Nu åker vi hem!

Nu börjar det närma sig hemfärd med stormsteg, närmare bestämt går flyget 13.00 idag. Sista 1,5 veckan efter vår “semester” har vi haft fullt upp med uppsatsen med siktet inställt på att försöka bli klara i tid till inlämning om en knapp vecka. Efter gårdagens handledning på skype börjar vi faktiskt känna en visst hopp om att även vi ska kunna bli godkända, men det blir nog att skriva både under flygresorna och på flygplatserna för att vi ska hinna och dessutom bli hyfsat nöjda..

Vi lämnar såklart Mpongwe och Zambia med blandade känslor. Vår resa till Lusaka och Livingstone gjorde att vi fick lite distans till livet I Mpongwe. Att efter 6 veckor i en liten by på landsbygden mitt I Afrika komma till ett Backpacker-ställe med enbart vita, är lite av en kulturchock. Stöddiga Amerikanare gör att man känner en stor kärlek till det Zambiska folket, som även om de är ganska rättfram, är allt annat än stöddiga de flesta av dom!

När vi kom till Livingstone och hörde hur amerikanerna pratade om bungee jump och hur coolt det var, bestämde vi direkt att det ska vi INTE göra bara för att det verkade var något alla gör, men vi är ju inte “vanliga” turister.. ;). Efter några dagar började dock suget smyga sig på och vi kunde inte hålla emot längre, det verkade ju ändå ganska häftigt. Sagt och gjort “110 meters of Big African Air” avklarades och det ångrar vi inte. Men vem gör egentligen det när man väl överlevt..?

Bungee JohannaBungee Lotta

Vi vill såklart passa på att dela med oss av några semesterbilder nu när vi tagit si sådär 2000 stycken. Dels några bilder från Viktoriafallen där vi var tillsammans med Jens (Lottas bror) och så lite safaribilder såklart… 🙂

ViktoriafallenViktoriafallen

HavsörnUng hane

Giraff behind the bushLeoparden

I helgen tog vi en liten paus från uppsatsen och åkte några timmars bussfärd till SOS Barnby i Kitwe för att hälsa på och se hur det fungerar. Fantastiskt många barn på en och samma gång och tosiga allihop, fast mycket söta, som vanligt. Varje mamma har hand om 12 barn oftast med hjälp av en “aunt” (assistent), men ändå, 12 barn!! De är helt fantastiska, så mjuka och vänliga, men vilken pli de har på barnen samtidigt. Barnen bor tillsammans 4 och 4 i våningssängar som bäddas bättre än på de striktaste logement, direkt efter uppgång varje morgon ska det vara gjort. De flesta mammorna är änkor eller ensamstående lite äldre damer med utflugna barn. Det var kul att se hur det ser ut i en SOS by och fantastisk att träffa mammorna och alla deras barn, men efter ett dygn var vi helt slut och åkte tillbaka till Mpongwe igen, vilket var ett äventyr i sig. Men det är en annan historia…

SOS Barnby KitweBloggbild SOS 1

Vi har haft en fantastisk resa innehållande allt det vi önskade oss, vi känner oss därför ganska nöjda med att snart trampa svensk mark igen. Vi undrar lite hur det kommer att vara att komma hem igen, förmodligen kommer det att dyka upp en och annan känsla vi inte har tänkt oss. Men just nu känner vi i alla fall så här:

Kommer inte att sakna:
All uppmärksamhet
Det dåliga samvetet (när man inte kan köpa av alla som vill sälja på marknaden)
Kalla duschar
Strömavbrott

Kommer sakna:
Hur nära till skratt Zambierna har
Gästvänligheten
Klimatet
& såklart våra nyfunna vänner!

Hejdå Zambia!

Allahu Akbar, tillbaka från Zanzibar

Tjenare!

Vi kom, vi såg och vi överlevde. Detta hände på Zanzibar; vi blev solbrända, åt kryddig mat, läste intervjumaterial och skrotade på stranden. Det politiska läget på stranden var stabilt, i övrigt märkte vi inte heller av några oroligheter. Nu har vi några få dagar kvar här i Kampala, dem använder vi till att leta litteratur till vår studie och säga hejdå till stan och alla människor vi jobbat och haft roligt med. Att lämna Kampala känns relativt odramatiskt, vi ser mest fram emot att sitta på Orkanen, dricka starkt kaffe och göra någonting med allt detta material som vi har samlat in.

Att göra MFS här i Kampala har varit en himla intressant upplevelse, och vi rekommenderar alla (!!!) MAH studenter att söka stipendiet. Vi är nöjda med vår tid här och det mesta har rullat på utan några större problem. Vi hoppas att det ska fortsätta i denna anda även hemma i Sverige. Vi hörs då!

Anna och Ellen,

Ps, För er som gillar fläsk och ska till Kampala, ni MÅSTE besöka Nicodemus pork joint på Sir Apollo Kaggwa Road, ni vet vart ni hörde det först!

The Research Rounds

The last week of research is here. How fast the time has flown. As always, everything happens at once, with many emails and phone calls to say that people I had previously requested interviews from were now, right now, willing to meet and share their knowledge and thoughts with me. Jumping at the opportunity to collect so much great information before my field trip comes to an end, I managed to schedule over 12 interviews into a two week period. But these interviews were not all in the capital, Kathmandu, where I have been mainly situated. They were scattered around the country in various villages and towns. Not wanting to say no and knowing that trying to do interviews via email or phone is rather difficult here, I set myself up for a research route around the country!

First stop on the research trail was the Chitwan area on the southern border of Nepal and India, to meet with one of Nepal’s biggest local NGO monitoring & evaluation specialists. In true Nepali style, my driver who was meant to take me one hour from the hotel to the remote NGO office didn’t show and by the time I was able to get a new driver, the M&E specialist had left the office. Whilst waiting though I spotted a rhinoceros from the rooftop of my guesthouse! Only in Nepal! To compensate, I managed to secure an interview via email and spontaneously visited two other NGO offices getting much valuable information from them.

A very long and bumpy bus ride took me next to the town of Lumbini, the supposed birthplace of the Buddha. Again, having scheduled interviews I turned up only to have no one available at the office when the time came for our meetings! Only in Nepal!

Super long bus journey later (as usual 6 hours estimates journey time inevitably doubles on the high mountain roads), and I arrived in Pokhara, a lovely town set in magnificent surroundings. This time with much more luck I was able to complete all the interviews as anticipated, and even to enjoy a bit of free time for boating on the Fewa Lake and tasting some of the local culinary delights (for instance their cafes famous for wood fire pizza and Japanese pancakes – not so local really!) – Only in Nepal!

Then back to Kathmandu where more interviews than expected have been able to be completed in one week than I thought possible – as per usual, the Nepalese people (once you get a hold of them!) are more than willing to chat and to help put me in contact with more valuable sources of information. I’m still yet to secure that much coveted government interview. I continue to make calls each day to the government office responsible for overseeing NGO projects in Nepal but each time I am out of luck and the Director or Assistant Director (every member of their personnel has one or the other title – only in Nepal!) usually claims a bad line before I get a chance to tell them my full purpose of the call. But I will keep trying till the end of my time here.

Just one more week to go. This country has made such a strong impact on me that it will be difficult to say goodbye but for the meanwhile, for these last days, it is all about making the best out of the moments and keeping on the research route till the very very end!