Vatten vatten

Solen är på väg ner bakom Yangons stadssiluett. Gatorna är plaskvåta. Gatuförsäljarna börjar sakta krypa fram från skyddet av sina presenningar. Det är Thingyan i Burma och hela Yangon har varit spritt språngande galet de senaste dagarna.

B-WEB-2314
Kvinna i Yangon med thanaka

Thingyan, sanskrit för förändring, är dagen då det buddhistiska året tar slut och det nya börjar. Därför är den buddhistiska delen av landet i fest-hybris. Och det enda rimliga sättet att fira av det gångna året är att räcka fingret åt den gassande solen och 42 grader varmt, och inleda en vattenorgie utan hejd.

Jag följde med Cin, chef för organisationen Ar Yone Oo. Det var i tisdags och jag dök upp vid hans dörr vid 9-tiden på morgonen. En bil med öppet flak fylldes sedan med familj, vänner, whiskey, ett par tunnor vatten och mig. Sen körde vi ut på gatorna i downtown och upp mot Inya Lake. Upplägget är enkelt. Bli blöt. Få någon att bli blöt i samma veva. Längs väggrenen på de flesta större gatorna står det ett antal mandats, en typ upphöjd scen som blastar Thai-pop eller Avicci-house där människor står med diverse verktyg för att blöta ner en. Vattenpistoler, blomsprutor, flaskor, skopor, högtryckstvätt, BRANDSLANGAR! Som sagt, ingen hejd. Bilen, med nedvevade rutor såklart, kör upp bredvid en mandat (kan vara lite kö) och ställer sig sedan där ett tag medan personerna på scenen ser till att dränka passagerarna på flaket. Efter det, vidare till nästa, kasta vatten på en polis (måste ju passa på) och sänka sin mugg med whiskey utspädd med skurvatten. När solen gick ner var det slut.

Skärmavbild 2016-04-16 kl. 20.40.19
Hade ingen bild själv från Thingyan så lånade denna för att illustrera kaoset.

Kul grej ändå! Men… Jag har blåmärken över ryggen och fortfarande armar som svider efter strålen från högtryckstvättarna. Det bästa (och sämsta) har varit att alla är med på det. Går du ut blir du blöt. Så under de här fem-sex dagarna det pågått har jag inte ens kunnat gå ut för att käka snabb lunch utan att bli dränkt av fem flinande ungar. Don’t hate the player, hate the game.

Studien börjar i alla fall lida mot sitt slut. Undersökningen är officiellt avslutad. Bara analys som återstår. Bara och bara…

Hur ska jag göra 8 veckors observationer, samtal, intervjuer, ändlöst med rapporter och nyhetsartiklar till en förståelig, konkret analys?

Jag har ett problem och det är min förförståelse för ämnet. För att undvika att det blir rappakalja måste jag förklara det mesta ganska utförligt. Vilket tar upp tecken. Vilket är surt eftersom de behövs för resten av uppsatsen. Men tänker krydda med fotnoter.

Förra veckan åkte jag ju som sagt till Dala. Som jag trodde var en by. Så fel man kan ha. Om nu inte en plats med fem miljoner invånare kan kallas by. Tog färjan över och var den enda vita fejan. Hade lånat med mig en guide från Yangon. En 16-årig tjej som aldrig gått i skolan utan jobbat som guide eller på brobygget för att kunna försörja sin familj. Standard här. Det finns ett överflöd av familjer som befinner sig på en socioekonomisk botten, där skola och utbildning blir en lyxvara. Oavsett hur mycket staten kommer jobba för billigare skolgång kommer det inte hindra att barn blir tvungna att jobba istället. Utbildningar genererar inget kapital helt enkelt.

 

I Dala är detta normaltillstånd. Lite som Yangons mindre åtråvärda och försummade lillasyster, faller Dala bort från folks medvetande och blir till en osynlig parantes i regionen. Färjan tar alltså högst 10 minuter mellan de två hamnarna. Det är bara en flod som skiljer dem åt. Men klassmässigt är de som natt och dag. När cyklonen Nargis drog fram över Bengaliska bukten 2008 var det Dala som drabbades värst av de två sidorna av floden. De redan rangliga husen och det platta landskapet gjorde att en tsunami utan problem kunde plöja över byar och städer. Vi var och besökte en av dem. Snart 8 år senare är den fortfarande ett vrak. Det lilla invånarna ägde innan Nargis är nu borta och hela familjer huserar i rangliga bambuhyddor eller under bar himmel. Regnvatten hämtades från en lerig pöl. Äldre rökande gubbar med kröka ryggar. Barn med slitna kläder. Inramat av en gravplats och den rykande skorstenen från ett krematorium. Hjälp från regeringen? Pff, glöm det. Det finns inget intresse i bistånd till marginaliserade byar och människor som ändå inte dyker upp i statistiken eller är synliga för turister. Liksom extra salt i såren låg även precis bredvid byn ett stort risfält. Tillägnat militärpartiet, USDP. Nära och bra till staden. Deras egna arbetade på fältet, deras egna åt riset.

B-WEB-2350
Risfältet i Dala

Jag vet, jag får det att framstå som världens rövhål. Men jag är lättpåverkad av misär och jag skulle inte direkt påstå att människorna där utstrålade optimism. Självklart finns det en annan dimension. Den cementerade avskyn mot militärregimen som både ignorerat samtidigt som aktivt förtryckt dem så pass länge färgar sättet de ser på sig själva i samhället. Och hur de väljer att berätta sin historia för mig som utomstående. Men jag tänker inte lägga någon värdering i huruvida de har makten att förändra sin livssituation eller ej. Inte kategorisera dem som passiva offer av sin samtid. Fattigdom är synligt och ofta tätt förseglat av ett skottsäkert glastak. Vilket såklart förvärras av en auktoritär regering som tänker med plånboken istället för med hjärtat.

B-WEB-2355

Det var i varje fall nyttigt för min egen del att vara där. Det är lätt att bli omsvept av den mysiga filten som är demokratirörelsens framsteg i Myanmar. De senaste veckornas intervjuer med färgstarka eldsjälar och ambitiösa optimister har har fått mig att glömma förlorarna. Detsamma gäller nyhetsbevakningen. Svenska och utländska nyhetsmedier har varit så koncentrerade på den positiva utvecklingen och valet 2015 att allt annat runt omkring förpassats till ignoransens periferi. Ett dilemma som är emblematiskt för journalistik och nyheter överlag. Framsteg säljer. Likaså katastrof. Men ett halvdassigt, oföränderligt livslimbo hamnar inte på förstasidorna.

B-WEB-2358

Medier då? Vad kan åstadkommas med ett medieperspektiv?

Jag tror inte att bara den fattiga delen av befolkningen får en helt okej smartphone och tillgång till Facebook, så löser sig problemet per automatik. Men kan regering och mediebransch nå målen från 2015 års Myanmar Media Development Conference, där en explicit satsning på journalistyrket ingår, kan vi kanske snart se en nyexad och hungrig journalistkår som kan berätta deras historia. Så att ja, förstår en att ens röst blir hörd kan det skänka en självförtroende och mod att vilja delta i en politisk dialog.

 

/F

Mingalabar!

Hej

Jag är i Yangon nu. Lämnade Taunggyi och Shan state för ett par dagar sen. Blev klar med intervjuerna och observationer så kände att jag kunde ta mig tid för att skriva här nere istället.   MY-1973

Senaste tiden i Taunggyi var sjukt bra faktiskt. Hann se mig omkring lite. Hade småångest över att jag inte varit runt särskilt mycket. Men fick följa med till ett par byar och ett stort tempelområde i Kakku. Kakko är en helig plats för Pa-O minoriteten, vilken min tolk bland annat tillhör, och är ett mindre fält med ca 2,500 små stupor. Vackert. Var där med två unga snubbar som jag träffat innan. En av dem hade pluggat engelska i sex månader men aldrig pratat med en utlänning så det kändes fint att få vara den första. Inga problem där. Framtida engelskalärare, båda två. Vi pratade om kulturella skillnader och jag fick prata om min syn på världen. Typ feminism. Det blev intressant. För visst, det finns strävan efter lagstadgad jämställdhet och kvinnliga rättigheter (bland annat ska politiken utgöras av 30% kvinnor) men jag har inte hört någon pratat om feministisk etik.

B-WEB-2267

Hur som. Jag var i en by en timme utanför Taunggyi och gjorde mina sista intervjuer. Fick prata med en 81-årig jordgubbsodlare, som i princip bevittnat hela den demokratiska resan, från självständighet till regim till frigörelse idag. Och en kvinna som inte hade någon uppfattning om medier, men insåg vikten av att få ta del av ett större politisk samtal. Sen åt vi jordgubbar, drack te och pratade om världen.

B-WEB-2294

Men nu Yangon ja. Stor stad. Stökig. Smutsig. VARM. Men jag gillar det. Träffade David Holmertz från det svenska sektionskansliet som varit i Myanmar sedan 2008. Vi pratade om medier, censur och ekonomiska förutsättningar. Det var bra att få ett perspektiv utifrån på det här. Jag har varit otroligt ingrötad i allting. Förhoppningsvis ska det leda till att jag kan närma mig analysen lite mer kritiskt. Vilket borde börja nu!

Fast först ska jag över till Dala, byn på andra sidan floden här. Det ska tydligen vara som natt och dag jämfört med stadsvimlet.

Mingalabar!

/F

Blommor och så

Dagarna flyter på här. Jag är fortfarande i Taunggyi. Jag tror jag börjar närma mig något typ av slut på intervjuandet. Är fortfarande på jakt efter en CSO som jobbar mycket med videojournalistik i sitt arbete. Måste träffa. Kommer åka mot Yangon på söndag så det finns väl tid.

Det verkar som att det enda jag gör är att skriva. Intervjua, äta mat, kanske åka på nån liten tripp. Men mest skriva. Jag har fått in så mycket material att det känns som jag står inför ett berg av data. Det som började som en studie i alternativa medier har kommit att innefatta så mycket mer. Det går inte att förbise alla faktorer som rullar i bakgrunden i det här landet. Och ju fler personer jag träffar, desto större blir berget.

Var ska jag börja? Övergången från stängd auktoritär monokrati till blomstrande demokrati är allt annat än en dans på rosor. Majoriteten av alla tillsatta ministrar har aldrig satt sin fot i  ett parlament tidigare, ännu mindre talat inför media. Så den ursprungliga förhoppningen om att NLDs inträde i parlamentet skulle innebära mer insyn och medial transparens är redan grusad, då det är nästan uteslutande Aung San Suu Kyi som syns i pressen. Och det börjar anas sprickor till och med i hennes obräckliga fasad. Häromdagen dök en två, tre år gammal intervju upp med henne, gjord av BBCs report Mishal Husain (https://www.youtube.com/watch?v=rNVE_Ch_Q18&ab_channel=BBCNews). Med ca 30 år som politisk aktivist, frihetsförespråkare och nu helig symbol för hela landets strävan efter demokrati, är Suu Kyi en otrolig retoriker och karismatisk människa. Med all rätt. Hon är vettig och har hjärtat på rätt sida. Det är det ingen fråga om. Men när Husain påpekar det allt mer växande våldet och diskrimineringen mot landets muslimska Rohingya-befolkning faller allt. “Vadå etnisk rensning? Nej, den buddhistiska majoriteten är också ett förföljt folk”. Okej, det finns de som menar att Suu Kyi’s ständiga vägran att erkänna det strukturella förtrycket mot nära 1 miljon människor är politiskt styrd. Islamofobin är så utbredd att hon riskerar att tappa stöd om hon uttalar sig kritisk mot munkupproren (de främsta agitatorerna mot Rohingya i Rakhine state är en grupp buddhistiska munkar, aka 969 Movement). Tyvärr blir resultatet att ett ignorerande placerar henne och NLD i samma fåra som den tidigare förtryckande regimen.
(Under 2015 valet “råkade” 700,000 Rohingya bli utan rösträtt. http://www.aljazeera.com/indepth/features/2015/10/rohingya-151024202611276.html Mm, jag vet. Svinsoft)

Den etniska identiteten (och stoltheten) ligger som ett filter över allt. Medan alla journalister och de från civilsamhället jag intervjuat uttryckligen säger att landets etniska mångfald är en styrka, och att strävan efter “diversity to unity” övervägar allt, är det svårt att missa hur samma mångfald samtidigt sätter så många käppar i hjulet. I Shan state där jag befinner mig har det återigen blossat upp ännu en etniskt laddad väpnad konflikt mellan Tatmadaw som är regeringsstyrkorna och Southern Shan State Army, trots undertecknandet av Nationwide Ceasefire Agreement. Tatmadaw’s militära baser ligger som ett pärlband runt Taunggyi’s innerstad, skyddat av förorterna och närliggande byar, eftersom, som min tolk uttryckte det: “they feel can be safe when they use the people as shields…”.

Att sociala medier blir mer och mer tillgänglig och använt riskerar också att spä på fördomar och redan kyliga relationer. När NLD utsåg en kristen som vice president (omg) blev det skitstorm över Facebook. Inte populärt. Borde inte lägga en universell formel för hur människor beter sig över medier, men när det kommer till möjligheten att, gömd bakom en IP-adress och datorskärm kunna vädra sina lökiga åsikter, verka det inte skilja sig nämnvärt från andra platser i världen. Sunkiga värderingar och förutfattade meningar är ett globalt problem. Samtidigt så, medier ger en röst till de som tidigare inte hörts. Myanmar har gått från att kunna erbjuda futtiga 110,000 människor internet år 2010, till mer än 7 miljoner 2015. Kanske får vi bortse demokratins lite mindre trevliga baksidor, för att lyfta fram de goda.

Så var hamnar vi? Det finns över 135 bekräftade minoriteter i landet. Säkerligen dubbelt så många fler som inte räknas med landets Census. Myanmar har en unik rikedom och styrka i just de förutsättningarna. Förutsättningar som, förvaltas de rätt, kan ge en mångfacetterad politisk grogrund, med 135+ olika perspektiv. En lokal politiker jag intervjuade sa: “It seems it is quite like different colors of flowers are blooming in a garden”.

Se bara till att alla blommor får plats i den trädgården.

 

/F

Första intervjuerna klara!

Studien har satt igång fo realz nu! Samtidigt som the mother of alla värmeböljor har svept in över Sydostasien. Jag smälter…

Hur som helst, har hunnit med fyra intervjuer hittills och det har gått riktigt bra. Mycket blandade svar från de jag intervjuat men samtliga har varit så intressanta och givande. Imorse fick jag äran att intervjua dottern till Myanmars första president, Sao Haymar Thaike. En kvinna med ex antal år på nacken men fortfarande sån energi och glöd. Hon driver just nu kvinnogruppen Shan State Women Development Organization där hon tillsammans med andra åker ut till byar utanför Taunggyi för att informera om women empowerment, gender issues och mänskliga rättigheter.

Thaike-1993

 

Har även fått träffa journalister och CSO-arbetare som verkligen ser sin roll i utvecklingen av landet och Shan state. Alla menar att de agerar som en typ av aktiv medlare mellan befolkning och makten, som den fjärde sektorn. Som journalist att peka på orättvisor, som organisationsarbetare jobba för att förhindra dem. Alla med målet att bygga ett fritt och demokratiskt samhälle. Och viljan att berätta sin historia. Så mycket power!

 

Tyvärr har intervjuerna inte enbart speglats av optimism och leenden. Jag har varit tvungen  att nudda vid ämnen som för några varit känsliga. En journalist ber mig stänga av micken i slutet av intervjun och berättar om en anställning i början av 2015. Tidningen hon skrev för var i direkt samarbete med burmesiska armén som under hot tvingade henne att fabricera nyheter, i syfte att framställa regeringsstyrkorna i god dager. När hon till slut vägrade, blev hon hotad och misshandlad.
Ett par från en CSO berättar om tiden innan 2010, då militären började backa. Om svårigheterna att mobilisera sig när det var förbud på samling över fem personer. Hur de fick gömma sig på tehus och kaféer för att diskutera politik, och glömma allt som rimmar med yttrandefrihet och fria medier.

Thaike-2002

Det är verkligen med blandade känslor jag gör det här. Men jag trivs och njuter av att få träffa alla de här fantastiska människorna!

Mer update snart!

Taunggyi

Hej!

Nu framme i Taunggyi, Shan state, Myanmar där jag kommer spendera nästkommande månad.

MY-1914

 

Varit upp och ner sen jag kom till Yangon för 5 dagar sen. Många intryck av landet jag läst så mycket om men inte fått uppleva i verkligheten. Det första som slår en är detaljerna. Betel-tuggande, röd-tandade och spottande män i långa longyis (vilket är ett klädesplagg i form av en “tygtub” som knuts runt höften likt en sari eller längre kjol). Kvinnor uppklädda till tänderna i siden och guldpläderade klänningar med thanaka kletat i ansiktet (en gulfärgad smet gjord på bark som ska skydda mot solen och finnar). Inramat av den brittiska kolonialismen som gör sig påmind genom gamla ståtliga byggnader och valv som sakta förfaller. Allting känns så säreget och spännande.

Yangon

För ett par dagar sedan besökte jag Ar Yone Oo i Yangon. En organisation som jobbar med fredsfrågor, medling och samlevnad. Hade ett kortare samtal med Cin Kin Lian om den rådande politiska situationen och förutsättningarna för civilsamhället. “The future for the CSOs is highly depending on how the political situation evolves…” Faktumet att Aung San Suu Kyi och hennes NLD nu kommer som majoritetsparti i parlamentet är inte garanti för en lösning på konflikterna i landet. Men kanske en puff i rätt riktning.

MY-1867

Kom i alla fall till Taunggyi igår morse, efter 14 timmar på en skakig buss genom bergen. Har idag hunnit träffa två representanter för organisationen på plats jag kommer vara i närmast kontakt med. Börjat organisera hur mina intervjuer kommer gå till väga och vilka som vill ställa upp. Fått kontakt med en frilansjournalist och två andra som “jobbar inom media”. Tyvärr har min kontaktperson varit tvungen att åka till Yangon i all hast (ja vi åkte om varandra) så huvudarbetet måste vänta till nästa vecka. Tålamod…

 

Jag hyr in mig på ett sjaskigt motell i stan där jag upprättat mitt lilla “kontor”. Det får duga så länge. (notera mina tjusiga lakan)

MY-1913

Internet däremot… Bland det sporadiska jag varit med om. Jag kan skicka mail, knappt uppdatera mina sociala medier men inte så mycket mer än det. Måste se över hur jag ska göra när jag måste ladda ner artiklar och material.

 

Hur som helst, det går att skriva hur mycket som helst. Allt är på rätt väg i alla fall.

Kram

Nedräkning

Fred här!

Första inlägget. Känns stort.

 

På torsdag går flyget raka vägen mot Yangon, Myanmar. Raka vägen i det här fallet innebär 27 timmar och tre byten. Men fram kommer jag. Givetvis har jag väntat med att fixa allting till sista sekunden. Sitter med teori och metodologi för tillfället. Måste köpa nödvändigt krims-krams. Och organisera alla dokument, artiklar och litteratur. Men jag fick bekräftelse på mitt business-visa i förra veckan och första intervjun bokat så det känns smutt.

Preppa

Kort om min studie.

Jag kommer intervjua representanter från ett par organisationer och journalister i en delstat i östra Myanmar – Shan state. Tanken är att se på vilka sätt traditionella och nya digitala medier möjliggör civilsamhällets deltagande i landets demokratiseringsprocess. Förhoppningen är att mina resultat ska kunna utnyttjas för konkreta ändamål. Kanske i form av en kommunikationsplan.

Känns lite svajigt allting. Fortfarande osäker på vad jag kommer möta. Men samtidigt pepp! Blir garanterat en oförglömlig erfarenhet. Hoppas bara jag får träffa Aung San Suu Kyi…

 

På återseende!

Myanmar!

Jag bor, sedan i lördags, på golvet hemma hos ett par gamla bekanta i Yangon. Tyvärr insåg jag först idag att krypen jag hittat i min “säng” då och då förmodligen bosatt sig i madrassen jag sover på, så dagen har ägnats åt att spraya mitt rum med insektsmedel och försöka rengöra allt… Tyvärr har vi inte haft någon ström på hela dagen, så tvätta lakan och kläder hoppas jag kunna göra imorgon.

Strömavbrotten är dagliga. Det är extremt varmt här, 45c sägs det, och väldigt fuktigt, så fläkten i mitt rum (som naturligtvis är beroende av el) är min bästa vän, när den fungerar!

Imorgon ska jag göra min första intervju. Det känns både lite läskigt och roligt. Jag har inga bestämda frågor att ställa utan kommer att göra djupintervjuer, styrda av de teman som jag kopplat ihop med mitt ämne. Min fd. kollega kommer att fungera som tolk, vilket blir ett intressant (och förmodligen kortlivat) experiment…

Tack vare att jag varit väldigt förutseende (för ovanlighetens skull) när jag varit här i Yangon tidigare, har jag nu en fullspäckad vecka framför mig med luncher, middagar och intervjuer. Dessutom har min bästa vän här och tillika handledare på plats, erbjudit mig att använda hennes assistent som tolk till de intervjuer jag behöver- GRATIS!

Ja, det var väl allt för denna gång.. Over and out.