Nu är vi framme

Hej bloggen!

Äntligen internet. Vår ankomst gick ganska bra, men innehöll några små överraskningar. Vi hade fått instruktioner från vår handledare här nere, Jagath, exakt om hur vi skulle gå till väga när vi kom till flygplatsen. Han hade skrivit upp taxibolag, kostnader och tidsåtgång. I hopp om att det hela var så enkelt, lämnade vi fram adresslappen till taxichauffören och hoppade in där bak.

Vi färdas med taxi i tre mil, viket tar minst två timmar. När vi äntligen når vår destination uppstår oklarheter kring vårt boende. Adressen som står angiven har ingen bokning i våra namn. Taxichauffören är mycket vänlig och kör vidare till ett annat ställe som tydligen heter samma sak.

Vi anländer till ett buddistiskt tempel, där vi måste ta av oss barfota och möts av skyltar som ”Welcome to find your inner peace.” Munken som arbetar i receptionen ringer massa samtal och springer ärenden, medan vi tänker att ”här kan vi ju inte bo!” Till sist kommer en tuk-tuk (som här heter three wheeler och inget annat har vi fått lära oss), som tar oss tillbaka till det ursprungliga stället. Nu har de helt plötsligt hittat vår bokning och tar hand om oss mycket väl.

Vi blir serverade lunch – starkt men gott – och mitt under lunchen kommer handledare Jagath inspringandes. Vi skulle tydligen ha ringt honom när vi kom fram, så de har letat och oroat sig för oss. Vi har inte sovit på 30 timmar, men lyckas ändå boka in vårt första möte på universitetet samma eftermiddag. En powernap och dusch senare är vi på väg med vår privata tuk-tuk-chaufför till campus.

Vi har möte med fem lärare på Faculty of Architecture, inklusive Jagath, och spånar frågeställningar med mer. De är väldigt angelägna om att ta hand om oss, de fixar med SIM-kort och kartor. En av lärarna, Chetika, ska ta hand om oss nästkommande dag och ta oss till shoppingcentrat och stranden. De är verkligen världens vänligaste land vi har kommit till.

Nu har vi sovit igen våra missade timmar och ska snart få skjuts av chaffisen igen. Under dagen ska vi som sagt på utflykt med Chetika. Imorgon ska vi få guidad tur genom våra projekt-områden i Colombo. Inget är som väntat, men ändå väldigt bra.

Tbilisi Georgien

Då har man varit i Tbilisi i två dagar och jag kunde inte haft en bättre start. Blev mött av några tbilisibor på flygplatsen som jag kontaktat via facebook. Efter att de lämnat mig på mitt vandrarhem vilade jag lite bara för att bli upphämtad av dem efter en timmes tid. Sen for vi iväg till en restaurang av typen “sachinkle” dvs. ett ställe som serverar chinkali dvs. degknyten med massa justa grejor i 🙂 Då jag läst på lite om Georgien innan så visste jag att gästfrihet är en stor grej, men inte på det här sättet som jag upplevde det då. Jag blev bjuden på allt! Dricka och mat i mängder. En förstakväll som jag sent ska glömma. 

Nästa dag mötte jag mina lokala handledare och det var också mycket trevligt. Då det jag vill undersöka är en lite känslig fråga så tog det ett tag att få dem att förstå att jag inte vill placera mig politiskt i den här diskussionen. Vårt samtal började trvande på engelska men tack och lov upptäckte vi snart att vi alla kunde ryska och det underlättade allting. Slutade med att vi satt och pratade i två timmar plus att jag fick en present. Ska träffa dem igen på måndag.

Annars har jag upptäckt Tbilisi lite och det är en mysig stad omgärdad av snöbeklädda bergstoppar och trevliga människor som möter dig med ett leende. Alla är mycet hjälpsamma. I de området där jag bor är det små fina hus med vackra balkonger och ett virrvarr av trånga grände. Träffade några pojkar i 8-10 årsåldern och spelade lite basket med dem och det var roligt när vi halvt om halvt fattade vad vi menade när vi pratade med varandra. Deras ryska var inget vidare och min georgiska är i bästa fall ytterst bristfällig.

Fortsättning följer…

Halvt om halvt

Halva tiden i Indien har gått.
Halva jag vill stanna kvar.
Halva jag vill åka hem.
Halva min tand är borta.
Inte ens halva min uppsats är utkastklar.
Halva jag vill skriva klart nu.
Halva jag vill på semester o vila.
Min bättre hälft vill nog att jag kommer hem snart.
Halva jag har inte försvunnit.
Halva högen med böcker har jag läst.
Hälften + hälften av mina intervjuer är klara.

Detta var ett halvhjärtat försök att vara lite rolig mitt emellan halvlekarna.

Informationsmöte om MFS

Tisdagen den 28:e februari är det Study Abroad Fair i Orkanen mellan kl 11-13. Då finns MFS-handläggaren på plats, tillsammans med Louise som nyss kommit hem från sin MFS i Dominikanska republiken. Du träffar även studenter som varit på utbyte vid ett partneruniversitet.

Kl 13.30 samma dag hålls ett informationsmöte i sal D222 om där vi presenterar MFS, hur man söker och varför man absolut ska söka…  Missa inte detta!

En vecka (!) kvar till avfärd

De senaste två veckorna har jag, med en viss spänd förväntan, räknat ner från dag till dag inför den stundande avfärden. Men så vaknade jag i morse och bara kände hur overkligt det känns, nu är det bara en vecka kvar till avfärd. Bara en vecka. Med ens kom känslan över mig att jag känner att jag har så mycket att uträtta innan jag kan åka dit. Detta är dock inte helt sant, även om jag har en del praktiska saker att fortfarande ta itu med är det mesta redan fixat och klart. Det som dock gnager lite inom mig är hur jag ska kunna pausa allting här hemma, då tänker jag bland annat på engagemang i föreningar och inte minst relationer. På ett sätt önskar jag att jag kunde ta med mig allt och alla till Gambia, å andra sidan tror jag att erfarenheten av att genomföra den här studien på egen hand kommer att få mig att utvecklas som person.

Vad det gäller själva studien ska jag nu under den kommande veckan bland annat läsa på om intervjuteknik och transkribering. I dagsläget känner jag mig verkligen som en lekman inom dessa områden, det är verkligen inte så enkelt som att bara sätta sig ner, intervjua, transkribera, skriva uppsatsen och tro att man har ett genomfört ett helt opartiskt verk. Saker jag kommer att behöva förhålla mig är exempelvis hur jag kan få intervjupersonerna att känna sig bekväma i intervjusituationen, samtidigt som jag håller mig opartisk och fullföljer min uppgift.

Avslutningsvis vill jag, för den som är intresserad, ge lite förslag på länkar där man kan läsa mer om Gambia och matbistånd:

Om Gambia: http://www.swedenabroad.com/Page____112873.aspx
11 hungermyter: www.dosomething.org/tipsandtools/11-myths-about-world-hunger
World Food Programme i Gambia: http://www.ungambia.gm/wfp/about.html

/ Daniel

Mycket är intressant med MFS, en del är frustrerande, annat helt nytt och vissa saker gammal skåpmat.

Det svänger kraftigt från ena dagen till den andra och även inom samma dag.

De kulturskillnader jag kunde förutse och läsa mig till, är ok. Det handlar om skillnader i skolorna, att landsbygden är fattig, vissa delar av städerna är väldigt rika och olika klimat/kulturer vad gäller arbete och arbetsinsatser och så vidare. Jag kunde tänka mig olika företeelser som skulle kunna hända, baserat på den erfarenhet jag har, men ibland så dyker det upp små guldkorn som jag inte kunde tänka mig…

Det är då jag hamnar i situationer där jag har liten kunskap eller ingen alls och lär mig nytt. Elever berättar om saker som jag inte vet något om. Då blir det svårt både med språket och förståelsen. Jag har ju ingen aning om jag missförstår dem, hör fel eller bara är ute o snurrar. Då ber jag dem oftast att skriva i min anteckningsbok och förklara mer ingående. Det ger en annan kontakt när jag faktiskt säger att jag inte ens känner till det, som de pratar om. Eleverna fnissar lite förläget, skriver prydligt och snirkligt i min bok, och tycker säkert att jag är märklig men sen lägger de sin blyghet åt sidan och berättar. Då blir de spontana och hjälper varandra och en diskussion uppstår. En härlig känsla.

Samma sak gäller lärarna. De är dock mer övertygade om att jag inte hör ordenligt, så de upprepar oftast samma ord om och om igen. Dock utan resultat – dvs jag begriper inte mer eller bättre för det. Sen händer samma sak här som med eleverna. Det är inte längre någon situation där jag ställer frågor o sen antecknar ett svar – utan en situation som går ut på utbyte. Dessa situationer, både med eleverna och lärarna, uppstår alltid utanför själva intervjutillfället då samtalet är mindre tvunget eller mindre uppstyrt – men inte mindre viktigt.

Och så får jag googla när jag kommer till internet. Det visar sig att jag verkligen inte hade en aning om vad de berättade för mig o jag känner tacksamhet för att jag blivit lite rikare på kunskap.

Helt nya insikter tar lite längre tid och har inte samma aha-känsla men de kommer med hårt arbete och tankeverksamhet. Insiktsdagar avslutas alltid med ett leende på läpparna.

Annars så händer typ ”inget” denna vecka. Hela veckan stavas ”transkribering”.

//Åsa

PS: Skickar med en annons från en stor, indisk morgontidning – för hälsa o goda skolresultat.

PS2: Igår mötte jag ett Indien jag inte vill möta. Tog rickshaw-taxi hem och det visade sig att föraren var ordentligt berusad. Taxistoppet är precis utanför byns bar och många gör (nog) ett pitstop där, innan de sätter sig bakom ratten eller styret. Det höll på att gå riktigt illa flera gånger på den lilla sträckan på 2 km, mellan affären och där jag bor. Jag klarade mig helskinnad men med hjärtat i halsgropen! Han fick ingen dricks…

Hälsa o framgång i Indien
Hälsa o framgång i Indien