African Time….

This past week has been very busy and productive thanks to my local contact. It is just the second week of my field study, but I have already managed to conduct several interviews with both community leaders, professionals working in psycho-social care, and state officials. Last week one of the interviewees included a bishop from the district who is seen as a hero around here. He is one of the religious leaders that have taken a very active role in promoting reconciliation and aiding the reintegration process. I have even interviewed three formerly abducted persons about their experiences of return. While I am quite happy with the results, some challenges remain. First, African time is both a blessing and a challenge. I love not scheduling my whole day which makes me feel less stressed than usual. At the same time, calling interviewees at the time of our meeting to find that they cannot make it or are several hours late is not my favorite way to spend my time. Secondly, the day I was interviewing former abductees, my interpreter got sick (he is feeling better now!). Thus, I had to make use of another guy from one of our partner’s office. It was my first time doing interviews with the use of an interpreter and I am not sure whether I am fully satisfied with the translation. I, at least, felt like some details might be missing. The solution is that my interpreter will go through the recordings and transcription this week.

In the evenings, I had dinner with the founders of Gulu War Affected Training Center and Backup Uganda. Both were a very pleasant experience that must be repeated soon. On Saturday, I went out with my roomies and some friends to the restaurant O’ café for the Open Mic Night. We had Rolex (a wrap with eggs), some drinks, and enjoyed the dances, music, and spoken word performance. It is a biweekly event that is also used as a venue for raising funds to cover the medical bills of some local beneficiaries.

Now, I am looking much forward to tomorrow’s Labor Day celebrations and to visit my friend from the preparation course in Hӓrnӧsand, Matilda, who is doing her field study in Jinja. I am keeping my fingers crossed for good weather, so we can go river rafting and cruise the Nile.

Traditional huts and preparation of sim sim and millet (among others)

Delicious Ethiopian food at Abyssinia (highly recommendable!)

Laundry day in Uganda

Open Mic Night at O’ Café

 

Long time No see!

Vad har då hänt sen sist undrar ni.

Ja, vi har hunnit med att göra det som var tanken att göra här i Maputo, dvs. studera. Men självklart har vi också hunnit roa oss lite.

Förra veckan så tog vi en heldag vid poolen då temperaturen nådde 33 grader. Vi har firat Valborg (med kubbspel!), en vecka för tidigt men lika kul var det. Vi har spelat fotboll med andra tjejer på den skandinaviska skolan och i tisdagskväll så visades det utomhusbio med popcorn och svenskt godis fanns det att köpa till. Detta evenemang hölls också på den Skandinaviska skolan. En påse Ahlgrens bilar framför filmen Sameblod fick det bli.

I onsdags påbörjade vi att skriva på vår resultatdel på vår C-uppsats. Strålande sol utanför fönstret men det kan inte hjälpas. Vi får alternera ”det roliga” med studierna.

Annars går tiden så fort här. I tisdags hade vi dessutom varit i Maputo halva tiden, dvs. 4 veckor och vi kan bara instämma i att tiden går fort när man har roligt.

Varje lördag, som ni nu vet, springer vi med Hash house Harriers. 8-10 kilometer brukar det bli och igår blev det ”bara” 8 km, dock i 34 graders värme. Bara det gjorde att sträckan kändes dubbelt så lång. Efteråt belönas vi alla med en kall 2M =mozambikansk öl.

Vi har också hunnit med en välförtjänt frukost på Polana hotell där vi har laddat upp med läcker mat, så nu har vi fyllt på med kalorier vi förbrände igår. Så nej (Tinas) farmor, vi magrar inte. Som vanligt så bjuder vi på lite bilder också!

Adeus från oss i Mozambique!

 

Fika-paus från skrivandet

Fotbollsträning

Poolen på Hotel Polana där vi också åt frukost

Lyxar till det med hotellfrukost

Filippa och Laura som vi träffat här i Mozambique som jobbar på svenska ambassaden

Åker med det lokala transportmedlet chapa (minibuss)

Löpturen innehöll bland annat att hoppa över lite vatten (helst utan att plurra)

The most alluring thing a woman can have is confident.” -Beyoncé

Svenskt biogodis!

Judith som är ägare på HIV och AIDS centret vi fick besöka

 

 

Namaskar!

Hallå igen,

Så mycket olika saker har hänt den här veckan. Jag har börjar transkribera tre riktigt bra intervjuer från organisationen SAC samtidigt som samma organisation har slutat höra av sig. Har fått berättat för mig att indier helst inte säger nej till något, vilket innebär att även om de inte kan så agerar de med en positiv respons. Jag är dock glad för de intervjuer jag fått och försöker ha tålamod för att se vad som händer. Det är alltså mycket kulturkrockar gällande hur jag ska bete mig i relation till organisationerna, hur på jag ska vara, vad jag ska förvänta mig etc.

Igår var jag på Fulora Foundations utställning. Den varade i tio timmar och det kom förbi en del viktiga personer i syfte att uppmärksamma eventet och barnens situation. Jag själv blev tillfrågad att hålla ett tal, vilket jag nervöst gjorde och det gick bra! Berättade lite om min relation till konst pedagogik och studien. Fick även intervjua rektorn från ett av Mumbais omtalade konstuniversitet och fick en därmed en djupare kulturell inblick kring Mumbais perspektiv på konst, konstpedagogik och konst i relation till emotionella behov. Just nu har studien ett bottom-up perspektiv från en organisation (SAC) och ett topp-down perspektiv från en annan, Fulora Foundation. För tillfället sitter jag och transkriberar, och det är fruktansvärt intressant. Det finns starka normer i Indien gällande hur en pratar om känslor och det är tydligt hur konsten blir ett verktyg för barnen att uttrycka sig gällande saker de annars inte kan prata om.

Utöver det, har jag hunnit med picknick på tak, turista i Colaba, plugga på café, museum, och hamnade på sjukhus i veckan på grund av urinvägsinfektion, vilket var en helt galen upplevelse. Mår bra nu : ) Ikväll bär det av mot en magdansuppvisning!

Hejdå så länge

 

 

 

Forgiveness after the Atiak Massacre

“When there is peace, anything is possible” – Godfrey Canwat, Hope and Peace for Humanity, Uganda.

Thursday the 20th of April 1995, the senior LRA-commander Vincent Otti and his troops claimed the lives of over 300 people in the Atiak Massacre. Among those killed were 48 students and two teachers from the Atiak Technical School. Atiak is a village 71 kilometers North of Gulu town. It is situated in Kilak County (Amuru District). After the brutal killings, several young boys and girls were abducted. Some are yet to return, 23 years after the Massacre. A monument bearing the names of some of the deceased was raised in 1996 at the Atiak Trading Centre. Notably, several of the perpetrators live in the community alongside the victims and their families. Forgiveness is highly valued in the Acholi cultural region. It is believed that some things (e.g. murder) cannot be changed through retributive justice (as it cannot bring back the dead). Hence, the Acholi uses other procedures such as the mato oput ritual (the cleansing of the spirit) which seeks to reconcile the community, perpetrator, and victims.

Today, we participated in the 23rd commemoration of the Massacre and the inter-faith memorial prayer. Prayers and blessings were officiated by heads of the Protestant, Orthodox, Catholic, and Muslim faiths. The need for forgiveness was stressed throughout the prayers. Forgiveness for all engaged in the war and for “the brothers and sisters” that committed the crimes in Atiak.

After my first (and quite late) interview, I will spend the rest of my Friday night with my roomies and lots of music.

Observation, observation, observation…

Den senaste veckan har vi observerat gatorna i Santiago. Det har varit jätteroligt! Vi har träffat flera gatukonstnärer som jobbat för att sprida sina politiska budskap i det offentliga rummet. Vår observation har vi dokumenterat i form av fotografier som sedan kommer att fungera som visuella fältanteckningar i vårt examensarbete. Dessa fältanteckningar är en del av vår metod och kommer tillsammans med de semistrukturerade- samt informella intervjuerna att vara vår utgångspunkt i vidare analys… Nog om plugg nu.

Vi har som sagt observerat vilket även innebär att vi har promenerat runt i nästan hela Santiago! Vi har gått flera timmar om dagen, ofta med någon som bor här och som har ett intresse för gatukonst så vi har fått sett riktigt intressant verk. Detta betyder såklart att vi har fått en bättre uppfattning om staden och hur allt hänger ihop. Det börjar nästan kännas som att vi bor här nu: vi har favoritrestauranger, fik och kompisar. Vi hinner inte med så mycket mer än plugga och umgås med folk vi träffat här, vilket är fint för då längtar vi heller inte hem… Snarare tvärt om – tiden går för fort! På måndag har vi varit borta i en månad redan!!! Det känns jättekonstigt att halva tiden snart är över… Dessutom har vi en hel del kvar att skriva, men det ska nog gå bra.

Annars är allt på topp här i Chile! 🙂
ADIOS BLOGGEN!

Happy Bihu!

Bihu, or the Assamese new years celebrations, recently ended and after four days of watching butterfly-like dances and eating waaaaaay too many Indian sweets, I am back by the work table. So far, I have managed to conduct three interviews but in between transcriptions it is nice to look back at the Bihu holiday and some more colorful memories.

There are three annual Bihu festivals in Assam and the April Bihu marks the beginning of spring, which in the Assamese calendar also is the beginning of the new year (thinking about it, it makes quite a lot of sense to start the new year in the spring, when everything is blooming again and waking up from the winter sleep). The new year is said to be the most colorful of the Bihus and all over Guwahati, I found open fields full of families, women in beautiful mekhala chadors (the Assamese version of a sari), food stalls and scenes with traditional dances and music.
I went out with my neighbors all four nights to watch the dance shows. Some nights it was easier to find a place than others due to Indian time planning but I had a lot of fun anyway listening to catchy drum beats, wearing a mekhala chador (all attempts to blend in failed, though) and trying to copy the dancers’ graceful moves. Bihu dancing might appear simple but doing it without looking like a chicken just learning to walk is an art!

The day after the first Bihu night (last Sunday) it is tradition to visit the older family members and show your respect by giving them a gamosa (a pretty red and white fabric that somehow resembles a fancy towel and guess what – people actually use it as a towel). In return, one receives an overdose of sweets, tea and fruits. My landlords took me to their relatives to let me experience ”the real Bihu”. For some reason, they did not care much for the dance shows at night but I enjoyed both family visits to hospitable cousins and the drumming and dancing, and I am so happy that I arrived here in time to experience Assamese festivities with my sweet neighbors and landlords!

MFS:are

De senaste dagarna har jag spenderat i livliga huvudstaden Ha Noi, ungerfär 10 mil ifrån Hai Phong där jag gör min studie. Igår lyckades jag stämma in en snabb med Liselott och Sara från Linköpings Universitet som jag träffade på förberedelsekursen i Härnösand i januari. De är i Ha Noi på MFS för att skriva om avfallsflöden i industrier här. Det var riktigt kul att få träffas HÄR på andra sidan jorden enbart efter att ha träffat varandra en gång i Sverige innan. Skönt att få utbyta lite erfarenheter och snacka om upplevelserna här. Efter att ha pratat vietnamesiska i sex veckor sträck och dessutom nästan enbart haft kontakt med engelska texter så rullade det svenska språket lite ovant på tungan för mig!

Det har varit en stor fördel att kunna språket både muntligt och skriftligt eftersom jag inte har behövt använda mig av tolk, vilket har sparat riktigt mycket tid. Det har också underlättat för att kunna sätta mig in i mina respondenters åsikter, värderingar och helt enkelt deras vardagsliv eftersom det ger bättre förutsättningar för en naturlig dialog. Men utöver intervjupersonerna har jag snappat upp så mycket av omgivningen och genom kontakt med andra invånare med. Nu börjar det närma sig för hemresa, men har ärligt talat ingen hemlängtan än. 🙂

Kop Ango! from Gulu

I have arrived and settled in Uganda, the Pearl of Africa! And what a welcome. I do not believe that I have ever met as kind, open, and welcoming a people before. Everyone is very eager to chat and help if needed.

After a long but comfortable journey with Qatar Airways (Copenhagen – Doha – Entebbe), my host, Paul (the brother of my classmate and friend, Peter) picked me up at the airport. I spent the first 3 days in his home in Seeta village outside of Kampala, being welcomed by his loving family and housemates. The connection to the family and community is very important and I felt honored to be welcomed and addressed as Auntie or Sister.

On Sunday, I met my contact, Mr. Godfrey Canwat (the Executive Director of Hope and Peace for Humanity), and my two Swedish roomies, Hedvig and Shima, at the bus station in Kampala and we set out for the 6 hours bus journey. Our house in Gulu is very central. It is just a two-minute walk from the office of Hope and Peace for Humanity and less than 5 minutes from Gulu Main Market. At the market, you can get everything! The fresh, gigantic, and tasty avocados are my favorite. And they come at a price of less than 2 SEK. In the house, we also live with the French volunteer, Aude, and (at times) Mary, who is the daughter of the landlady.

Gulu is often described as the “Capital of the North.” The district of Gulu was among those most affected by the war (1986-2010). A conflict that has complex roots and continues to impact the population. Sunday, the 15th of April, was the Good Deeds Day – a day to do good for and with the communities. As Sunday is a day of rest in Uganda, Hope and Peace for Humanity and their partners invited us to celebrate it, Monday the 16th. We went to Atyang village where we did different good deeds with community members including cleaning the public toilets, planting trees, slashing (cutting the grass using traditional slashers/knives), giving kits with mosquito nets to expecting mothers and much more. The Good Deeds Day is a day where individuals do something good, large or small, “to improve the lives of others and positively change the world.” While this is a global annual tradition, I aspire to, and encourage others to, try and do good deeds every day.

For now, I am enjoying the hospitality of the locals in Gulu, getting used to the “Ugandan” time, enjoying the local cuisine (Matooke, Posho, Kalo, and Cassava), and waiting impatiently for the mango season. We have our very own tree in the garden! On a last note, and to much amusement for the Ugandans, I managed to get sunburned on Monday. Lesson learned – my sensitive skin is now protected even in the cloudy, rainy weather.

I am looking forward to the next two months in a place where I already begin to feel at home.

The amazing organization that is helping me out. Read more about their projects on www.hphuganda.org.

My outdoor toilet and an avocado tree in Seeta village

My study place in Paul´s garden (Seeta village).

The local bus from Kampala to Gulu where local and Christian music is played on the screen.

Some of my lovely roommates. From the left: Shima, Mary, and Hedvig.

The fruit and vegetable section at Gulu Main Market.

Planting trees at the community health center.

Doing some manual labor to support the local community in Atyang village.

The team of the day, including Hope and Peace for Humanity´s employees, volunteers, and partners as well as community members.

A perfect breakfast setting.

Tryckutjämna!

Hej igen!

Då vi väntar på att våra sista intervjuer ska bli av så har vi åkt på lite utflykter!

Vi tog oss därför till Patan som ligger i södra delen av Katmandudalen. Det här är en stad som genom året växt ihop med Kathmandu. Men även för det otränade ögat så märktes det viss skillnad. Kulturarvet inom konst och hantverk syntes överallt! I vart och varannat hus vi passerade, satt där en eller flera personer, beklädda i sågspån. Verken dem skapade var för fina för fotografier… (Aka jag glömde fotografera)

Philip tog sig även upp i bergen, nordost om Kathmandu. Efter 2 timmars bilresa nådde jag mitt hotell. Hotel at the End of the Universe. Och det var precis så det kändes. En idyll. Biltutorna och smoggen byttes ut mot fågelsång och friska vindar. Promenader genom barrskogar ledde mig till en 360graders outlook post på 2,200 meters höjd. Otrolig utsikt, men kanske ännu coolare var att behöva tryckutjämna påväg upp?

Hörs!

 

On and On!

Nu är alla intervjuer klara och vi har transkriberat färdigt så just nu är analyseringen i full gång! Vi har varit i fyra olika distrikt och träffat sjuksköterskor som vi har intervjuat om kommunikation och information. Det första distriktet vi besökte var Namaacha som ligger på gränsen till Swaziland. Vägen dit bjöd på en fantastisk utsikt och vår chaufför stannade till för att vi skulle få föreviga några bilder.

Andra dagen tog vi båten från Maputo och åkte till Matutuine för att besöka sjukhuset där. Dock är det alltid African-time som gäller här och färjan som skulle föra oss över bukten till andra sidan fick vi vänta på i 2 timmar. Att svettas är något som vi önskar att vi kunde säga att man vänjer sig vid, men i nästan 40 graders värme och utan tillgång till att svalka sig så kändes det helt plötsligt som en överlevnadsutmaning!

Väl ”på andra sidan” slogs vi av vilken skillnad naturen var jämfört med dagen innan. Väldigt sandigt, torrt och platt men framförallt väldigt fantastiskt att Mozambique bjuder på en så skiftande miljö.

Till både tredje och fjärde intervjudagen åkte vi långt, totalt 6,5h ToR. Vi såg Magudes sjukhus och dagen efter besökte vi Xinavanes sjukhus. De flesta sjukhus är byggda då portugiserna koloniserade Mozambique och dessvärre har många inte blivit restaurerade sedan dess.

Summa summarum så har det har varit väldigt intressant på alla sjukhus att träffa sjuksköterskor i olika åldrar och med olika erfarenheter. Självklart också att se hur sjukhusen såg ut. Det har varit intressant att besöka de olika områdena då vi har märkt att det kan skilja sig mycket i kultur och språk bara genom att resa några timmar ut från Maputo.

Men ärligt talat, det går ingen nöd på oss.
Vi har träffat många nya vänner här i Maputo de senaste tre veckorna. Vi har hunnit med att fira kvinnodagen på roof-top, fått en guidad tur i stan, solat och badat, handlat 40 styck capulanas åt en vän. (Capulanas är ett typiskt mozambikanskt tygstycke som de flesta kvinnor här använder dagligen).

Varje lördag eftermiddag träffar vi Hash house harriers som är en löparklubb här i Maputo men finns utspridda över hela världen! Det är människor från alla olika länder och i alla olika åldrar som tycker om att träffa andra, röra på sig och ta en obligatorisk öl (eller flera) efteråt. Vanligtvis så kör vi en bit utanför Maputo och springer en runda därifrån. Oftast är vi upp mot ca 50 stycken personer varje lördag. Detta har gjort att vi har sett områden som vi aldrig skulle ha kommit till själva om det inte vore för löpargruppen.

Är ni redo för bildbombning?