Uno dos tres, cinco seis siete

Elin skriver.

Hej! Och hej igen, för det var ett tag sedan. Kubas dyra och bökiga Internet gör att vi verkligen får leva vår studie, men det ger oss samtidigt en ofrivillig digital detox. En timme på en Internetcentral kostar 4.5 CUC (i princip samma valutakurs som dollar) och wifi kostar lika mycket och finns bara på ett fåtal hotell. Priset kan man i sin tur jämföra med att en statlig kubansk månadslön ligger runt 20 CUC.

Angående projektet har det varit lite trögt ett tag nu, men vi har hunnit träffat tre personer, och det är redan så himla spännande. I ett samhälle som det här hittar människor egna vägar och strategier förbi lagar och hinder för att ta del av kultur, sport, mode och nyheter, trots att man riskerar höga straff. Vi har varit på svenska ambassaden för ett intressant möte med bland andra en “medieexpert” där vi diskuterade just den här vardagsaktivismen som är så vanlig i förhållande till Internet på Kuba. Någon egentlig censur finns inte på Internet här, det behövs inte. Det handlar snarare om brist på tillgång, och självcensur. För allt kan vara olagligt.

Och det är intressant, det där med självcensur. Vi skypade med en medarbetare på en svensk hjälporganisation innan vi åkte hit som sa till oss att det viktigaste är att man inte låter detta påverka en, att man inte blir nojig, paranoid. Ändå undviker vi aktivt vissa ord när vi skriver här, som ni kanske märker.

Men! Vi har ju också hunnit leva la vida loca och haft det härligt sedan sist! Vi tar en titt.

Vi hänger nu alltså med salsagruppen “Los Amigos” som efter senaste fiestan var mycket upprörda över vår okunskap och kände att de behövde ta oss och våra stela höfter under sina vingar. Så nu har jag och Marcus hunnit få tre salsalektioner. På måndagar klockan halv 8 ses vi i Ofes vardagsrum och övar pasos och vueltos, och på social cluben i lördags hade vi faktiskt gjort några, om än väldigt små, framsteg.

IMG_3869

IMG_4106

Vår vän Sanna som vi träffade på MFS-kursen i Härnösand har också kommit, med hela sin görgulliga familj. Tillsammans med dem har vi varit kulturella och gått på teater, en italiensk 1300-talspjäs i kubanskt buskisformat (…), och på vernissage på Fabrica de arte Cubano och sett en typografiutställning. Här är det inte gratisvin som gäller, det är rom och cola. Rom med cola, inte tvärtom.

Processed with VSCOcam with f2 preset

Har ar vi och lyssnar pa Son!

Lite så har vi det! I övrigt försöker vi så gott det går hänga med i en kurs hemma vid Mah och att hitta potatis. Det finns ingen potatis här. Varför? Varför finns det ingen potatis? Var har all potatis tagit vägen? Jag gör också mitt bästa med spanskan men säger tyvärr ofta saker som till exempel:

I taxibussen: “Kan du för att stanna här där, tack”.

På restaurangen: “Vi vill ha en tortilla med lök utan kött och skinka och två äggar stekade”.

 

: (

Hade.

 

Ninita y Ninito

Vi heter alltså Marcus och Elin, pluggar medie- och kommunikationsvetenskap och har tagit oss till Havanna för ett MFS-projekt gällande internetanvändning.

 

Marcus skriver

La playa
La playa

 

Det är lite märkligt – vi har vetat att vi ska åka hit i nästan ett år, och det känns som att vi inte har gjort någonting annat än att planera resan under de senaste 4-5 månaderna – nu när vi har kommit fram känns det dock inte som att vi har planerat mer än typ den första kvarten av resan. Det har snart gått en vecka sedan vi landade i hettan på Jose Marti och sedan dess har vi ägnat våra dagar åt att föröka komma in i vår nya kubanska vardag.

 

Vi har varit på banken och försökt få ordning på de två olika valutorna, vi försöker oss på att åka kubansk taxibuss, vi har lärt oss i vilket paladar vi kan äta frukost (paladar är som en restaurang hemma i folks vardagsrum), i vilken affär man handlar juice, i vilken affär man kan köpa smör och i vilka gatustånd man hittar bröd, frukt och grönsaker.

 

Ett par delar av vardagen har stuckit ut mer än andra, kanske framförallt Kubas fantastiska kösystem, som dock tog ett par försök att förstå. När man kommer fram till en bankomat, kiosk, busstation eller liknande så står folk alltid i en (till synes) oorganiserad massa och pratar med varandra. För att ställa sig i kön frågar man vem som är “ultimo” alltså sist i kön, och tar därmed också över den rollen, tills nästa person ansluter till kön genom att ställa samma fråga. Det kan tyckas opraktiskt, men när man inte står i en rad är det enklare att prata med folk, och så länge man håller koll på vem som är framför sig i kön så är det ungefär som vanligt.

 

Elin skriver

 

Vi har flyttat in i en liten lägenhet utan fönsterrutor i ett casa particuar i stadsdelen Plaza de la revoluzion. Casa Particular innebär att man bor hemma hos folk, vilket är ett av få undantag då folk får ha en privat business, då nästan allt annat här på Kuba är statligt. Annars vandrar vi runt i Havanna tills vi får skoskav, strosar längs Malecon och dricker mojitos innan middagen. Vi har varit på stranden och jag var blekare när vi åkte hem igen, med buss, mellan övergivna betonghus i pastellfärger.

 

Som av en händelse bor vi 300 meter ifrån min kubanska amiga Ofe. Ofe och jag träffades på mitt jobb i en cigarrbutik i Malmö när hon var på besök i Sverige i somras, och sedan dess har vi hållit kontakten via mail. Hon har kommit att fungera som en blandning av mamma och kompis för oss här. Hon ringer hit till casat så fort hon ska säga något (vi har ingen fungerande mobil än) och i lördags kom pappan i familjen vi bor hos och skrek “Elin teléfono!” och jag hinner knappt säga hola innan Ofe skriker “Ninitaaaaa!” (Marcus går under namnet Ninito) och en kvart senare sitter vi i en uråldrig jeep tillsammans med hennes salsagrupp på väg till en “social club” i stadsdelen Playa.

 

Vi hamnar i en helt enorm betongsal där salsamusiken studsar mellan väggarna, alla har med sig picknick (rom) och vi blir bjudna på mat (en papperslåda med 7 olika sorters kött – jackpot eftersom vi båda är vegetarianer). Alla är dessutom naturligtvis fantastiska dansare, så vi tänkte “hacer un Sueco”, eller “göra en Svensk”, ett uttryck som på Kuba betyder att man spelar dum och låtsas inte förstå vad som försiggår. Men det gick inte. Vi fick dansa. Salsa. De var snälla mot mig och sa att jag var helt okej. Marcus fick betyget “really, really bad”. Yes.

 

Vi har hunnit med lite studerande också – förhoppningsvis kommer vi träffa våra första intervjupersoner morgon, och vi har också fått en del kontakter för framtida samtal. En av kontakterna känns som en riktig guldklimp, men mer om det i nästa blogginlägg.

 

Ciao & Besitos!

Havannabil
Havannabil

130202–Feeling Powerless?

Today was powerless. And by powerless I don’t mean as in the kind of power you can have over other individuals or over structural issues, but lacking of actual power–the electric currency that animates my life. Without it my entire existence is almost rendered useless. I know that might be seen as a tragic reality of our post-modern and perhaps post-natural society but seriously, how do I go about my day if I can’t use the internet, charge my laptop or my phone? Or even turn the light switch on? (I know, I have a flashlight, but still. And my flashlight wont help the fact that my food slowly spoils in the useless fridge).

Luckily for me I know that the power will be turned back on soon again, so I just wait. And wait. Today I waited for seven hours. Last time I waited for two. It’s strange that the power fails almost on cue when I have something important to do online. And it is strange that I’ve been able to accumulate such an addiction to electricity without even realizing it. But it’s even more strange how quickly I get used to the waiting. Ten or twenty minutes there, an hour one day, five the next. That the lacking of power, even though annoying, reminds me that there are other things, non-electrical, that I can enjoy. So I lay down on the balcony and read a book. And I make pancakes to use up my milk so it doesn’t spoil and I make up the recipe as I go along because I only remember bits and pieces of it. And I become adventurous and explore a new matatu-route and go to the market and buy fruits. It’s like the everyday power-shortages have become small breaks in my electronic and automated life of thesis-writing.

130111–Matataus, Kibera and KiSwahili!

Mambo! Sasa?

My swahili, or kiswahili is getting better. Especially now that I’ve got to practice all day with a bunch of amazing kids in Kibera. Today was the first day I got to experience another reality here in Kenya. No armed guards or running water. Sophie, the director of 5 C Human Rights Theater group very kindly invited me to her home and let me hang out with her family and friends all day. She met me at a mall close by my house and then we took a matatau, a small minibus, to her house. Now I’m her adopted Swedish daughter and she’s going to teach me some genuine Kenyan cooking and take care of me whilst I’m here. The older kids taught me how to count in Swahili and I taught them how to count in Swedish. And Sophie also told me to stop being a baby about the matataus (apparently they drive like crazy and are quite crowded and a haven for pick-pockets, so I still need to keep my guard up though) and just go ahead and take them. Something that will save me around 570 KSH a day. The taxi to her house is 600 KSH and the matataus are only 30 KSH combined.

Besides hanging out and taking about life, eating really good food and messing around with the three youngest ones Sophie also told me a lot about what she does, what’s she’s passionate about and what some of the struggles women in Kenya face on a day to day basis. We also of course got to talk a lot about Kibera, and since she lives in the highest building in Kibera she showed me the view from the rooftop. We also walked around in the local market where food is like three times cheaper than in the supermarket I’ve been to. It’s so strange to imagine that Kibera, one of Africas largest and most crowded informal settlements is so very close to where I’m sitting now, I’m my very comfortable and spacious living room–we are three people on four bedrooms and a large living-room. It’s only about 15 minutes by car. But in these two worlds the reality of everyday life is so different. Tomorrow I’m heading back to Sophie’s and staying until Sunday. Mama Reina (that’s what the children calls Sophie since her youngest daughter is named Reina) has fixed me my own bed in the same room as Patty and Ryan and since it’s weekend tomorrow I’m hoping on meeting more people who can share an insight into their everyday life. Also. I’m brining my camera tomorrow so hopefully I’ll get some great pictures!

/ Irina Bernebring Journiette

130109–Karibu Kenya!

I’m in Nairobi! Sitting on the floor in my new livingroom grasping the fact that I’m for the first time in my life ”south of Sahara.” The journey here felt much shorter than I was expecting–even though it was snowing i Istanbul and I was rerouted via Amsterdam. I arrived this morning and D. and O. the couple I’m living with had sent a driver to come and pick me up. The driving here is almost even more crazy than in Riyadh, but my new ‘rafiki’ (friend in Swahili) and driver David felt safe. However, I don’t think I will be heading out on the roads driving by myself anytime soon. Today I’ve spent getting acquainted with my neighborhood Kilimani, just north of the city center. This will be my base for now. But my goal is to explore as much as possible. Of course I’ve already gotten lost once, but during the day time most places around here feel and are safe, and people are in general very helpful. Looking for a small supermarket a woman guided me in the right direction, offered me some nuts and told me a little bit about her work with a local NGO. For now things are pretty relaxing. Tonight we are having dinner at an Ethiopian restaurant and I’m going to try and get a hold of a Kenyan number so I can start contacting people to talk to about my project. And I need to figure out what I want to do and where I want to go when I’m here–as I feel and fear that these eight weeks will pass much faster than expected.

Tuonane baadaye–See you later!

/ Irina Bernebring Journiette

Val och spänning

Dagarna trillar på i en rasande fart, redan inne på min femtonde dag. Det går lite slött framåt med mina intervjuer, av förklarliga skäl. På lördag är det dags för andra omgången i presidentvalet, och det kommer med största sannolikhet bli lite oroligt. De flesta av organisationerna som jag ska intervjua förbereder sig inför demonstrationer och jag vill inte ta upp deras dyrbara tid och hindra dem i deras arbete. Så jag avvaktar lite och ser vad som händer efter valet. Just nu känns det lite som att det kommer att bära eller brista. Vad vore livet utan lite spänning?

Bild från promenaden vid Nilen. Vilken fantastiskt vacker stad jag hamnat i.

I Kairo

Jag har nu varit en vecka i Egyptens huvudstad Kairo och börjar så smått känna mig som hemma. Hemma, i den utsträckning det går. Att komma från Malmö, med 300 000 invånare till Kairo med sina 20 miljoner, det kräver acklimatisering. Trafiken, det konstanta tutandet från bilar, taxis och bussar. Värmen! Sedan jag landade för drygt en vecka sedan har temperaturen legat runt 33 grader. Jag vet att det låter skönt, jämfört med den regniga svenska sommaren jag hört om, men för att vara ärlig hade jag nog hellre haft regnet än konstant gassande sol. Och dammet. Fast förutom det så har jag det helt fantastiskt, träffat gamla bekanta och nya vänner, hittat en fruktkille och en supermarket så gå hungrig kommer jag definitivt inte göra. Gått långa promenader för att lära känna min omgivning och för att råda bot på min förvirrade “hej-jag-är-en-turist”-uppsyn.

Jag har påbörjat mina fältstudier nu, kontaktar organisationer och försöker sätta upp möten. På grund av det osäkra läget i Egypten så visade det sig när jag kom hit att det skulle bli lite svårt att genomföra min planerade studie, och jag har därför i samråd med min handledare och Anna kommit överens att gå på Plan B. Jag kommer därför i stället att titta på hur ICT kan användas för att förespråka social förändring och bidra demokratibyggande – för att säga det enkelt. Jag har kommit i kontakt med ett företag i Sverige som stöttar mig och delar med sig av sina kontakter och erfarenhet, så det känns verkligen som att jag är på rätt väg.

//R