Skymning i Gambia och kontakt med World Food Programme

Jag är inte säker på att en blogg kan göra en upplevelse rättvisa. Hur ger man uttryck för smaken, vyerna, ljuden och känslan? Ta bara ett exempel som en upplevelse jag hade igår, jag och en av killarna från min värdfamilj var ute på en promenad i grannskapet. Det var precis innan skymning, ni vet när ljuset och temperaturen börjar bli precis sådär alldeles perfekt lagom. Folk sitter och pratar i små och stora grupper längs med den långa jordvägen som går genom grannskapet, barnen är ute och spelar fotboll och längre ned längs med vägen, där det tätbebyggda området övergår i åkermark, reser sig ett träd upp majestätiskt, bara ett, stort, träd. Bilden är perfekt, och det slår mig, jag har inte tagit med mig min kamera på den här promenaden. Men med ens accepterar jag faktumet och inser att en kamera ändå inte skulle kunna rama in känslan i den här stunden. Det är de där små stunderna jag har kommit att tycka mest om här i Gambia, stunder här då allting bara är vardag och folk gör vad folk brukar göra.

Min fältstudie går sakta men säkert framåt, igår hade jag ett möte med World Food Programmes (WFP) Country Director här i Gambia. Jag presenterade mig själv, mitt projekt, och att jag hoppas att de kan hjälpa mig komma i kontakt med intervjupersoner. Jag letar efter 10-12 intervjupersoner, hälften kvinnor och hälften män. WFP:s Country Director, en kvinna vid namn Vitoria, verkade vara positiv till mitt projekt och uttryckte, till min stora glädje, att resultaten av min studie kunde vara av intresse för dem. Vitoria bad mig att skicka dem ett mer utförligt mail om exakt vad jag behövde hjälp med och de lovade att hjälpa mig komma i kontakt med rätt personer som kan hänvisa mig till lämpliga områden där jag kan genomföra mina intervjuer. Jag hoppas att jag kan komma igång med intervjuerna i början på nästa vecka.

I övrigt har jag haft ett bra flyt när det kommer till övriga förberedelser för intervjuerna. Jag bad min kontaktperson vid universitet här i Gambia, Ansumana, om hjälp att hitta en lämplig person som kan agera som tolk på mina intervjuer. Jag sa till honom att jag letar efter en person som talar de två största lokala språken här, wolof och mandinka, samt engelska flytande. Jag vet inte hur Ansumana gjorde det, men han lyckades hitta en väldigt bra tolk åt mig, en kille vid namn Abubacan. Abubacan inte bara talar de tre språken flytande, han är även senior student på universitet här, han läser development studies, och därtill har han vid ett antal tillfällen jobbat med WFP under olika naturkatastrofer. Mitt enda huvudbry, som jag också uttryckte till Abubacan innan jag beslöt mig för att anlita honom, är att den rådande kulturen här i Gambia kan innebära en risk för situationer där kvinnor inte kan tala öppet inför främmande män. Detta skulle såklart kunna vara djupt problematiskt för min studie, men Abubacan betygade att även om vi kan stöta på sådana problem, kommer det troligen inte att vara några stora problem att hitta kvinnliga intervjupersoner som är okej med att öppenhjärtigt uttrycka sina åsikter. Jag hoppas att han har rätt, men har beslutat mig för att analysera kring detta efter några intervjuer.

/ Daniel

Nu är fältstudien igång

Igår träffade vi en av våra handledare för första gången. Innan mötet besökte vi stadsdelen Linh Dam, som är ett av områdena vi ska studera. Vi tog lokalbussen dit, vilket kostade ca 1 kr per person. I Sverige reser man sig ofta och lämnar plats åt äldre resenärer, men här i Hanoi räcker det att en person är bara några år äldre för att en yngre person ska resa sig och erbjuda sin plats. Åsa blev erbjuden att få sitta i knäet på en kvinna igår på bussen, men hon tackade artigt nej. Att stiga på och av bussen kräver lika mycket is i magen som att korsa en gata här. Bussen stannar nämligen aldrig helt, utan man får hoppa av och på i farten och vara glad om man inte blir klämd i dörren!

Linh Dam är ett mycket lummigt bostadsområde och relativt trafikfritt för att vara i Hanoi. Området är fortfarande under konstruktion, även om stora delar färdigbyggt.

På bilden ser vi en sjö som håller på att täppas igen. I Vietnam finns inte någonting som är i närheten av svenska miljölagar och internationella konventioner.  Känner en exploatör för att flytta, anlägga eller rent av täppa igen en sjö så är det i stort sätt fritt fram.

I förmiddags fick vi besöka Vietnam Institute of architecture , urban and rural planning (VIAP) där vår även vår svenska handledare arbetar när hon är i Hanoi. Vi fick titta på detaljplaner över område 1 som vi ska studera. Inga kartor var digitaliserade och alla detaljplanerna låg huller om buller i en plastkasse! Dokument som finns att tillgå är de flesta på vietnamesiska och bara i pappersform. Vi har blivit lovade att få översatta kopior tills nästa vecka. Vi känner oss väldigt ivriga att få börja på riktigt, men allt tar sin lilla tid.

 

/Sofie & Åsa

 

Konsten att åka buss i Colombo

Att åka buss i Colombo med omnejd är en utmaning. Första steget är att lyckas hitta en busshållplats, de saknar nämligen oftast skyktar. Enklaste sättet att finna en, är att leta efter en bunt människor som tycks stå och vänta på något – förhoppningsvis en buss. Därefter gäller det att vara uppmärksam på samtliga bussar som passerar. Så fort man ser rätt bussnummer – vilket visas genom en liten, liten papperslapp i framrutan – måste man snabbt upp och fäkta med armarna. Har man tur saktar bussen in, och har man ännu mer tur så är det fler människor från samma plats som ska på.

Nästa svårighet är att hinna hoppa på bussen innan den kör iväg. Så fort siste man satt sin ena fot på trappsteget, sätter nämligen chauffören gasen i botten. Väl inne (åtminstone med halva kroppen) kan det vara svårt att hitta sittplats. Samtidigt som man står i världens vingligaste fordon, ska man även leta upp växel till biljettmannen. Balanssinnet tränas flitigt på detta sätt.

Sist men inte minst är det dags för själva avstigningsprocessen. Här vet vi fortfarande inte riktigt vad som gäller för att få stopp på bussen. Ibland ska man plinga, ibland dra i ett snöre och oftast bara ställa sig upp. Säkrast är att ställa sig upp när någon annan passagerare gör det, då kommer det med största sannolikhet snart en “hållplats”. Precis som vid påstigning kör bussen iväg i samma sekund som man satt foten på gatan, så även här gäller det att vara snabb.

Det är inte heller helt ovanligt att bussen kör ett litet sidospår för att tanka, tillsammans med alla passagerare. Som ni förstår är det, på grund av ovan skrivna riktlinjer, tämligen svårt att veta hur lång en resa kommer att ta. Att titta på sträckans längd är helt onödigt, tidtabeller existerar inte och hastigheten kan variera enormt beroende på trafikens läge. Ibland saknar man Skånetrafikens fina speaker som säger “Nästa hållplats: Hööuuur!”

Första veckan

Nu har man blivit lite varm i kläderna och saker och ting flyter på. Jag har upptäckt Tbilisi lite och inser att det finns fler kyrkor i staden än vad det finns i hela Sverige. Cultural note: brukligt är att göra korstecknet varje gång man åker förbi en kyrka. Med tanke på vad jag nämnde tidigare så blir det en del korstecken. Besökte söndagsmässan i den nybyggda katedralen varifrån man har en fantastisk utsikt över Tbilisi. Patriark Ilia den andre höll i liturgin och allt var mycket vackert. Körsången som ljöd genom hela gudstjänsten skapade en sorglig men ändå ljuv känsla som uppfyllde hela katedralen. Ska besöka ännu en gudstjänst nu på söndag i en mindre kyrka och de jag känner säger att i just den kyrkan är akustiken fantastisk.

Det är fortfarande kallt i stan men alla säger att det blir varmare snart. I Hope!!! Hade ett andra möte på universitetet och fick en privat föreläsning om språksituationen i Georgien. Blev också inbjuden till att närvara på en disputation senare i mars. Har försökt komma i kontakt med diverse NGO men de är dåliga på att svara på mail. Ska bege mig ut på en “knacka dörr”-expidition i nästa vecka. Annars har jag märkt att det är de informella kontakterna som hjälper mig mest. Träffar vissa på kaféer eller på barer som delar med sig av information som är värdefull för min studie. Min första regelrätta intervju kommer bli nu på lördag. Då är jag hembjuden till en man som jobbar för Georgiens regering och det ska bli kul att komma hem till någon. Personen tillhör just den folkgrupp som jag är intresserad av. Lite fler intervjuer ligger på lut och hoppas få göra dem snart.

Hade tänkt åka till nordvästra Georgien (Samegrelo) i nästa vecka men det har visst fallit jättemycket snö där så jag skjuter upp det till lite senare. Har lyckats fixa lite kontakter och så, som kan hjälpa mig med boende och andra praktikaliteter när jag ska dit. Istället så åker jag sydväst till området Adjarien till staden Batumi för att se lite annat av Georgien än huvudstaden eller det som är täckt av snö. I sydväst är vädret milt och det väntas vara runt tio grader i nästa vecka. Stannar två-tre dagar.

Ha det bäst!

Framme i ett livfullt och myllrande Hanoi!

Hej bloggen!

Nu har vi äntligen anlänt till Hanoi, där vi ska spendera många veckor! Trafiken är lika kaotisk som vi hört, med motorcyklar överallt, och få bilar. När vi kom från flygplatsen klev vi av bussen utanför en gaturestaurang och hungriga som vi var högg vi in på maten. Lika bra att rivstarta med råa grönsaker direkt så att magen vänjer sig!

Annars har vi det bra i vårt ”lyxrum” på fjärde våningen i ett gammalt två meter brett hus i the old quarter. När vi bad om att få se ett annat rum blev det ett stort, ljust rum med stor balkong! Rena lyxen för 6 US dollar per natt!

På vägen från flygplatsen fick vi syn på Ciptura, som är ett av områdena vi ska studera. Det var liksom svårt att inte lägga märke till området med sina stegrande häststatyer i den pampiga infarten och de höga husen.  En första spontan reaktion var att det inte riktigt smälter in med grannkvarteret. På måndag ska vi förhoppningsvis träffa vår handledare och få kartmaterial så att vi kan börja inventeringen av den fysiska miljön.

Hälsningar från Sofie & Åsa

Funderingar över värde, ansvar och tillit

Ibland är det svårt det där med olika kulturer. Riktigt svårt. Det är då det uppstår ”kulturkrockar”. Det kan till och med vara så att hinder är undanröjda och kommunikationen är klar som kristall men att det ändå inte blir som man tänkt sig i slutändan. Vems är då ansvaret? Var finns tilliten resten av tiden? Moraliskt ansvar? Mindre värd som student? Mindre värd som utlänning? Mindre värd som kvinna? (Det sista vill jag nästan inte skriva, men kan ändå inte låta bli.) Hur går man vidare?

Nu tar jag några dagar ledig: från studie, organisation, geografiskt område och dator. Det ska bli skönt.

Jag låter bilden sammanfatta mina åsikter och känslor om Indien och min MFS.

//Åsa

tummen_upp
tummen_upp

Korruption

Befinner mig i ett svårt moraliskt dilemma. Polisen här är korrupta och inför kvällens “razzia” gällande human trafficking har de tagit mutor. jag vet inte om jag orkar jobba i natt med dessa korrupta poliser. Känner sån besvikelse över deras uppförande att jag är snudd på deprimerad.

Vackert smutsigt

Varje morgon tar jag en promenad innan det blir varmt. Det finns en gammal nedlagd fabrik precis bredvid jordplätten jag går runt. Den har lånats ut till flyktingar(naturkatastrof flyktningar) under ett års tid, medan regeringen låtit bygga upp nya hem till dem. De ska flytta ut därifrån idag så de städade fabriken, dvs brände sopor och skräp på marken utanför. Fruktansvärt frän och stark lukt från ångorna. Smala hästar och grisar som står och äter sopor o torkat gräs, solen som går upp, en temporär cirkus som placerat sig alldeles bredvid, cirkusartister som sover i hängmattor. Någon har bundit fast sina fighting tuppar på marken och klipper deras vingar, vilket inte uppskattas av tupparna själva. Damm och jord som yr runt de män och pojkar som spelar fotboll i mitten av jordplätten. Vi kanske är ca 40 personer som går runt och runt. Det är en vacker smutsig plats.
Skulle vilja filma eller fotografera men jag kan inte gå omkring med en kamera synlig tyvärr. Bor i ett slumområde med väldigt många risker som lurar runt hörnet, om jag ska tro på allt som sägs. Jag kanske gör det ändå någon gång.

Samarbetet med min handledare är inte riktigt som jag tänkt mig. Måste tänka om och anpassa mig lite mer än vad jag vill. Hon är hjälpsam men jag varken skriver eller pratar perfekt akademisk spanska så det blir lite missförstånd. Nästa vecka ska jag börja med mina intervjuer och åka ut på olika plantage, det känns både lite läskigt och kul. Min största oro är nog att de inte ska förstå mig och att jag inte förstår dem, så står jag där i 4 dagar utan att fatta någonting!

Med en kopp chai i handen…

sitter jag och stirrar på datorskärmen. Det är inte lätt att koncentrera sig på att skriva uppsats när man har så mycket spännande runt sig. Jag befinner mig nu på ett ställe som heter Auroville. Ett alternativt samhälle skapat för att människor ska kunna samlas och leva i fred och harmoni med varandra över nationsgränserna. Hållbar utveckling är i fokus, liksom andlighet, yoga och konst. Jag är redan klar med själva fältstudien för min uppsats. Det gick smidigare och fortare än förväntat. Men jag hade ju också försprång genom att ha varit på stället tidigare. Nu bor jag några dagar på ett av alla Aurovilles gästhus. Jag tänkte att det skulle vara ett skönt och avslappnat ställe att sitta och skriva på, och det är det också. Jag har redan fått en del gjort, men det är svårt att inte låta bli att tänka på allt som finns att utforska i området. En liten lunchtur på cykel blir det i alla fall idag till ”solar kitchen”, det gemensamma jätteköket som serverar billig vegetarisk lunch och middag till aurovillianerna varje dag. På fredag har jag ett besök inplanerat här med den nystartade organisation Eco Femme, som säljer miljövänliga tygbindor och sprider information om menstruation och hygien. De är också intresserade av att höra om CIRHEPs projekt. Så det kan nog bli ett lyckat utbyte av erfarenheter!

Gambia – the smiling coast – trots strul med den amerikanska ambassaden

Dag två i Gambia börjar gå till sin ände och jag är full av intryck. De två senaste dagarna har jag kastats in i den gambiska kulturen, vilket jag är väldigt glad för, men det är samtidigt en stor omställning från det organiserade och mer individualistiska Sverige. 2008 var jag i Ghana och volontärade under två månader, jag känner att erfarenheten från Ghana har gjort att jag tar det mesta med mer ro nu. Än dock känns det som om jag ständigt har väldigt stora ögon, likt ett litet barn som observerar sin omgivning. Generellt sett kan man säga att Gambia är ett land med en väldigt, nästan förvånansvärt, trevlig befolkning. I Gambia, Afrikas minsta land, där arbetslösheten är kring 80 % kan man kanske tycka att det bör finnas en del dystra miner; likt i Europa där arbetslösheten gäckar hela den politiska debatten. Folk här är dock väldigt trevliga och öppna. Även om någon nu kanske skulle argumentera att jag befinner mig i den euforiska “resefasen” och därför tror att folk är trevligare än de kanske egentligen är, är jag ganska säker på att just öppenheten och broderligheten som finns här i Gambia, är ett av de starkaste intrycken jag kommer att ta med mig.

Jag bor i en värdfamilj 20 minuters bilväg utanför huvudstaden Banjul, i vad som tycks vara ett typiskt gambiskt bostadsområde (jag kan ladda upp lite bilder i nästa blogginlägg). Jag är verkligen glad över det här tillfället att kunna bo med en gambisk familj och komma närmare den gambiska kulturen än jag skulle ha gjort i någon annan boendekonstellation. Två medlemmar från familjen; E. och M. har varit väldigt vänliga och erbjudit sig att visa mig runt och förklara de lokala sederna, någonting som jag ser som viktigt innan jag kan inleda mina intervjuer. Under dagen idag har vi ordnat med lite ärenden, bland annat en usb-sticka för internet, och när vi åkte runt i en taxi idag tog E. lite bilder på olika byggnader. Efter en stund åkte vi förbi den amerikanska ambassaden och E. tog även en bild på ambassaden, någonting som tydligen inte var okej. Vi kanske borde ha insett att ambassaden kunde klassas som någon typ av skyddsobjekt och därför inte får fotas, men det fanns inga skyltar som vittnade om det – istället blev invinkade till vägkanten av en säkerhetsvakt vid ambassaden. Vakten uppgav att man inte fick ta foton av ambassaden och bad oss att följa med honom, vakten var dock väldigt trevlig. Vi gick därefter in i en gränd som ledde till baksidan av ambassaden där vakten och flera av hans kollegor förklarade vad vi hade gjort för fel, bad att få se bilden och bad mig att radera bilden. Man bad även om att få se vår identifikation, av polisen i Sverige hade jag dock fått tipset att inte gå runt med mitt pass men istället ha med mig en kopia av mitt pass, vilket jag var glad för nu. Vi lämnade över våra dokument som de sedan tog kopior på. Slutligen tog de ett foto av oss, något som de ville spara som en “future reference”, vad det nu ska betyda. Under hela förfarandet var dock alla väldigt trevliga och förklarade att det mest handlade om att amerikanerna är lite paranoida. Jag kände mig dock ganska obekväm med att de tog ett foto av mig och en kopia av min passkopia och fick därför kämpa hårt med att hålla mig lika trevlig som alla andra…

Imorgon ska jag ringa min kontaktperson, Ansumana, vid University of the Gambia för att stämma träff med honom. Jag har för avsikt att diskutera bland annat mina intervjufrågor med honom och hur jag kommer i kontakt med intervjupersoner. Generellt sett känns det bra att vara tillbaka i Afrika och jag ser fram emot vart den här studien kommer att leda mig.

/ Daniel