En vecka med mensritual, enkäter & rollspel

Måndag: Första steget: ordna en tolk. Tyvärr förstår inte min handledare vikten av tolkens engelskakunskaper fullt ut. Det var nog lite känsligt att gå emot hennes val av tolk och ordna en på annat håll. En 18-årig tjej från en rik, utbildad familj som känner en som jobbar här, kommer istället hit och ska fungera som min privata tolk. Tolken som min handledare föreslagit kommer också vara med eftersom hon känner till byarna och folket här bättre. Hon har precis blivit anställd för att hålla i tjejgrupperna, så vi arbetar tillsammans med det också.

Tisdag: En flicka i en av byarna hade fått sin första mens och jag fick vara med på ceremonin som markerar att hon har blivit giftasmogen. Flickorna sitter då isolerade i några dagar i ett hörn av huset, vilket jag fick höra om sist jag var här. Vad jag helt missade då, och som förändrar synen på det hela rätt mycket, var att man även har en ceremoni som kallas Sadangu. Flickans släktingar kom från en annan by med presenter och mat, de badade henne, smetade sandelträ-smet på hennes kinder och klädde upp henne i nya kläder och blomstergirlanger. Till sist välsignades hon av sina äldre släktingar.

 

Onsdag: Jag och Shatia, som arbetar med tjejgrupperna, förberedde och översatte mina enkäter till tamil. Det är jobbigt att behöva släppa på kontrollen och inte veta exakt vad man frågar om, eftersom jag inte kan veta riktigt hur översättningen blir. På eftermiddagen besökte vi tjejerna i en av byarna medan de fortfarande var i skolan och passade på att dela ut enkäterna. Sammanlagt har 32 tjejer svarat.

Torsdag: Vi höll i tjejgruppsträff i samma by som vi var i dagen innan. Jag hade förberett en rollspelsövning där tjejerna fick spela upp olika situationer som förekommer här, där flickor blir diskriminerade, tex får mindre mat än sina bröder eller inte får fortsätta gå i skolan. Chandra och Shatia var (glatt) chockade över hur radikala tjejerna var i diskussionerna efteråt och hur de pratade om kvinnors lika rättigheter. Så tydligen har tjejgrupperna gett verkan! Kul att jag kan göra lite sådant här också som bonus förutom själva studien.

Fredag: Idag började vi gå igenom enkätsvaren. Några är kryss-frågor och de fungerar bra. Men på de frågor där de ombads skriva själva är det många som lämnat blankt eller skrivit väldigt lite. Jag kommer absolut ha användning för det ändå och de fördjupande frågorna kommer jag ändå kunna få tag på genom intervjuer hoppas jag.

Första veckan har alltså gett en hel del, och jag känner att jag har fått en bra start.

/Kerstin

Tillbaka i Tamil Nadu

Efter en frukost bestående av kokosnöts-chutney och små nudlar har arbetsdagen satt igång på CIRHEP (Centre for Rural Health and Environmental Protection). Det är söndag, och egentligen helgdag, men det är personal här ändå som alltid och jobbar, idag med en rapport som måste bli färdig. Till min stora glädje och förvåning fungerar den trådlösa internetuppkopplingen perfekt. Eller fungerade, en liten stund.

Jag befinner mig på den indiska landsbygden, i Tamil Nadu längst ner i söder i detta jättelika land. Det var nästan ett år sedan jag var här sist. Då som praktikant, genom en folkhögskolekurs och organisationen Framtidsjorden. Höjdpunkten under praktiken var att arbeta med CIRHEPs tjejgrupper. Här fanns det verkligen något jag kunde bidra med. Jag och Nadia, min praktikantkompanjon, höll i undervisning om mens och hygien, och lärde tjejerna att sy tygbindor. Här finns knappt någon sexualkunskap i skolorna, och bara att ha växt upp i Sverige med KPs Kropp & Knopp och allt vad det innebär ger en grundkunskap som verkligen kom till användning här.

Nu är jag tillbaka för att skriva examensarbete till min lärarutbildning. Jag vill förstå hur det fungerar med de ritualer som är vanliga i Indien i samband med att en tjej får sin första menstruation och de tankar om renhet och orenhet som är en central del inom hinduismen, samt hur tjejerna själva upplever och tänker om detta. Vanligtvis får flickor väldigt knapphändig information om mens, hur kroppen fungerar och hur man ska ta hand om den. Jag vill undersöka vad det har haft för betydelse att vi pratade mens och sydde bindor med tjejerna, vad de tyckte om tjejgrupps-aktiviteterna och om det på något sätt har ändrat deras vanor och inställning rörande menstruation.

Jag har varit här i två dagar nu och hunnit ha ett första möte med min handledare Chandra. Hon föreslog att vi skulle vara med på tillställningen om någon av tjejerna i byarna här runt omkring skulle ”come of age”. Redan igår kväll kom samtalet. Vi var inbjudna. Så i eftermiddag ska vi vara med på någon form av ceremoni eller tillställning. Jag har läst lite om ritualerna som finns här i södra Indien, men jag vet inte alls vad det är som ska hända just idag. Så det ska bli jättespännande, och vad det än är, perfekt för min uppsats.

 

Två dagars förberedelsekurs och lite till

Förberedelsekursen är genomförd. Nya intryck har landat. Fler punkter har lagts på min ”att göra lista”. Ny kunskap är insupen. Nu gäller det bara att förvalta detta på bästa sätt. Jag har ju några dagar här framför mig i jul, som jag kan använda till eftertanke. Vilka risker kommer jag att utsätta mig för? Hur ser mitt reseapotek ut? Har jag tagit all nödvändig vaccin? Hinner jag läsa den där nya boken?

Annat:

  • Jag har också köpt flygbiljetten Kastrup – Bangalore tor nu. Bra pris. Billigare än alla internetresor jag själv sökt på. (http://simmytravels.se)
  • Har vaccinerat mig hej vilt. 5 sprutor o 1 omgång Ducural. Ducural 2  innan jag reser. Twinrix 3 när jag kommit hem. (Tyfoid, gula febern, Boostirix + polio, Twinrix) (Ingen malariamedicin men väl Ducural)
  • Ledighet från jobbet avklarad med allt det innebär. (10 veckor borta är ju en del)
  • Litteratur inköpt: Asterix i Indien, Moderna Indien, Elefanten som  började dansa. (Bland annat)
  • Visum inskickat (Här gäller: foto i rätt storlek, betala in i förskott + kvitto utskrivet på det, exakta datum för in- och utresa, mina föräldrars namn och en del mera. Jag kan bara hålla tummarna och hoppas att jag gjort allt rätt och att jag hinner få mitt visum i tid.)

Så nu återstår bara att önska alla en God Jul och ett Gott Nytt År och några minuters tid för eftertanke!

Mail från handledaren i Indien…

Jodå, jag är såååå välkommen. Jag tillhör redan organisationen. MEN nu kommer det kniviga – de vill veta hur mycket pengar jag har med mig. De erbjuder mig boende, internet, tolk, hämtning vid flygplatsen och så vidare. Det är ju bra men inte kan jag väl säga hur mycket pengar jag har fått? Nej, nu gäller det att svara på ett trevligt sätt och ändå fråga efter priser (så jag kan jämföra) och vad servicen egentligen kostar (så jag har en uppfattning). Men jag svarar nog inte förrän efter kursen i Göteborg. Där hoppas jag få mer tips… Sover på saken…

Den viktiga tolken

Jag har nu bokat flygbiljetter och i slutet av januari bär det iväg! Det känns som att den allra viktigaste förberedelsen inför min studie blir att hitta en bra tolk. Lättare sagt än gjort när man befinner sig 700 mil från Indien. Eftersom jag inte pratar många ord tamil kommer tillgången på tolk vara helt avgörande för att jag ska kunna genomföra de intervjuer och enkäter jag har planerat för. Det är jätteskönt att jag har pengar från stipendiet så att jag kan betala för en tolk. Det underlättar väldigt mycket. Med tanke på att tiden är så begränsad känner jag att det skulle vara bra att ha kollat med någon redan innan jag kommer dit. Men hur ska detta gå till?

Jag känner till stället jag ska till och känner personerna på organisationen eftersom jag var praktikant där förra vintern. I mitt arbete med tjejgrupperna tolkade då min handledare Chandra allting. Hennes engelska är bra. Problemet är att hon är så involverad i projektet att hon aldrig kan fungera som  bara tolk. Hon är dock suverän när man behöver sätta sig in i situationer och få förklarat allt bakomliggande i samhället och kulturen som man inte har någon aning om.

Det är självklart att jag måste ha en kvinnlig tolk eftersom jag ska prata med tjejer om deras tankar och vanor kring menstruation. Sen är frågan om det är bäst med någon utan koppling till området eller någon som kommer därifrån.

Det svåra är också att få kontakt med någon. Det naturliga är att jag ber mina kontakter på organisationen att kolla om de kan hitta någon som är intresserad. Det har jag nämnt i ett mejl nu och fått svar av Chandra att hon ska fixa någon. Men vad gör jag då om det inte fungerar med den personen? Det blir svårt att bara säga nej då och hitta någon annan. På MFS-kursen i Göteborg som jag var på för några veckor sen tipsade de om hur man undviker en sådan situation. Man kan istället be kontaktpersonen att kolla runt och ge några olika personer som förslag. När man kommer dit kan man sen få träffa dem och själv avgöra vem man tror det kommer fungera bäst med. Ska nog försöka göra det.


 

Möte med ny kultur…

Sitter i Namibia och tänker på min framtida MFSresa till Indien. Här i Namibia möter jag ny kultur, nya företeelser hela tiden, även om jag redan varit här en gång tidigare. Jag är i Swakopmund på tjänsteresa och möter andra kommunalt anställda samt kommundirektören vilket underlättar kulturkrockarna (de uteblir för det mesta) och även förståelsen för den okända kultur jag möter. Men känslan av att vara iväg, möta andra och se annat ger ändå en inblick i för vad jag kommer att möta i Indien. Ett land jag aldrig ens varit i tidigare.

Det ska verkligen bli kul att komma iväg. Spännande att se om jag kan göra det jag tänkt mig eller hur det blir om jag inte kan göra det jag tänkt mig. Och att möta en annan och för mig okänd kultur under så pass lång tid, ska bli så intressant. Namibiaresan ger försmak. Och mersmak…

Nedan en bild på hur en afrikansk familj kan bo och ha sina djur. Bilden är tagen ett tiotal mil nordost om Swakopmund.

//Åsa Hellström

Afrikanskt familjehus i öknen
Afrikanskt familjehus i öknen

Äntligen!

Jag har blivit beviljad ett MFS-stipendium! Som jag har funderat på och drömt om detta sen jag hörde om stipendiet första gången i maj 2010.

Men jag vill gärna skriva lite om dagarna före höstens deadline för inlämning. Det var plågsamt svårt att få ihop alla bitar. Allt det lätta som budget, referenser, tidigare erfarenheter och nedladdning av dokument var klart. Kvar var att göra en vettig plan med lämpligt innehåll. Jag kastades mellan förtvivlan och hopp, mellan djupaste misstro till övertro. Jag ville verkligen skriva en bra ansökan. Svettiga dagar och korta nätter innan inlämning med formulär som strulade. Men jag lämnade in min ansökan, ganska nöjd. Men det fanns ju bitar som kunde varit bättre. Efter inlämning kom en tid av olidlig väntan. Väntan på besked.

Det gick dock vägen och nu sitter jag här som en av de lyckliga som ska iväg. Jag räknar dagarna och om lite mer än 2 månader åker jag till Indien, Bangalore, där jag ska titta på den naturvetenskapliga undervisningen, intervjua lärare och se koppling till demokratiaspekter i undervisningen. Det ska verkligen bli kul. Och spännande. Och intressant.

//Åsa

Bilden nedan är tagen vid Ales stenar i Skåne. En typisk bild på mig egentligen. Jag vill se ting från olika vinklar, upptäcka nya perspektiv och detta foto får representera mig och mitt sätt att utforska omvärlden.

 

Annat perspektiv
Annat perspektiv