Snart är det dags för mig att lämna Indien och min MFS. Det är givetvis blandade känslor. Det ska bli skönt att komma hem igen till det invanda, det jag känner igen men framförallt familjen o vänner. Men samtidigt hade det varit kul att kunna vara kvar och skriva klart uppsatsen. Hemma blir det ju inte riktigt samma sak när jobbet startar. Miljön, maten och vädret är ju heller inte riktigt samma som hemma. (Här har det inte regnat på två månader, inte varit molnigt på två månader eller någon blåst att tala om.) Men jag kommer att komma tillbaka till Indien på ett eller ett annat sätt. Men aldrig som en MFSare dock.
Min MFS-vistelse kommer jag att bära med mig så länge jag lever – både det positiva och det mindre positiva. Det har verkligen varit upp och ner under tiden här. Ibland har det inte blivit riktigt som jag tänkt mig men ibland har det också uppstått möten, som jag inte kunde förutse alls. Bäst av allt har varit skolbesöken, samtalen med lärarna (bortom diktafonen), maten, vädret, värmen, myllret av människor, den hektiska trafiken, det annorlunda sättet att se på olika saker o ting. Men allt beror ju på hur jag har sett på det hela. Allt ovan kan också vara det värsta med Indien.
Packningen är gjord. För några dagar sedan skickad jag iväg ett paket med lästa böcker, utskrivet material, lite kläder och annat smått o gott. 9 kg mindre att ta i resväskan. Jag har ingen aning om min övriga packning o dess vikt men det upptäcker jag nog på flygplatsen.
Så Bye Bye Indien för denna gång!
//Åsa
