Hongirana school of excellence

När alla intervjuer var klara på Shakthidhama åkte jag till skolan där rektorn och flera av lärarna är mina vänner från förut. När jag kom fram var det sommarlov för eleverna vilket var tur med tanke på att jag behövde spendera den mesta tiden framför datorn. Att sammanställa hela arbetet tog extremt mycket tid och många dagar satt jag vid datorn från tidig morgon till sen kväll. Dock fanns det lite tid att diskutera ämnena från uppsatsen med rektorn och lärarna på skolan. Det var en stor tillgång att få deras syn på temana och att få informationen från de vetenskapliga artiklarna nyanserad eller bekräftad. Vi pratade till exempel om att det är vanligt i Indien att svärmödrar utövar mycket våld mot sina svärdöttrar, speciellt strax inpå att bröllopet är genomfört. Svärmödrarna klagar ofta på att svärdöttrarna inte gör tillräckligt mycket hushållsarbete eller inte är lydiga nog. Ofta vill de också ha mer dowry än vad de fått. Dowry är de pengar eller presenter som brudens familj ofta förväntas ge till brudgummens familj vid bröllop i Indien. Det är olagligt sedan länge men förekommer ändå. Det att andra familjemedlemmar än mannen utövar våld mot kvinnor i hemmet är enligt forskningen ovanligt utbrett i Indien och något som mina vänner på skolan bekräftade med berättelser från sina nätverk. Givetvis är deras utsagor inte underlag för uppsatsen men det var ändå väldigt skönt i processen att ha många runt omkring mig att diskutera teman med. Mailkorrespondensen med handledaren flöt också bra och var extremt värdefullt i slutskedet av arbetet. I sista minuten fick jag ihop uppsatsen så att den gick att skicka iväg i tid. Sedan strulade flygbolaget till det så att jag fick åka hem en vecka senare än planerat, men tack och lov hade jag en så flexibel examinator så jag fick vara med på slutseminariet via videolänk. Internetuppkopplingen höll och det gick riktigt smidigt! Så, efter mycket intensivt arbete, många spännande möten, många nya lärdomar och insikter är uppsatsen och resan avslutad. Jag håller kontakten med vänner på Shakthidhama och på Hongirana och ska skicka uppsatsen till dem när den är godkänd. Det ska bli spännande att få deras feedback på innehållet och fortsätta diskussionerna om socialt arbete i Indien och Sverige.

Bangalore – Azim Premji University

 

Nu har jag nyss landat för femte gången i Bangalore, Karnataka. Första gången jag var här var 2005 och varje år sen dess har tävlat med det föregående om att hinna med flest förändringar. En viktig skillnad för mig personligen är att jag nu har flera olika vänner i Bangalore att bo hos, bland annat syskonen Vibha och Vijetha. De var mellanstadiebarn när jag först lärde känna dem år 2005. Nu läser Vibha sin master i pedagogisk utveckling på Azim Premji University så jag passade på att hälsa på där ett par dagar. Universitetet klassas som det “mest vänster” universitetet i Karnataka och nästan alla program har någon social inriktning. Eleverna jag pratar med har alla gjort praktik eller gjort intervjuer på organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter, elevers känslomässiga utveckling i grundskolan, sophantering och liknande. En eftermiddag kommer ett gästspel till skolan, en teaterpjäs som heter “Just a woman”. Det är en monolog som har spelats i Indien och England med totalt 200 föreställningar. Pjäsen hanterar ämnen som barnäktenskap, stigmatisering av kvinnor och feministisk kamp. Efter föreställningen berättar skådespelerskan att hennes farmor brukade låsa dörren och inte släppa ut familjen om hon visste att de skulle göra något roligt, till exempel gå på bio. Farmodern hade aldrig fått göra sådana saker i hela sitt liv, så hon var helt enkelt avundsjuk. Skådespelerskan menade att det tar extremt lång tid att förändra normer och regler, och ibland kan det finnas oväntade anledningar för det. Jag hoppas och tror att jag kommer att få en hel del oväntade argumentationer under mina intervjuer när jag kommer fram till organisationen Shakthidhama i Mysore.