Hängmattor och sköldpaddor

Jag tar mig ett par påsklovsdagar och njuter av havet, hängmattor och spejjande efter jättesköldpaddor. Har inte sett någon ännu. De är smarta och kommer inte i land för att lägga sina ägg nu. Under påskveckan väntar även flertal tjuvjägare på stranden som gärna sätter klorna i sköldpaddsäggen.

Snart har jag varit här halva tiden. Det har gått fort. Känner att jag samlat mycket information till min uppsats redan, men jag skulle gärna vilja stanna en längre tid. Jag träffar en massa spännande personer hela tiden och att sova i hängmatta på stranden är det skönaste för själen.

Extrem torka, slangbella och kämparglöd

Den här veckan har jag tillbringat i den torra zonen av Matagalpa. Det är en fruktansvärt varm, dammig och fattig zon. Jag har besökt kvinnliga lantbrukskooperativ som har, eller gärna vill ha något slags bevattningssystem. Ett företag kom och presenterade sitt pedalpumpbevattningssystem. Pumpen likanr en “indorwalking” maskin, vilket betyder att bönderna inte behöver el för att använda den och får lite extra motion. Det är en god idé och vi hade det roligt med att trampa men jag tror inte den håller så länge tyvärr.

Förutom detta har jag bland annat lärt mig skjuta med slangbella, ridit mula och träffat den hårdaste och tuffaste kvinnan jag någonsin mött. Martha Heriberta Valle Valle. Hon var grundare och ordförande för den första Latinamerikanska kvinnorörelsen, grundare av UNAG, den största nationala bondeorganisationen, grundare och nuvarande orförande för FEMUPROCAN, federationen för kvinnliga lantbrukskooperation. Hon låg i fronten i inbördeskriget, och menar att ” det är tråkigt att inte ha några vänner, men ännu tråkigare att inte ha några fiender.” Denna kämparglöd har jag aldrig förrut skådat, och jag vet att den är guld värd för Nicaraguas utveckling.

Vårt studieobjekt

Vi tänkte presentera vårt studieobjekt, Sahaspura. Ett mycket fascinerande bostadskomplex, som till synes verkar helt och hållet baserat på Le Corbusiers idéer om ”the contemporary city”. Så är dock inte fallet, då planerarna här menar att det är influenser från Singapore som har bidragit till skapandet av detta höghus.

Sahaspura har tagit hela millionprogramsstrukturen ett steg längre. I det 14 våningar höga huset, består hela bottenplanen av affärer, service, poliskontor, bank och alla förnödenheter som man kan tänkas behöva inom gångavstånd. På varje våningsplan finns 52 lägenheter i varierande storlek, och utöver dessa två butikslokaler. Planlösningen är liksom uppbyggd så att varje våning liknar en egen stadsgata, med verandor framför lägenheterna, små kvartersbutiker och gårdsplan där invånare spelar kricket – sisådär 300 meter ovanför marken.

Projektet är en del av en omfattande omlokalisering av sluminvånare. För att frigöra värdefullt land, rev man slumbostäder och erbjöd de boende ett nytt hem i Sahaspura. Höghuset rymmer idag 3500 invånare, som härstammar från sexton olika slumdistrikt runt om i Colombo city. Det gör inte saken mindre intressant att byggnaden färdigställdes så sent som år 2001, när dessa idéer i Sverige hörde 70-talet till. Vi är ytterst förvånade över att en sådan här bostadsform verkligen fungerar – mitt i alla ideal om den medeltida staden och kvarterstaden som vinnande koncept i västvärlden.

Appropriation pågår på högsta nivå, folk bygger ut sina balkonger med hjälp av armeringsjärn och klär in sina verandor med plåt, trä, tegelsten och tyg – allt för att ta i anspråk en större bostadsyta. I en del 50 kvadratmeter stora lägenheter bor arton personer och samsas om ett jättelitet badrum och kokvrå. Inte konstigt att man vill expandera bostadsytan direkt.

Känslan när man vistas i detta område är märklig och nästan obeskrivlig. Sällsamt är kanske rätt ord. Det som är mest anmärkningsvärt, är att det sociala livet verkar fungera precis så som arkitekten förutspått. Gatulivet fortsätter, fast uppe i luften. Kvarterstruktur som är applicerad på höjden för att spara plats. Kan det verkligen hålla i längden? Det återstår att se…

Kaffebergen i Miraflor

Jag får bo hos Marwin Pérez, ordförande för kooperativet Vicente Talavera, och hans fru Mefalia i Miraflor den här veckan. Familjen har utöver kaffeproduktionen 400m2 mark som de odlar på för egen konsumtion. Stolt visar han mig ner i dalen och den sluttande marken som de odlar på. Han frågar om jag vet något om inbördeskriget och berättar att flera hemska strider utkämpades just på denna sluttning. Idag syns inga spår efter kriget mer än ett utedass längre bort, vars väggar lyser av svart och röd plast, dvs sandinisternas färger. Jag kommenterar att där står en sandinist-toa. Han skattar högt och vi går vidare nedför.

På hans mark har de planterat, avokado, olika sorters apelsin, en mängd olika sorters bananer, guajava, manadarin, mango, majs, yuca, svarta bönor och Canavalia bönor som de sår bara för att fixera kväve till marken. Sedan har han planterat olika träd bara för att ge skugga till växterna och marken. Han berättar att intäkterna från kaffeproduktionen varar bara under skördesäsongen november-februari därför måste alla familjer odla vid sidan av för egen konsumtion och eventuellt för att sälja till den lokala marknaden. Vidare berättar han att allt han och hans familj producerar ska självklart vara ekologiskt och han skulle aldrig tillsätta kemikalier i naturen.
Jag fascineras av alla olika metoder de har för att tillsätta näring, förhindra erosion och hålla insekter borta.

Ordet diversifiering är något som ständigt ekar i mitt huvud under vistelsen. När jag åker tillbaka till staden Estelí känner jag ett enormt sug efter att åka tillbaka när skördesäsongen sätter igång.

Kulturkrockar

Nu när vi har inlett vår tredje vecka i detta underbara land, känner vi oss berättigade att identifiera och redogöra för de största kulturkrockarna.

#1: Tidpunkligheten. Den existerar nämligen inte. Största orsaken till detta är säkerligen den redan omskrivna aspekten med trafiken – det kan ta antingen 45 minuter att åka en sträcka, eller 2,5 timmar. När vi bestämmer träff med intervjupersoner är det därför omöjligt att komma vid en viss tidpunkt. Den akademiska kvarten får en helt annan innebörd här.

#2: Klädsel. Axlar och knän bör inte visas. Även om det bara är i buddhistiska tempel som man blir portad om man blottar dessa kroppsdelar, kan man räkna med att bli rejält uttittad om man inte följer denna dresscode även på andra offentliga platser. Fötterna får man däremot gärna visa upp, majoriteten av lankeserna bär flip-flop eller sandaler.

#3: Toalettbesöken. Nu har vi turen att bo på ett internationellt hostel, där toaletten innehar både toapapper och tvål. På universitetet och andra offentliga toaletter, sitter det nämligen bara en slang i väggen och inget annat. När man kommer in på toan är golvet och sitsen alltid genomblöt. Vi har fortfarande inte räknat ut hur de bär sig åt vid denna procedur. I stället envisas vi med att ha toapapper och handdesinfektion i väskan för att slippa ta reda på det.

#4: Äta med händerna. Med tanke på #4 känns denna punkt ganska ofräsch. Lankeserna äter allt med händerna. Detta gäller även ris och currygryta, vilket ser lite komiskt ut när de slafsar som små barn med att försöka få in riskornen i munnen. Inte heller denna tradition har vi försökt oss på att tillämpa, utan ber snällt om sked och gaffel, som de i bästa fall har.

#5: Te. Här dricks inte kaffe. De få ställen som har kaffe, bjuder på någon sörja av ett pulverliknande koncept utspätt med alldeles för mycket vatten. När vi lyckades hitta det allra första stället med espressomaskin förgyllde det hela vår dag. Synd att det caféet ligger två mil bort…

#6: Förflyttningen av huvudet i sidled. Efter noggrann research har vi nu funnit att detta, något orientaliska, rörelsemönster är menat i jakande form. Efterforskning har gjorts dels genom att ställa frågor som har ett uppenbart ja- eller nejsvar för att därefter se reaktionen hos respondenten, dels genom Saras skönlitterära bok som lyckligtvis råkar utspela sig i Indien där de verkar ha samma uttryckssätt.

En vecka på motorcykel

Njuter av en fantastisk vecka i Masaya. Åker motorcykel runt till olika ekologiska lantbrukskooperativ och gör intervjuer och observationer. Ordet monokultur finns inte i detta diverisfierade land. Får vara med på utbildningar om hur organiskt gödningsmedel tillverkas. Jag har också fått delta i utbildning om vad, varför och hur jämställdhetsperspektiv kan och ska integreras hos de kooperativ som organisationen jag är hos nu får stöd ifrån. Igår kväll, i kollsvart mörker fick jag lära mig att hämta honung från miljoner surrande bin.
Har med min dator men jag är för trött för att skriva på kvällarna. På lördag och söndag ska jag försöka skriva hela dagarna.

Konsten att åka buss i Colombo

Att åka buss i Colombo med omnejd är en utmaning. Första steget är att lyckas hitta en busshållplats, de saknar nämligen oftast skyktar. Enklaste sättet att finna en, är att leta efter en bunt människor som tycks stå och vänta på något – förhoppningsvis en buss. Därefter gäller det att vara uppmärksam på samtliga bussar som passerar. Så fort man ser rätt bussnummer – vilket visas genom en liten, liten papperslapp i framrutan – måste man snabbt upp och fäkta med armarna. Har man tur saktar bussen in, och har man ännu mer tur så är det fler människor från samma plats som ska på.

Nästa svårighet är att hinna hoppa på bussen innan den kör iväg. Så fort siste man satt sin ena fot på trappsteget, sätter nämligen chauffören gasen i botten. Väl inne (åtminstone med halva kroppen) kan det vara svårt att hitta sittplats. Samtidigt som man står i världens vingligaste fordon, ska man även leta upp växel till biljettmannen. Balanssinnet tränas flitigt på detta sätt.

Sist men inte minst är det dags för själva avstigningsprocessen. Här vet vi fortfarande inte riktigt vad som gäller för att få stopp på bussen. Ibland ska man plinga, ibland dra i ett snöre och oftast bara ställa sig upp. Säkrast är att ställa sig upp när någon annan passagerare gör det, då kommer det med största sannolikhet snart en “hållplats”. Precis som vid påstigning kör bussen iväg i samma sekund som man satt foten på gatan, så även här gäller det att vara snabb.

Det är inte heller helt ovanligt att bussen kör ett litet sidospår för att tanka, tillsammans med alla passagerare. Som ni förstår är det, på grund av ovan skrivna riktlinjer, tämligen svårt att veta hur lång en resa kommer att ta. Att titta på sträckans längd är helt onödigt, tidtabeller existerar inte och hastigheten kan variera enormt beroende på trafikens läge. Ibland saknar man Skånetrafikens fina speaker som säger “Nästa hållplats: Hööuuur!”

Framme i ett livfullt och myllrande Hanoi!

Hej bloggen!

Nu har vi äntligen anlänt till Hanoi, där vi ska spendera många veckor! Trafiken är lika kaotisk som vi hört, med motorcyklar överallt, och få bilar. När vi kom från flygplatsen klev vi av bussen utanför en gaturestaurang och hungriga som vi var högg vi in på maten. Lika bra att rivstarta med råa grönsaker direkt så att magen vänjer sig!

Annars har vi det bra i vårt ”lyxrum” på fjärde våningen i ett gammalt två meter brett hus i the old quarter. När vi bad om att få se ett annat rum blev det ett stort, ljust rum med stor balkong! Rena lyxen för 6 US dollar per natt!

På vägen från flygplatsen fick vi syn på Ciptura, som är ett av områdena vi ska studera. Det var liksom svårt att inte lägga märke till området med sina stegrande häststatyer i den pampiga infarten och de höga husen.  En första spontan reaktion var att det inte riktigt smälter in med grannkvarteret. På måndag ska vi förhoppningsvis träffa vår handledare och få kartmaterial så att vi kan börja inventeringen av den fysiska miljön.

Hälsningar från Sofie & Åsa

Vackert smutsigt

Varje morgon tar jag en promenad innan det blir varmt. Det finns en gammal nedlagd fabrik precis bredvid jordplätten jag går runt. Den har lånats ut till flyktingar(naturkatastrof flyktningar) under ett års tid, medan regeringen låtit bygga upp nya hem till dem. De ska flytta ut därifrån idag så de städade fabriken, dvs brände sopor och skräp på marken utanför. Fruktansvärt frän och stark lukt från ångorna. Smala hästar och grisar som står och äter sopor o torkat gräs, solen som går upp, en temporär cirkus som placerat sig alldeles bredvid, cirkusartister som sover i hängmattor. Någon har bundit fast sina fighting tuppar på marken och klipper deras vingar, vilket inte uppskattas av tupparna själva. Damm och jord som yr runt de män och pojkar som spelar fotboll i mitten av jordplätten. Vi kanske är ca 40 personer som går runt och runt. Det är en vacker smutsig plats.
Skulle vilja filma eller fotografera men jag kan inte gå omkring med en kamera synlig tyvärr. Bor i ett slumområde med väldigt många risker som lurar runt hörnet, om jag ska tro på allt som sägs. Jag kanske gör det ändå någon gång.

Samarbetet med min handledare är inte riktigt som jag tänkt mig. Måste tänka om och anpassa mig lite mer än vad jag vill. Hon är hjälpsam men jag varken skriver eller pratar perfekt akademisk spanska så det blir lite missförstånd. Nästa vecka ska jag börja med mina intervjuer och åka ut på olika plantage, det känns både lite läskigt och kul. Min största oro är nog att de inte ska förstå mig och att jag inte förstår dem, så står jag där i 4 dagar utan att fatta någonting!