Encarnación

Encarnación ligger i södra Paraguay och dit kan man åka med en buss från Asunción som enligt säljaren av biljetten tar 5 och en halv timme. I verkligheten tar det ungefär 7 timmar att ta sig mellan Asunción och Encarnación men det kommer in chipa-försäljare i nästan varje större ort på vägen, så det går ganska fint i alla fall.

Encarnación ligger, precis som en stor del av Paraguay, granne med Argentina, endast åtskilda av badbara Río Paraná. Det går bussar över bron som tar en till gränsen mot Posadas varje halvtimme fram till klockan 22 på kvällen, och på båda sidor finns en costanera man kan promenera på. Utanför staden finns dessutom ett av UNESCO:s världsarv – Jesuitruinerna.

I Encarnación befann jag mig för att göra en intervju med en lärare på en skola ca 1 och en halv timme utanför staden, i en liten ort med ca 3000 invånare. I ortens skola märks ännu ett av Paraguays historiska arv av – Tyskland. Paraguay har många tyskättlingar, och det gör att på just den här skolan är det inte lika många guaranítalare som i de omgivande orterna. Än en gång fick jag prata med en rektor som stödjer tvåspråkighetsreformen, men jag fick också chansen att intervjua en lärare som gav fler och nya perspektiv på frågan.

En bit in i det här projektet känns det samtidigt som om jag fått grepp om situationen i skolorna här. Nästan alla säger ungefär samma saker, och det finns liknande problem i de flesta av skolorna – samtidigt som varje intervju ger en ny pusselbit.

Skärmavbild 2015-11-02 kl. 22.30.46 Utblick mot Posadas, Argentina.Skärmavbild 2015-11-02 kl. 22.49.53Jesuitruinerna.

 

Att erhålla audiens

Igår intervjuade jag rektorn på en gymnasieskola här i Asunción. Efter att ha genomfört de två intervjuerna jag bokade innan avresan försöker jag nu hitta fler skolor på plats i Paraguay. Det är ett litet projekt får man säga. För att få till intervjun gick jag först till skola och anmälde mig hos vakten som sitter i ett bås utanför. Han är tjenis med alla elever (men det går 1800 elever så skolan, så kanske inte tjenis med riktigt alla). Där får jag identifiera mig och berätta vad mitt ärende är. Då visas jag in till expeditionen som ber mig skriva ner vad det är jag vill intervjua rektorn om. Jag får en mailadress och går hem och skriver ner 1 A4 om projektet och vilken typ av frågor jag är intresserad av. Märker att mailadressen inte finns (det gör de väldigt sällan här i Paraguay) och skriver ner allting för hand istället. Går återigen ner till skolan för att lämna pappret. Samma procedur. Anmälan hos vakten – in till expeditionen som säger “Och du har två kopior av detta?”. “Nä”. Får låna mynt av en snällis på expeditionen och hennes vänlighet smittar av sig. Expeditionskillen fixar själv kopierandet. Därefter ska det stämplas och föras in i liggare att jag ansökt om att träffa rektorn. När allt detta skett dras jag med till rektorsexpeditionen. Där får jag sitta utanför och vänta medan han går igenom mitt ärende med rektorsstaben. Sedan kallas jag in för att göra samma sak. Får slutligen träffa rektorn och igen förklara mitt ärende. Hon ger mig en tid nästa vecka då vi kan träffas.

Hur intervjun gick? Jotack, bra.

 

 

Första veckan i Asunción, Paraguay

Nu har jag varit i Asunción i lite drygt en vecka och än så länge har allt fungerat fint. Jag har lyckats få till två intervjuer – båda bestämda sedan innan jag kom hit. Det första besöket var hos la Secretaría de las Políticas Lingüísticas. Där skulle jag träffa den ansvarige för hela institutionen, men när jag kom dit fick jag höra att han var på konferens hela veckan. Däremot kunde jag få träffa en annan man som arbetade tillsammans med SPL, men för la Academia de la lengua guaraní. Eftersom intervjun inte skulle bli en del av uppsatsen tänkte jag att det går ju lika bra. Miguel Angel Verón kunde i princip allt. Ur huvudet plockade han fram lagtexter han ville att jag skulle titta på, och berättade glatt att han skrivit böcker helt på guaraní, ett språk som annars saknar ord för många områden. Det blev mycket prat om vilken social ställning språket har i Paraguay – och hur det påverkar språkets framtid.

Den andra intervjun var den första som ska bli en del av examensarbetet. Skolan låg i utkanten av Asunción och jag blev upphämtad av rektorn som pratade ungefär hela tiden. Väl på skolan visade han mig runt och jag som tänkte att alla intervjuer skulle ske enskilt i lugn och ro fann mig plötsligt sittande i skolans bibliotek med tre lärare och rektorn som alla ville prata om landet, språken och dra roliga historier – helst i munnen på varandra. Till min förvåning upptäckte jag en bit in att de flesta av mina frågor trots allt blivit besvarade, men fick avbryta alla lite bryskt för att få svaren på de sista frågorna de inte själva tagit upp. Jag fick skjuts tillbaka till centrala Asunción där jag bor, fortfarande med en ivrigt talande rektor. Här någonstans kände jag att dagen efter nog skulle bli en vilodag. Hem för att skriva ner allting innan huvudet kokade över och sedan var det väldigt enkelt att somna.

Idag har jag dessutom lyckats ordna två intervjuer till. En i en by utanför Encarnación, Paraguays tredje största stad, där merparten faktiskt talar guaraní som modersmål, och en på en stor skola ett par kvarter från min bostad. Att ens lyckas få ställa frågan om rektorn ville ställa upp på en intervju är ett kapitel för sig, så det tar vi i nästa inlägg.

Eftersom minneskortet i min kamera bestämt sig för att sitta där ett tag oavsett hur mycket jag lirkar kan jag inte ge någon bild av skolan, men en bild från Asunción kanske duger.

Skärmavbild 2015-10-22 kl. 21.15.02

 

Sista inlägget

Här kommer ett sista inlägg här på MFS-bloggen. Vi befinner oss just nu igen på Kinesisk mark, och har lämnat in vår sista version av vårt examensarbete (och MFS-rapport) för rättning. Nästa vecka lämnas den in för opponering. Vi har under de senaste dagarna haft tid att reflektera över vår MFS-period och alla människor  vi mött genom vårt arbete. Vi hoppas att ni har tyckt om våra inlägg, fått en inblick i hur det kan se ut att göra ett MFS-projekt, och fått en överblick över vilka vi är trots att vi inte finns med i presentationslistan.

Vi vill tacka Malmö Högskola, och framförallt Sida, som har gjort det möjligt för oss att åka iväg på denna resa. Vi vill även tacka Inner Mongolia Normal University, Narisu, Wu och Surina för att de har hjälp oss med allt det praktiska. Sen vill vi även tacka studenterna Li, Olivia, Linda och Wendy för deras hjälp med översättningar och deras vänliga bemötande.

Ha det bra Sverige, vi ses i nästa vecka!

Detour

I veckan har vi befunnit oss i Japan. Detta beror på att ett turistvisum i Kina (som vi ansökt om) endast tillåter oss att vara i landet som längst 30 dagar i sträck. I den kommande veckan kommer vi att vara tillbaka på kinesisk mark. Men här kommer lite bilder från vår tid i Japan!

IMG_1427

Vi har provat sushi som kommer på löpande bandIMG_1514

Shibuya, vilket är Tokyos motsvarighet till Times square. IMG_1547

Utsikten från Tokyo SkytreeIMG_1543

Tokyo skytreeIMG_1568

Sensoji tempel i TokyoIMG_1567 IMG_0194

IMG_0178

I Kyoto! IMG_0064

Bambu-stigen i KyotoIMG_0080

Den gyllene paviljongen i Kyoto.

Hohhot

Vi befinner oss nu på vår undersökningsort, och har vi varit här i ungefär en vecka! Tanken var att vi skulle landa måndag 1/9, men eftersom det var åskoväder i Peking den dagen så blev vårt connecting flight inställt. Vi anlände istället ett dygn senare än tänkt.

I veckan har vi bekantat oss med universitetsområdet och gjort lite sightseeing på museum och tempel. Imorgon börjar vi med vår första intervju, det ska bli så himla spännande!

Här kommer lite bilder från campus, och de tre kinesiska studenterna som har visat oss runt och kommer att fungera som tolkar under våra intervjuer.

Inner Mongolia Normal University, första byggnaden
Inner Mongolia Normal University, första byggnaden
Staty vid templet
Staty vid templet
Templet
Templet
Våra ledsagare
Våra ledsagare

IMG_5002

Hot pot!
Hot pot!
Inne i den lilla mataffären på campus
Inne i den lilla mataffären på campus

På väg!

Hej allesammans!

Nu sitter vi på Kastrup och väntar på vårt första flyg som ska ta oss till Berlin. Från Berlin åker vi vidare till Peking, och tillslut ska vi förhoppningsvis landa i Hohhot! Håller tummarna för att flygen går som dem ska.

WIN_20140831_135358

 

Kika in på bloggen i nästa vecka för att läsa mer om vår resa!

Bergäventyr och kulturkrockar

Tack och lov klarade sig vår buss helskinnad även ner för bergen från Iringa till Morogoro. Detta till skillnad från en annan buss som låg vält och halvkvaddad i en vägkant när vi körde förbi. Min kusins mor berättade för mig att detta året och förra året har haft ovanligt många olyckor. ”I don’t know what has happened”, säger hon. ”Maybe they use drugs.” Själv tror jag inte att så är fallet. Med drogerna alltså. Det verkar snarare råda en allmän acceptans kring oförsiktighet i trafiken. Folk kör om lastbilar kors och tvärs, i skarpa kurvor, i uppförsbackar och i 90 på 50-väg. När det väl smäller så gör det verkligen det. Något som förvånar mig ännu mer än det totalt oansvariga beteendet i trafiken, är att jag under resan från Iringa inte skakade av skräck varje gång vi nästan frontalkrockade med en annan (alldeles för snabbt körande) förare på grund av oläglig omkörning – utan istället var upptagen med att njuta av den fantastiska utsikten, bergen och musiken i mina hörlurar.

 

Det finns en sak som jag finner allmänt otrevlig här i ett av mina absoluta favoritländer. Saken som sådan handlar om det ständiga markerande av hierarkier i form av klasskillnader. Det kvittar hur jag klär mig och vad jag har med mig. Min hudfärg gör mig till överklass och det är halvt omöjligt att komma ifrån. Det kanske inte är så konstigt att tro att pengar växer på träd i väst, med tanke på den stora inflationen som finns här och så vidare. Hur som helst blir jag förstås behandlad väsentligt annorlunda här jämfört med Sverige. Av många personer verkar jag ses som ett sätt att tjäna lite pengar och en eventuell väg in till väst. Här kan en främling komma fram till mig och be om mitt telefonnummer och säga att vi borde bli kompisar och att hen kan besöka mig i mitt hemland. Ett exempel på att tjäna lite pengar är the ”wazumgu-price”, det vill säga att man helt enkelt höjer priset på en vara och provar om det går vägen. Vidare finns det olika vägar att skapa små-jobb. Om du bär någons väska ska du ju få en slant för det till exempel. Tvättar du någons kläder kan du få en slant per plagg. Jag slussas in i en roll som rik, men jag är van vid att vara “en fattig student”. Om jag inte vill att de ska bära mina väskor, tvätta mina kläder och dylikt blir en del frustrerade och tycker att jag helt enkelt är snål som inte delar med mig av mina rikedomar. När jag låter folk göra mina skitjobb förstärker jag rollen som rik och gräver klass-gropen djupare. I deras perspektiv ÄR jag ju rik, och de behöver ju slantarna som skitjobben ger, men finns det inte andra sätt? Detta är en fråga som tagit upp många tankar under resan och kommer fortsätta göra det. 

Yasawa Islands

I fredags lämnade vi Safari lodge och huvudön för att testa ”vykorts Fiji” innan det är dags för oss att vända hem till Sverige. Mamanuca Island och Yasawa Islands är de ö-grupper som sväljer mest turister har vi förstått det som, de ligger väster om Viti Levu och tillhör den torra delen av Fiji. Det är här de vita stränderna, det turkosblå havet och öar fulla med resorter finns. Det känns märkligt att komma hit och det krockar lite med den bilden vi fått av Fiji. Har finns det inte en enda indier och fijierna som jobbar strålar av serviceanda. Annorlunda än den upplevelse vi fått av landet i Suva och de östra delarna. Det är också annorlunda och isolerat att bo på dessa resorter, vi får andas lugnt och intala oss att njuta för att inte bli allt för rastlösa. Att inte ens välja middagen utan att hålla sig till resortens ”mealplan” är nog det största ”problemet”. Ingen indisk curry, inga roti och ingen Minut Made-juice med sugrör..
Vi har tagit ledigt över helgen. En vän från NZ mötte oss i fredags och ska hänga med oss några dagar. Känns skönt att bryta av skrivandet och tänkandet några dagar, imorgon är det måndag och då är det back to work. Vi passar alltså på att njuta för fulla muggar av hängmattor vid vattenbrynet och skönlitterära böcker i skuggan. Det känns som att vi smiter lite från vårt jobb men det får det vara värt.

Love från Coralview!

Safari Island Lodge

19 nov

Nu har vi äntrat ”låtsas-Fiji” igen, ny resort. Vi har sagt hejdå till Suva för denna gång på Fiji. Innan vi lämnade Suva träffade vi några av våra nyfunna vänner där och det kändes lite sorgligt att både ta farväl av dem och av staden.. I morse tog vi bussen upp till nordligaste spetsen på Viti Levu, Rakiraki. Vi blev upphämtade med båt och har sedan åkt till en ö utanför som heter Nananu-i-Ra för att bo på Safari Lodge några nätter. Vi är tacksamma över att det finns el 24-7 och tillgång till wi-fi för några dollar.
Killen som driver stället är en Australiensare som byggt det från grunden och har hållit på i 23 år. Han berättade att när han kom hit första gången var det bara djungel på ön. Han jobbar eko-vänligt med vindkraft som energikälla och jobbar aktivt för att värna om det marina livet. Det verkar som att det oftast är utländska ägare som driver/äger dessa resorter och att de sedan anställer lokal personal. Vi träffade en kvinna som vi promenerade med i Savusavu och frågade hur de ställer sig till alla dessa utländska ägare som kommer och bygger stora komplex på deras marker. Vi hade nog förväntat oss att få ett negativt svar på den frågan men hon såg det som jättepositivt, som att någon kom och erbjöd jobb. De resorter och hotell vi bott på är väldigt avslappnade ställen och det finns gott om tillfällen att både umgås med andra gäster och personalen, det känns bra.
Vi funderar på att göra en prov-dykning eller snorkeltur imorgon men annars blir det mest fokus på uppsatsen och att skriva nu.

Bula vinaka