Shakthidhama – intervjuer och vänner

Innan jag åkte till Karnataka hade jag aldrig träffat någon från organisationen Shakthidhama. Det var min vän som är rektor på en skola i Karnataka som tipsade mig om Shakthidhama, en av hennes gamla elever hade varit volontär där.  De från Shakthidhma hade varit trevliga i mail-kontakt och telefonsamtal innan resan, men ändå går det ju aldrig att veta hur det kommer att vara väl på plats. Men oj oj oj vilken tur jag hade! Dels fick jag till mina intervjuer väldigt snabbt och smidigt. Det blev bara fyra intervjuer, för det var fyra i personalen som kunde prata engelska på den nivån. Men alla intervjuer var mer än en timme, upp mot en och en halv, och de var så fylliga och intensiva att jag absolut känner att de räcker. Jag försökte även få till en intervju med kvinnan som är Shakthidhamas jurist, men hon kommer bara dit då och då och sedan åkte hon utomlands så det gick inte. Men de viktigaste perspektiven för min uppsats fick jag från de andra som är socialarbetare och psykologer. Efter att intervjuerna var klara gick jag ändå tillbaka till Shakthidhama flera dagar. Personalen var så välkomnande och inkluderande mot mig och eftersom att jag fått göra intervjuerna så snabbt och smidigt så kändes det som att jag behövde komma tillbaka mycket för att upprätthålla relationerna. Dessutom blev jag riktigt bra vän med flera i personalen så det kommer att vara kontakter som sträcker sig långt utöver uppsatsarbetet. På bilerna ser ni mig med två av mina nya vänner från Shakthidhama. Nu är det dags att åka vidare till mina gamla vänner; hem till rektorn som tipsade om organisationen, där ska jag sitta och skriva på uppsatsen.

En rapport inifrån min bubbla

På väg till kontoret idag insåg jag att  jag verkligen lever i en bubbla här. Anledningen till denna “uppenbarelse” är att det har sipprat in lite saker hemifrån i denna bubbla och då blir det så uppenbart hur långt därifrån jag är (mentalt). Om jag ska försöka förklara det så känns det som om jag har landat på en annan planet snarare än i ett annat land. På denna plats har jag fått en bonusfamilj som jag bor hos, där det känns “hemma”, där vi delar de glädjen och bekymmer som hör till livet. Jag har också skapat en vardag med allt vad det innebär med rutiner, där irritation över att hamna i solsidan på bussen, att känna väl till öppettiderna i mataffären ingår… Och där jag har nog blivit lite hemmablind för de vackra sakerna på denna ö. Det är så vant nu att jag har svårt att föreställa mig mitt “vanliga” liv hemma. Och det är absolut inte en negativ känsla, det är mer en reflektion från ett MFS 🙂 (För att motverka denna känsla och frångå min hemmablindhet valde jag att gå in i det otroligt vackra hindutempel som jag passerar varje dag. Ni kan se bilderna därifrån.)

Mitt projekt fortskrider. Jag har samlat in ännu mer empiri, jag är så glad för att ha fått möjligheten att besöka en annan kommun också och genomföra intervjuer även där. Som jag beskrev tidigare så är Mauritius ett litet land, Port Louis är en liten storstad… och ute på landet är verkligen lantligt. Mapou:s “centrum”, där jag var igår, består av några offentliga byggnader (kommunhuset, domstolen och ett ministerium) samt en affär och ett gatukök. Mittemot byggnaderna är det sockerrör och åter sockerrör, tills man ser bergen torna upp sig i bakgrunden. Men det var väldigt intressanta möten innanför väggarna i alla fall!

Återstår på min önskelista för att samla in underlag ytterligare en intervju med anti-korruptionsmyndigheten samt en intervju med min underbara kontaktperson här, chefen för Transparency Internationals lokala kontor. Sammantaget känner jag mig väldigt nöjd med datainsamlingen och det har inte minst varit lärorikt att upptäcka att resultatet inte är vad jag hade förutspått. Jag väntade mig ett system mer likt det svenska, men så är inte fallet.

Apropå sockerrör, lilla Gabriel, 3 år, lärde mig igår vad färgerna på Mauritius flagga symboliserar: RÖTT – eld, BLÅTT – hav, GULT – sol och GRÖNT – sockerrör. Mycket målande beskrivning av ön, av dess natur. Så nu är jag lika klok som en treåring!

Jag kan redan nu avslöja att det blir ett spännande nästa inlägg eftersom jag har bokat en utflykt till ön Rodrigues, som ligger ca 600 km österut (och som hör till Mauritius). Så nästa rapport kommer från en annan plats.

En vecka som turist i Mauritius

Otroligt men sant. Jag vet att jag upprepar mig själv, men det är obegripligt hur fort tiden rusar iväg när man är på plats. Det gör mig nästan lite stressad, även om jag känner att jag har hunnit med en del. Frågan är om jag kommer att hinna med allt jag måste och vill 🙂

Förra veckan hade besök hemifrån (se mitt förra inlägg), vilket gjorde att mina rutiner ändrades något. Det blev nästan som en mini-semester mitt i allt. Det var mysigt att få träffa min sambo men också att uppleva ön mer som en turist. Utöver att ha besökt huvudstaden så hyrde vi också en bil och körde runt ön för att besöka alla turistställen. Vi hade några fantastiska dagar i och under vattnet, på stränder, i städer och i bergen. Det finns vackra vandringsleder i öns mitt med vattenfall och tropisk skog. Och som dykare måste man bara säga wow, helt otroligt…

Men nu har jag återgått till mina tidigare rutiner och är tillbaka på kontoret, laddad för en ny härlig arbetsvecka. Efter att ha “knäckt koden” för att få möten på plats genom att knacka dörr har jag nu lyckats få fem intervjuer inbokade till imorgon, då jag kommer att få träffa de tjänstepersoner som jag ville träffa från början. Det känns tillfredsställande och gör att jag känner mig mindre stressad. Just nu ser det ljust ut!

Efter min “turist-vecka” på ön har jag funderat en del på mina intryck. Det är intressant att jämföra att vara turist med att vara mer med de lokala. Att få möjlighet till att leva hos och arbeta med dem som lever här ger en verkligen en djupare förståelse för landet. Ett exempel är ett samtal jag hade med familjen som äger stället där jag bor, efter vårt besök på Aapravasi Ghat (museet och minnet för de främst indiska arbetarna som togs hit för att arbeta på sockerplantagen, som jag beskrev i mitt förra inlägg). Familjen är av afrikanskt ursprung (alltså inte från indiskt ursprung) och de menade att Aapravasi Ghat enbart beskrev en del av landets historia. De slavarna som hade tagits hit före den tid när slaveriet slutligen avskaffades nämns inte och deras historia finns det inget museum för. Det slog mig hur lite de olika folkgrupperna som lever tillsammans på ön har blandat sig med varandra och hur starka deras identiteter är. Kanske inget man som turist skulle lägga märke till, på ytan är allt harmoniskt… Ett annat exempel är det här med helgdagar. I Mauritius lever många olika religioner sida vid sida. Skulle allas helgdagar blir “röda dagar” så blir det inte många arbetsdagar kvar på året. Därför bestäms det från år till år vilka dagar som blir officiella helgdagar i landet. Till exempel var Påsken inte helg här i år. Men, som en man sade till mig, så är det ofta att någon religion har någon högtid, och där är nästan varje vecka att någon som firar nyår 🙂

Här kommer några bilder från denna vackra ö.

Kwaheri Zanzibar

It’s safe to say that during two months in Zanzibar, I’ve experienced some very unfortunate situations. Everything from getting robbed and injured to getting typhoid fever my last two weeks. But nonetheless, I’ve enjoyed this time to the fullest and wouldn’t change it for anything in the world. For me, this MFS has been both a personal journey as well as it has benefitted my studies and given me an incredible eye-opener to a whole different culture. I’ve made friends from all over the world, learned some Kiswahili, lived 5 minutes from the most beautiful sea and in the heart of a UNESCO heritage city. Most valuable of all, I’ve gotten to collect data on one of the most interesting places in the world.

 

 

I now have 8 weeks of observations and several interviews done, which I concluded in the last week. To be honest, studying colorism has been a bit tricky, something I knew would be a difficult topic to discuss from the get-go. In many cultures, it’s not common to speak about the discriminatory practice and it is not viewed as a form of internalised racism. Approaching people with my subject has therefore been a challenge as many people were of the idea that it’s simply evident that being of lighter skin is better and more beautiful. I’ve discovered that colorism, in fact, does affect women in various ways, be it in unconscious or conscious. Some of my interviewees witnessed being teased in school for the color of their skin, received nicknames based on their skin complexion and overall, described that women with lighter skin color have it much easier in several settings. At the same time, I learned that the revolution in Zanzibar and the unity of the people has, according to my observations and my interviews, led to colorism not being as palpable on the island archipelago as on the mainland of Tanzania.

I’m thankful for SIDA for giving me this opportunity and in general, thankful that I live in a country that has the means to be able to provide young generations with this type of life-changing experiences. I’m thankful for all the friendships I made,  my interviewees who so kindly offered me their time , the staff at SUZA who not only taught me swahili but also helped me understand the culture of Zanzibar and assisted me with knowledge and help in all my endeavors. My journey ends here for now, but I will definitely be back soon. Asante sana Zanzibar, you have changed me forever.

 

 

One more week has passed

And a week goes so fast in Kampala, especially if you are sick, as I (Wictoria) have been. Now we are done with almost half of the interviews. Our plan is to do the rest of the interviews next week, but we dont know if this is possible yet. It’s not always so easy to find nurses to interview at the hospital because they have a lot to do. But the interviews are very interesting so all the struggle is worth it.

Carl

Besides, the interviews we also had the time to visit a handicraft market in Kampala. It was nice, but it’s the same things as everywhere else in East Africa. I love the crafts, but if you seen one shop – you’ve seen it all. We also had some fresh passion fruit juice at a café. That is to die for here. The best thing you can drink in Uganda!

I had to visit another hospital on Thursday, so now I been a patient as well. My stomach haven’t been so nice to me so I needed to visit a doctor. I got some antibiotics and worm medicine. The doctor said that here in Uganda everyone should take worm medication every 6 month because you get worms in the food you eat even though you are careful. So both me and Carl bought the medication and took like the cats we are. I feel a little bit better now when the antibiotics are over, but now entire fine. So, I have to evaluate tomorrow or Tuesday if I have to go back to the hospital if it’s not getting any better. Well, life outside of Sweden has it’s downsides aswell…

Wictoria

The plan for next week is just work and no fun. Maybe visit a tailor and make some new clothes, but our friend Halima is trying to find out if her friend can find time for us. This is the holiday season so eveyone makes new clothes so all the taylors are so busy!
Until next time!

Bye,

Wictoria and Carl

Andra veckan

Nu har jag redan varit här i två veckor och har kommit igång med själva studien. Själva intervjuerna går mycket smidigare än vad jag hade förväntat mig. De senaste dagarna har varit ganska intensiva med många nya respondenter, vilket förstås är tack vare hjälpen jag får av min kontaktperson. Jag lär mig efter varje person hur jag bör gå tillväga för att nästa intervju ska vara mer framgångsrik. Det kan vara tufft ibland när personen inte är så pratsam av sig. Nu tar jag paus i ett par dagar och ska istället fokusera på att påbörja en stabil grund för uppsatsskrivandet.

Haiphong är en ganska typisk vietnamesisk tät storstad med mycket buller. Det enda stället som man kan promenera på i lugn i ro utan att oroa sig för trafiken är i området kring sjön Tam Bac. Folk samlas här när de vill gå i lugn i ro, jogga, träna eller bara “gå på stan”. Hit brukar jag också gå när jag vill koppla av.

Coming to an end

Now I find myself in paradise. No kidding. Dolphins swimming, palm trees swaying, waves crashing and birds singing. So, once we landed in Arambol we realized what a crazy place it was. Filled with drunken Russian kids, harassing sales men and loud clubbing music. Not really our scene. We succeeded in getting up early to watch the dolphins and hide from these obnoxious masses, but soon they would fill the beach and shopping areas and we were overwhelmed again. In the midst of this chaos I got sick, but was ok with spending my days in my room with AC away from these intense cultural chasms. Agnes hated Arambol even more than I did and took a train from north to south Goa. She said it was a lovely quiet ride and recommends it to future visitors to this south west coast. Once I was feeling better I took a taxi ride down with a frustrating driver who continuously asked me to date him. I lied and said I was married with kids, but this had little or no effect on his advances. In my mind I was ready to smack him silly if he tried anything, but thankfully this was not needed. Soon however I made it to Agonda where a wide white beach, calm sweet cows, more dolphins, and wild horses greeted me in the sun. I felt as if I had gone from party-ville to paradise. Here Agnes and I were able to focus and finish our analysis. It was a complicated procedure since we had 12 pretty individual and long interviews, but we managed after some time to categorize our material and then lay them in themes. If one wants to visit Goa I recommend visiting Agona, its quiet and beautiful. We stayed at a guest house called Monsoon, run by a German guy and a sweet Nepalese family. I made friends with adorable calves who rule the beach and learned to love paneer tikka. After ten days in the Agondan paradise Agnes flew back home and left me to fend for myself in the beach life. I bunkered down for three days and worked until my bum was sore from sitting, and finished my results. Or rather the first draught of part of the results. Then I took a day off, nice. After diving into Agonda it was time to move to my next destination. Little did I know it would be an even more secluded and surreal paradise beach. Its called Little cove beach or Little Cola beach, depending on who you talk too. I met Nina, my fellow nurse colleague, and we have been soaking up the sun, eating yummy food and learning to stand on our heads. I can’t complain. It’s an awesome place to spend the last couple weeks of my India adventure. Also a pretty good place to try to finish this paper before I go back to Sweden. Im hopeful that I’ll succeed even though its extremely tempting to just space out and watch the waves and palm trees. So, yeh, needless to say I recommend coming to this little gem of a place if you like the quiet things in life.

Cochin

Its been a little while since my last blog and much has happened over the past few days. Diwali, the festival of lights was celebrated with fireworks, tasty treats and festivities in accordance with tradition. Hinduism, Buddhism, Sikhism and Jainism observe various customs related to Diwali. I enjoyed the candles lit in oil and the sparkly fireworks painting the sky and lighting up everyone’s faces.  Another favorite part of the last few weeks has been watching the sun sink into the ocean. Its red turning deeper as it slowly dips into the sea, illuminating the sky into a surreal pink and orange, all while the crescent moon watches from above. Here in India the moon is turned the other way than in Sweden leaving it like a fat grin in the sky.

This week I received the most amazing massage called Abiyangha with Shirodhara. This is a full body oil massage with an oil running on to the forehead. It is the most wondrous experience which turns your mind off, leaving you in a state of utter calmness and satisfaction, I highly recommend it. Between these luxurious moments I have also been delving deeper into the background of our paper, analyzing what communication really is in its multifaceted definitions and usages. I also tried to pinpoint what we really are searching for with our questions and how to foresee all the outcomes and possible misdirection which we may encounter during the interviews. It has been a little surreal to work with Agnes across the different continents, but this week she arrived which has been a great a reality check.

On Wednesday October 25th I drove down from Guruvayur to Aster Medcity hospital in Cochin to meet the doctor and become entrusted the nurses. The hospital is like its own city on an island between marshes and palm trees. All very organized and clean, perfect for the international clientele, yet surprising in the midst of India and its other bustling and busy ways. That night Agnes arrived to our funny and fancy hotel on Willington island, which turned out to be a navy base. So, we are surrounded by military airplanes and military grounds with very little space to actually wander. But its ok right now because it helps us stay focused on our paper, and an excuse to just sit by the pool. Once we’re finished with the interviews we’ll venture out to explore fort Cochin. Yesterday day Agnes and I drove to the hospital again and started our interview process. We met two highly qualified and extremely sweet nurses whom were fun to chat with, and I think we acquired some useful information from the interviews. Today we head back to the hospital for two more meetings and then probably dinner by the pool, watching the bats and crows.

Vecka fem i Kapstaden

Hej!

Under veckan som gått har det verkligen flutit på bra med insamlingen av data för uppsatsen. Vi har haft två gruppintervjuer och en intervju med en planerare på stadshuset, besöket på stadshuset var en upplevelse i sig! Intervjuerna gick bra och en del ny information kom fram. Vi har fått bepröva vår flexibilitet då de båda gruppintervjuerna med olika anledningar fick byta dag och tid, men allt löste sig till slut.  Vi har nu samlat den empiriska data vi behöver, dock har vi generellt en ung ålder på deltagarna i våra fokusgrupper så vi ska försöka samla en grupp till med personer i högre åldrar. Skrivandet i sig har också flutit på bra och uppsatsen börjar sakta men säkert bli längre och längre.

I fredags transkriberade vi hela dagen och när en transkriberar behöver en pauser. Vi gick till District 6 museet för att lära oss mer om den stora tomma ytan mitt i centrala Kapstaden. Under 60 & 70 talen tvingades de boende flytta från platsen och deras hus revs, regeringen tillkännagav att området hädanefter var till för vita. Dock byggdes det aldrig några nya hus utan än idag står platsen tom och de som tidigare var bosatta i området bor idag i största delen någonstans i Cape flats – 40 km utanför centrum. Hela historien är väldigt hemsk och känns ännu hemskare eftersom det är så väldigt kort tid sedan..

Därutöver har vi bland annat varit på Sydafrikas äldsta vingård och haft vinprovning, hajkat Lions head och Single hill, hittat en supermysig indiefilmsbiograf, varit på konstutställning och sett himla massa fina miljöer såklart. Här kommer en rad med bilder i en salig blandning!

Ha en bra vecka så hörs vi nästa fredag /Elin & Jakob

Vinrankor i raka rader
Fikapaus på vårt nyfunna biograf
Table mountain från Lions head
Utsikten från Lions head, här syns området Camps bay
En bild för frihet, inne på stadshuset
På stadshuset fanns det visningar av de fem visionerna över hur Kapstaden ska vara – som vi också kollar närmre på i studien
När vi hamnade på konstutställning och fick gratis vin! Mycket härligt
Kapstaden kvällstid, vy från Lions head
Table mountain och hur molnen slickar över kanten
Jakob på toppen av Lions head
Vi med vänner på vingården Beau med vy över odlingarna
Vinprovning! Det här vinet fick 6/10 i snitt av oss!

Bakgrund, syfte och metod

Vi tänkte att vi skulle försöka ge er en lite bättre inblick i varför vi är här och vad vi gör. Det hela började med att jag (Nikki) besökte en kompis i Sydafrika förra vintern. Jag fick då höra talas om de pågående studentdemonstrationerna och min nyfikenhet kring det sydafrikanska utbildningssystemet växte när jag insåg att det under det senaste året skett ett flertal protester ledda av studenter som bland annat reagerade på förslaget om att höja skolavgifterna. Idén om att åka tillbaka för att samla material till mitt framtida examensarbete föddes och tack vare min lärare fick jag upp ögonen för teorier om critical literacy. Jag diskuterade idén med Nicole som blev intresserad och vi bestämde oss för att skriva ihop. Efter lite (läs mycket!) research fick vi en mer komplex förklaring till studentdemonstrationerna och det engelska språket som hegemoni i Sydafrika och den komplexa relationen mellan språk och makt fångade vårt intresse.

Det har gått över 20 år sedan apartheid avskaffades i Sydafrika och idag har landet 11 officiella språk. Istället för bara engelska och afrikaans är t.ex. även de två största språken zulu och xhosa officiella språk. Dock utgör det engelska språket fortfarande hegemoni i landet vilket syns i utbildningssystemet bland annat genom att engelska är det främsta skolspråket. En del av problematiken med engelska som hegemoni är att det, trots att det idag är ett världsspråk som skapar förutsättningar, även skapar ojämlika förutsättningar för elever med olika språklig bakgrund. Vi har valt att titta på hur detta påverkar litteraturundervisningen. En av våra teoretiska utgångspunkter är att texter både är skapade (av någon) och skapar (eller reproducerar, uppfattningar om världen) samt att läsning påverkar den som läser.

För att samla in vårt material har vi observerat engelsklektioner samt intervjuat elever. Detta har vi gjort på Khutliso Daniels Secondary School som är en statlig skola i ett township i anslutning till Grahamstown. Rektorn har varit väldigt positiv till vår närvaro på skolan och hur denna kan vidga elevernas vyer genom att de får möta människor från en helt annan del av världen. Han samarbetar ofta med universitetet i staden (Rhodes Univerity) och ser vårt besök som en förlängning av elevernas medvetande om sina möjligheter och världsuppfattning över lag. Två av engelsklärarna har varit engagerade i vår undersökning på olika sätt och det är också deras klasser som vi har observerat och intervjuat elever ur. Som ett litet tack, och för att visa eleverna något av vår kulturella bakgrund höll vi i veckan lektioner som fokuserade på lite roliga fakta om Sverige. De fick även lära sig lite svenska fraser och höra nationalsången! (Då just detta moment var lite oväntat och kom till på begäran av eleverna så löste vi det genom att ställa oss och sjunga den! Som belöning för det fick vi sedan höra Sydafrikas nationalsång vilken i sig är väldigt pampig och blev ännu mäktigare när 50 elever i ett klassrum sjunger den!) Detta var lika givande för oss som det var för dem.

Vi har nu samlat in den planerade mängden material och har även avslutat transkriberingen av intervjuerna. Vårt nästa steg i vårt arbete med examensarbetet blir att gå tillbaka till böckerna, läsa våra anteckningar och sortera och tematisera. Alltså arbete av en helt annan karaktär än det vi gjort fram till nu! Vi har dessutom bokat ett par möten i Kapstaden dels med en av grundarna dels med nuvarande ordföranden av en organisation som heter PRAESA och som bland annat arbetar med att främja läsning på de olika sydafrikanska språken. För att göra detta så ser de till att det översätts böcker till andra språk än engelska och afrikaans, och arbetar även med bland annat läsklubbar. Vad gäller just läsklubbar har vi också fått tag i en person som har organiserat så kallade ”reading camps” här i Grahamstown och hon har gått med på att svara på frågor via mejl. Vi är ännu inte säkra på var i vårt examensarbete detta skulle passa in, men vi vill inte missa en chans att få även detta perspektivet.

Hoppas att vi på ett någorlunda tydligt sätt kunnat redogöra för vad vi sysslar med här nere. Nu tillbaka till teoriböckerna!

Khutliso Daniels Secondary School.
“In pursuit of excellence”
Framsidan av byggnaden där skolpersonalen sitter. Rektor och biträdande rektor har egna kontor medan resterande lärare delar på ett stort rum. I byggnaden finns även reception, personaltoaletter, ett litet kök samt ett rum för elevhälsa, som även används som bokförråd. 
Här är en bild på skolgården och skolbyggnaderna. Skolan består av fyra byggnader  med klassrum (två av dessa byggnader rymmer även en datorsal, toaletter och kök), personalbyggnaden samt en byggnad som används som förråd.
Eleverna är gärna med på foton och ber till och med om att få “take a selfie” med oss 🙂
Groupie!! 😀