Om Sara & Annie

Annie och Sara heter vi och läser Stadsbyggnad, stadsutveckling och planering. Vi har precis påbörjat vår sjätte och sista termin på programmet och när vi fick reda på att man kunde söka stipendium via Sida för att skriva C-uppsatsen utomlands tvekade vi inte en sekund. Vi kommer att spendera två månader i Colombo, lokaliserat på den västra delen av Sri Lanka. Studien vi vill genomföra handlar om hur den lankesiska regeringen och involverade planeringsorgan planerar för publika platser, så kallade public spaces, i nybyggda områden. Dessa områden är konstruerade för att ge bättre boendemöjligheter för invånare med låg inkomst, samt ett alternativ för att inte bosätta sig i så kallade shanties eller slumområden. Utöver studien så hoppas vi kunna avnjuta den kryddstarka maten och ta en tur runt ön för att se olika platser och dess karaktär.

Vistelsen lider mot sitt slut…

I morgon inleder vi vår allra sista vecka här. Det är med väldigt blandade känslor som vi kan konstatera detta. Tiden har bara rusat ifrån oss, och precis när man börjat komma in i vardagen så är det dags att lämna.

Idag tog vi farväl av lärarna på universitetet, trodde vi till en början i alla fall. Eftersom vi ska tillbringa vår sista vecka i Colombo, där det finns bättre studiemöjligheter och vi har närmare till vårt studieobjekt, Sahaspura. När vi lämnat våra presenter och sagt hejdå, satt oss i en tuktuk och blivit aningen sentimentala över att det var sista gången på campus, ringer vår kontaktperson upp oss. De vill äta avskedsmiddag med oss nästa vecka innan vi åker, så på tisdag ska vi på någon form av evenemang.

I morgon ska vi tillbringa hela dagen i Sahaspura, först intervjuundersökning och därefter observationer. Det blir antagligen näst sista gången som vi besöker området, vilket också känns konstigt.

Annars har vi det bra här borta. Monsunperioden har inletts, men det innebär som tur är bara regn och åska om nätterna. På dagarna är det stekhett, därför är det skönt att sitta i ett rum med AC och skriva på uppsatsen.

Ha det bra!

Läsa och skriva

Vi är på resande fot söderut och har dålig internetuppkoppling mest hela tiden. För en vecka sedan hade vi ett mycket givande skype-möte med vår handledare i Sverige. Vi fick mycket energi och ett lite nytt spår att sätta oss in i. Det passade oss ganska bra, då vi är ute på upptäcksfärd nu under tio dagars tid.

Eftersom vi inte har tillgång till vårt studieområde dessa dagar, sitter vi och läser, läser, läser och skriver. Efter fyra veckors intervjuande och observerande känns detta väldigt inspirerande. Som tur är hinner vi med ett dopp i havet mellan varven.

I morgon ska vi på safari i Yala nationalpark som ligger i sydöstra Sri Lanka. Då får nog böckerna och datorn vila hela dagen. Vi ser fram emot att komma tillbaka till universitetet och rutinerna nästa vecka, men först njuter vi lite till av sol, bad och plugg i en härlig kombination.

Vårt studieobjekt

Vi tänkte presentera vårt studieobjekt, Sahaspura. Ett mycket fascinerande bostadskomplex, som till synes verkar helt och hållet baserat på Le Corbusiers idéer om ”the contemporary city”. Så är dock inte fallet, då planerarna här menar att det är influenser från Singapore som har bidragit till skapandet av detta höghus.

Sahaspura har tagit hela millionprogramsstrukturen ett steg längre. I det 14 våningar höga huset, består hela bottenplanen av affärer, service, poliskontor, bank och alla förnödenheter som man kan tänkas behöva inom gångavstånd. På varje våningsplan finns 52 lägenheter i varierande storlek, och utöver dessa två butikslokaler. Planlösningen är liksom uppbyggd så att varje våning liknar en egen stadsgata, med verandor framför lägenheterna, små kvartersbutiker och gårdsplan där invånare spelar kricket – sisådär 300 meter ovanför marken.

Projektet är en del av en omfattande omlokalisering av sluminvånare. För att frigöra värdefullt land, rev man slumbostäder och erbjöd de boende ett nytt hem i Sahaspura. Höghuset rymmer idag 3500 invånare, som härstammar från sexton olika slumdistrikt runt om i Colombo city. Det gör inte saken mindre intressant att byggnaden färdigställdes så sent som år 2001, när dessa idéer i Sverige hörde 70-talet till. Vi är ytterst förvånade över att en sådan här bostadsform verkligen fungerar – mitt i alla ideal om den medeltida staden och kvarterstaden som vinnande koncept i västvärlden.

Appropriation pågår på högsta nivå, folk bygger ut sina balkonger med hjälp av armeringsjärn och klär in sina verandor med plåt, trä, tegelsten och tyg – allt för att ta i anspråk en större bostadsyta. I en del 50 kvadratmeter stora lägenheter bor arton personer och samsas om ett jättelitet badrum och kokvrå. Inte konstigt att man vill expandera bostadsytan direkt.

Känslan när man vistas i detta område är märklig och nästan obeskrivlig. Sällsamt är kanske rätt ord. Det som är mest anmärkningsvärt, är att det sociala livet verkar fungera precis så som arkitekten förutspått. Gatulivet fortsätter, fast uppe i luften. Kvarterstruktur som är applicerad på höjden för att spara plats. Kan det verkligen hålla i längden? Det återstår att se…

Kulturkrockar

Nu när vi har inlett vår tredje vecka i detta underbara land, känner vi oss berättigade att identifiera och redogöra för de största kulturkrockarna.

#1: Tidpunkligheten. Den existerar nämligen inte. Största orsaken till detta är säkerligen den redan omskrivna aspekten med trafiken – det kan ta antingen 45 minuter att åka en sträcka, eller 2,5 timmar. När vi bestämmer träff med intervjupersoner är det därför omöjligt att komma vid en viss tidpunkt. Den akademiska kvarten får en helt annan innebörd här.

#2: Klädsel. Axlar och knän bör inte visas. Även om det bara är i buddhistiska tempel som man blir portad om man blottar dessa kroppsdelar, kan man räkna med att bli rejält uttittad om man inte följer denna dresscode även på andra offentliga platser. Fötterna får man däremot gärna visa upp, majoriteten av lankeserna bär flip-flop eller sandaler.

#3: Toalettbesöken. Nu har vi turen att bo på ett internationellt hostel, där toaletten innehar både toapapper och tvål. På universitetet och andra offentliga toaletter, sitter det nämligen bara en slang i väggen och inget annat. När man kommer in på toan är golvet och sitsen alltid genomblöt. Vi har fortfarande inte räknat ut hur de bär sig åt vid denna procedur. I stället envisas vi med att ha toapapper och handdesinfektion i väskan för att slippa ta reda på det.

#4: Äta med händerna. Med tanke på #4 känns denna punkt ganska ofräsch. Lankeserna äter allt med händerna. Detta gäller även ris och currygryta, vilket ser lite komiskt ut när de slafsar som små barn med att försöka få in riskornen i munnen. Inte heller denna tradition har vi försökt oss på att tillämpa, utan ber snällt om sked och gaffel, som de i bästa fall har.

#5: Te. Här dricks inte kaffe. De få ställen som har kaffe, bjuder på någon sörja av ett pulverliknande koncept utspätt med alldeles för mycket vatten. När vi lyckades hitta det allra första stället med espressomaskin förgyllde det hela vår dag. Synd att det caféet ligger två mil bort…

#6: Förflyttningen av huvudet i sidled. Efter noggrann research har vi nu funnit att detta, något orientaliska, rörelsemönster är menat i jakande form. Efterforskning har gjorts dels genom att ställa frågor som har ett uppenbart ja- eller nejsvar för att därefter se reaktionen hos respondenten, dels genom Saras skönlitterära bok som lyckligtvis råkar utspela sig i Indien där de verkar ha samma uttryckssätt.

Konsten att åka buss i Colombo

Att åka buss i Colombo med omnejd är en utmaning. Första steget är att lyckas hitta en busshållplats, de saknar nämligen oftast skyktar. Enklaste sättet att finna en, är att leta efter en bunt människor som tycks stå och vänta på något – förhoppningsvis en buss. Därefter gäller det att vara uppmärksam på samtliga bussar som passerar. Så fort man ser rätt bussnummer – vilket visas genom en liten, liten papperslapp i framrutan – måste man snabbt upp och fäkta med armarna. Har man tur saktar bussen in, och har man ännu mer tur så är det fler människor från samma plats som ska på.

Nästa svårighet är att hinna hoppa på bussen innan den kör iväg. Så fort siste man satt sin ena fot på trappsteget, sätter nämligen chauffören gasen i botten. Väl inne (åtminstone med halva kroppen) kan det vara svårt att hitta sittplats. Samtidigt som man står i världens vingligaste fordon, ska man även leta upp växel till biljettmannen. Balanssinnet tränas flitigt på detta sätt.

Sist men inte minst är det dags för själva avstigningsprocessen. Här vet vi fortfarande inte riktigt vad som gäller för att få stopp på bussen. Ibland ska man plinga, ibland dra i ett snöre och oftast bara ställa sig upp. Säkrast är att ställa sig upp när någon annan passagerare gör det, då kommer det med största sannolikhet snart en “hållplats”. Precis som vid påstigning kör bussen iväg i samma sekund som man satt foten på gatan, så även här gäller det att vara snabb.

Det är inte heller helt ovanligt att bussen kör ett litet sidospår för att tanka, tillsammans med alla passagerare. Som ni förstår är det, på grund av ovan skrivna riktlinjer, tämligen svårt att veta hur lång en resa kommer att ta. Att titta på sträckans längd är helt onödigt, tidtabeller existerar inte och hastigheten kan variera enormt beroende på trafikens läge. Ibland saknar man Skånetrafikens fina speaker som säger “Nästa hållplats: Hööuuur!”

Nu är vi framme

Hej bloggen!

Äntligen internet. Vår ankomst gick ganska bra, men innehöll några små överraskningar. Vi hade fått instruktioner från vår handledare här nere, Jagath, exakt om hur vi skulle gå till väga när vi kom till flygplatsen. Han hade skrivit upp taxibolag, kostnader och tidsåtgång. I hopp om att det hela var så enkelt, lämnade vi fram adresslappen till taxichauffören och hoppade in där bak.

Vi färdas med taxi i tre mil, viket tar minst två timmar. När vi äntligen når vår destination uppstår oklarheter kring vårt boende. Adressen som står angiven har ingen bokning i våra namn. Taxichauffören är mycket vänlig och kör vidare till ett annat ställe som tydligen heter samma sak.

Vi anländer till ett buddistiskt tempel, där vi måste ta av oss barfota och möts av skyltar som ”Welcome to find your inner peace.” Munken som arbetar i receptionen ringer massa samtal och springer ärenden, medan vi tänker att ”här kan vi ju inte bo!” Till sist kommer en tuk-tuk (som här heter three wheeler och inget annat har vi fått lära oss), som tar oss tillbaka till det ursprungliga stället. Nu har de helt plötsligt hittat vår bokning och tar hand om oss mycket väl.

Vi blir serverade lunch – starkt men gott – och mitt under lunchen kommer handledare Jagath inspringandes. Vi skulle tydligen ha ringt honom när vi kom fram, så de har letat och oroat sig för oss. Vi har inte sovit på 30 timmar, men lyckas ändå boka in vårt första möte på universitetet samma eftermiddag. En powernap och dusch senare är vi på väg med vår privata tuk-tuk-chaufför till campus.

Vi har möte med fem lärare på Faculty of Architecture, inklusive Jagath, och spånar frågeställningar med mer. De är väldigt angelägna om att ta hand om oss, de fixar med SIM-kort och kartor. En av lärarna, Chetika, ska ta hand om oss nästkommande dag och ta oss till shoppingcentrat och stranden. De är verkligen världens vänligaste land vi har kommit till.

Nu har vi sovit igen våra missade timmar och ska snart få skjuts av chaffisen igen. Under dagen ska vi som sagt på utflykt med Chetika. Imorgon ska vi få guidad tur genom våra projekt-områden i Colombo. Inget är som väntat, men ändå väldigt bra.