Matemwe, Zanzibar

Vi har kommit på god väg med arbetet. Intervjuerna är färdiga, likaså resultatet. Jag var aldrig med under intervjuerna utan jag satt på rummet med transkriberingen. Beslutet grundades av flera anledningar, som jag inte behöver gå närmare in på här. I alla fall, jag har gått igenom 5-6 timmars intervjutid och känt mig rätt nedstämd emellanåt. Dessa tjejer, som alla har hoppat av vår motsvarighet till åttan och nian, har från olika håll blivit svikna och motarbetade. Vare sig det rör sig om pengabrist, sjukdomar, trakasserier eller/och allmänna svårigheter att klara av skolan, så är varje historia gripande att höra. Framtidsdrömmar som inte längre är möjliga, där motgångarna säger åt varje tjej: ”tillbaka på din plats, tillbaka till fattigdomen”

Förra blogginlägget kunde ni läsa om min optimistiska syn på Tanzania, men landet har utmaningar. För att lyfta Tanzanias femton miljoner människor (en tredjedel av befolkningen) ur fattigdomens grepp, behövs bl.a. en rejäl satsning på utbildning, vilket jag starkt tror på. Vår uppsats och dess ämne känns därför väldigt viktig, men samtidigt är den så fruktansvärt betydelselös. Vår uppsats kommer inte förändra ett skvatt för de åtta tjejerna i Matemwe, heller inte för alla de tjejer och killar som i framtiden kommer att hoppa av sin utbildning i Matemwe.

Jag är nog inte den enda som känner mig maktlös i den lilla byn med de femstjärniga hotellen.