenly, I cannot help myself, but I start to laugh. I cannot stop laughing. The whole situation is so bizarre. The nurse looks at me with a strange look in her face. She asks me in a very harsh tone what is so funny? Between my laughter I try to explain to her that the situation is so different from what I am used to, and then we are both laughing. It feels better. She takes the needle from the sterile package, and she completes the blood-tests. Now she dosen’t look angry any longer: she is smiling and we are talking a bit in Swahili. Soon, I am off to the doctor in the next room, and two hours later, I am on my way back home: with two different kinds of antibiotics. I should soon be cured, the doctor promised. After four days of vomiting and high fewer, and I am looking forward to be healthy again.

Being sick in another country is always a challenge. You never know how the health system works. You don’t know what is the best option to choose, who you should contact, or which hospital you should visit. You don’t know how you should describe your symptoms, or if the medicine given to you actually will help.

During my third week in Tanzania, I was sick in Dar es Salaam. Nevertheless, I was blessed to be surrounded by new and supportive friends, which helped me to maintain a good spirit, despite my symptoms. Every day, my friends helped me to buy water and food, provided me with resorb (against dehydration), kept me company when I was not sleeping, or called me to ask how I was feeling. They looked up hospitals to me, and accompanied me during both my hospital visits. Thanks to this, I never felt alone or afraid. They helped me through some challenging days. I am very grateful to be surrounded by so many lovely people.

Asante sana marafiki yangu!

2 maj, 2015 av Linnea & Johanna - Inga kommentarer

Intervjuer och chockerande insikter

Inte så regelbundna blogginlägg.. Har haft en del att stå i. Delar upp den senaste tidens händelser i några inlägg nu i ett par dagar framöver, så håll utkik!

Som nämnt i tidigare inlägg hade studenterna här påsklov i två veckor, så vi besökte skolan Msiriwa secondary school, där vår studie äger rum, förra tisdagen när eleverna kom tillbaka. Vi började med en kort introduktion i form 4, motsvarande vårt första år på gymnasiet, där vi presenterade oss och vår tänkta studie. Vi delade ut formulär med påståenden om hälsa, som eleverna fick ranka dem, med det viktigaste först. Båda våra tolkar var med och vi märkte snabbt att Hyacinta var en heelt fantastisk människa och tolk som hjälpte oss jättemycket under hela tiden på skolan. Flickorna hade jättemycket frågor till oss, om allt mellan politik och kvinnors inflytande i Sverige och våra favoritmaträtter, väldigt intressant och kul.

Vi fick även en rundvisning på skolan av rektorn (som är en kvinna, för övrigt var det bara två anställda kvinnliga lärare, resten män…) och blev presenterade för alla lärare. Hon var jättepositiv till hela vårt projekt och ville gärna se hälsoformuläret, som hon även fyllde i med stor entusiasm. Vi blev bjudna på läsk och Hyacinta och rektorn hade en ganska hetsig diskussion med vår manliga tolk om hur det är att vara kvinna i Tanzania, chockerande hur vissa män här ser på kvinnor alltså.

Dag två på skolan var det dags för intervjuer. Vi började med tjejerna och första intervjun var något trevande, med en blyg flicka och en ganska nervös intervjuare (jag). Det kom dock fram en hel del givande svar och nervositeten släppte något från båda sidor efter ett tag.

Följande intervjuer gjordes vidare under samma vecka samt veckan efter. Vi använder oss av så kallade flash cards, där vi har tjugofyra olika påståenden om hälsa, skrivna på Swahili och Engelska, där vi låter den som blir intervjuad plocka ut kort som de associerar med hälsa och sedan ranka dem. Sedan har de fått prata ganska fritt om varje kort och vi har ställt en del korta följdfrågor. Flash cards var tänkt som ett hjälpmedel, dels för at överkomma språkbarriären och även som en bra hjälp eftersom vi är ovana intervjuare, där något fysiskt att “plocka med” och gå tillbaka till om det blir tysta stunder kan kännas tryggt, vilket det gjorde.

Vi har ännu inte börjat analysera det insamlade materialet, men efter att ha transkriberat har vi nog ändå snappat upp en del teman, som antagligen kommer att visa sig i resultatet. Bland annat att många ungdomar tycker att stress är ett problem som påverkar hälsan väldigt negativt. Många uttryckte stress för att inte klara slutproven i slutet av terminen och även en stress för att föräldrarna skulle bli sjuka och gå bort. Många tjejer uttryckte många starka känslor som “Skam”, “självmord” och “rädsla för övergrepp och våldtäkt”, vilket såklart chockerade oss.

Även om tjejerna berättade saker som gjorde en väldigt ledsen och nedstämd, så var vissa delar av samtalen också väldigt givande och roliga, eftersom flera frågor till oss ställdes efter intervjun, där de öppnade upp sig mer och samtalet blev mer naturligt och på en mer avslappnad nivå.

Långt inlägg, mer kommer. /Linnea

16 april, 201516 april, 2015 av Frida Lind - 1 kommentar

Dar – The City of Contrasts

If I didn’t see the sunrise and the sunset every day, I would have a very hard time to tell how long time has passed since I arrived. No day is the other day alike. One day here almost feels like a week somewhere else. There are so many new impressions, so many new surprises. I have been in Dar es Salaam for a bit more than two weeks now, and one thing that hits me every day is the vast contrasts this city offers.

For the last couple of weeks, I have been able to travel between different parts of society. From meetings with highly respected professors from Western well-known universities; to having dinner and drinks with people from the World Bank; to discuss development- issues with international and local NGOs; to meet local students; to talk to people who are trying to make a living from different small business; to see how the lower middle class is living; to go to the beach, and for a day feeling like a tourist… My life these weeks has been shifting. I have experienced the more simple life of the middle class in Dar. Travelling as they do, getting stuck in traffic jams, and standing in the dala dala (the local small bus) for hours without being able to move much, sweating a great deal, as well as walking through the flooded roads, and eating local food (rice and beans) at traditional places. From this, to the life of the expats: having fancy dinners in the top-roof restaurants in the city-center, and relaxing time in the tourist areas. I must say that the contrasts are striking.

These experiences can be seen as an expression of being privileged. I am a white young woman from a Western country, which might be the factor that enables me to travel between these different worlds, and be able to return to my safe hostel in the end of the day.

However, I am grateful that I didn’t do this trip at an even earlier age, because it is challenging. When I listen to Tanzanian students who have devoted their whole soul to somehow be able to pay the tuition-fees a little bit longer, and make their dream of education come true, I cannot help to compare it with my own situation. I was luckily born in a country where we have a system with free education, a monthly student-grant, and even can be awarded scholarships to write our theses in another country of our choice… Again: the contrasts.

So, to be white in some senses means to be advantaged. We may still have the opportunity to do things that others are not able to, and for this I believe that we should be very grateful. (And I also believe it is wrong, and it’s a quite post-colonial-mindset.)

Nevertheless, being a white woman here also includes many challenges. You can never walk un-noticed in the streets, never take the bus without getting many other offers of transportation, never be sure if the people you meet are helpful and friendly of good intentions (as I believe most people here are) or if you have met some of the few that just want to use you or hurt you. It is hard to tell when you should be suspicious and when you just should be thankful…

Thus, every day here is a challenge, and at the same time: a new adventure.

9 april, 20159 april, 2015

Karibu Tanzania!

”Mambo!”, ”Habari!”, ”Mzima!”, ”Salama dada!”, ”Karibu Tanzania!”

Almost everywhere I go in Dar es Salaam (not least in Mikocheni, where I am staying for the moment) people are greeting me with friendly words. “Hi, how’re you?”, “Peace, sister”, and “Welcome to Tanzania”. It’s hard to pass anywhere in the streets without getting attention. Even though there are numerous white people here, I get the feeling that some locals are getting curious when they see a white person, a mzungu, and especially the kids. People salute you, and when you respond, many of them get surprised, but excited, and they continue talking in Swahili.

Easter dinner with new rafikis They welcome you to Tanzania, and want to get to know you. However, far from all Tanzanians speak English. Therefore, to be able to interact more with the locals, I have signed up for two weeks of Swahili classes here in Dar es Salaam. And so far, I have really enjoyed learning Swahili! As soon as I picked up a few words, the Tanzanians have been extra friendly and helpful!

These first days in Dar have been great fun, but also very intense. Tanzania is extraordinary, and very different from Sweden. The weather here is hot, sunny, and humid. The rain can come all of a sudden, and can be very strong. The people look different, and they’re all wearing beautiful and colorful clothes. The roads are crowded with people, cars, Dala dala’s (busses), bajajis, and motorcycles – and people drive like crazy! Here, you better look twice before you cross the street (and you better be fast)! For the good and the bad, Dar is definitely vibrating!

Overall, Dar es Salaam isn’t what I expected it to be – it’s much better! I’ve already met new people, got several new rafiki (friends), and seen different parts of this huge city. I arrived a bit more than a week ago, but I already feel like I have found another place to call home. Tanzania is beautiful, and I’m certain that this stay will be a mind-blowing experience!

Preparing the food

In addition, last weekend, another MFS-student and I got invited to an Easter celebration with our new Tanzanian friend. We got picked up at our hostel, and drove to her family’s place in a village outside of Dar. In the village, we had a delicious traditional Easter dinner. Our friend’s family was lovely, and they treated us as part of their family. It was interesting to see how Easter is celebrated in a middle-class family here in Tanzania, and we really enjoyed the company and the barbeque.

Now I have to continue with my studies – time travels very fast!

Take care! Kwe heri. 🙂

7 april, 20157 april, 2015 av Linnea & Johanna - Inga kommentarer

En vecka i Moshi, Tanzania

Här är altanen till vårt hus. Utsikt över Kilimanjaros topp på baksidan!

Vi startade från Köpenhamn förra måndagen, och resan var allt annat än kort! Först mellanlandade vi i Dubai, där vi skulle spendera följande tolv timmar. Vi började med att stämpla våra pass för att kunna gå ut och eventuellt hänga där lite. Det började med att jag (Linnea) blev stoppad av en polis (eventuellt pga min utstickande outfit som var haremsbyxor och linne, folk var verkligen uppklädda här), och hela min packning checkades. Väl ute från flygplatsen kändes det inte så roligt längre och att åka taxi in till “fejkstaden” kändes mest som ett jobbigt projekt. Vi förberedde oss istället på att hänga på flygplatsen den kommande natten, vilket vi inte var ensamma om. Vi fann en varsin hård stol och kommande timmar gick mest ut på att hitta en mer bekväm sovplats.

Efter en tung natt avgick flyget mot Dar Es Salaam, som var i princip tomt på människor, vilket kändes lite skumt på ett så stort plan. Efter en något omskakande flygtur blev det en kort väntan i Dar Es salam för att sedan flyga i en timme till Kilimanjaro. Vår kontaktperson Sanna kom och mötte oss på flygplatsen och vi fick veta att vi skulle få hyra ett hus som ligger i Shanti som hör till Moshi´s ytterområden. Huset vi bor i är jättefint, med en liten trädgård, och en fantastiskt fin altan. Vi har tagit det ganska lugnt den första veckan, eftersom att studenterna vi planerar att intervjua har påsklov denna veckan också. Vi har varit i Marangu som ligger i anslutning till berget Kilimanjaro, där vi fick en guidad tur om Chagga-kulturen, vilket var väldigt intressant och lärorikt, då vi fick veta mer om bakgrunden till Kulturen här i Moshi och förhoppningsvis fick en större förståelse för “Våra” studenter. Vi har tillsammans med Sanna och Kimby (som kommer härifrån) ändrat våra intervjufrågor så att de ska passa mer här, samt fått de översatta till Zwahili. Vi har även gjort några större förändringar på vår metod, där vi tänker använda oss av intervjukort och även färgpennor och papper, sjukt hur mycket mer kreativ man känner sig här!

Vidare ska vi gå en liten Zwahili-kurs i veckan, vilket känns väldigt behövligt. Dock har vi snappat upp och lärt oss en del korta fraser. Vi har även hunnit med en lokal bar/nattklubb där folk verkligen släppte loss, intressant, men jag ljuger om jag inte säger att jag kände mig något obekväm, uttittad osv. Mycket god mat äts det, även om vi inte riktigt uppskattar all Pommes och allt friterat, men det finns ju en del andra alternativ, tack och lov…

Annars flyter det på bra här och vi känner att vi kommit in i allt lite mer, men det tar tid att anpassa sig, speciellt till att inte kunna röra sig “fritt” på samma sätt som hemma. Men vi låter allt få ta sin tid! /Linnea

6 maj, 2014 av Anna-Sarah och Emelie - 2 kommentarer

Vecka 4 och 5

Vi har nu varit på resande fot i fem veckor. Sedan vi lämnade Tanga har vi dock haft väldigt begränsad tillgång till internet och har därför inte kunnat skriva här.

Vi lämnade Tanga för Arusha och var där fem dagar. Vi var runt i staden, vi blev hembjuda på middag av vår chaufför vi har skaffat oss och vi skulle till ett vattenfall vid Mt. Merus fot. Vägen var tyvärr så dålig att bilen fastnade så vi fick gå en bra bit istället och eftersom vi hade varit i kyrkan innan vi åkte hade vi långklänningar på oss. Vi kom aldrig fram till vattenfallet.

Det blev dags för att åka på safarin vi hade fått levererad på rumservice utan att anstränga oss. Vi var iväg fem dagar och besökte Lake Manyara, Serengeti och Ngorongoro kratern. Det kan ha varit dom bästa fem dagarna i våra liv, inte nog med att vi fick se dom stora fem gånger flera, den fantastiska naturen och den underbara tystanden av att åka runt ensamma på savannen var otrolig.

Vi åkte sedan tillbaka till Arusha och checkade in på lodgen vi nu befinner oss i. Kanske den bästa sängen än så länge och rummet. I söndags bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att se ett vattenfall. Vi åkte denna gång med vår chaufför och hans fru till Moshi för att sedan köra vidare mot Mt. Kilimanjaro. Vi besökte först Marungu vattenfall som var ca 50 meter och det var en sägnen om en flicka som hade blivit gravid innan giftermål och att hon skulle hoppa därifrån men när hon stod på toppen kom en leopard och hon hamnade i någon sorts mindfulness och genomförde det inte. Det var ganska jobbigt att ta sig ner till botten men det var värt det. Vi åkte sedan till nästa, Ndoro vattenfall. Detta var ungefär dubbelt så högt och det var värsta bestigningen för att ta sig ner (och upp ska vi inte tala om) men stället var helt otroligt. Naturen är så vacker här och vi är ganska ensamma på dom flesta ställena vi åker. Vi har verkligen fått uppleva både natur och kultur. På vägen tillbaka stannade vi till vid starting pointen för de som bestiger Mt. Kilimanjaro men detta var vi inte särskilt sugna på efter vi hört norskorna prata om sin tur och efter vår lilla bestigning vid vattenfallet!

Så, varför vi egentligen är här. Uppsatsen är under process och vi är i princip färdiga med utkastet. Vi ska göra det sista nu och sen får vi se vad handledaren tycker om vår prestation.

Idag har vi landat på Zanzibar och har äntligen tillgång till internet, det var ungefär två veckor sedan sist men vi har det bra!

/ Emelie och Sarah

Vägen upp till vattenfallet, vi kom aldrig upp eftersom
bilen körde fast och det var ca 8 mil kvar.

Hemma hos vår chaufför och hans fru efter lunchen.

Vi hade ett underbart äventyr på safarin!

21 april, 2014 av Anna-Sarah och Emelie - Inga kommentarer

Tanzania, tredje veckan.

Nu har vi varit i Tanzania i tre veckor. Sedan sist vi skrev har det inte varit speciellt många händelserika dagar. Vi har jobbat på med uppsatsen som bara den och har nu producerat ett första utkast som är skickat till handledaren hemma i Sverige. Nu väntar vi spänt på hennes kommentarer för att se om vi är på rätt väg.

Det har varit en lugn påsk här på TICC. De flesta av norskorna har antingen varit på Zanzibar, på safari eller vandrat på Kilimanjaro. Det har bara varit vi, ett par norskor och en norsk lärare på plats tillsammans med paret som driver stället. Den annars inkluderade buffén byttes ut mot a la carte och det har inte gått nöd på oss. Det har också varit mycket sol vilket vi har försökt utnyttja.

Vi åkte in till Tanga city med de två norskorna som var kvar i fredags men pga. påsken var de flesta supermarkets stängda men vi hitta en tillslut som var öppen och Sarah fick äntligen sin efterlängtade glass! Efteråt gick vi runt i kvarteren och tittade lite i alla småaffärer som finns längs gatorna. Ljudnivån i städerna är otroligt hög och alla ropar när vi går förbi. Vi svarar med de fraser swahili vi har lärt oss och de verkar uppskattas att man försöker.

Imorgon ska vi in till staden igen för att köpa en bussbiljett till en ca 9 timmar lång resa som ska ta oss till Arusha på onsdag. Därifrån ska vi sedan åka på en safari!

En sen glad påsk hälsning från oss i Tanga!

// Emelie och Sarah

14 april, 2014 av Anna-Sarah och Emelie - Inga kommentarer

Vecka två!

Nu har vi varit i landet i två veckor. Vi bor fortfarande kvar på centret med de norska sjuksköterskestudenterna. Vi har bra internet här och det finns bra utrymmen att jobba med uppsatsen samt en del litteratur/artiklar, vilket såklart underlättar.

Planen för veckan har varit att komma igång rejält med uppsatsen vilket vi också har gjort. Det har ju varit ganska lite annat att göra då det regnat mer eller mindre varje dag. Det känns skönt att ha kommit igång och att lägga tiden här till att faktiskt skriva uppsatsen.

Nästa vecka planerar vi att lämna TICC för Arusha och Moshi och lite nya äventyr. Tills dess tänker vi jobba vidare med uppsatsen och njuta av internet. Det börjar bli dags för oss att skriva ihop resultatet vilket ska bli väldigt intressant.

I veckan har vi utöver uppsatsskrivande varit inne i Tanga city och tittat runt och handlat. För någon dag sen kom det hit en kille från landsbygden till TICC som skulle hålla i en danslektion för oss studenter som bor här. Killen kunde verkligen dansa(!) och vi stod mest och var imponerade av honom snarare än dansade själv!

Vecka två slog inte vecka ett, vi hörs om en vecka igen!

// Emelie och Sarah

30 mars, 20141 april, 2014 av Anna-Sarah och Emelie - 13 kommentarer

This is us!

Hej! Vi är två sjuksköterskestudenter från Malmö som har fått ett MFS-stipendie. Vår studie går ut på att intervjua sjuksköterskor på mobila sjukvårdsteam i Tanzania, och det är dit vi är på väg nu.

Båda två blev intresserade av MFS under termin ett på sjuksköterskeprogrammet men våra livssituationer gjorde det svårt att resa under en längre tid så vi la det åt sidan. I termin tre bestämde vi oss för att söka ändå och i Mars 2013 lämnade vi in vår ansökan. Vi sökte en termin tidigare än vi hade behövt för att se så att vi faktiskt fick stipendiet beviljat men också för att få mer förberedelsetid, det har verkligen behövts!

Det har varit många turer fram och tillbaka med kontaktpersoner, destinationer och att försöka planera från andra sidan jorden. Men nu har vi lämnat våra sambos hemma och är äntligen på väg! Nästa stopp: Kairo och sedan vidare till Dar es Salaam.

Kram! Sarah och Emelie