Tidsplan intakt och ledighet i sikte!

Då var den sista intervjun gjort! Samtidigt som det därmed känns som att en stor del av jobbet är gjort, så inser vi också hur mycket som återstår när vi tar en titt på våra transkriberade dokument. Det ska sållas, sorteras, analyseras och förhoppningsvis även i slutändan bilda något slags sammanhang. En bit kvar med andra ord, och det kommer säkert att bli bitvis jobbigt att nöta och stöta allt om och om igen, men det är också fantastiskt roligt att hantera ett material som man faktiskt själv har, tillsammans med de intervjuade, producerat. Intervju som metod är helt enkelt roligare och mer spännande än väntat!

Vi är nöjda med att vi har kunnat hålla oss till vår tidsplan och bli klara med intervjuerna i tid, att ha utrymme att gå tillbaka med följdfrågor om det behövs känns som en stor trygghet. Tidsplanen vi gjort upp innefattar även ett par dagars ledighet den sista veckan då vi planerar en roadtrip till öknen, vilket ytterligare motiverat oss att hålla hårt i schemat. Dels ska det bli skönt att få släppa uppsatsen ett par dagar för att få lite distans till den innan vi tar upp den för en sista granskning innan den ska lämnas in, och dels ska det självklart också bli kul att få se mer av landet än Windhoek.

Framför oss har vi alltså två veckors arbete med att få klart uppsatsen och en tredje vecka för lite ledighet, tre helt okej veckor i sikte om du frågar mig!

Svåra svårigheter

Vårt liv och vår studie här i Windhoek rullar på och ju fler intervjuer vi genomför desto mer komplex och svår blir den bild vi får av vårt valda uppsats-ämne. Samtidigt blir ämnet också allt mer intressant ju fler aspekter vi får av det. Även om vi redan innan vår avresa visste att hbt-frågan i Namibia är väldigt komplex och att livet för hbt-personer här inte alltid är så lätt blir det en helt annan sak att höra personer berätta om situationen och dela med sig av sina personliga upplevelser. Exempelvis fick vi under en intervju berättat för oss om hur en lesbisk kvinna som inte hade någonstans att sova, eftersom hon som öppet lesbisk inte kunde spendera natten hos någon av sina kvinnliga vänner, och därför sov över hos en manlig vän. Under natten tvingade sig mannen på kvinnan. På morgonen gick kvinnan gick till närmsta polisstation för att anmäla våldtäkten men fick till svar att ”Om hon hade uppträtt som en kvinna hade det aldrig hänt”. Resultatet blev alltså att ingen anmälan gjordes eftersom  polisen ansåg att det var hennes eget fel att hon blivit våldtagen.

Personen som berättade den här historien för oss är själv öppet homosexuell och efter att hon kommit ut offentligt har hennes telefon blivit buggad, hon har fått ta emot flera hotfulla telefonsamtal och stött på flera människor som inte vill bli sedda tillsammans med henne offentligt.

Ytterliggare en svårighet som flertalet namibiska NGOs möter är att Namibia sedan 2008 klassas som ett Upper Middle Income Country av Världsbanken. Detta innebär att flera av de länder som tidigare gav stöd till Namibia nu har dragit sig tillbaka, vilket givetvis påverkar organisationernas arbete och gör att många av dem idag kämpar för sin överlevnad. Flera organisationer arbetar idag under väldigt osäkra ekonomiska förhållanden, man vet inte om, när eller från vem man kan få ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet. Organisationer som arbetar med frågor som hbt, som inte direkt är prioriterade eller ens uppmärksammade av landets styrande, kan inte räkna med att få något stöd från statligt håll. I ett land där tre av fyra namibier har problem med att få sin privatekonomi att gå ihop kan de av förståeliga skäl inte heller räkna med att få privata bidrag. Trots den svåra situationen lyckas många NGOs göra ett otroligt bra arbete och vi hoppas verkligen att dom kan och orkar fortsätta kämpa!

Vart tog de tre första veckorna vägen?

Då var vår tredje vecka här i Windhoek avklarad. Tiden går löjligt fort och det känns som att resterande tid kommer att rusa ifrån oss, vilket vi inte riktigt tycker är okej, vi trivs ju så bra här. Människorna som vi möter dagligen på vårt hostel börjar kännas som vänner och staden som vår. Det är fantastiskt hur snabbt man gör sig hemmastadd!

Med uppsatsen går det framåt, det svåra är som väntat att få till våra intervjuer. Men i helgen begav vi oss i alla fall till den orten Swakopmund vid Namibias kust för att hålla vår första intervju. Den stora mängden information som den genererade känns minsta sagt svår att greppa i nuläget och är det en sak som blivit tydligt för oss genom den så är det hur komplexa hbt-frågor är här. Det visste vi väl egentligen, men det blev ändå en överväldigande upplevelse att få höra det berättat för oss på riktigt liksom. Att mycket av informationen var oväntat och omöjlig att förutspå tvingar oss dessutom att tänka ett varv till på vårt upplägg i uppsatsen, något som säkert är nyttigt och i slutändan kommer leda till en än bättre uppsats.

Och så är det väl också det som är det fantastiska med MFS, att man ges chansen att genom mötet med de som väljer att dela med sig av sina erfarenheter i våra intervjuer få insikt i och kunskap om det som varken går läsa sig till eller förutspå. Det gör det liksom värt lite extra huvudbry!

Med det konstaterat avslutar vi bloggandet för denna gång.

Vi hörs!

På plats

Nu har vi varit i Windhoek i drygt en vecka och hittills stortrivs vi. Dom vardagliga rutinerna, inkluderat mycket uppsatsskrivande men även en del pool-häng, börjar falla på plats.
Sedan vi skrev MFS-ansökan och vår presentation här på bloggen så har vi ändrat och anpassat vårt syfte en del. Det vi nu vill undersöka är vilken betydelse mänskliga rättigheter har för namibiska hbt-organisationers arbete. Använder de sig av mänskliga rättigheter i sitt arbete och i så fall på vilket sätt? Är mänskliga rättigheter ett effektivt verktyg? Varför/varför inte?
Att undersöka vilken betydelse mänskliga rättigheter kan ha för organisationer och hur dom kan användas praktiskt känns som en bra avslutning på tre års studier som, undantaget praktiken, huvudsakligen har belyst mänskliga rättigheter ur ett teoretiskt perspektiv.
För att få svar på våra frågorna vill vi intervju personer som är engagerade i namibiska hbt-organisationer. Än så länge har det gått lite trögt med att boka in intervjuer men vi har kontakt med flera organisationer som vi hoppas på att kunna intervjua folk ifrån och en hel del tid kvar att göra det på så det löser sig. Så länge skriver vi på övriga delar av uppsatsen vilket innebär att vi lär oss mer om bland annat sociala rörelser, Namibia, hbt-rörelsen i Namibia och kopplingen mellan sociala rörelser och mänskliga rättigheter och mellan mänskliga rättigheter och hbt-frågor. Kunskaper som vi ändå behöver för vår uppsats och som kan vara bra att ha innan vi genomför intervjuerna.

Vi har hunnit se oss omkring i Windhoek en del och det som gör oss mest förvirrade och som vi har svårt att se hur vi ska kunna förstå eller vänja oss vid är trafiken. Det är vänstertrafik, vilket gör det väldigt rörigt, det saknas övergångsställen i princip överallt och där dom väl finns är det grön gubbe i två sekunder innan det börjar blinka rött så att man får springa över, taxibilarna som kör förbi tutar konstant för att påkalla uppmärksamhet och folk kör allmänt lite hur dom vill och väldigt fort. Så promenaderna blir inte särskilt lugna och sköna utan snarare mer stressade och förvirrade.
Men det är sånt som är lättare att stå ut med när det varje dag är 25-30 grader varmt och solen skiner från en klarblå himmel!

Nedräkning!

Nu är det nedräkning på allvar, idag är det fredag och på måndag åker vi! Jag tror att det är först under förra veckan som vi verkligen började förstå att vi ska åka och att vi ska åka väldigt snart! En bidragande orsak till det tror jag var att vi fick klart med boende under förra veckan. Det har inte varit så lätt att via internet hitta ett boende som var billigt, säkert, hyfsat centralt och som hade plats för oss i ett rum vi ville ha under den period vi ville, men nu är det alltså fixat och det känns så himla skönt!

Det känns faktiskt som att det var ganska länge sedan som jag satt och grät i frustration över att vår stipendieansökan inte blev så bra som jag ville (uppenbarligen blev den iaf tillräckligt bra för att få stipendiet) och som att det har hunnit hända en hel del sedan dess. Vi har bland annat avslutat vår praktiktermin och två delkurser på vårterminen, vaccinerat oss, varit på förberedelsekurs i Uppsala och träffa vår handledare några gånger. Denna sista veckan innan avfärd har både Lina och jag också hunnit med att vara rejält sjuka så nu hoppas vi att vi har fått vår beskärda del av sjukdomar och kommer att vara friska och pigga i två månader!

Det bästa är att vi verkligen känner oss redo och peppade på att åka nu! Det känns som att alla bitar har fallit på plats så nu längtar vi bara efter att det ska bli måndag så fort som möjligt! Eller allra helst tisdag så att vi har klarat av flygresan och landat i Windhoek.

Hej så länge och hörs igen när vi är framme i Windhoek, Namibia!

Vaccinationer-check!

Som rubriken lyder så har vi checkat av vaccionationer på vår to-do-list. Två små sprutor, pyttelite ont i armen, 630kr fattigare och så var det klart. Vi ställde frågan om biverkningar på vaccinet, “bara de ekonomiska förekommer”  fick vi till svar =) Men vi som trodde att kalaset skulle bli dyrare och sprutorna fler var nöjda!

Annars har det väl inte hänt så mycket på mfs-fronten. Vi filar på uppsatsens upplägg, diskuterar vilken väska som är bäst att packa i och funderar på om våra gamla slitna datorer kommer att hålla resan ut.

Just det, vi har bokat förberedelsekursen också, och boende i Uppsala, fixat och klart!

Det var nog allt för denna gång, nu kallar ordinarie studier med en precis påbörjad kurs och många sidors litteratur med den!

Vi hörs!

Beviljat MFS & bokade biljetter, galet spännande & lite nervöst!

Jaha, då sitter jag (Lina) här och skriver vårt (mitt och Jennys) första blogginlägg.

Det känns inte som att det var så länge sedan som vi satt på ett cafe och  klurade på vad vi ville undersöka i vår c-uppsats, och nu helt plötsligt sitter vi här med ett beviljat stipendium och bokade resor. Och om några månader beger vi oss till Namibia för att undersöka mr-statusen för hbt-kvinnor i landet. Det känns galet spännande och lite nervöst! Det är ju så mycket som ska fixas, allt från att hitta rätt litteratur till att se till att vi blir ordentligt vaccinerade. Jag blev i alla fall lättat idag när jag fått reda på att vi antagligen slipper malariaprofylax, har hört så mycket om dess biverkningar så den slipper vi gärna. Mer orolig blev jag när jag fick höra hur kosten nästan uteslutande i Namibia består av kött, både jag och Jenny är vegetarianer OCH blir lätt griniga om vi inte får ordentligt med mat i magen… Jaja, det löser sig väl, vi får väl packa ner ett lass proteinpulver eller nåt så att vi reder oss.

Vad som ska göras här näst är jag lite osäker på, resan är bokad, bloggen dras i skrivandets stund igång och förberedelsekursen är vi anmälda till så jag vet inte riktigt vad som kommer härnäst. Kanske är det dags att börja finslipa lite på våra frågeställningar, leta boende i Windhoek där vi kommer att utgå ifrån, söka litteratur, komma på vad vi egentligen söker för svar i de intervjuer vi tänker utföra, oj…ja,det finns nog en hel del att göra märker jag nu när jag sätter det på print!

Well, det är väl bara att sätta igång!

Vi hörs!