Kategori: HS- Socialt arbete

 

Måndag 25.11.2013

Nu har det infunnit sig. Det nya allvaret. Under veckan som gått har vi avklarat och transkriberat vår sista intervju och kodat och tematiserat samtliga. Tanken var att vi skulle ha landat på sex stycken intervjuer, men sen trillade det in fler intervjupersoner och vips var vi uppe i nio varav fyra stycken varit rådgivare, fyra diagnostiserade med HIV och med erfarenhet av samtal med rådgivare och en av intervjupersonerna var både diagnostiserad med HIV och verksam som rådgivare. Det har varit väldigt givande att få ta del levnadsberättelser på det här viset och vi känner en stor tacksamhet över att människor så öppenhjärtigt samtalat med oss. Nu samlar vi kraft inför kommande veckor som kommer innefatta att skriva, skriva och så kanske om vi får någon tid över skriva lite till. Det kan bli bra.

Utöver veckans måsten såg vi igår till att ge oss iväg på forsränning i Nilen. Det blev en väldigt lyckad heldag tillsammans med ett kroatiskt par, en backpacker från Glasgow som rest runt i Afrika och couchsurfat i ett år och helst inte vill åka hem igen, samt ett gäng trevligt folk som styrde upp det hela. Vi trodde att en grupp danska volontärer skulle hängt på också, men de valde att dra sig ur efter att ha sett gummibåtarna och fått en känsla av att företaget kändes oseriöst. Tilde som ser sig själv som 50 procent dansk skämdes å deras vägnar. Hon har en teori (i vanlig ordning) om att svenskar överlag är något harigare än danskar. Men, men, vi överlevde dagen väldigt tillfreds över adrenalinkicken, att äntligen simma och över att få se många trevliga fåglar. Vi slår ett slag för Nilen (och för solskyddsfaktor…). Icke att förglömma fick vi efter forsränningsturen även duscha i varmt vatten för första gången sen vi kom till Uganda. Det var inte helt fel det heller. På tal om teorier så tror jag att Tilde och jag har en gemensam teori numera om att forsränningsguider eller folk som arbetar med något som innefattar vatten är något lyckligare än genomsnittet.

Söndag 17.11.2013

Ännu en vecka når sitt slut här i Jinja, och den har varit bra på alla sätt och vis. Vi inledde veckan med intervju nummer tre, sedan följde tre intervjuer i torsdags och ytterligare två i fredags. Vilket betyder att vi nu har genomfört åtta intervjuer, vilket är fler än vi räknade med. Vi transkriberar så öronen blöder, så vi bör vara klara i början på veckan som kommer.

Rubriken till veckans inlägg kommer sig av joggingrundan vi hade fredag morgon. Vi har sprungit så mycket vi orkar de senaste veckorna (Paulina springer både längre och oftare än mig) och i fredags ville vi försöka springa ända till Nilen, så vi gav oss av kvart över sex, vid första gryningsljuset. Ger man sig av senare än halv sju hinner det bli alldeles för varmt för att springa. Men tidigt på morgonen är luften fortfarande krispig och Jinja ligger tyst. De enda som är uppe är skolbarnen, fåglarna och andra joggare.

Vi kom aldrig hela vägen fram till flodbanken, men vi fick en underbar utsikt över floden. En afrikansk flodörn satt på en gren och betraktade vattnet, vi stod inte mer än tio meter från den. Det var en häftig upplevelse! Imorgon ska vi ut och springa igen, vem vet vad vi får se då?

Idag var söndag, så vi gick i kyrkan med tre tjejer från YWAM-basen. Den här gången var det en pingstkyrka (den förra var en katolsk kyrka), det var en massa sjungande och handklappande, sedan höll pastorn en lång predikan om Guds löfte till människan. Jag tyckte att hela upplevelsen var väldigt trevlig, men jag hade svårt att relatera till historierna om Abraham, Noah och Isaak. Efter predikan blev det helt plötsligt bröllop! Det var en bonus som vi inte hade räknat med. Det var en änka på 61 år som gifte sig med en herre på samma ålder. De var jättefina tillsammans, Paulina blev blödig som vanligt, men det var en otroligt vacker och glädjefylld ceremoni, så jag förstår henne. Tänk att man kan hitta kärleken igen i den åldern, det är balsam för själen när man ser sådan lycka hos andra. Nu ska jag sluta skriva innan jag också blir blödig. Trevlig söndag alla!

Måndag 04-11-2013

Vi måste börja komma på roligare rubriker till våra inlägg, men det är svårt att sammanfatta hela veckan i ett enda ord eller en enda mening.

Veckan har varit händelserik, får man väl säga.

Måndag och onsdag var pluggdagar. Vi fick läst en massa, snyggade till vår problemformulering och lite annat. Vi har varit tvungna att ändra våra planer allteftersom, nu är vi inne på Plan F tror jag, men det känns ändå riktigt bra. Jag tror att det kan bli en riktigt intressant studie.

I tisdags åkte vi ut till en annan av YWAMs baser, Hopeland. Den ligger ute på landet, en halvtimme från Jinja. Det var ett enormt ställe, de odlar till och med sin egen mat. Det var skönt att komma bort lite, jag märkte av biverkningarna av Malaria-medicinen som jag tog måndag kväll. Tisdag morgon var jag onormalt deprimerad, grät för minsta lilla och kände att det inte fanns någon mening med livet. Så jag är lite nervös för att ta en ny dos i kväll, men nu kan jag i alla fall förbereda mig, och det verkar som att biverkningarna avtar rätt snabbt.

På torsdagen åkte vi tillbaka ut till byn där kliniken ligger. Vi träffade kvinnogruppen igen och gjorde lite fler pärlor, sedan besökte vi kliniken och sade hej till personalen där. Vi passade på att göra ett HIV-test också, som en observation. Det var en riktigt lärorik upplevelse, som vi förhoppningsvis kan ha med i uppsatsen.

På fredagen hade vi ett nytt möte med TASO, The Aids Support Organisation. Den här gången blev det väldigt tydligt att vi inte kommer kunna ha med dem i vår studie, de är väldigt misstänksamma när det gäller publikationer, och man måste gå igenom en långdragen process av ansökningar och godkännanden innan man får intervjua någon i personalen. Därför är vi nu inne på Plan F (mer om detta vid ett senare tillfälle). Vi passade på att få ett HIV-test där också, så att vi kan jämföra proceduren på TASO-kliniken med kliniken i byn.

I helgen bestämde vi oss för att ta en välförtjänt paus från studier och YWAM. Vi åkte därför till Kampala på fredagskvällen och kom hem söndag vid lunchtid. Det var otroligt skönt att få vara lite ensamma, att inte behöva dela rum med några andra och att ha sitt eget badrum. Vi hann diskutera uppsatsen en hel del också och är rätt överens om upplägget de kommande tre veckorna.

Kampala är för övrigt en väldigt kaotisk stad och rätt skrämmande vid första anblicken. När jag tvättade ansiktet på fredagskvällen på hotellrummet blev tvättlappen helt svart. Vi var de enda västerlänningarna på hotellet, eller i hela kvarteret för den sakens skull, så vi blev rätt uttittade. Men efter att ha gått runt i staden hela lördagen och tittat i butiker och besökt caféer, så kändes det bättre. Vi tog en boda boda till Uganda museum, där vi lärde oss om afrikanska musikinstrument och hur man gör kläder av bark. Boda boda är för övrigt en slags motorcykel-taxi, det får plats två vuxna bakom chauffören, och trots att det är livsfarligt, så är det snabbaste sättet att ta sig fram på. Kampala var trots allt en charmig stad och de människor som vi frågade om vägen var otroligt vänliga och hjälpsamma. Allt som allt var vi väldigt nöjda med vår vistelse och ledsna över att vi inte kunde stanna längre. Men nu är det ny vecka, och det betyder dags att jobba!