Nu är fältstudien igång

Igår träffade vi en av våra handledare för första gången. Innan mötet besökte vi stadsdelen Linh Dam, som är ett av områdena vi ska studera. Vi tog lokalbussen dit, vilket kostade ca 1 kr per person. I Sverige reser man sig ofta och lämnar plats åt äldre resenärer, men här i Hanoi räcker det att en person är bara några år äldre för att en yngre person ska resa sig och erbjuda sin plats. Åsa blev erbjuden att få sitta i knäet på en kvinna igår på bussen, men hon tackade artigt nej. Att stiga på och av bussen kräver lika mycket is i magen som att korsa en gata här. Bussen stannar nämligen aldrig helt, utan man får hoppa av och på i farten och vara glad om man inte blir klämd i dörren!

Linh Dam är ett mycket lummigt bostadsområde och relativt trafikfritt för att vara i Hanoi. Området är fortfarande under konstruktion, även om stora delar färdigbyggt.

På bilden ser vi en sjö som håller på att täppas igen. I Vietnam finns inte någonting som är i närheten av svenska miljölagar och internationella konventioner.  Känner en exploatör för att flytta, anlägga eller rent av täppa igen en sjö så är det i stort sätt fritt fram.

I förmiddags fick vi besöka Vietnam Institute of architecture , urban and rural planning (VIAP) där vår även vår svenska handledare arbetar när hon är i Hanoi. Vi fick titta på detaljplaner över område 1 som vi ska studera. Inga kartor var digitaliserade och alla detaljplanerna låg huller om buller i en plastkasse! Dokument som finns att tillgå är de flesta på vietnamesiska och bara i pappersform. Vi har blivit lovade att få översatta kopior tills nästa vecka. Vi känner oss väldigt ivriga att få börja på riktigt, men allt tar sin lilla tid.

 

/Sofie & Åsa

 

Konsten att åka buss i Colombo

Att åka buss i Colombo med omnejd är en utmaning. Första steget är att lyckas hitta en busshållplats, de saknar nämligen oftast skyktar. Enklaste sättet att finna en, är att leta efter en bunt människor som tycks stå och vänta på något – förhoppningsvis en buss. Därefter gäller det att vara uppmärksam på samtliga bussar som passerar. Så fort man ser rätt bussnummer – vilket visas genom en liten, liten papperslapp i framrutan – måste man snabbt upp och fäkta med armarna. Har man tur saktar bussen in, och har man ännu mer tur så är det fler människor från samma plats som ska på.

Nästa svårighet är att hinna hoppa på bussen innan den kör iväg. Så fort siste man satt sin ena fot på trappsteget, sätter nämligen chauffören gasen i botten. Väl inne (åtminstone med halva kroppen) kan det vara svårt att hitta sittplats. Samtidigt som man står i världens vingligaste fordon, ska man även leta upp växel till biljettmannen. Balanssinnet tränas flitigt på detta sätt.

Sist men inte minst är det dags för själva avstigningsprocessen. Här vet vi fortfarande inte riktigt vad som gäller för att få stopp på bussen. Ibland ska man plinga, ibland dra i ett snöre och oftast bara ställa sig upp. Säkrast är att ställa sig upp när någon annan passagerare gör det, då kommer det med största sannolikhet snart en “hållplats”. Precis som vid påstigning kör bussen iväg i samma sekund som man satt foten på gatan, så även här gäller det att vara snabb.

Det är inte heller helt ovanligt att bussen kör ett litet sidospår för att tanka, tillsammans med alla passagerare. Som ni förstår är det, på grund av ovan skrivna riktlinjer, tämligen svårt att veta hur lång en resa kommer att ta. Att titta på sträckans längd är helt onödigt, tidtabeller existerar inte och hastigheten kan variera enormt beroende på trafikens läge. Ibland saknar man Skånetrafikens fina speaker som säger “Nästa hållplats: Hööuuur!”