Finally, it’s the day of my departure. I will be leaving my home in Sweden in about an hour and cannot believe it’s actually happening! My family will all be in Copenhagen Airport to say the final goodbye to me before my journey. There will definitely be tears shed and a hard goodbye, but as Winnie-the-Pooh said: How lucky am I to have something that makes saying goodbye so hard. I will be bringing two big suitcases filled with important paperwork, literature, and my computer. Lots of presents and clothes to give away for both my host family and our former foster child. We met her many years ago through the organization SOS Children’s Village, and now she is a grown woman with two children of her own. I wish 2023 will be a good year for as many as possible in many ways. I will be “celebrating” New Years Eve by myself and lots of other travelers at Istanbul Airport. From Istanbul I will continue to Dakar, Senegal and then my final destination, The Gambia!
In October 2021, I was fortunate to receive a travel-scholarship, through Malmö University, for a Minor Field Study (MFS) to do fieldwork in The Gambia. Unfortunately, the whole world was in the middle of a Pandemic. When I finally got the good news that the travel restrictions had lifted, even though I was extremely excited and anxious to get started, I started doubting myself if it would be a good idea to travel so far and remote while the Pandemic still wasn’t over.
At the time vaccinations were hardly available in Africa. The airline tickets were incredible high as not many were travelling, which made it hard to plan for any booking. It was also at the time very difficult to get any confirmation form any of the schools I tried to contact, to do my classroom observations for my fieldwork. I also had doubts about the value of my observations in the middle of a Pandemic. Suddenly things started changing rapidly with an opportunity to travel again – despite the world situation. I still had my doubts if I was making an irresponsible decision to go at this time. Would it be fair to leave Sweden, my job in Malmö and more important my family, knowing that the pandemic still was in place and to live so remote?
(27 October 2021, Malmö)
I’ve been waiting for a month to get a positive response from Schools in The Gambia. Unfortunately, no answer yet but my contact-person/assistant in The Gambia is doing all she can to help me. I had a zoom-meeting with my mentor about my coming essay. I was hoping she would understand why I sent such a short draft and text to her. I do not feel prepared at all to do my writing, but at least I have started planning my work in a notebook. I also contacted the staff at the library to help me find earlier research on the chosen field. As I read the literature it opened my horizon as I found the new literature very interesting, and the more I read the more I wanted to change my original question for my research. I felt a stronger wish to examine the teachers didactive approach in teaching a subject and delivering the material, rather than looking at the material itself. I also found it interesting to understand what methods are chosen to develop students’ language skills.
(9 November 2021, Zoom)
MFS held a preparation meeting on Zoom, and it was quite learning full and exciting to hear about the others’ scholarships in South Africa, Indonesia, and the Philippines. The energy to plan for my journey suddenly hit me! Although my energy level and excitement about my coming journey was at its highest, I was still a bit hesitant. Would it really be possible to put it all together and leave within a couple of months?
(9 December 2021, Malmö)
MFS arranged a compulsory workshop together with the Global School. My departure was meant to be in the beginning of 2022 but still no answer from the schools in The Gambia! In the meantime, a new variation of Covid had shown up, Omicron, but mainly in Africa. All the News reports showed a clear sign of upcoming changes in rules and restriction for travelling especially outside Europe. With these new predictions, I came to my decision of extending my departure to January 2023.
(28 November 2022, Malmö)
At last!……almost a year later. The situation with the pandemic is now more stable and something we have to live with. On top of that the whole situation in the world is kind of chaotic, both regarding politics and economically. Insecurity is felt throughout the world, extremely high rates for electricity and climate threat, all adding a concern for peace in the world. Despite all the other concerns I may have, I have now decided to move forward with my field study, that I have been looking forward to for so long. Flight tickets were bought last week, and with help from my colleague, arrangements were made to live in The Gambia at her friend’s compound. I have received confirmation from Bakoteh Schools in The Gambia and insurance in place. Although there are still a lot left on my To-Do List before my departure, I feel very grateful and fortunate to be able to start my journey.
I går morse tog jag och en av killarna från min värdfamilj en promenad till ett annat bostadsområde inte allt för långt härifrån. Vid ett tillfälle gick vi längs med en väg där två stora träd stod på varsin sida om den röda jordvägen. Träden var placerade precis där vägen slutade och övergick i en fyrvägskorsning. Träden ramade in bilden perfekt och tycktes markera slutet på den här vägen, och övergången till någonting annat. En liten kille på kanske fem år stod mitt emellan träden och såg sig omkring, till synes osäker vilken väg han skulle fortsätta på. Detta ögonblick rörde mig djupt. Det var inte bara det att vyn var så fantastisk, jag tror det mer handlade om känslan när någonting man vistats i en tid övergår i någonting nytt. Sådana transformeringar kan definitivt skrämma mig, men lyckligtvis vet jag vad jag har för planer för de två kommande åren (jag ska läsa en master i international development and management) och ser verkligen fram emot det, men det känns väldigt sorgligt att lämna Gambia bakom mig när jag flyger tillbaka till Sverige ikväll. Jag hade tänkt ägna detta blogginlägg åt att sammanfatta mina upplevelser här, men jag finner verkligen inga ord. Jag har dock utvecklats på ett personligt plan och när jag flyger hem ikväll har jag med mig ett viktigt perspektiv på livet. Jag flyger också hem och känner mig inspirerad att fortsätta arbeta med frågor kring utveckling och mänskliga rättigheter. Jag är evigt tacksam för att jag fick göra den här fältstudien, jag är även tacksam över att de intervjupersoner jag har träffat har varit så pass öppna och villiga att dela med sig av sina erfarenheter. Intervjumaterialet kommer att utgöra grunden för min kandidatuppsats, för den som är intresserad av vad jag har kommit fram till kommer jag troligen att publicera uppsatsen via Malmö högskolas webb (MUEP:http://dspace.mah.se/handle/2043/599) i juni.
Tack alla ni som har stöttat mig både innan och under mitt MFS-uppdrag, och tack alla ni som har läst den här bloggen!
Det är blandade känslor av stolthet och skam som sköljer över mig när jag vandrar till bilen den varma lördagskvällen.
Efter att precis ha avslutat min sista intervju känner jag en viss känsla av tillfredsställelse över att ha lyckats med mitt uppdrag. Samtidigt skäms jag. Jag har precis, med bestämd röst, sagt nej till min sista intervjupersons vädjan om lite ekonomisk hjälp. Han var dock förstående och accepterade den alternativa gåvan, i form av en ficklampa, som jag gav honom efter intervjun. Men jag skäms. Min sista intervjuperson är en gammal man vars hus mer eller mindre blev totalförstört förra året. Han berättade i intervjun om hur han nyligen rest 10-tals mil bara för att jobba en kväll och tjäna ihop runt 70 kronor. Han jobbar några få dagar i månaden, mer jobb finns det inte. Hans mål är att så snabbt som möjligt köpa en säck ris till sin familj, en säck ris kostar ungefär 225 kronor och räcker i ungefär två veckor.
Innan intervjun har jag och min tolk förklarat mitt syfte med intervjun och att jag inte är där för att bevilja honom framtida bistånd eller ej, jag är bara intresserad av hans åsikter kring donatorernas eventuella ansvar att bistå. Hans vädjan om lite ekonomisk hjälp kommer ändock fram i slutet av intervjun när jag har fått honom att berätta om sin till synes hopplösa situation. Jag vet att de få pengar som jag har i min plånbok är av mycket större värde för honom än för mig och jag hade utan att känna av det kunnat ge honom 50 kronor. Samtidigt vet jag att jag de 50 kronorna inte kommer att lyfta den här mannen ur fattigdom. De 50 kronorna hade kanske främst lättat på mitt dåliga samvete över den vardag jag är van vid, en vardag som den här mannen troligen aldrig kommer att få uppleva. Mitt främst skäl till att inte ge honom lite pengar, och det var också det jag sa till honom, är dock att det skulle vara i konflikt med mitt uppdrag i Gambia. Genom att ge honom lite pengar skulle man kunna argumentera för att jag plötsligt blir en donator, och då har jag helt tappat den objektivitet som jag hoppas att jag har.
På vägen till bilen, i ett försök att undvika skuldkänslor, intalar jag mig själv att jag hjälper på mitt sätt. Jag intalar mig själv att mitt arbete här och i framtiden kommer att hjälpa fler personer och mer långsiktigt än någonting annat jag skulle kunna göra just nu. Kanske är det en lögn jag försöker banka in i mitt huvud, men hur ska man annars kunna möta så mycket fattigdom utan att det påverkar en så till den vida grad att man i slutändan inte kan fokusera på sin uppgift?
I övrigt gick resan och alla intervjuer bra. Det enda missödet var när vi skulle tillbaka med färjan från Barra till Banjul. För mycket lera i hamnen gjorde att en färja fastnade och blockerade hela hamnen så att inga andra färjor kunde lasta på eller av. Efter lite drygt en timme och trots försök att bogsera loss färjan, släppte dock leran taget på egen hand. Nu, hemma hos min värdfamilj igen, ska jag försöka jobba så mycket som möjligt på min uppsats innan avfärd nästa vecka. Jag har dock planerat in lite ledighet och besök i ett naturreservat här i närheten, vilket jag ser fram emot.
Jag drar igen dragkedjan och spänner åt remmarna på ryggsäcken, den är fullpackad med anteckningsblock, diktafon, myggnät, övernattningsprylar och annan utrustning som kan vara bra att ha under en helg på fältet. Imorgon åker jag, min tolk och vår förare ut för att genomföra mina fem sista intervjuer. Vi kommer att genomföra intervjuerna i Kerewan och Farafenni, orter som båda två ligger på norra sidan om Gambiafloden. För att komma dit kommer vi att först åka till huvudstaden Banjul, för att sedan ta en färja över till orten Barra. Senast vi tog den färjan var när vi var på väg hem från mina senaste intervjuer, och det var färjetur som var minst sagt unik – åtminstone för min del. När vi kom till färjeterminalen senast, sent en söndagskväll, talades det om att färjan ”nog skulle avgå om två-tre timmar”. Tre timmar senare står vi fortfarande och väntar ovisst. Ännu en timme senare börjar det bli kaos, färjan är här och den är på väg att avgå snart. Det är den sista färjan för dagen, nästa kommer att gå tidigt nästa morgon, och alla vill med. Vi börjar bli nervösa, vi står inte längst bak i kön, men det är många bilar framför oss.. kommer vi att få plats på färjan? På något mirakulöst sätt, och 50 dalasis (runt 12 kronor) som min tolk gav i ”dricks” till en av färjekillarna, blir vår bil den sista bilen som tas ombord på färjan. För att vår bil skulle få plats var man dock tvungen att bokstavligen lyfta en annan bil åt sidan, det var en syn. När vi sedan hade kommit ombord på färjan var vår bil så tätt packad bredvid andra bilar att de båda framdörrarna inte gick att öppna. Trots att vågorna slog höga under den en timmes långa färjefärden till Banjul intalade jag mig själv att det skulle gå bra. Oavsett vad som hade varit tillåtet i Europa eller ej lär detta knappast vara den första gången denna färja är så tätt packad, tänkte jag tyst för mig själv. För säkerhets skull hade jag dock vindrutan nedvevad så att jag snabbt skulle kunna klättra ut om något gick snett. Allt gick dock bra och det ska bli spännande att se hur färjefärden kommer att gå den här gången, jag längtar verkligen efter att komma ut på fältet. Att skriva uppsats är i all sin ära intressant, men att komma ut och träffa de människor vars vardag och moraliska ståndpunkter det är man försöker göra rättvisa i en uppsats är ändå vad som driver min lust att skriva.
Som jag skrev om i förra blogginlägget hoppades jag i förra helgen att få chansen att följa med WFP och observera matdistributionen. Dessvärre lyckades man inte skaka fram någon plats åt mig någonstans, men jag vet att de verkligen försökte och jag uppskattar ändå gesten. Det hade varit oerhört intressant att få observera distributionsarbetet, men min uppsats står och faller lyckligtvis inte med det. Det viktigaste är intervjuerna, något som jag kommer vara helt klar med efter helgen. Nu är det förresten bara två veckor kvar innan jag anländer i Sverige igen, tiden går så snabbt.
Ett blogginlägg om intrycken, upplevelserna, och färden med färjan kommer efter helgen!
Nu har det kanske gått lite väl länge sedan bloggen uppdaterades. Sedan mitt senaste blogginlägg har jag dock väntat och väntat på besked för när WFP:s planerade matdistribution ska komma igång, för att jag på så sätt ska kunna göra upp en plan för mina sista veckor i Gambia. I skrivande stund vet jag i alla fall att matdistributionen ska påbörjas på söndag och till största del äga rum i Central River Region (där jag genomförde mina fem första intervjuer). I och med det gick mina planer på att intervjua fem personer som precis har börjat ta emot matbistånd , i en annan region än den redan nämnda, i stöpet. Jag har därför tvingats prioritera; vill jag intervjua fem på personer på en annan geografisk plats än den förra, eller vill jag intervjua fem personer som precis har börjat motta matbistånd? Som en vän uttryckte det; man kan argumentera för eller emot båda alternativen. Jag har hur som helst beslutat mig för att intervjua personer på en annan geografisk plats eftersom jag är intresserad av att se om det råder olika förutsättningar för food security i olika regioner. I helgen ska jag dessutom förhoppningsvis, som det var planerat sedan tidigare, följa med och observera matdistributionen. I skrivande stund väntar jag dock fortfarande på besked om jag kan få plats i något av de fordon som ska åka.
Sedan det senaste blogginlägget har jag emellertid, utöver att vänta, tagit lite semester i några dagar, då jag hade en kompis från Sverige som var här på besök, samt jobbat på uppsatsen. Det var minst sagt intressant att ta ett break och bara vara turist i några dagar. Turistnäringen är en ganska viktig sektor i Gambia och bidrog med runt 83 miljoner US dollar under 2008. Utöver fantastiska stränder är Gambia som turistland kanske mest känt för sin sexturism då det är en del, mestadels medelålders kvinnor, som åker hit och ärligt talat gynnas av fattigdomen. För det är ofta fattigdom som har lett till att gambiska män blir så kallade bumsters. Nu handlar det inte alltid om sex, ibland kanske det handlar om sällskap eller andra tjänster, men prostitutionen utgör en stor del av det och ibland finansieras hela familjer i Gambia via den verksamheten. Regeringen har visserligen försökt erbjuda alternativa försörjningsmöjligheter, men bumsters är fortfarande en ganska vanlig syn (åtminstone i turistområdena) i ett land med runt 80 % arbetslösa.
När det kommer till uppsatsen känner jag mig relativt tillfreds med var jag befinner mig, i brödtext har jag i princip skrivit hälften av de 15 000 ord vi ska skriva. Då strömmen går i princip dagligen, ibland flera gånger om dagen, har det dock stundtals varit ganska svårt att vara produktiv. Detta på grund av två anledningar, för det första att fläkten på mitt rum stannar, vilket gör det väldigt varmt och jag blir ärligt talat väldigt dåsig då, samt att mitt datorbatteri har en kapacitet på några timmar innan datorn dör. I och med att situationen endast är temporär har jag dock inga större problem med det, det går trots allt att anpassa sig till en annan levnadsstandard och det är ganska bra att få lite perspektiv på livet i Sverige.
En uppdatering kommer i nästa vecka om hur helgen har fortskridit!
Klockan är 03:53 när bilmotorn går igång, elektriciteten försvann igår igen och en av de få lampor som finns utomhus lyser inte, det är mörkt, vi är trötta, men hoppfulla. Jag, min tolk och en kille från min värdfamilj som har ställt upp som förare, beger oss ut på en bilresa genom Gambia med destination Central Gambia River Region. Jag har för avsikt att genomföra fem intervjuer under den här resan. Eftersom WFP inte har något projekt verksamt för tillfället ska jag intervjua personer som var mottagare av matbistånd för ett år sedan. I april hoppas jag senare kunna intervjua fem personer som precis har börjat motta matbistånd, min tanke är att jag ska kunna göra ytterligare analyser mellan de två grupperna.
Klockan 06:53, solen är på väg upp, en grupp med apor sprang precis över vägen. Jag njuter.
Klockan 10:05, för två timmar sedan stannade vi i den lilla staden Soma för att äta frukost. Vi fick vänta nästan 45 minuter innan vi kunde äta och när vi efter ytterligare 15 minuter gick till bilen för att fortsätta vår resa såg vi att vi hade fått en punktering. Runt sex mil av den väg vi reste hit på var väldigt dålig och punkteringen kommer inte som en chock för någon av oss. Vi betalar några mekaniker runt 20 kronor för att fixa punkteringen och vi är på väg igen, bara för att fem minuter senare fastna i en poliskontroll, eller ”police checkpoint”. Dessa checkpoints finns överallt, ibland går det kanske 20 minuter innan man kommer fram till nästa, ibland är det en checkpoint var femte minut. Checkpointsen har blivit ett störningsmoment och i den här checkpointen börjar polisen jiddra om att vi inte har någon mini-brandsläckare i vår bil, något som man tydligen måste ha. Vi är fast vid checkpointen i runt 20 minuter innan min tolk och killen från min värdfamilj slutligen lyckas snacka oss ur situationen, polisen ville egentligen ha lite pengar, men vi vägrade.
En och en halv timme senare har vi anlänt till det lilla samhället Jareng, där jag genomför två av mina intervjuer. Efter det åker vi vidare till staden Bansang där jag genomför ytterligare tre intervjuer, med två kvinnor och en man. Just nu är jag mitt i arbetet med att transkribera intervjuerna och jag har inte kunnat göra några djupare analyser. Klart är dock att samtliga var väldigt tacksamma för den hjälp de fick, hjälp som kom i tider som var allra svårast. Några av intervjupersonernas hem hade totalförstörts i översvämningar, en annans skörd hade förstörts. En av intervjupersonerna uttryckte att ”those who help are those who have knowledge”, med andemeningen att ”om någon har insikt och kunskap om vilka utmaningar vi genomgår kommer de att sympatisera med oss och hjälpa oss”.
Efter hemkomsten har jag börjat transkribera mina intervjuer och jag håller fortfarande på att läsa in mig på fler teorier jag kan använda i min uppsats. Jag väntar även på besked från WFP när de beräknar komma igång med distributionsarbetet för de 700 000 som är i behov av matbistånd just nu, fram till dess kommer jag försöka skriva så mycket som möjligt på uppsatsen.
NOTE: min oro kring de kulturella barriärerna med att intervjua kvinnor har hittills visat sig obefogad. Samtliga av de tre kvinnorna har talat öppet om sina situationer, jag är faktiskt förvånad över hur öppet samtliga av intervjupersonerna talade om sina situationer och fattigdomen. Jag var rädd att fattigdom skulle kunna vara något som man inte gärna vill tala högt kring, men jag antar att på något sätt ses fattigdom som något av en vardag i Gambia – ett av Afrikas fattigaste länder.
Siffrorna kring hur många som har drabbats av den senaste säsongens torka varierar, klart är dock att väldigt många människor har drabbats och att situationen är väldigt allvarlig. I en lokaltidning i förra veckan vittnades det om att över en miljon människor har drabbats, organisationen ActionAid släppte dock i dagarna ett pressmeddelande:
”FN estimerar att över 700 000 människor i Gambia, runt 45 procent av befolkningen, är drabbade och nu går hungriga. Kvinnor och barn drabbas extra svårt i katastrofer.” – http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/actionaid/pressrelease/view/akut-matbrist-i-vaestafrika-700-000-gaar-hungriga-i-gambia-743091
Så sent som igår var jag återigen på WFP:s kontor, denna gången för ett möte med en annan av deras anställda, Sarah. Sarah uppgav bland annat att WFP hoppas att i början på april kunna sätta igång ett stödprogram till de som har drabbats av torkan, men man väntar på fler donatorer och arbetet kan bli försenat. Jag har blivit lovad att få följa med och observera distributionsarbetet så snart det börjar.
Den rådande situationen med så många som är i akut matbrist här i Gambia ställer min studie på sin spets. I världen finns det tillräckligt med mat för att alla ska kunna få sina nutritionella behov tillfredsställda, men innebär det automatiskt att de som har ett överskott ska dela med sig till de som saknar? Om ja, i så fall: varför? Handlar det om rättvisa? Eller handlar det om att göra upp med det förflutna (läs kolonialismen)? Om de som har ett överflöd inte har ett ansvar, i så fall: varför inte? Jag hoppas kunna påbörja mina intervjuer nu i helgen och detta är frågor som jag ska ställa till de som är mottagare av matbistånd. Jag försöker avstå från att själv väga in några värderingar i detta blogginlägg då hela min poäng är att lyfta fram åsikterna från de människor som dessa frågor rör allra mest. Jag hoppas även att kunna lyfta fram mottagarnas tankar och åsikter kring vilka långsiktiga åtgärder som bör vidtas för att uppnå ”food security”, ett läge då människor inte behöver matbistånd.
Jag är inte säker på att en blogg kan göra en upplevelse rättvisa. Hur ger man uttryck för smaken, vyerna, ljuden och känslan? Ta bara ett exempel som en upplevelse jag hade igår, jag och en av killarna från min värdfamilj var ute på en promenad i grannskapet. Det var precis innan skymning, ni vet när ljuset och temperaturen börjar bli precis sådär alldeles perfekt lagom. Folk sitter och pratar i små och stora grupper längs med den långa jordvägen som går genom grannskapet, barnen är ute och spelar fotboll och längre ned längs med vägen, där det tätbebyggda området övergår i åkermark, reser sig ett träd upp majestätiskt, bara ett, stort, träd. Bilden är perfekt, och det slår mig, jag har inte tagit med mig min kamera på den här promenaden. Men med ens accepterar jag faktumet och inser att en kamera ändå inte skulle kunna rama in känslan i den här stunden. Det är de där små stunderna jag har kommit att tycka mest om här i Gambia, stunder här då allting bara är vardag och folk gör vad folk brukar göra.
Min fältstudie går sakta men säkert framåt, igår hade jag ett möte med World Food Programmes (WFP) Country Director här i Gambia. Jag presenterade mig själv, mitt projekt, och att jag hoppas att de kan hjälpa mig komma i kontakt med intervjupersoner. Jag letar efter 10-12 intervjupersoner, hälften kvinnor och hälften män. WFP:s Country Director, en kvinna vid namn Vitoria, verkade vara positiv till mitt projekt och uttryckte, till min stora glädje, att resultaten av min studie kunde vara av intresse för dem. Vitoria bad mig att skicka dem ett mer utförligt mail om exakt vad jag behövde hjälp med och de lovade att hjälpa mig komma i kontakt med rätt personer som kan hänvisa mig till lämpliga områden där jag kan genomföra mina intervjuer. Jag hoppas att jag kan komma igång med intervjuerna i början på nästa vecka.
I övrigt har jag haft ett bra flyt när det kommer till övriga förberedelser för intervjuerna. Jag bad min kontaktperson vid universitet här i Gambia, Ansumana, om hjälp att hitta en lämplig person som kan agera som tolk på mina intervjuer. Jag sa till honom att jag letar efter en person som talar de två största lokala språken här, wolof och mandinka, samt engelska flytande. Jag vet inte hur Ansumana gjorde det, men han lyckades hitta en väldigt bra tolk åt mig, en kille vid namn Abubacan. Abubacan inte bara talar de tre språken flytande, han är även senior student på universitet här, han läser development studies, och därtill har han vid ett antal tillfällen jobbat med WFP under olika naturkatastrofer. Mitt enda huvudbry, som jag också uttryckte till Abubacan innan jag beslöt mig för att anlita honom, är att den rådande kulturen här i Gambia kan innebära en risk för situationer där kvinnor inte kan tala öppet inför främmande män. Detta skulle såklart kunna vara djupt problematiskt för min studie, men Abubacan betygade att även om vi kan stöta på sådana problem, kommer det troligen inte att vara några stora problem att hitta kvinnliga intervjupersoner som är okej med att öppenhjärtigt uttrycka sina åsikter. Jag hoppas att han har rätt, men har beslutat mig för att analysera kring detta efter några intervjuer.
Dag två i Gambia börjar gå till sin ände och jag är full av intryck. De två senaste dagarna har jag kastats in i den gambiska kulturen, vilket jag är väldigt glad för, men det är samtidigt en stor omställning från det organiserade och mer individualistiska Sverige. 2008 var jag i Ghana och volontärade under två månader, jag känner att erfarenheten från Ghana har gjort att jag tar det mesta med mer ro nu. Än dock känns det som om jag ständigt har väldigt stora ögon, likt ett litet barn som observerar sin omgivning. Generellt sett kan man säga att Gambia är ett land med en väldigt, nästan förvånansvärt, trevlig befolkning. I Gambia, Afrikas minsta land, där arbetslösheten är kring 80 % kan man kanske tycka att det bör finnas en del dystra miner; likt i Europa där arbetslösheten gäckar hela den politiska debatten. Folk här är dock väldigt trevliga och öppna. Även om någon nu kanske skulle argumentera att jag befinner mig i den euforiska “resefasen” och därför tror att folk är trevligare än de kanske egentligen är, är jag ganska säker på att just öppenheten och broderligheten som finns här i Gambia, är ett av de starkaste intrycken jag kommer att ta med mig.
Jag bor i en värdfamilj 20 minuters bilväg utanför huvudstaden Banjul, i vad som tycks vara ett typiskt gambiskt bostadsområde (jag kan ladda upp lite bilder i nästa blogginlägg). Jag är verkligen glad över det här tillfället att kunna bo med en gambisk familj och komma närmare den gambiska kulturen än jag skulle ha gjort i någon annan boendekonstellation. Två medlemmar från familjen; E. och M. har varit väldigt vänliga och erbjudit sig att visa mig runt och förklara de lokala sederna, någonting som jag ser som viktigt innan jag kan inleda mina intervjuer. Under dagen idag har vi ordnat med lite ärenden, bland annat en usb-sticka för internet, och när vi åkte runt i en taxi idag tog E. lite bilder på olika byggnader. Efter en stund åkte vi förbi den amerikanska ambassaden och E. tog även en bild på ambassaden, någonting som tydligen inte var okej. Vi kanske borde ha insett att ambassaden kunde klassas som någon typ av skyddsobjekt och därför inte får fotas, men det fanns inga skyltar som vittnade om det – istället blev invinkade till vägkanten av en säkerhetsvakt vid ambassaden. Vakten uppgav att man inte fick ta foton av ambassaden och bad oss att följa med honom, vakten var dock väldigt trevlig. Vi gick därefter in i en gränd som ledde till baksidan av ambassaden där vakten och flera av hans kollegor förklarade vad vi hade gjort för fel, bad att få se bilden och bad mig att radera bilden. Man bad även om att få se vår identifikation, av polisen i Sverige hade jag dock fått tipset att inte gå runt med mitt pass men istället ha med mig en kopia av mitt pass, vilket jag var glad för nu. Vi lämnade över våra dokument som de sedan tog kopior på. Slutligen tog de ett foto av oss, något som de ville spara som en “future reference”, vad det nu ska betyda. Under hela förfarandet var dock alla väldigt trevliga och förklarade att det mest handlade om att amerikanerna är lite paranoida. Jag kände mig dock ganska obekväm med att de tog ett foto av mig och en kopia av min passkopia och fick därför kämpa hårt med att hålla mig lika trevlig som alla andra…
Imorgon ska jag ringa min kontaktperson, Ansumana, vid University of the Gambia för att stämma träff med honom. Jag har för avsikt att diskutera bland annat mina intervjufrågor med honom och hur jag kommer i kontakt med intervjupersoner. Generellt sett känns det bra att vara tillbaka i Afrika och jag ser fram emot vart den här studien kommer att leda mig.
