First 72 hours in Stone Town

It’s been three days since I arrived to Zanzibar and a lot has happened already. When I arrived at the airport I was instantly greeted with karibu – the Swahili word for welcome. On my way to my accommodation I picked up some useful words, that I now have been using at least 20 times a day, such as; asante sana (thank you), pole pole (slowly slowly) and all of the various greeting phrases like jambo, mambo and habari. And of course hakuna matata (no worries) which to my surprise is frequently used by the locals. People are extremely friendly here and you feel welcomed straight away. Besides some miscommunication and not getting used to a new currency, everything went smoothly.

These first days I have just wanted to feel the place out, get to know my surroundings and rest from the long trip. Because of this, I haven’t been writing on my thesis at all. Hopefully I will get going with it tomorrow. And besides from wanting to take it a little bit pole pole, there is an international music festival in town right now so Stone Town is packed with people from all over the world. I have been going to live shows, watching some kids do crazy flips and diving in to the ocean and eating the most amazing street food!

View of Stone Town from The Swahili House
Kids jumping in the water

I also took the opportunity, while strolling around the town with some new-found hostel friends, to go to the Slave Museum and the Slave Chambers. This year it will be 100 years since slavery was abolished in Zanzibar. I was really saddened to hear about and see the atrocious cruelty that happened and it left many emotions in me for the rest of the day. I really recommend anybody visiting this island to go to the museum.

The circle in the middle is where the people that were brought in as slaves would be whipped and then sold for auction. The ones who endured the pain the most got sold the quickest because it showed signs of strength. This place is now a church.
These are the real chains that were used for whipping slaves.
In this very tiny chamber, over 75 slaves were chained together and stayed there until they would be auctioned off.

 

Första veckan – spindlar, människor och andra intryck!

Hej! Vi har varit dåliga på att komma igång med att blogga, men från och med nu ska vi uppdatera mer regelbundet. Vi har nu varit 9 dagar i Sydafrika och det är 8 dagar sedan vi anlände till Grahamstown där vi kommer att göra huvuddelen av våra fältstudier för examensarbetet. När vi kom fram med buss från Port Elizabeth förra lördagen blev vi upphämtade av vår handledare Kjetil Torp. Han arbetar för en NGO, Village Scribe Association, som arbetar med att förbättra computer literacy för både lärare och elever på mindre priviligierade skolor via en speciellt anpassad plattform som heter Awarenet. Kjetil bjöd direkt in oss på en liten grillfest (braai) hos honom, där vi mötte flera personer som jobbade på samma, men även andra NGO’s i staden. Det var väldigt trevligt! Det talades engelska, xhosa, tyska, serbiska, svenska och norska i en härlig och ibland förvirrande mix 😊. Som en skön avslutning på kvällen satt världens största spindel på Nikkis säng när vi kom hem till rummet (ok, inte världens största men stor nog…) så det tog en dryg timme innan vi hade ”löst” det problemet (genom att helt enkelt till slut fösa ut sängen genom dörren och sprätta iväg spindeln i en buske!!!). Behöver jag säga att vi går igenom rummet noga var kväll sedan dess?! Vi har nu fått reda på att spindlarna kallas ”flatties” och varken är farliga eller aggressiva, men vi bad ändå vår granne om hjälp häromkvällen när vi fick besök igen…

Redan i måndags hade Kjetil bokat in ett möte med rektorn på skolan där vi ska genomföra våra observationer. Khutliso Daniels Secondary School heter den och eleverna här går i klass 8-12. Skolan ligger i ett township, en rest från apartheidtiden då det var här den svarta befolkningen fick bo. Det är fortfarande en homogen befolkning i området och skolan gör vad den kan med små resurser. Vi blev väldigt väl emottagna av rektorn och två av lärarna i engelska. Vi fick beskriva vad vi tänkt oss att göra och lyssnade på deras respons och kommentarer. Vi bestämde med dem att vi skulle börja våra observationer redan på torsdagen samma vecka. Kjetil hade tidigare förklarat att saker här inte alltid följer planen och vi kände att det var lika bra att sätta igång.

Våra första två dagar av observationer var väldigt intressanta. Skolmiljön skiljer sig väldigt mycket från den vi har i Sverige. Tyvärr har vi inte hunnit ta några bilder än då vi ville försäkra oss om att det var ok med rektorn. Vi fick grönt ljus för det i fredags så bilder kommer 😃. Över lag har vi blivit väldigt väl bemötta och alla är nyfikna och intresserade av vad vi gör.

Det samma kan man säga om alla vi mött i staden. Människor här är generellt hjärtliga och öppna för kommunikation med okända. Grahamstown har inte mer än ca 70 000 invånare och många av dem är unga då Rhodes University finns i staden. Dagarna innan vi påbörjade observationerna och den här helgen har vi utforskat staden och dess omgivningar. En dag då det var 38 grader passade vi på att strosa i den botaniska trädgården. I fredags hade de en filmvisning utomhus på en idrottsplats nära oss, och igår var det en sk pop-up-marknad ett par kvarter bort. Idag hade vi bokat transport till en liten by vid kusten som vi hade hört har fina stränder. Och Kenton-on-Sea levererade strand! Dagen började lite molnigt men det klarnade upp efter lunch och vi njöt av sandstrand (Nicole) och bad (Nikki).

Det var allt för nu, återkommer senare i veckan!

Här är en bild från Amani Guest House som vi bodde på i Port Elizabeth (PE) vår första natt.

Medan vi väntade på bussen från PE till Grahamstown så passade vi på att upptäcka stan lite. Vi fick sällskap av en kille från Schweiz som också bodde på Amani. Här är The voting line sculpture på Donkin Reserve i Port Elizabeth. Den representerar alla de människor som delar samma land och som tillsammans röstade i Sydafrikas första demokratiska val 1994.

Husdjur

Utfört ytterligare en intervju idag och gjort upp planer för nästa vecka, blir en hård vecka. Även hunnit skaffa ett litet (STORT) husdjur, vi behöver ändå inte vi dusch…. IMG_1357

Erik spenderad kvällen med att fira nyår och titta på konst, jag låg i sängen och kollade på film, tur att det finns flera filmkanaler och sportkanaler på engelska, nu inväntar vi kvällens måltid…..NUDLAR, vi har köpt massa nudlar….ris går helt bort just nu.

IMG_1343

Karibu Tanzania!

”Mambo!”, ”Habari!”, ”Mzima!”, ”Salama dada!”, ”Karibu Tanzania!”

Almost everywhere I go in Dar es Salaam (not least in Mikocheni, where I am staying for the moment) people are greeting me with friendly words. “Hi, how’re you?”, “Peace, sister”, and “Welcome to Tanzania”. It’s hard to pass anywhere in the streets without getting attention.  Even though there are numerous white people here, I get the feeling that some locals are getting curious when they see a white person, a mzungu, and especially the kids. People salute you, and when you respond, many of them get surprised, but excited, and they continue talking in Swahili.

Easter dinner with new rafikisThey welcome you to Tanzania, and want to get to know you. However, far from all Tanzanians speak English. Therefore, to be able to interact more with the locals, I have signed up for two weeks of Swahili classes here in Dar es Salaam. And so far, I have really enjoyed learning Swahili! As soon as I picked up a few words, the Tanzanians have been extra friendly and helpful!

These first days in Dar have been great fun, but also very intense. Tanzania is extraordinary, and very different from Sweden. The weather here is hot, sunny, and humid. The rain can come all of a sudden, and can be very strong. The people look different, and they’re all wearing beautiful and colorful clothes.  The roads are crowded with people, cars, Dala dala’s (busses), bajajis, and motorcycles – and people drive like crazy! Here, you better look twice before you cross the street (and you better be fast)! For the good and the bad, Dar is definitely vibrating!

Overall, Dar es Salaam isn’t what I expected it to be – it’s much better! I’ve already met new people, got several new rafiki (friends), and seen different parts of this huge city. I arrived a bit more than a week ago, but I already feel like I have found another place to call home. Tanzania is beautiful, and I’m certain that this stay will be a mind-blowing experience!

Preparing the food

In addition, last weekend, another MFS-student and I got invited to an Easter celebration with our new Tanzanian friend. We got picked up at our hostel, and drove to her family’s place in a village outside of Dar. In the village, we had a delicious traditional Easter dinner. Our friend’s family was lovely, and they treated us as part of their family. It was interesting to see how Easter is celebrated in a middle-class family here in Tanzania, and we really enjoyed the company and the barbeque.

Now I have to continue with my studies – time travels very fast!

Take care! Kwe heri. 🙂

Tiden flyger iväg…

Jag sitter i skuggan under ett träd i mitt nya hem i Jove Rancho. Jove Rancho är en liten by som ligger nedanför bergen ungefär en timmes bilresa från Cochabambas centrum. Jag trivs väldigt bra här i mitt lerhus tillsammans med mina två nyfunna vänner, två tyska volontärarbetare som arbetar på en av skolorna där jag gör min studie. Jag har en hund som följer mig vart jag än går. Hon heter Mariposa vilket betyder fjäril på spanska. Varje gång jag går till hållplatsen som ligger en 25 minuters gångavstånd från vårt hus följer hon efter mig. På vägen möter vi alltid andra hundar.  Mariposa är väldigt feg och vill gärna att jag försvarar henne. Hon gömmer sig alltid bakom mig medan jag låtsaskastar stenar på hundarna så att de beger sig iväg. Det kan bli väldigt aggressivt och otrevligt, och att smyga ut är helt omöjligt. Mariposa har stenkoll på mig. Jordvägen som förbinder Jove Rancho med grannbyn är lång. Solen skiner på den rykande jordvägen under dagarna och under dygnets mörka timmar ligger vägen i fullständigt mörker. Det ända man kan urskilja är hundarnas lysande ögon.

I söndags var det cykelns dag, eller som de kallar det här, el dia del Péaton. Cykelns dag är varje första söndag i månaden. Det är absolut förbjudet att köra bil, 2600 poliser sattes i arbete på Cochabambas gator bara för att se till att gatorna var tomma på bilar. Bolivianerna verkar älska denna dag. Jag hörde att det till och med var på tal att ha två sådana dagar om månaden. Jag var i Cochabambas centrum denna dag som började med väldigt mycket irritation eftersom jag inte kunde ta mig hem till Jove Rancho på något sätt. Nu i efterhand är jag glad över att få ha upplevt el dia del Péaton.  Det kändes lite som att tiden hade stannat upp. De allra flesta restauranger, barer och butiker var stängda. Människor låg på torgets gräsmattor, musik hördes ur varje gathörn, det dansades och det umgicks. Det var för 14 år sedan, i september 1998 som en grupp kvinnor från Cochabamba som var bekymrade över miljön kom med förslaget att ta en paus från den hektiska vardagen och andas in luften runtomkring dem. Jag måste säga att det är otroligt hur ren luften kan kännas bara några timmar efter alla hundratals bilar utvisats från gatorna.

Idag har jag besökt fyra olika skolor, två privatskolor och två kommunala skolor. De som arbetade i de kommunala skolorna var väldigt trevliga. De ville mer än gärna hjälpa mig med min studie medan privatskolorna var väldigt misstänksamma och släppte knappt in mig på skolans område.  Hur som helst har jag ett möte med en rektor imorgon och ett annat på tisdag nästa vecka.

Dagarna flyger iväg. Ville gärna lägga in några bilder men den dåliga internetförbindelsen tillåter mig inte. Nu skall jag koka soppa till min nya hund och sedan transkribera intervjuer, något som aldrig verkar ta slut…

 

Det är här allting börjar.. och fortsätter..

Vid ett vattenfall mitt ute i djungeln förstår jag varför jag befinner mig i det här landet. Det här är anledningen till att jag är här. För att få uppleva och förstå vart allting börjar. Just här börjar livet. Jag slås av tanken att allting här liknar saker som är familjära för mig, mönster, färger, ljud. Sedan inser jag att det många av mina referensramar baseras på är födda just här, att människan har plockat upp saker från naturen och gjort dem till sina egna. Men naturen besitter så mycket mer. Vartenda träd och varenda liten insekt har sin roll i en gigantiskt ordnad helhet. Samtidigt som jag också är en del av denna helhet, vår jord, Pachamama, Gaia eller vad man nu vill kalla det.

DSC_0170

Det är också här min säck knyts ihop. Jag inser att mina val i livet har tagit mig till den plats jag är idag och jag känner mig tillfredsställd vad jag hittills åstadkommit och tacksam för allt jag upplevt. På något sätt blir denna djungelvistelse en tid för eftertanke och det kanske inte är så konstigt. Vi hade lärt känna en Leon i Rurre som är uppvuxen i skogen och ibland arbetar som guide. En pålitlig och ung herre tyckte vi, dessutom var han en mästare på biljard. Så ja, mat och tält inhandlades, å dagen efter tog vi färjan över floden och började vårt äventyr. Å det var verkligen ett äventyr, att traska runt bland träd, lianer och blommor där Leon hela tiden stannade och berättade om vad ett träd eller en planta kunde användas till, allt från redskap och kläder till medicin, eller helt enkelt bara gift för att döda sina fiender i skogen.. Efter 3 dagar hade vi fått lära oss mycket men när vi sa det skrattade Leon och sa att även om vi skulle vara med honom här ute i 2 år skulle vi inte kunna allt.

DSC_0147

DSC_0221

Tiden här i Rurrenabaque börjar lida mot sitt slut, idag flyger vi tillbaka till La Paz. Vad som från början skulle vara ett par dagar resulterade i 2-3 veckor och vi hade inte kunnat ta ett bättre beslut. Vi har fått uppleva och möta underbara människor och natur och åker vidare med hjärtat fyllt med än mer kärlek än innan vi landade.

DSC_0294

För ett par dagar sedan pratade jag om foto med en nyfunnen vän här i Rurrenabaque. Jag pratade om hur svårt det är att fånga ögonblicket. Hur svårt det är att fånga soluppgången på bild. Han skrattade och sa, men den går inte att föreviga, den du vill visa soluppgången för får du ta med dig till den platsen. Å ja, jag önskar att jag kunnat ta med mig folk till denna underbara plats som jag befunnit mig på de senaste veckorna. Upplevelser som dessa gör en ödmjuk inför hur liten man är i världen och samtidigt som jag känner att varje ögonblick, varje sekund betyder någonting. Kan inte säga annat än att jag älskar livet.

Nu lämnar vi Rurre med tårar i ögonen och en stark längtan om att snart vara tillbaka.

DSC_0131

En månad har gått..

Nu har vi varit i Bolivia en månad. Tiden springer fram. Det känns som om det var 3 månader sen jag mötte upp Alexandra den där tidiga kyliga morgonen då vi skulle ta tåget till Kastrup. Jag kände stress över att inte ha med mig mobilen. Hur skulle jag klara mig utan den? Nu minns jag knappt hur det är att vara beroende att av ständigt ta upp den i fickan för att kolla om någonting viktigt har hänt. Men vi har ändå haft en mobil under denna månad, som folk i Bolivia har kunnat nå oss på. Vi har dock inte kunnat ringa från den. Ett världsligt problem tyckte vi. Men för ett par dagar sen blev Alex bestulen på både mobil, pengar och kreditkort. Även detta en världslig sak tyckte vi. Mitt kort är ju fortfarande med oss, så allt är lugnt!

Igår förflyttade vi oss från Cochabamba till La Paz, 8 timmar på en stekhet buss. Med världens vackraste utsikt, högsta altituden vi gled förbi låg på 4500 meter. Under bussresan fick jag tid att summera vistelsen i Cochabamba och det har varit en omtumlande tid. Jag har befunnit mig i situationer som påverkat mig starkt. Situationer som brutit ned mig, situationer som stärkt mig. Jag har kommit närmare min vän och reskamrat och jag har kommit närmare mig själv. Jag har fått vänner för livet och som alltid önskar jag att de kunde vara med mig varje dag. Jag önskar att världen skulle vara lite mindre så att avstånden från alla underbara människor jag möter skulle vara lite kortare.

Jag har börjat lära känna ett land och en kontinent fylld med kärlek, stolthet och framtidshopp. Jag har börjat lära känna ett land och en kontinent fylld med motsättningar, rasism och ondska. Inte minst ondskan som kommit hemifrån, från Europa. Jag har fått se hur detta är närvarande varje dag, i varje handling för många människor. Jag har mött människor som kämpar. Som varje dag kämpar för sina liv, de som kämpar för någon annans liv. Kampen är så närvarande att den blir vacker och stolt. Vilket hela tiden får mig att fundera över hur enkelt det är att leva ett liv i Sverige. Där kampen inte är lika närvarande och direkt.

Jag vill vara en del av den här kampen. Jag vill vara en del av den här världen. Jag vill kämpa för alla dem som inte kan kämpa själva. Jag vill kämpa för rättvisa, för att ditt och mitt liv ska vara lika mycket värda. Jag vill kämpa för Pachmama (moder jord) som ger oss förutsättningar för dessa liv. Jag vill kämpa för att våra barn ska få ett tryggt och värdigt liv. Jag vill kämpa för allt det här, sida vid sida med alla de andra som är en del av denna kamp. Jag vill kämpa för medkänsla, värdighet och kärlek.

DSC_0198

DSC_0266

DSC_0642

Idag åker vi vidare till Rurrenabaque där vi ska ut i nationalparken Madidi och sen vidare och besöka projektet ArBolivia som hållbarhetsbyrån U&We samarbetar med. Med andra ord, vårt äventyr fortsätter!

Ny bostad & känningar av ett samhälle i kris

En vecka har flytt i Kairo, jag har anpassat mig någorlunda bra och äntligen har jag hittat ett permanent hem. Craigs list används flitigt här och bostadsmarknaden är dynamisk, minst sagt. Fick två erbjudanden samma dag, ytterligare två nästa dag. Min nya lägenhet finns i området Maadi, ett grönare och lugnare område, lite som en lunga i ett stormigt betong-kaos. Kollade på en anna lya förut idag som var tämligen risig, dvs normal standard, och framför allt på bottenplan vilket inte kändes helt tryggt. Döm om förvåningen när jag stiger in i nästa lägenhet och det är hur jäkla fint som helt. Ljust och luftigt, stora vackra trägolv, balkong, lugn gata utan trafik med träd utanför (finns nästan inte), och allt för billig peng. Perfekt. Här kan ett bra arbete utföras känns det som.

Utanför relativt trygga Maadi finns en annan värld och krisen anas även hos mig genom att elen kommer och går. Det sägs att det kommer att bli än värre. Hela systemet kommer att kollapsa om ett år enligt oroliga röster som vittnar om en energiförsörjning som är fullständigt underdimensionerad för en så stor befolkningsmängd. Vad händer när 18 miljoner inte får el, vatten och inte kan ta sig ur staden tillräckligt snabbt, om ens alls? Det går inte att tänka på.

Det börjar nu bli ont om fordonsgas, och under stormiga dagar då demonstrationerna blossar upp drabbas trafiken av blockeringar och avstängda vägar, bussar ställer sig på tvären mitt på motorvägen pga bränslefrågan. Första revolutionen är över, men en andra ‘revolution’ ligger och pyr, med regelbundna bränder, protester och sammandrabbningar. Allt i en isolerad del av staden, som det är nu, och det bästa är att helt enkelt hålla sig borta från downtown under dessa dagar. Men risken finns alltid att man inte kan resa mellan olika stadsdelar pga plötsliga händelser. Avstånden är enorma här och varje taxiresa mellan delar av staden tar minst 30-40 min, men ofta en timme eller mer. Förarna vill inte riskera att fastna med bilen någonstans och kan helt enkelt neka, bil efter bil säger nej om något nyligen skett. Så det gäller att hålla sig uppdaterad och planera sina resor och aktiviteter här i Kairo.

Det sker så många tillfällen när jag upplever något som verkligen griper tag i hjärtat och jag önskar att jag hade en osynlig kamera, för det är verkligen inte alltid läge att slänga upp en sådan. Idag när jag åkte taxi från Maadi till Heliopolis, den vanliga vansinnesfärden i 150 km/h med ungefär 40 cm avstånd mellan bilarna, så såg jag två pojkar som stod på en bro över motorvägen. De balanserade farligt nära toppen på räcket, med bilarna rusande många meter under, och i händerna hade de varsin drake som de försökte få att flyga i den svaga vinden. Och jag tänkte, ingenstans finns här för dem att springa och verkligen utföra den här aktiviteten, inget grönområde. Allt omkring är vägar, bilar, hus, asfalt och betong. Och de leker på en bro över motorvägen.

Inte så långt från den här platsen med pojkarna som flyger drake på broräcket finns en stor begravningsplats, där fullt av människor faktiskt bor i brist på annan bostad. Livet och döden vävs samman. I samma stadsdel finns de finaste husen och de mest förmögna, alldeles i närheten.

Tänk om människor hade bosatt sig i massor på kyrkogårdarna hemma i Sverige… Ja, så ser det ut här.

The city of the dead – gravplats med bostäder på.

Kairo tar emot mig med en kärleksfull käftsmäll

Äntligen på plats i Kairo. Jag börjar min vistelse med att försöka vänja mig vid det kaos som råder. Mina kontakter har vittnat om hur orkeslösa och trötta de alla kände sig första halvåret i Kairo. Jag har två månader, och jag hoppas på snar anpassning! Det är inte första gången i ett mellanöstern-land, men det är första gången i en mellanöstern-storstad av den här kalibern. 18 miljoner säger någon. Jag tror dem. Det är ett under att allt fungerar så väl som det ändå gör. Folk överallt, den mest galna trafik och jag inser att all oro om våld är gravt överskattad eftersom största risken är att förolyckas som road kill. Alla tutar konstant och ljudföroreningen är total. Efter ett par dagar börjar jag bli tacksam för tutandet, då det faktiskt verkar motverka trafikolyckor. Luftföroreningarna är också påtagliga. Smoggen syns i dimma eller skymningsljus, och det känns i halsen.

Dag 3 blir jag överambitiös och äter street food. Stort misstag att inte vänta en vecka som jag lovat mig själv. Drabbas av en rejäl matförgiftning. Glömde för en stund de nästan dagliga strömavbrotten, vilket påverkar matkvalitén en hel del, inkl fryst mat. Nu har jag vaknat upp från det lilla missödet och är redo att påbörja min resa på allvar. Har kontaktat mina vänner i Kairo och vet att de kommer att hjälpa till på bästa sätt. Jag bor hos min kontaktperson tills vidare mitt emellan Heliopolis och Nasr city, ett bra område, och det känns som en trygg start.

Angående den kärleksfulla käftsmällen förresten, så var det mycket intressant att möta det relativt avslappnade och mycket vänliga kaos som Kairo erbjuder. Folk har humor, de är laid back, och livet känns helt hanterbart även när ingenting fungerar som planerat, vilket är ofta!

Miljöombyte till 100%

Under några dagar har jag bytt miljö, träffat andra människor och funderat lite. Jag har varit norrut i Indien på ”sista-minuten-resa” och fick ihop en trevlig tur. Under dessa dagar har jag sett platser och företeelser, jag aldrig tidigare sett eller varit med om. Det har varit så många intyck att en del av förra veckans händelser bleknade bort. Jag har ridit elefant i Jaipur upp mot Amber Fort, precis som förr i tiden. Jag har sett Taj Mahal som är en otroligt imponerande byggnad och så har jag sett liv och död i Varanasi.

Jag har verkligen fått ny inspiration till mitt arbete med uppsatsen, fältarbetet och mina kontakter. Under den tid som är kvar, två veckor, kommer jag enbart att arbeta självständigt och försöka få ihop den lilla information som saknas, på egen hand, för att kunna skriva en del av bakgrundsarbetet. Jag är återigen full av hopp att få ihop det som behövs.

//Åsa