Minor Field Studies – MFS

Vår, värme och romantik har kommit till Tbilisi! Alla förfrusna tbilisibor börjar sakteliga tina och staden lever som alrig förr. Unga förälskade par promenerar gatorna fram eller sitter på parkbänkar och tittar trånande på varandra. Kärleksrelationer är ett känsligt ämne i Georgien och trots alla västliga influenser i landet så är det sällan man flyttar ihop innan man gift sig. Att flytta ihop är inte riktigt heller så som vi är vana vid. Denna situation innebär att man allt som oftast som tjej/fru flyttar in hos sin killes/makes familj. Att gifta sig ung hör också vanligheterna till. De jag pratat med säger att det inte är ovanligt att gifta sig som femton- sextonåring. Efter ett till ettochetthalvt år anses det vara på tiden att gifta sig. Det råder ett romantiskt skimmer över giftermålet i Georgien som inte känner lika starkt hemma i Sverige. Denna romantik och giftermålspraxis kopplat till första förälskelsen bidrar sannolikt till tidiga äktenskap bland unga Georgier. Man kan tycka vad man vill om detta såklart men det ger en angenäm och hoppfull stämning till staden!

Ur studiesynpunkt kan jag tillägga att jag varit produktiv då jag intervjuat ett flertal megreler med rötterna i Abchazien. Dessa har aldrig levt i Abchazien då de är för unga för att minnas men de av föräldrarna och andra äldre släktingars överförda känslor och minnen av ett förlorat hemland är påtaglig. Mina senaste intervjuer har särskilt riktats till megreler med Abchazisk bakgrund och deras tankar och berättelser är mycket intressanta. INtervjuerna görs alt som oftast på ryska då jag märkt att abchaziska megreler ofta pratar utmärkt ryska. Att de får uttrycka sig på det språk som de känner sig mest bekväma i gör mycket för kvaliteten på det som de berättelser de förmedlar. Har pratat med min kontakt på universitetet här och de har lovat att hjälpa mig med fler personer att intervjua. Känns som att det går framåt!!!

Då Tbilisis människor vaknat till liv så har det även skett en markant skillnad i innerstadens djurliv. Det är på inga sätt som i Zugdidi men stadens katter är lite mer framme och rör på sig. Jag har märkt att vartannat foto i min kamera är på tbilisika katter i olika positioner och situationer. Bland mina georgiska vänner så har det numera blivit känt att jag hyser speciella känslor för dessa små djur och jag går under namnet “katt-Bobby” eller “Bobby som bara fotograferar katter”, eller Bobby- han som gillar katter så mycket du vet”.  Tror jag saknar mina katter hemma lite… (Ingen djup självanalys men högst sannolikt att det är så…). Det finns en katt som jag speciellt gilar. Den är lite ruffig och stryker omkring utanför dörren där jag bor. Den syns allt oftare nu när jag börjat ge den lite korv vid de tillfällen jag ser den. Min matning av denna katt baseras på ett helt ologiskt subjektivt urval då jag helt enkelt “tycker lite synd om” just denna katt. Ägaren till mitt boende har sagt till mig upprepade gånger att han inte vill ha någon kringstrykande katt utanför sitt etablissemang men jag nekar bestämt till att jag är inblandad i något som kan uppmuntra till detta. Jag matar den i smyg och det verkar alltid som att den är jättehungrig. Den är ganska skygg men den vågar komma fram till mig nu och den jamar alltid högt och ljudligt när den ser mig. Precisi som om den tycker om just mig. Har tänkt på att variera kosten lite men när jag gav katten bröd såg den lite besviket på mig och sniffade endast snabbt på skalken innan den började jama lite förtretet. Jag förstod genast att denna katt är en finsmakare och jag hämtade lite korv som den genast satte i sig med god aptit. Nu har jag testat och märkt att katten föredrar korv framför bröd. Detta innebär att jag inte behöver känna mig villrådig i fortsatta situationer när jag går till affären för att handla mat till den. Känns skönt.

När det gäller min studie så blir det inte lika intensivt framöver då det snart är påsk och mid term finals för eleverna på universiteten. Ska själv antagligen fira påsk i Zugdidi nästa vecka. Georgien är ett ortodoxt kristet land vilket innebär att deras kyrkoår ser lite annorlunda ut. Det verkar som att jag ska fira påsk med en georgisk familj och det ska bli kul att se hur deras påsktraditioner ser ut.

Fortsättning följer och glad påsk!

Då har man varit i Zugdidi och kommit tillbaka till Tbilisi igen, “There and back again” så att säga (obs. nördreferens till The hobbit 🙂 Zugdidi är megrelernas (ni borde veta vilka de är vid det här laget) huvudort i i Georgien. “Staden” är belägen i ett bördigt subtropiskt område på gränsen till de facto självständiga Abchazien. Zugdidi är en ort med ungefär 130 000-150 000 invånare och ungefär hälften av invånarna är IDP:s (Internally displaced persons) som flydde från oroligheterna i Abchazien under början av 1990-talet. Mitt syfte med besöket var att insupa atmosfären i Zugdidi samt att träffa personer att intervjua. Ville se huruvida perspektivet hos en megrel i Zugdidi skiljer sig från en Tbilisimegrel.
     “Staden” i sig är ett speciellt ställe. Jag har valt att sätta begreppet stad inom situationstecken då det snarare kändes som en stor by/trädgård/lantställe/bondgård. Stadens bebyggelse utgörs främst av megrelska tvåplanshus med en stor trädgård som vetter mot vägen. I trädgården odlas det vilket innebär att grönsaksland och frukträd är ett måste i en megrelsk trädgård.
     Överallt i Zugdidi ser man djur som antingen betar, tar det lugnt i något gatuhörn eller strosar i diket längs vägarna. Bland den semidomesticerade faunan inkluderar jag byrackor (i mängder), kalkoner, höns och tuppar, kor, grisar (ulliga/pälsiga sådana) samt katter så klart. Efter att förbryllat frågat vilka dessa kor, grisar etc. tillhör så förklarades det att invånarna i Zugdidi har en bonde-/lantmentalitet och då är det är brukligt att hålla sig med kreatur. Däremot så har man anpassat sin livsstil till det faktum att betesmarkerna är inne i själva orten. Kreaturen släpps ut på morgonkvisten innan man går till jobb, djuren betar i trädgårdar, diken, parker, väggrenar samt bekantar sig med andra  djur från övriga områden i Zugdidi. När kvällen kommer styr de kosan hemåt och väntar snällt vid grinden tills husbonden släpper in dem (obs. denna beskrivning inkluderar ej byrackor, då de på ett mer fritt sätt strövar omkring i staden. De betar inte och verkar sakna husse och matte. De har således heller inte någon “egen” trädgård som de kan referera till som  “hem”. Detta hindrar dem dock inte från att smita in i trädgårdar när tillfälle ges).
     Vikten av att stänga grinden till sin trädgård betonades .Kreaturen kan ibland tycka sig se något gott och denna glupskhet kan i värsta fall ödelägga de grödor man så omsorgsfullt har planterat och kultiverat. Det faktum att man i en “stad” samsas om utrymmet med kreatur bidrar till en känsla och amosfär som jag inte upplevt tidigare.    
     När det gäller min studie så har jag tack och lov haft en sådan tur att jag råkade ha en svensk bekant (numera vän) i Zugdidi vilket gjorde att jag med lätthet kom i kontakt med megreler som var villiga att bli intervjuade. Således gick allt som jag hade planerat för min studie smärtfritt. Alla svar hjälpsamma och tyckte bara att det var kul att någon så långt ifrån intresserade sig för megrelernas histora, seder och bruk, språk osv.
     En intressant incident är värd att beskriva lite mer ingående. Efter att ha ätit en megrelsk middag hemma hos min kompis värdfamilj bestämde jag mig för att ta mig tillbaka till mit boende i utkanten av “staden”. På vägen träffade jag en ansenlig mängd byrackor och de var alla intresserade av nykomlingen som strosade gatan fram. När jag väl kom fram till mitt vandrarhem visade det sig att det hade varit fest. Jag tänkte att jag var trött och ville lägga mig tidigt för att vara utvilad för morgondagens intervjuer. Då jag hade svårigheter att på ett obemärkt sätt smyga förbi de berusade georgierna som hade kraschat festen tilldrog jag mig deras uppmärksamhet då jag artigt råkade hälsa på en av dem. Då det visade sig att jag kunde prata ryska vägrade de låta mig att vara ifred och lovade mig guld och gröna skogar bara jag hängde med dem in till “staden” lite snabbt. Efter många om och men satt vi i en taxi och hela tiden förklarades det för mig vilken fin, klok, och bra person jag var. Spritdoften var påtaglig. I vilket fall som helst så var de mycket trevliga och de ville verkligen att jag skulle känna mig bekväm i deras sällskap.
    Väl framme vid destianationen för vår nattliga utflykt (klockan var kanske runt ett-halv två) så visade det sig att de jobbade på en radiostation som sänder dygnet runt. De förklararde att på grund av att jag var en så hedervärd gäst så skulle jag få nöjet att spela en låt under radiosändning. Jag träffade radioprataren och han berättade att denna kanal nådde ut till hela Samegrelo (nordvästra Georgien). Jag valde att spela Timbuktus nya låt “Fallskärm” vilket visade sig falla mina nya “bästa vänner/bröder” väl i smaken. Vi dansade och sjöng och det blev en påtaglig feststämning i radiobåset. Efter det spelade vi sovjetiska barnvisor som vi alla kunde sjunga med i. Efter en stund så började mina nya vänner spela teater och dansa efter en koreografi som de övat på tidigare för speciella tillfällen. Allt va mycket muntert, glatt och högljutt!
     Efter några timmar lyckades jag övertyga dem att det minsann fanns en morgondag och att jag var tvungen att gå upp tidigt vilket de motvilligt accepterade. De ringde efter en taxi och plötsligt var vi sex personer i taxin som alla skulle se till att jag kom hem ordentligt. Vi stannade för lite mat och jag fick med mig lite ostbröd och annat gott hem. Jag lovade att höra av mig igen nästa gång jag kommer till Zugdidi.
     Faktum är at jag har tänkt att åka till Zugdidi om ungefär två veckor och det ska bli kul att träffa dem och alla andra som jag blev bekant med där igen. Många andra saker hände i Zugdidi men jag håller mig till denna incident då den står ut lite. Kontentan är att återigen så uplever jag georgisk gästfrihet. Vart man än kommer så är alla justa och intresserade av att lära känna och hjälpa en i den mån det är möjligt. Känns bra!!

Denna vecka ska jag intervjua några fler ungdomar med megrelska rötter på ett universitet här i Tbilisi. Ska bli kul!!!