På plats

Nu har vi varit i Windhoek i drygt en vecka och hittills stortrivs vi. Dom vardagliga rutinerna, inkluderat mycket uppsatsskrivande men även en del pool-häng, börjar falla på plats.
Sedan vi skrev MFS-ansökan och vår presentation här på bloggen så har vi ändrat och anpassat vårt syfte en del. Det vi nu vill undersöka är vilken betydelse mänskliga rättigheter har för namibiska hbt-organisationers arbete. Använder de sig av mänskliga rättigheter i sitt arbete och i så fall på vilket sätt? Är mänskliga rättigheter ett effektivt verktyg? Varför/varför inte?
Att undersöka vilken betydelse mänskliga rättigheter kan ha för organisationer och hur dom kan användas praktiskt känns som en bra avslutning på tre års studier som, undantaget praktiken, huvudsakligen har belyst mänskliga rättigheter ur ett teoretiskt perspektiv.
För att få svar på våra frågorna vill vi intervju personer som är engagerade i namibiska hbt-organisationer. Än så länge har det gått lite trögt med att boka in intervjuer men vi har kontakt med flera organisationer som vi hoppas på att kunna intervjua folk ifrån och en hel del tid kvar att göra det på så det löser sig. Så länge skriver vi på övriga delar av uppsatsen vilket innebär att vi lär oss mer om bland annat sociala rörelser, Namibia, hbt-rörelsen i Namibia och kopplingen mellan sociala rörelser och mänskliga rättigheter och mellan mänskliga rättigheter och hbt-frågor. Kunskaper som vi ändå behöver för vår uppsats och som kan vara bra att ha innan vi genomför intervjuerna.

Vi har hunnit se oss omkring i Windhoek en del och det som gör oss mest förvirrade och som vi har svårt att se hur vi ska kunna förstå eller vänja oss vid är trafiken. Det är vänstertrafik, vilket gör det väldigt rörigt, det saknas övergångsställen i princip överallt och där dom väl finns är det grön gubbe i två sekunder innan det börjar blinka rött så att man får springa över, taxibilarna som kör förbi tutar konstant för att påkalla uppmärksamhet och folk kör allmänt lite hur dom vill och väldigt fort. Så promenaderna blir inte särskilt lugna och sköna utan snarare mer stressade och förvirrade.
Men det är sånt som är lättare att stå ut med när det varje dag är 25-30 grader varmt och solen skiner från en klarblå himmel!

Hängmattor och sköldpaddor

Jag tar mig ett par påsklovsdagar och njuter av havet, hängmattor och spejjande efter jättesköldpaddor. Har inte sett någon ännu. De är smarta och kommer inte i land för att lägga sina ägg nu. Under påskveckan väntar även flertal tjuvjägare på stranden som gärna sätter klorna i sköldpaddsäggen.

Snart har jag varit här halva tiden. Det har gått fort. Känner att jag samlat mycket information till min uppsats redan, men jag skulle gärna vilja stanna en längre tid. Jag träffar en massa spännande personer hela tiden och att sova i hängmatta på stranden är det skönaste för själen.

Grattis vårens 19 stipendiater!

Vi har fattat beslut om vårens stipendier. Totalt inkom 25 ansökningar och 19 studenter har beviljats stipendie. Beslutet skickas hem till alla sökande, men här är en lista på alla beviljade studenter:

Namn Fakultet – inst Land
Johannes Elofsson LS Tanzania
Josefhin Jartsjö LS Tanzania
Anna-Lena Ljungdahl LS Ethiopien
Kara De Kretser KS-US Nepal
Anna Meiton HS-SA Uganda
Ellen Fürst HS-SA Uganda
Isa Eklund-Berglöw HS-SA Senegal
Annika Gustafsson HS-OMV Filippinerna
Cecilia Persson HS-OMV Filippinerna
Rebecca Bengtsson KS-K3 Egypten
Sunday Jonathan Ugulu HS-FH Nigeria
Ann-Katrin Johansson HS-SA Thailand
Jonas Berglund HS-SA Thailand
Alexander Björck HS-SA Ghana
Johanna Andersson HS-OMV Sri Lanka
Jenny Ekberg HS-OMV Sri Lanka
Veronica El Radaf LS Egypten
Amanda Vilches Thomell HS-OMV Kuba
Julia Larsson HS-OMV Kuba

Stort GRATTIS till alla stipendiater! Ni kallas till möte måndagen den 16:e april kl 15-17, i Studentcentrum. Ni får då träffa tidigare MFS-studenter, MFS-handläggaren och framförallt varandra!

Ni som inte beviljats stipendium i denna omgången uppmanas söka igen 15 oktober. Det var en mycket stark ansökningsomgång med många bra ansökningar.

Kommentera gärna nedan vid frågor.

/Anna

En lördag mellan studierna

Mellan alla våra observationer och inventeringar hinner vi med lite utflykter också. En lördag fick vi förmånen att följa med vår kompis Fleur på en buddistisk ceremoni som hennes vän höll i. Ritualen innebar välsignelse av diverse föremål, (exempelvis pengar, frukt, cigaretter och sprit) som sedan kastades ut i publiken.

Lucky money!

Här går vi över Long Bien Bridge på skakiga ben! Bron byggdes 1903 och var en måltavla för bomberna under kriget eftersom det var den enda bron som band samman Hanoi över the Red river. Idag används bron enbart av tåg, motorcyklar, cyklar och kanske inte att rekommendera… fotgängare!

På plats

Hej hej
Sitter i kyrkans kontorsreceptionen och använder deras wireless. Vi blev glatt överraskade att denna tjänst erbjuds, mot betalning såklart, då vi tänkte att det skulle bli svårt med internet. det går inte fort, men det går. oftast.

Jaha, så vi är här i Mpongwe nu. Har landat och acklimatiserat oss, typ. Det har varit omtumlande dagar med många intryck många ansikten, mycket värme, många människor, mycket kryp, många spindlar, mycket fukt, mycket ris potatis bönor, mycket osäkerhet och listan fortsätter… mångt om mycket.

men nästan alla är mycket vänliga och hjälpsamma och vi känner oss välkomna i Afrika, Zambia och Mpongwe.
På Johannesburgs flygplats blev Emelie greated med: “Hello my sistah”. Nice!

men så har det också varit en del frustatrion och jobbigt för det är inte helt lätt att komma igång med projektet. tillstånd hit o tillstånd dit, såklart, precis som i sverige behövs avdelningstillstånd el liknande, men det tar tid och är mer omständigt här. och senkommer påskhelgen o alla är lediga o då blir det inte några intervjuer. tålamod, tålamod. tålamod!

Känslorna går upp o ner rätt mycket. Är glad att vi är tillsammans och har godis, kortlek, yatzee, gin, ahlgrens bilar, weters orginal, nappar, kexchoklad, marabou, fia me knuff, musik, headlights, fickknivar…

Köp inte Naturkompaniets myggnät – det suger! det är litet och passar knappt runt sängen och dessutom svårt at hänga upp. Som tur är fanns det stora fina nät (med massa hål i – glada att vi hade med nål o tråd) som vi använder iställer. Dock ej impegnerade.
och myggbitna har vi blivit. och Erika nojjar, dock inte lika mycket längre, om malaria. men vi tar vårt lariam o har inga hallisar än.

jaja… livet rullar sakta men säkert på och idag ska vi på middag med nio svenskar o en sydafrikan. muzungos hela bunten (vitingar).

Mwabuka shani så länge, hej hej!

Vårvärme och produktivitet

Vår, värme och romantik har kommit till Tbilisi! Alla förfrusna tbilisibor börjar sakteliga tina och staden lever som alrig förr. Unga förälskade par promenerar gatorna fram eller sitter på parkbänkar och tittar trånande på varandra. Kärleksrelationer är ett känsligt ämne i Georgien och trots alla västliga influenser i landet så är det sällan man flyttar ihop innan man gift sig. Att flytta ihop är inte riktigt heller så som vi är vana vid. Denna situation innebär att man allt som oftast som tjej/fru flyttar in hos sin killes/makes familj. Att gifta sig ung hör också vanligheterna till. De jag pratat med säger att det inte är ovanligt att gifta sig som femton- sextonåring. Efter ett till ettochetthalvt år anses det vara på tiden att gifta sig. Det råder ett romantiskt skimmer över giftermålet i Georgien som inte känner lika starkt hemma i Sverige. Denna romantik och giftermålspraxis kopplat till första förälskelsen bidrar sannolikt till tidiga äktenskap bland unga Georgier. Man kan tycka vad man vill om detta såklart men det ger en angenäm och hoppfull stämning till staden!

Ur studiesynpunkt kan jag tillägga att jag varit produktiv då jag intervjuat ett flertal megreler med rötterna i Abchazien. Dessa har aldrig levt i Abchazien då de är för unga för att minnas men de av föräldrarna och andra äldre släktingars överförda känslor och minnen av ett förlorat hemland är påtaglig. Mina senaste intervjuer har särskilt riktats till megreler med Abchazisk bakgrund och deras tankar och berättelser är mycket intressanta. INtervjuerna görs alt som oftast på ryska då jag märkt att abchaziska megreler ofta pratar utmärkt ryska. Att de får uttrycka sig på det språk som de känner sig mest bekväma i gör mycket för kvaliteten på det som de berättelser de förmedlar. Har pratat med min kontakt på universitetet här och de har lovat att hjälpa mig med fler personer att intervjua. Känns som att det går framåt!!!

Då Tbilisis människor vaknat till liv så har det även skett en markant skillnad i innerstadens djurliv. Det är på inga sätt som i Zugdidi men stadens katter är lite mer framme och rör på sig. Jag har märkt att vartannat foto i min kamera är på tbilisika katter i olika positioner och situationer. Bland mina georgiska vänner så har det numera blivit känt att jag hyser speciella känslor för dessa små djur och jag går under namnet “katt-Bobby” eller “Bobby som bara fotograferar katter”, eller Bobby- han som gillar katter så mycket du vet”.  Tror jag saknar mina katter hemma lite… (Ingen djup självanalys men högst sannolikt att det är så…). Det finns en katt som jag speciellt gilar. Den är lite ruffig och stryker omkring utanför dörren där jag bor. Den syns allt oftare nu när jag börjat ge den lite korv vid de tillfällen jag ser den. Min matning av denna katt baseras på ett helt ologiskt subjektivt urval då jag helt enkelt “tycker lite synd om” just denna katt. Ägaren till mitt boende har sagt till mig upprepade gånger att han inte vill ha någon kringstrykande katt utanför sitt etablissemang men jag nekar bestämt till att jag är inblandad i något som kan uppmuntra till detta. Jag matar den i smyg och det verkar alltid som att den är jättehungrig. Den är ganska skygg men den vågar komma fram till mig nu och den jamar alltid högt och ljudligt när den ser mig. Precisi som om den tycker om just mig. Har tänkt på att variera kosten lite men när jag gav katten bröd såg den lite besviket på mig och sniffade endast snabbt på skalken innan den började jama lite förtretet. Jag förstod genast att denna katt är en finsmakare och jag hämtade lite korv som den genast satte i sig med god aptit. Nu har jag testat och märkt att katten föredrar korv framför bröd. Detta innebär att jag inte behöver känna mig villrådig i fortsatta situationer när jag går till affären för att handla mat till den. Känns skönt.

När det gäller min studie så blir det inte lika intensivt framöver då det snart är påsk och mid term finals för eleverna på universiteten. Ska själv antagligen fira påsk i Zugdidi nästa vecka. Georgien är ett ortodoxt kristet land vilket innebär att deras kyrkoår ser lite annorlunda ut. Det verkar som att jag ska fira påsk med en georgisk familj och det ska bli kul att se hur deras påsktraditioner ser ut.

Fortsättning följer och glad påsk!

 

 

 

Extrem torka, slangbella och kämparglöd

Den här veckan har jag tillbringat i den torra zonen av Matagalpa. Det är en fruktansvärt varm, dammig och fattig zon. Jag har besökt kvinnliga lantbrukskooperativ som har, eller gärna vill ha något slags bevattningssystem. Ett företag kom och presenterade sitt pedalpumpbevattningssystem. Pumpen likanr en “indorwalking” maskin, vilket betyder att bönderna inte behöver el för att använda den och får lite extra motion. Det är en god idé och vi hade det roligt med att trampa men jag tror inte den håller så länge tyvärr.

Förutom detta har jag bland annat lärt mig skjuta med slangbella, ridit mula och träffat den hårdaste och tuffaste kvinnan jag någonsin mött. Martha Heriberta Valle Valle. Hon var grundare och ordförande för den första Latinamerikanska kvinnorörelsen, grundare av UNAG, den största nationala bondeorganisationen, grundare och nuvarande orförande för FEMUPROCAN, federationen för kvinnliga lantbrukskooperation. Hon låg i fronten i inbördeskriget, och menar att ” det är tråkigt att inte ha några vänner, men ännu tråkigare att inte ha några fiender.” Denna kämparglöd har jag aldrig förrut skådat, och jag vet att den är guld värd för Nicaraguas utveckling.

Lämnar Indien om några timmar. För denna gång…

Snart är det dags för mig att lämna Indien och min MFS. Det är givetvis blandade känslor. Det ska bli skönt att komma hem igen till det invanda, det jag känner igen men framförallt familjen o vänner. Men samtidigt hade det varit kul att kunna vara kvar och skriva klart uppsatsen. Hemma blir det ju inte riktigt samma sak när jobbet startar. Miljön, maten och vädret är ju heller inte riktigt samma som hemma. (Här har det inte regnat på två månader, inte varit molnigt på två månader eller någon blåst att tala om.) Men jag kommer att komma tillbaka till Indien på ett eller ett annat sätt. Men aldrig som en MFSare dock.

Min MFS-vistelse kommer jag att bära med mig så länge jag lever – både det positiva och det mindre positiva. Det har verkligen varit upp och ner under tiden här. Ibland har det inte blivit riktigt som jag tänkt mig men ibland har det också uppstått möten, som jag inte kunde förutse alls. Bäst av allt har varit skolbesöken, samtalen med lärarna (bortom diktafonen), maten, vädret, värmen, myllret av människor, den hektiska trafiken, det annorlunda sättet att se på olika saker o ting. Men allt beror ju på hur jag har sett på det hela. Allt ovan kan också vara det värsta med Indien.

Packningen är gjord. För några dagar sedan skickad jag iväg ett paket med lästa böcker, utskrivet material, lite kläder och annat smått o gott. 9 kg mindre att ta i resväskan. Jag har ingen aning om min övriga packning o dess vikt men det upptäcker jag nog på flygplatsen.

Så Bye Bye Indien för denna gång!

//Åsa

“Those who help are those who have knowledge”

Klockan är 03:53 när bilmotorn går igång, elektriciteten försvann igår igen och en av de få lampor som finns utomhus lyser inte, det är mörkt, vi är trötta, men hoppfulla. Jag, min tolk och en kille från min värdfamilj som har ställt upp som förare, beger oss ut på en bilresa genom Gambia med destination Central Gambia River Region. Jag har för avsikt att genomföra fem intervjuer under den här resan. Eftersom WFP inte har något projekt verksamt för tillfället ska jag intervjua personer som var mottagare av matbistånd för ett år sedan. I april hoppas jag senare kunna intervjua fem personer som precis har börjat motta matbistånd, min tanke är att jag ska kunna göra ytterligare analyser mellan de två grupperna.

Klockan 06:53, solen är på väg upp, en grupp med apor sprang precis över vägen. Jag njuter.

Klockan 10:05, för två timmar sedan stannade vi i den lilla staden Soma för att äta frukost. Vi fick vänta nästan 45 minuter innan vi kunde äta och när vi efter ytterligare 15 minuter gick till bilen för att fortsätta vår resa såg vi att vi hade fått en punktering. Runt sex mil av den väg vi reste hit på var väldigt dålig och punkteringen kommer inte som en chock för någon av oss. Vi betalar några mekaniker runt 20 kronor för att fixa punkteringen och vi är på väg igen, bara för att fem minuter senare fastna i en poliskontroll, eller ”police checkpoint”. Dessa checkpoints finns överallt, ibland går det kanske 20 minuter innan man kommer fram till nästa, ibland är det en checkpoint var femte minut. Checkpointsen har blivit ett störningsmoment och i den här checkpointen börjar polisen jiddra om att vi inte har någon mini-brandsläckare i vår bil, något som man tydligen måste ha. Vi är fast vid checkpointen i runt 20 minuter innan min tolk och killen från min värdfamilj slutligen lyckas snacka oss ur situationen, polisen ville egentligen ha lite pengar, men vi vägrade.

En och en halv timme senare har vi anlänt till det lilla samhället Jareng, där jag genomför två av mina intervjuer. Efter det åker vi vidare till staden Bansang där jag genomför ytterligare tre intervjuer, med två kvinnor och en man. Just nu är jag mitt i arbetet med att transkribera intervjuerna och jag har inte kunnat göra några djupare analyser. Klart är dock att samtliga var väldigt tacksamma för den hjälp de fick, hjälp som kom i tider som var allra svårast. Några av intervjupersonernas hem hade totalförstörts i översvämningar, en annans skörd hade förstörts. En av intervjupersonerna uttryckte att ”those who help are those who have knowledge”, med andemeningen att ”om någon har insikt och kunskap om vilka utmaningar vi genomgår kommer de att sympatisera med oss och hjälpa oss”.

Efter hemkomsten har jag börjat transkribera mina intervjuer och jag håller fortfarande på att läsa in mig på fler teorier jag kan använda i min uppsats. Jag väntar även på besked från WFP när de beräknar komma igång med distributionsarbetet för de 700 000 som är i behov av matbistånd just nu, fram till dess kommer jag försöka skriva så mycket som möjligt på uppsatsen.

NOTE: min oro kring de kulturella barriärerna med att intervjua kvinnor har hittills visat sig obefogad. Samtliga av de tre kvinnorna har talat öppet om sina situationer, jag är faktiskt förvånad över hur öppet samtliga av intervjupersonerna talade om sina situationer och fattigdomen. Jag var rädd att fattigdom skulle kunna vara något som man inte gärna vill tala högt kring, men jag antar att på något sätt ses fattigdom som något av en vardag i Gambia – ett av Afrikas fattigaste länder.

/ Daniel

შვედეთიდან DJ (DJ från Sverige)

Då har man varit i Zugdidi och kommit tillbaka till Tbilisi igen, “There and back again” så att säga (obs. nördreferens till The hobbit 🙂 Zugdidi är megrelernas (ni borde veta vilka de är vid det här laget) huvudort i i Georgien. “Staden” är belägen i ett bördigt subtropiskt område på gränsen till de facto självständiga Abchazien. Zugdidi är en ort med ungefär 130 000-150 000 invånare och ungefär hälften av invånarna är IDP:s (Internally displaced persons) som flydde från oroligheterna i Abchazien under början av 1990-talet. Mitt syfte med besöket var att insupa atmosfären i Zugdidi samt att träffa personer att intervjua. Ville se huruvida perspektivet hos en megrel i Zugdidi skiljer sig från en Tbilisimegrel.
     “Staden” i sig är ett speciellt ställe. Jag har valt att sätta begreppet stad inom situationstecken då det snarare kändes som en stor by/trädgård/lantställe/bondgård. Stadens bebyggelse utgörs främst av megrelska tvåplanshus med en stor trädgård som vetter mot vägen. I trädgården odlas det vilket innebär att grönsaksland och frukträd är ett måste i en megrelsk trädgård.
     Överallt i Zugdidi ser man djur som antingen betar, tar det lugnt i något gatuhörn eller strosar i diket längs vägarna. Bland den semidomesticerade faunan inkluderar jag byrackor (i mängder), kalkoner, höns och tuppar, kor, grisar (ulliga/pälsiga sådana) samt katter så klart. Efter att förbryllat frågat vilka dessa kor, grisar etc. tillhör så förklarades det att invånarna i Zugdidi har en bonde-/lantmentalitet och då är det är brukligt att hålla sig med kreatur. Däremot så har man anpassat sin livsstil till det faktum att betesmarkerna är inne i själva orten. Kreaturen släpps ut på morgonkvisten innan man går till jobb, djuren betar i trädgårdar, diken, parker, väggrenar samt bekantar sig med andra  djur från övriga områden i Zugdidi. När kvällen kommer styr de kosan hemåt och väntar snällt vid grinden tills husbonden släpper in dem (obs. denna beskrivning inkluderar ej byrackor, då de på ett mer fritt sätt strövar omkring i staden. De betar inte och verkar sakna husse och matte. De har således heller inte någon “egen” trädgård som de kan referera till som  “hem”. Detta hindrar dem dock inte från att smita in i trädgårdar när tillfälle ges).
     Vikten av att stänga grinden till sin trädgård betonades .Kreaturen kan ibland tycka sig se något gott och denna glupskhet kan i värsta fall ödelägga de grödor man så omsorgsfullt har planterat och kultiverat. Det faktum att man i en “stad” samsas om utrymmet med kreatur bidrar till en känsla och amosfär som jag inte upplevt tidigare.    
     När det gäller min studie så har jag tack och lov haft en sådan tur att jag råkade ha en svensk bekant (numera vän) i Zugdidi vilket gjorde att jag med lätthet kom i kontakt med megreler som var villiga att bli intervjuade. Således gick allt som jag hade planerat för min studie smärtfritt. Alla svar hjälpsamma och tyckte bara att det var kul att någon så långt ifrån intresserade sig för megrelernas histora, seder och bruk, språk osv.
     En intressant incident är värd att beskriva lite mer ingående. Efter att ha ätit en megrelsk middag hemma hos min kompis värdfamilj bestämde jag mig för att ta mig tillbaka till mit boende i utkanten av “staden”. På vägen träffade jag en ansenlig mängd byrackor och de var alla intresserade av nykomlingen som strosade gatan fram. När jag väl kom fram till mitt vandrarhem visade det sig att det hade varit fest. Jag tänkte att jag var trött och ville lägga mig tidigt för att vara utvilad för morgondagens intervjuer. Då jag hade svårigheter att på ett obemärkt sätt smyga förbi de berusade georgierna som hade kraschat festen tilldrog jag mig deras uppmärksamhet då jag artigt råkade hälsa på en av dem. Då det visade sig att jag kunde prata ryska vägrade de låta mig att vara ifred och lovade mig guld och gröna skogar bara jag hängde med dem in till “staden” lite snabbt. Efter många om och men satt vi i en taxi och hela tiden förklarades det för mig vilken fin, klok, och bra person jag var. Spritdoften var påtaglig. I vilket fall som helst så var de mycket trevliga och de ville verkligen att jag skulle känna mig bekväm i deras sällskap.
    Väl framme vid destianationen för vår nattliga utflykt (klockan var kanske runt ett-halv två) så visade det sig att de jobbade på en radiostation som sänder dygnet runt. De förklararde att på grund av att jag var en så hedervärd gäst så skulle jag få nöjet att spela en låt under radiosändning. Jag träffade radioprataren och han berättade att denna kanal nådde ut till hela Samegrelo (nordvästra Georgien). Jag valde att spela Timbuktus nya låt “Fallskärm” vilket visade sig falla mina nya “bästa vänner/bröder” väl i smaken. Vi dansade och sjöng och det blev en påtaglig feststämning i radiobåset. Efter det spelade vi sovjetiska barnvisor som vi alla kunde sjunga med i. Efter en stund så började mina nya vänner spela teater och dansa efter en koreografi som de övat på tidigare för speciella tillfällen. Allt va mycket muntert, glatt och högljutt!
     Efter några timmar lyckades jag övertyga dem att det minsann fanns en morgondag och att jag var tvungen att gå upp tidigt vilket de motvilligt accepterade. De ringde efter en taxi och plötsligt var vi sex personer i taxin som alla skulle se till att jag kom hem ordentligt. Vi stannade för lite mat och jag fick med mig lite ostbröd och annat gott hem. Jag lovade att höra av mig igen nästa gång jag kommer till Zugdidi.
     Faktum är at jag har tänkt att åka till Zugdidi om ungefär två veckor och det ska bli kul att träffa dem och alla andra som jag blev bekant med där igen. Många andra saker hände i Zugdidi men jag håller mig till denna incident då den står ut lite. Kontentan är att återigen så uplever jag georgisk gästfrihet. Vart man än kommer så är alla justa och intresserade av att lära känna och hjälpa en i den mån det är möjligt. Känns bra!!

Denna vecka ska jag intervjua några fler ungdomar med megrelska rötter på ett universitet här i Tbilisi. Ska bli kul!!!