Costa Rica 4ever

Hej kära läsare!

Vi har bestämt oss för att inte åka hem. Costa Rica är för underbart att lämna. VI har intervjuat och intervjuat och intervjuat, rättare sagt 19 stycken och sedan har vi transkriberat och transkriberat och transkriberat sedan vi kom. 14 turister, 4 hotell manager och 1 resebyrå. Det har varit otroligt lärorikt och vi känner att vi verkligen har fått en god insikt i hur turistindustrin fungerar i Santa Teresa. Samtidigt som det närmar sig avresa hem (i förrgår var det en månad) så blir det allt varmare, det är alltså extremt varmt. Regnperioden börjar snart, i början av maj, då sägs det bli lite svalare. Både jag och Felicia ser fram emot att ligga i hängmattan på vårt hosel och skriva på vår uppsats samtidigt som det ösregnar. Nu varvar vi mellan hängmattan och duschen under dagarna när vi inte sitter på byns ända AC café. Vi har träffat och fått prata med fantastiska människor sedan vi påbörjade vår studie i början av mars. Men den fantastiska av dem alla var managern på Hotel Tropico Latino, Robert de la Ossa. Han hjälpte oss att komma i kontakt med personer som vi inte själva hade lyckats med. Vi fick bland annat besöka en lokal gård här i Santa Teresa, där allt som odlades var ekologiskt. Vi fick möta ägaren, Gustavo som visade oss runt och berättade hur gården hade blivit det den var idag och hur han odlade sallad på fem olika sätt.
Intervjun med Roberto på Tropico Latino gav oss en klar inblick i vilka utmaningar Santa Teresa står inför. Vi pratade mycket kring problematiken med att costericaners jobb ockuperas av olaglig arbetskraft från Nicaraguans, Argentina och turister som gör visa-runs. Arbetsgivarna anställer utländska arbetstagare och slipper betala skatt samt försäkring och utan förbindelser. Speciellt unga costericaner har svårt att konkurrera om jobben då de dels är dyrare att anställa, talar oftast bara ett språk och är dålig engelska. Att ungdomarna istället blir involverade i drogindustrin är inte en ovanlighet, på grund av de lätta pengarna och brist på annat. Därför anställer Tropico Latino bara costericaner från området.
Något både jag och Felicia har blivit otrolig betuttade i är den fina kulturen och lokalbefolkningen. Likaså alla turister vi har intervjuat uttrycker ett gott tycke om människorna här i från. Välkomnande, hjälpsamma och vänliga är det vi oftast har fått höra. Jag förstår varför det är så många som återvänder, väljer att förlänga sin vistelse eller bosätta sig här. När en väl har fått en smak av pura vida livet är det svårt att avstå.
För övrigt har vi sett en skorpion, vi har bestigit en vulkan och åkt kälke ner, vi har sett lava (alltså riktig skvalpande lava nere i en vulkan), vi äter ris och bönor varje dag, vi börjar bli nöjda med vår solbränna och slutligen så kan jag berätta att jag har hittat en ny favorit glass.
Ha de!!
/Hanna och Felicia

¡Bienvenido!

Igår firades min och Felicias två-veckors-dag i Costa Rica med egenlagad middag, en Imperial och det nya Girls-avsnittet. Vår vistelse i Costa Rica startades med intensiva studier då vi hade en inlämning strax efter vår ankomst. Men innan dess hann vi med några nätter i huvudstaden San Jose där vi blev fint välkomna av vår kontaktperson, Natalia på Travel Exellence. Vi bodde hos hennes syster, Alexandra i centrala San Jose i en allt för bekväm lägenhet (till skillnad från hur vi senare skulle bo). Morgonen efter att vi hade anlänt skjutsade Alexandra oss till hennes favorit soda (lokal costericansk restaurang). Vi åt Gallo Pinto för första gången, costerikansk frukost bestående av ris och svarta bönor (vilket alla costericanska rätter innehåller), stekt banan och majsbröd. Huvudstaden var inte så mycket att hurra för, men klimatet var precis som en perfekt sommardag i Sverige.
Innan vi begav oss vidare så hade vår första intervju i San Jose med hållbarhetsansvarig på resebolaget Travel Exellence. Vi åkte till Montezuma, en mindre ort på halvön Nicoya Peninsula. Efter lyxboendet i San Jose hamnade vi på ett riktigt sunkigt hostel. Men vi såg det som en del av upplevelsen och välkomnade alla nyfikna besökare som kröp in i vårt rum, vår säng och väskor. Efter intensivt pluggande och avklarad tentainlämning firade vi med en näradödenupplevelse i samband med att vi klättrade upp för ett vattenfall. Det var värt det jag lovar, men vilken lättnad det var när vi upptäckte den alternativa vägen för att klättra ner. Vi besökte även Costa Ricas första nationalpark, Cabo Blanco. Fem kilometer trekking genom kuperad terräng och vi kom fram till den finaste stranden, och för ett tag där var vi helt själva. Vi såg alla möjliga djur och hörde alla möjliga ljud. Vi begav oss samma dag vidare till Santa Teresa.

Santa Teresa, jag är mållös. Om Montezuma var otroligt fint så är Santa Teresa det multiplicerat med 5. Vi bor på ett jätte mysigt guesthouse där pluggfokus är på topp (speciellt liggandes i hängmattan). Stranden sträcker sig i mil, solnedgångarna är så fina att det är skrattretande och människorna är så mysiga. I förra veckan testade jag att surfa för första gången, wow alltså! Fun facts om Santa Teresa: igår fick vi fick lära oss att Santa Teresa är en ort som ligger mitt i en så kallad ”blue zone” (en av fem i världen). En blue zone innebär att sannolikheten är två gånger större än genomsnittet att invånare blir 90 år eller äldre och att personer blir över 100 år mer än vanligt, allt beroende på livsstil. Något att anamma kanske?

För övrigt hade vi vår första intervju i lördags med en turist från hotellet Nautilus Boutique Hotel. Efter en del stress över att våra frågor inte skulle generera bra svar var det en lättnad när intervjun visade sig vara givande. I skrivande stund har vi bokat in två intervjuer till senare ikväll då vi befinner oss i receptionen till hotellet Nautilus i jakt på fler turister. Senare idag ska vi bege oss till ett annat ekocertifierat hotell (Florblanca) för att se om vi kan få tag på ytterligare turister att intervjua. Därefter blir det antagligen en eftermiddag på stranden.
/Hanna

.