Chapare!

Jag har varit i Chapare, vilket är en provins i Cochabamba. Byn jag besökte heter Villa Tunari. Det är en väldigt vacker by, omringad av grönska och varm, fuktig luft. Det blev ingen Salar de Uyuni för mig trots allt, djungeln och vattenfallen lockade mig mer. Bussresan var fantastisk vacker. De håliga vägarna slingrade sig mellan de höga bergen. Bergstopparna nådde ända upp till molnen och lite här och var skymtade man små enkla lerhus. Desto närmare vi kom Chapare desto grönare och frodigare blev vegetationen. Stora och små vattenfall dolde sig bakom bananträden, ormbunkarna och palmerna. Aldrig har jag sett så gröna, höga och vackra berg förut.

Bussresan startade på Avenida Aroma i centrala Cochabamba. Då bussen lämnade hållplatsen började en välklädd man i kostym att presentera en tandhygienprodukt i bussen. Han talade i en mikrofon och höjde rösten mer och mer för varje sekund han pratade. Han måste ha gjort väldigt stort intryck på människorna för mer än hälften av resenärerna köpte hans produkt. Jag fick mest ont i öronen och blev väldigt lättad när jag väl trodde att han var klar.  Men då började han presentera sin andra produkt som var en hudkräm gjort på snigelslem. Tro det eller ej, där lyckades han nästan övertyga mig. Huden blev silkeslen och jag var väldigt nära på att köpa krämen.

Häromdagen skulle min rumskompis köpa frukt från en man som cirkulerar byarna runtomkring där vi bor med en lastbil fylld med exotiska frukter. Varje dag hör man honom skrika som i ett mantra i sin megafon:

–   Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin! Papaya, apelsin, ananas, nektarin!…..

Min kompis gick fram till bilen som stod utanför vårt hus och sa att hon ville köpa en papaya. Mannen svarade att han inte hade papaya. Hon frågade om hon istället kunde köpa nektariner och han svarade att han bara hade apelsiner. Det verkar helt enkelt inte vara så noggrant här:) Det märkte jag på väg till Chapare då busschauffören precis hade sagt att han skulle åka vid nio och nästan körde ifrån mig med min hund och min väska tre minuter senare då klockan var 8.30.

Då jag och Huayra steg av bussen i Villa Tunari var vi svettiga och andfådda. Jag bar på en enorm väska samt på Huayras reselåda. Huayra vägrade gå eftersom hon hatar sol och värme. Så jag fick konka runt på henne med. När vi hade gått i en halvtimme upp för en brant och slingrig väg insåg jag att detta skulle ta väldigt långt tid. Jag försökte lifta men flera bilar körde bara förbi. Till slut stannade en gigantisk lastbil som vi fick hoppa på. Kvinnan som arbetade i det lite finare hotellet som jag hade unnat mig i ett par dagar blev väldigt förvånad då jag anlände i en lastbil vilket hon först trodde var en sopbil:)

För första gången på två månader fick jag bada! Det var otroligt skönt! Värme är faktiskt inte så behagligt när man inte har möjlighet att svalka sig någonstans. Jag har transkriberat och läst o ja… känner mig allmänt nöjd med dessa två sista veckorna. Något som inte fungerade var mitt internet och jag kunde därför inte blogga förra veckan.  Jag blev kompis med lastbilschauffören och han och hans kompis tog mig runt på de vackraste ställena de kunde komma på. Vi besökte sjöar, vattenfall och en park med en massa apor! En av dem stal min kompis glass! Det var en jätte härlig resa och hade jag bott i Bolivia hade jag lätt kunnat tänka mig att bo i Chapare.

Igår firade Tiquipaya helgonet San Miguel med en stor gatufest. Gatorna var fyllda med färgglada dansande människor och en massa god mat. Mina vänner hade anordnat en fest efter gatufesten och jag fick äntligen ta en massa fina bilder på alla färgglada människor!

Snart är min resa slut. Dessa sista dagarna har jag tänkt mycket på hur det hade varit att bo här i Bolivia mellan bergen i ett färgglatt lerhus. Det hade jag verkligen velat. Jag har tänkt på att mitt liv faktiskt hade kunnat se ut på oändligt många vis. Jag tror inte att man är så medveten om det egentligen. Många gånger känns det i alla fall för mig som att jag lunkar fram dag för dag och tänker att jag egentligen inte har så många val.  Just nu vet jag och jag kommer alltid att tänka på mitt liv i Bolivia som ett liv som aldrig levdes.

Ännu en vecka i Bolivia!

Dessa sista dagar har varit otroligt varma. Våren anlände för bara några dagar sedan men det är redan sommarväder. I Sverige längtar jag alltid efter solen. Här längtar jag bara efter skuggan. Det har varit mycket spring med Huayra till veterinären. Nu när hon mår bättre ligger hon inte lika stilla under resorna in till stan. Det är otroligt varmt i bilarna där vi dessutom får sitta alldeles för länge.

Att resa med kollektivtrafik här i Bolivia är lite som att åka taxi. Skillnaden är att chauffören fyller bilen med så många människor han bara kan så att man får sitta lite på varandra. Barnen sitter alltid i mammornas knän. Bilarna kan se lite olika ut. Det kan vara vanliga bilar, bilar med två baksäten och ibland ser man även minibussar. Bilarna som används som kollektivtrafik kallas för truffis. Vill man åka med en truffi ställer man sig bara vid vägen där den passerar. De stannar var man än vill hoppa på eller av. Det är ganska bekvämt faktiskt. Chaufförerna kör dock som galningar och jag har under denna månad haft många nära döden upplevelser! I vissa kurvor där man omöjligt kan se om det kommer en bil från andra sidan kör bilarna så fort så att man undrar om chaufförerna överhuvudtaget är rädda för döden!

Att skaffa sig en hund är ett utmärkt sätt att lära känna människor. Nuförtiden då jag går på stan, ler nästan varenda passerande människa mot mig. Jätte många stannar för att prata med mig och under truffiresorna får jag alltid vänner. Lilla Huayra har en otrolig förmåga att få människors hjärtan att smälta. Tack vare henne ser nu många mig som en människa och inte bara som en turist. Bolivianerna är fantastiska människor men ibland möter man personer som inte tycker om utlänningar, ja.. som faktiskt inte ens vill ha en dialog med en. Kan detta handla om alla hundra års förtryck där den ”vite mannen” har framställts som mer överlägsen? Jag vet faktiskt inte, men nu har många människor fått bättre självförtroende. Människor skäms inte för sitt språk och sin kultur lika mycket längre, som de gjorde för bara 10 år sedan. Kanske är detta ett sätt för dem att få ge igen?

Varje gång jag möter en människa på vägen här i Jove Rancho säger jag god morgon, god eftermiddag eller god kväll. Detta är ett måste oavsett om man känner personen eller inte. I början sa jag alltid hej eftersom de andra hälsningarna kändes ganska gammalmodiga. Det lustiga var att många inte svarade. Sen dess har jag alltid hälsat på deras sätt.

De sista två dagarna har jag tillåtit mig själv att bara slappna av. Jag har läst Maria Svelands roman, Bitterfittan. Det är en bok alla borde läsa, män som kvinnor. Här i Bolivia är det väldigt vanligt att se kvinnor bära runt på sina barn i sina färgglada skynken på ryggen, från och till sina arbeten. Denna vecka träffade jag en mamma som arbetade i en butik samtidigt som hon försökte ta hand om sin två veckor gamla bebis. Nu när jag tänker efter så har jag aldrig sett en man bära eller ens gå tillsammans med ett barn i Bolivia. De flesta kvinnorna här har inte så många alternativ än att ta med barnen till sina arbeten. Det är ju positivt att vi verkar ha kommit lite längre med den biten i Sverige, men vi är långt ifrån jämställda.

Idag hoppas jag verkligen att jag skall lyckas vaccinera Huayra så att jag får komma till Sallar de Uyuni! Lite mer om det nästa vecka!

Nästan klar med datainsamling!

Veckan som gått har varit den mest händelserika hitintills. Jag har kunnat göra många intervjuer, dessutom har 180 barn svarat på mina enkäter. Egentligen var det inte tänkt att det skulle bli så många men i en av skolorna tyckte rektorn att jag lika gärna kunde låta alla barn som går i årskurs 6 svara på frågorna. Jag saknar fortfarande två intervjuer men de skall jag göra denna vecka.  Klasserna här är enorma! En klass bestod av 50 elever!  Man pratar om att lärarna i Sverige är stressade med sina 30… undrar hur lärarna känner sig här?

Många av lärarna jag har intervjuat har berättat för mig att det är vanligt med föräldrar som motsätter sig till att deras barn lär sig quechua. De anser mycket viktigare att barnen lär sig spanska. Jag har i alla fall för det mesta möt personer som tycker att quechua undervisningen är väldigt viktig för att stärka människornas identitet. Jag har även stött på några lärare som har berättat att de har blivit tvungna att hitta på nya ord för att sätta namn på vissa saker eller fenomen som inte har ett namn på quechua. På det viset förspanskas quechuan. Det var väll en av de få baksidorna som de kunde se med den nya lagen.

I torsdags hittade jag en liten valp vid vägkanten. Jag frågade kvinnan som arbetar i butiken framför om det var hennes hund och hon svarade att någon hade kört förbi och lämnat valpen på gatan.  Jag tog med mig henne hem och nu har jag en liten bebis:)  Hon heter Huayra som betyder vind på quechua. Det är väldigt vanligt att folk lämnar valpar på gatorna, särskilt honor. Nu när jag har kommit denna lilla valp så nära, känner jag en enorm skyldighet att hjälpa henne.  Inte bara för hennes skull men för alla gatuhundar i Bolivia. De finns överallt. Från början så fick jag så ont i hjärtat så att jag knappt kunde titta på dem, nu är jag tvungen till att tänka annorlunda så att jag inte går runt och mår dåligt konstant. Jag tänker att alla hundar är som Mariposa, en gatuhund som har ett hem att komma till och som får mat ett par gånger om dagen.

Jag har redan varit hos veterinären två gånger och denna vecka skall hon vaccineras. Just nu är hon väldigt svag. Jag trodde att hon hade blivit bättre för hon sprang runt och åt jätte mycket. Igår var jag borta från klockan sex på morgonen tills ett på eftermiddagen. Killen som bor med mig tog hand om henne under tiden. Men efter att jag lämnade henne igår morse har hon inte ätit någonting. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra men något säger mig att jag måste ta med henne hem.

Jag har varit omringad av hundar denna vecka. Mariposa löper och hon har fem beundrade som vakar över henne dag som natt. Mariposa är en ganska stor hund och hon sover i en minimal koja. Ändå lyckades två hundar ta sig in i kojan. Det måste vara jobbigt för henne just nu eller ja… kanske tycker hon om uppmärksamheten. Om nätterna attackerar hanarna varandra och nuförtiden på väg till bussen har jag minst tre hundar som följer efter mig. Igår hände dock något hemskt. Mariposa och en av hanarna parade sig, när de var klara satt de fast. De stod vid varandra ett tag men sen började hanen springa med Mariposa släpandes på rygg! Tills slut lyckades de komma loss men Mariposa var så omskakad och hade så ont så att jag funderade på att ta henne till veterinären. Jag tror hon mår lite bättre nu i alla fall.

Igår gjorde jag något fantastiskt! Jag flög ut från ett 4000 meter högt berg med en flygskärm. Jag har egentligen aldrig riktigt tänkt att jag skulle göra det, har alltid tänkt att det har känts farligt men då en vän erbjöd mig att åka med honom så svarade jag ja! I mina drömmar kan jag alltid flyga och idag fick jag dem gå i uppfyllelse. Det var helt otroligt, att kunna se Cochabamba uppifrån och att nästan få känna sig som en fågel! En liten stund fick jag till och med styra flygskärmen! Det bergiga landskapet är otroligt vackert!

Nu har jag varit här i mer än en månad. Min tanke innan jag träffade Huayra var att åka till Salar de Uyuni i några dagar för att få se den omtalade saltöknen och sedan åka och se la Laguna Colorada för att få se flamencos. Dessa ställen ligger många timmars resa från Cochabamba och jag är ganska säker på att Huayra inte skulle klara av det. Vi får väl se i dagarna hur det går med det. Jag har många intervjuer att transkribera och det hade varit perfekt att kunna kombinera det med något roligt.

Ja… livet rullar på här. Så fort man vänjer sig vid att bo på ett annat ställe!

 

Blockad i Tiquipaya

Under min tid i Bolivia har jag många gånger frågat mig hur det är möjligt att det i ett och samma land kan finnas så många olika kulturer. Det otroliga med detta land är att trots att människorna genomlevt flera hundra års förtryck av språk och kultur så är språken och kulturen än idag mycket levande. Inte bara är landets olika kulturer många men även landskapen som utgör det vackra Bolivia.

Än idag kämpar människorna för att göra sina röster hörda. Hela denna vecka har människorna som bor i byn Tiquipaya blockerat vägarna med stora träd, jordhögar, spikar, brasor och andra föremål som har gjort det omöjligt för olika fordon att ta sig igenom byn. Detta har skapat stora svårigheter att ta sig till Cochabamba och andra byar runtomkring. Min by, Jove Rancho har i stort sett varit helt isolerad från omvärlden.

Anledningen till blockaden är att byborna vill ha tillgång till 47 hektar mark som ägs av ett stort företag. Varje dag under denna vecka har människor samlats i Tiquipaya för att prata om problemet och många har vandrat långa vägar till byn för att få reda på hur länge blockaden skulle fortsätta. En av dessa är min handledare som varje morgon klockan 8 har ringt till mig för att beskriva läget. Under de sista två dagarna har spänningen förvärrats och den maskerade polisen har använd tårgas och stenar mot byborna.

Alla skolorna i Tiquipaya har varit stängda och jag har därför inte kunnat göra mer än en intervju med en av rektorerna. Igår lyckades jag och mina sambos ta oss till Cochabamba. Vi gick i en timme och körde omvägar tills vi äntligen lyckades komma fram. Vägen tillbaks var klurigare. Människor hade blockerat ännu fler vägar och vår gångväg blev plötsligt över två timmar lång.

Min handledare ringde precis och meddelade mig att blockaderna höll på att hävas och att transporten så småningom skulle komma igång. Jag tror att anledningen är Cochabambas 203 års jubileum, för en lösning har de inte funnit till sitt problem.

Jag är i alla fall glad över att inte behöva vara isolerad här längre, att kunna komma igång med mitt arbete och att imorgon äntligen komma ut och dansa salsa!

Cochabamba levererar

Efter dagar med mycket flängade fram och tillbaka i micros å taxi, mellan informanter och organisationer, bestämde vi oss igår för att ta en dag ledigt. Vi hade ännu inte utforskat turistmålen i vår nya hemstad och bestämde oss därför att passa på, innan vi drar vidare och lämna värme och föroreningar bakom oss.

Morgonen började uppe hos Chrille på berget, även kallad Christo de la Condordia. Alltså en lite större version av Kristus i Rio. En skranglig linbana tog oss upp till toppen, vilket jag inte alls uppskattade. Utsikten var otroligt vacker, men inte ens här uppe kunde vi andas frisk luft. Smogen låg tät över dalen. När vi ville ta trapporna ner blev vi avrådda, då vi förmodligen skulle bli rånade för vi hade en kamera, å våldtagna för att vi var så söta. Yeye, vi valde tillslut att lyssna på denna inrådan och åka i skrangliga lilla hytten ned igen.

Eftermiddagen spenderades på la Cancha, en av Latinamerikas största marknader. Efter två timmars letande efter de perfekta dojjorna kände vi oss nöjda å drog hem för siesta. Under veckan har det varit klassisk festival i staden och kvällen till ära fick jag följa med våra vänner Laila och Martina på renässanskonstert. Det spelades Bach och min lycka var total!

DSC_0018

DSC_0153

DSC_0177

Idag har semestern slutat och vi börjar dyka ner i allt material som vi producerat innan vi lämnade Sverige. En del behöver bearbetas men i stora drag har vi lyckats få ihop mycket relevant som matchar vårt empiriska material vi samlar på oss här borta. Så ja, idag känner vi oss som genier! Samtidigt finns det så mycket vi skulle vilja skriva om, snom alltid när man involverar i något man brinner för å det är alltid hårt när man måste “kill your darlings”. Vem vet, vi kanske kommer tillbaka till den här staden och detta brinnande ämne för mastersuppsats. För ett par dagar sedan var vi på universitetet här, San Simon och presenterade vår uppsats och hur vår arbetsprocess ser ut. Det var imponerade av hur målinriktade vi är och hur snabb vår process är. Vi får väl säga att vi är tacksamma för all hjälp och all information vi får från alla människor vi möter. Nästa vecka ska vi återigen till universitetet och presentera en del av det vi kommit fram till och få utbyta erfarenheter med andra forskare från universitetet som fokuserar på vattenfrågor. Sjukt spännande! Det är också väldigt skönt att återigen befinna sig i den akademiska världen, det känns hemma.

Ungefär en vecka återstår av vår vistelse i Cochabamba nu, sen drar vi vidare på andra äventyr och fortsätter vårt ihärdiga arbete med att få uppsatsen klar i tid!

i cochabamba

framme hos farmor o farfar efter en sjukt lang resa till cochabamba. har haft en dag att ta igen mig pa nu o har hittat en rimlig dygnsrytm tror jag.

resan gick bra, var dock tvugnen att mellanlanda i miami vilket gor totalt kaos med en. koer i timmar o en massa mobbare som ba: jaha o vad ska du gora i BOLIVIA?! halsa pa familjen, varfor har du svensk familj i BOLIVIA?!? mhm…. tyvarr e det billigast att aka den vagen sa ska gora det pa vagen hem ocksa. kom i alla fall fram hel o med allt bagage, grat till o med lite nar jag flog over anderna. skyller allt pa jetlag.

ar nu i full fard med att forsoka fixa praktiska grejer som telefon och internet, forhoppningsvis ar det lost pa mandag. ska dessutom borja kontakta organisationer och universitet for att paborja mina intervjuer snart, sa fort jag har internet (!!).

annars ar allt som det ska har, klockan ar 14 o jag har redan atit tre mal mat. kollar pa familjebilder och catchar upp med slakten. det ar 25 grader idag, en helt ok hostdag i cbba.

besos