Om Josefin och Simone

Josefin och Simone är två socionomstudenter som under HT14 gör sin MFS i Kambodja, där de fokuserar på kommersiellt sexuellt utnyttjande av barn i Kambodja.

Slutfasen

Barnhemsproblematiken har återigen visats tydlig. Tuk-tukförare försöker få med oss på eftermiddagsturer till något närliggande barnhem för att få leka med barn. Vi förstår oss inte på grejen att “åka till ett fattigt land och leka med fattiga barn” och “barnen tycker det är så roligt att träffa oss och få leka med oss”. Vem hemma i Sverige skulle uppskatta att turister kom och lekte med deras barn på dagis? Det är precis samma sak. Vem vet vad det är för turister som besöker de kambodjanska barnhemmen? Vem vet om de är farliga för barnen? Det finns så många oseriösa barnhem i det här landet, tyvärr. Det är otroligt enkelt att starta upp ett barnhem och de behövs sällan. Studier har visat att 90% av barnen som befinner sig på barnhem här har minst en förälder i livet. Problemet är att föräldrarna hellre lämnar bort barnen än att ta hand om dem själva. Så pengarna som läggs på att starta upp och bedriva barnhem borde gå till att hjälpa föräldrarna att ha råd att ha kvar sina barn hemma. Att istället hjälpa familjerna att få tak över huvudet, mat på bordet och så klart hjälpa dem att ha råd att låta sina barn gå i skolan. Dessutom bedrivs flertalet barnhem av utländska medborgare. Vad vet de om kambodjanska barn? Vad vet de om att växa upp i Kambodja? Det viktiga är att utlänningar som arbetar här har en relevant utbildning och kunskap för att kunna lära kambodjanerna att utföra yrket. Vi ska inte komma hit och ta deras arbeten eller bygga upp deras land. Vi ska isåfall ge dem verktygen till att själva göra det; rådgivning och utbildning.

Nu har vi åkt tillbaka till Sihanoukville. Det är härligt att ha fått komma tillbaka till kusten. Vi har spenderat tid i en ödslig bungalow så vi kunnat fokusera på vår transkribering. Våra intervjuer har tagit så extremt lång tid att transkribera. Det finns inget värre att göra än det. Vi båda är lättstörda då vi transkriberar att det bästa är lugn och ro. Såklart. När Simone andas och Josefin transkriberar får Simone andas någon annanstans för att inte få en arg blick. När Simone transkriberar och Josefin börjar sjunga på “this is the rythm of the night” höjer Simone fingret direkt. Tystnad tack. Många av de vi intervjuat har väldigt bristfällig engelska så ibland är det extremt svårt att förstå och ens höra vad de säger. Sen har vi köpt en diktafon som är den SÄMSTA i världshistorien. När vi lyssnar på intervjuerna hackar allt så det går knappt att lyssna på inspelningarna utan att få spasmer och aggressionsattacker. 699 spänn på Kjell & co. Det ska skällas på dem när vi kommer hem. Tack och lov har vi spelat in intervjuerna på en mobil också så vi har en backup.

Vi har nu samlat ihop tillräckligt med material till studien. Vi är färdiga på APLE. Sista dagen där var det fokus på asiatiska pedofiler. Många män reser hit från Kina, Korea, Japan etc. för att köpa oskulder. Dessa män tror att de håller sig friskare, yngre och lever längre av att ha sex med barn. Speciellt genom att ha sex med unga flickor. Men eftersom vi är så intresserade av det här ämnet vill vi bara göra fler och fler intervjuer. Förhoppningsvis kan vi besöka fler shelters som organisationen M’lop Tapang har här. Den organisationen som arbetar med gatubarnen i provinsen. Och när vi kommer tillbaka till Phnom Penh i slutet av december kan vi förhoppningsvis besöka First Step Cambodia som bara arbetar med sexuellt utnyttjade pojkar. Hinner de inte blir det en intervju på mail. Vi ska också försöka att börja koda vårt material. Men det finns så mycket annat att göra här, så mycket att upptäcka. Och eftersom vi har så lite tid kvar känns det som slöseri med tid. Vi kommer ha två hektiska veckor att sammanställa resultatet när vi kommer hem. Det kommer bli att få sitta dygnet runt! Där kom lite information till er som tror att vi ska umgås när vi kommer hem. Ni kan höra av er efter det 21 januari!

Till jul och nyår vill vi vara helt lediga och bara njuta av vår sista tid här. Julafton ska spenderas på Koh Rong, en paradisö utan el på natten. Nyårsafton ska spenderas med Chandy, vår kontaktperson här, och hans vänner. Det ska bli spännande att se hur khmererna firar nyår! Det blir öl och mat har vi kunnat luska ut.

Tiden går så fort här. Nu har vi bara två veckor kvar! Vissa dagar hade man gjort allt för att få komma hem. Vissa dagar önskar vi att vi var här på obestämd tid. Ingen av oss är särskilt sugna på vintersverige och alla tråkiga rutiner.

Xoxo image

APLE och sexuellt utnyttjade pojkar

Fyra veckor har vi redan spenderat i Kambodja! Tiden går fort när livet leker! Simone har hunnit med en sjukhusvistelse pga bakterier i kroppen. En veckas ont i magen, kroppsavdomningar och illamående börjar förhoppningsvis lida mot sitt slut. Sjukvården här är inte så mö att hurra för.

Vi är tillbaka i Phnom Penh. Äntligen hurrar Simone (som fick panik på turistinvasionen i Sihanoukville) och nej suckar Josefin (som tycker mer om strand än storstad). Vi är här igen för att kunna fullfölja vår studie på APLE. Hela gårdagen spenderades på organisationen som är belägen på hemlig adress. Vi var oroliga för att de inte skulle ha tid att träffa oss då personalen har haft många utbildningar den senaste tiden och de därför har flera case att utreda denna veckan. Men de välkomnade oss med öppna armar.

Vi har haft en intervju med investigator managern vars arbetsuppgift är att vara ledare för gruppen som arbetar med att utreda fall med barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp av västerlänningar. I Sverige är det polisarbete. Men här tar det alltför lång tid om polisen ska utföra detta arbete vilket gör att förövaren går fri. Vi intervjuade social work managern som arbetar direkt med det utsatta barnet och dess familj. Socialarbetarna är bland annat med barnet hos polisen och under rättegången samt ser till att barnen får rätt vård. Socialarbetaren är barnets stöd under hela rättsprocessen. Vi intervjuade även legal managern som arbetar tillsammans med andra jurister för att representera barnen i rätten och såklart för att försöka få förövaren dömd.

Dagen avslutades med att vi fick se bilder och filmer som APLE tagit på pedofiler tillsammans med barn. Då man ser en västerländsk man ha en relation med ett barn som verkar misstänksam och ringer hot-line börjar APLE att utreda direkt. De fotograferar och filmar för framtida bevismaterial. Bilder som visar gamla män krama och pussa små barn, gosa i solsängar, bada tillsammans, leka tillsammans och så vidare. Den stereotypa bilden av en pedofil är nog enligt de flesta en äldre man. Denna bilden blev besannad. Det var män i 60-90 års åldern som syntes på bilderna tillsammans med barnen. Det var bara en man under 50 och då fick vi se väldigt många bilder. En spekulation kan vara att männen under många år stått emot sina sexuella drifter för att i äldre år inte kunna stå emot driften längre.

50 procent av de förövare APLE utreder är dömda för sexualbrott mot barn i deras hemländer. Många har flera domar från flera olika tillfällen. Flera män var från Sverige. 50 PROCENT! Det är en upprörande siffra. Västvärlden behandlar uppenbarligen inte pedofiler och hebefiler tillräckligt väl…

Hebefiler är de vuxna som sexuellt och känslomässigt har drifter för barn som befinner sig i puberteten. I de fall de köper flickor av pimps kräver de ett läkarutlåtande om att flickorna är oskulder. Något som aldrig kan konstateras genom en läkarundersökning.

Vi fick även se bilder på när förövarna blev tagna på bar gärning. Att få höra i detalj vad dessa män gjorde när fotot togs och hade gjort tidigare mot barnen var fruktansvärt. De flesta av männen såg helt oberörda när de “got busted”. Andra grät. Någon hade försökt ta livet av sig. Det går inte att tycka synd om dem, oavsett om de lider av en sjukdom eller inte. Männen gör allt för att komma åt dessa barn! Vissa av männen studerade till lärare endast för att kunna starta en skola, andra till läkare för att kunna volontärarbeta på sjukhus. Rika män tvångsadopterar barn för att enkelt kunna förgripa sig på dem. En man hade förgripit sig på 700 små pojkar. Det var ett extremt emotionellt ögonblick och nu känns det som att vi på riktigt förstår hur otroligt viktigt det är att folk inte blundar för det här. Det är ett väldigt tungt ämne som människor inte vill veta existerar. Och vi gråter, och det måste man göra. Men vi blundar inte. Du som säger att du aldrig hade klarat av att se det här och göra den här studien – vi är inte starkare än dig!

Här luras fattiga barn på gatorna, i Sverige luras ensamma barn på Internet. Pedofiler är extremt farliga för barn och de finns överallt. Det viktiga är att vi pratar mer om det, informerar barn som vuxna om risker och faror. Svenskarna behöver minst lika mycket utbildning kring detta som kambodjanerna. Svenska barn prostituerar sig också och det är aldrig ett val ett barn själv tar, de luras in in i det. Precis som här. Det är vår plikt att lära barnen att det aldrig är deras fel då de blivit utsatta, oavsett om de “frivilligt” gått med på ett möte med en äldre man. Det är otroligt viktigt att förövarna blir dömda för deras handlingar så barnen får veta att det aldrig är deras fel att de blivit utsatta. Barnen får ofta en så trasig självbild efter övergreppen att de beskyller sig själva. Oavsett om barnen befinner sig i Sverige eller Kambodja.

Vi har fått veta att de flesta pedofiler intresserar sig för pojkar. Under alla våra intervjuer har det framkommit att det är fler pojkar än flickor som utnyttjas sexuellt här. Och kunskapen kring detta är extremt bristfällig. Vuxna människor här tror bara att sex är heterosexuellt. Det är först när pojkarna blöder i sin anal och blir apatiska föräldrarna reagerar på att någonting är fel. Flickornas ord tas på allvar, pojkarnas ord tas väldigt sällan på allvar. Vi hoppas därför att vi kommer kunna besöka en NGO här i Phnom Penh, First Step Cambodia, som endast arbetar med sexuellt utnyttjade pojkar. Det känns otroligt viktigt för oss att belysa pojkarnas situation i vår studie. Så vi håller tummar och tår!

Trots alla hemskheter har vi haft en fantastisk månad i Kambodja. Vi får erfara många intressanta möten med människor från olika delar av världen. Vi äter gott, solar och badar, upptäcker Kambodja och vaxar oss alldeles för billigt. Vi har ju en månad kvar här, det känns fantastiskt gött att slippa decembersverige.

Xoxo

image

Ögonblicket precis innan Simone blev matförgiftad

image

Underbara Phnom Penh (eller Pnong Peng som Josses mamma säger eller Phnogg Pian som Josses pappa säger) (vet ej hur bilden kan vridas ordentligt)

image

“Skulle prova nått nytt” – koreansk mat. Föll oss sådär i smaken

M’lop Tapang

Vi har besökt organisationen M’lop Tapang här i Sihanoukville där Kambodjas eldsjälar arbetar. De bedriver ett helt fantastiskt arbete för och med stadens gatubarn och deras familjer. De hjälper alla från spädbarn upp till de som är 24 år. Allt från utbildning till steget ut i arbetslivet genom arbetsträning. Organisationen har 10 shelters runt om i staden med sammanlagt 200 anställda där ca 400 barn per shelter befinner sig varje dag mellan 8 och 17. De blir upphämtade och lämnade efter dagen då de fått utbildning, mat, rehabilitering, sjukvård vid behov till exempel. Vissa shelters är nightshelters där barnen får sova, vilket gäller de barn som varken har ett hem att gå till eller de som är särskilt utsatta i deras hemmiljö.

Det mest fascinerande med deras arbete är att de utbildar lokalbefolkningen i vad sexuella övergrepp är. Kunskapen kring detta hos medborgarna är väldigt låg! Tack vare deras arbete är ca 80% av stadens befolkning medvetna om att pojkar också kan bli sexuellt utnyttjade, vad det faktiskt kan innebära att ha sex framför sina barn (många familjer lever tillsammans i ett rum vilket gör att privatlivet blir lidande), vad man kan göra om man misstänker att ett barn blir sexuellt utnyttjat – ja listan är lång på vad lokalbefolkningen får kunskap i. Tuk-tuk förare lär sig till exempel att de ska ringa hot-line då de misstänker att han kör en pedofil tillsammans med ett barn. Tack vare att man ringer hot-line kan en utredning starta. De har även utbildning för barnen gällande sexuella övergrepp där de bland annat visar bilder på vad som är “rätt” respektive “fel” beröring. Många av de barn som blivit sexuellt utnyttjade vet inte om att de blivit utsatta för brott. Med tanke på att barnkonventionen faktiskt fyller 25 år idag borde alla vuxna få sig en tankeställare och informera barn om vilka rättigheter de faktiskt har! Och i barnkonventionen står det klart och tydligt att barn ska skyddas från våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Tänk på vilket föredöme Sverige blir när vi gör barnkonventionen till en lag. Det kommer bland annat innebära att domstolar kan ha barnkonventionen som underlag då barn utsatts för brott. Tänk att USA, Somalia och Sydsudan inte ens har skrivit under konventionen! (källa: UNICEF)

Organisationen arbetar även med att bistå fattiga familjer med bland annat ris, kläder, cyklar. De lånar även ut en summa pengar för att hjälpa fattiga familjer att starta en självförsörjande projekt. Detta kan till exempel vara att bidra familjen med höns eller grisar för att kunna starta en liten farm.

Det var helt underbart att få besöka denna organisation. Efter intervjun fick vi en rundvisning på sheltret och barnen sprang mot oss och ville leka och bli upplyfta. Vi fick även kela med småbarnsgruppen (övergivna barn i åldern 0-4). Trots alla de hemskheter barnen upplevt under sina korta liv har de en livsglädje likt ingen annan.

image

Vid ingången finns en tavla med namnen på de största organisationerna som donerar pengar till M’lop Tapang

image

Sheltret från gatan

image

Rundvisning

image

Utsikt från receptionen

Xoxo

Sexturism

Vår bild av Sihanoukville som en stad full av torskar, hebefiler och pedofiler fick vi besannad redan första dagen här. Tidig förmiddag gick vi mot stranden. Vi möttes av en tuk-tuk där en gammal man satt med en liten pojke, säkert bara tre år. Man vill bara gå fram till dessa män och fråga vafan de håller på med. Visst, det lilla barnet kan vara en son/dotter/barnbarn men det är inte så trovärdigt… Det är sällan barnen tillsammans med männen är adopterade. Det var heller inte det första vi såg. Väl på stranden var det en äldre man med kamera som lärde tre barn att posa medan han tog bilder på dem. Barn i fem-års-åldern som troligtvis lever på gatan och tycker det är spännande med en kamera. Efter fotograferingen försvann mannen med barnen i en båt… En av de amerikanska killarna vi umgås med berättade att han ringde hot-line i fredags då han såg en man försvinna med en liten flicka. Det är så vanligt.

Som vi nämnt i tidigare inlägg är det viktigt som turist att inte få barnen att bli alltför trofasta till en. Just för att barnen då tror att alla vita är snälla! Plötsligt kan det vara en turist som vill utnyttja barnet och då är barnet alltför godtrogen till den här personen. Men det är så svårt att stå emot dessa barn när de vill komma och leka! De vill bada, kramas och ha roligt med oss. Det går knappt att ignorera dessa söta barn.

Vi antar att de flesta av oss inte har så mycket till övers för dessa vidriga människor som förgriper sig på barn. Vi har fått höra om ett fall med en pedofil från Kanada. APLE (den organisation vi ska vara med som bland annat arbetar med att utreda västerlänningar som sexuellt utnyttjar barn) hade länge spanat på den här mannen. Han hade dessutom tidigare blivit dömd, i Kanada, för att ha förgripit sig sexuellt på barn. Kan inte ens förstå hur en människa som man vet har sådana drifter ens kan få lov att åka till Sydostasien där barn är en så enkel handelsvara… De borde få reseförbud! Iallafall, när APLE gjorde tillslag i den här mannens lägenhet här i Kambodja fanns där åtta små pojkar som han “tog hand om” och förgrep sig på. Barn som han hade lurat hem från gatorna. Fruktansvärt! Dessutom hade mannen öppnat ett barnhem. En dömd pedofil öppnar ett barnhem… Ja, det är verkligheten här.

Sihanoukville är en turiststad. Mycket fester, droger är extremt lättillgängligt (folk snortar kokain helt öppet i baren), det är backpackersinvasion, försäljare som inte tål att man tackar nej till deras erbjudanden, alla restauranger letar efter engelsktalande personal osv. Kambodjas Magaluf! Men det är roligt att möta nya människor från andra kulturer och andra länder. Alla vi möter imponeras av vårt studiearbete och vårt engagemang. Många blir förvånade över hur stort problemet med bland annat barnsexturism är, vissa börjar gråta.

Kambodja är ett av de mest minerade länderna i världen. Det sker många dödsfall varje år och ännu fler skadas. Det finns därför väldigt många funktionshindrade i Kambodja. På stranden kryllar det av människor med amputerade armar eller ben. Dessa människor har inget annat val än att tigga pengar, de kan ju inte arbeta. Här finns inte direkt någon LSS-lag… Man känner sig som en hemsk människa då de staplar eller kryper omkring i sanden med en trasig hatt och ber om pengar om man inte ger dem. 1000 Riel för oss är 2 kronor. Det är pengar vi knappt tar emot som växel och det ger den här människan en måltid. Men vi kan inte ge pengar till alla, de är för många. Så nu vill vi knappt vara på stranden för att vi får så dåligt samvete!

Kambodja har extremt bristfällig infrastruktur. Landet befinner sig på sätt och vis fortfarande i en efterkrigstid sedan Pol Pots regim, de har inte ens lyckats återuppbygga sjukvården sedan dess. Sociala skyddsnät existerar inte, bortsett från det arbete NGOs gör i landet. Tanken med det arbete alla olika NGOs gör här är att få regeringen att så småningom ta över arbetet (så som utbildning, hjälpa fattiga, rehabilitering för psykiskt sjuka etc.) men tyvärr tar inte regeringen sitt ansvar. Fattigdom och korruption är såklart två huvudfaktorer till att detta brister. Korruption märks tydligt gällande polisväsendet. Här i Sihanoukville har det tydligen skett brutala mord och överfall på turister. Något som mörkas av polisen här, troligtvis för att inte skapa dåligt rykte om platsen. De behöver ju turismen! Vi har också hört berättelser om backpackers som dött i överdoser, har flödar droger och orena sprutor.

En glad nyhet är att vi fått klartecken att intervjua den ansvarige för child protection gruppen på hjälporganisationen M’Lop Tapang som vi ville besöka här. Vi får se om de har tid i veckan eller om vi tar det i december. Det känns gött iallafall! Datainsamlingen går som på räls.

Xoxo

image

Sihanoukville

17 timmar. Så lång tid tog det att åka buss från Siem Reap till Sihanoukville . En sträcka som är lika lång som en tur och returresa till Göteborg från Malmö. 17 timmar. (Ja, vägarna är katastrof men ändå. Vi är heller inga vana backpackers, okej.) Halva resan var dessutom i en liggbuss. Vi har aldrig varit så förskräckta någonsin när vi skumpade runt på en skumgummimadrass en meter över golvet. Men äntligen är vi vid kusten. Som vi har längtat!

image

Soluppgången från världens skumpigaste buss med världens skitigaste ruta

Googlar man på Sihanoukville får man upp mycket träffar på var och hur man enklast köper sex här. Barer och klubbar med prostituerade finns listade, det står vad man kan förvänta sig att betala, hur man säkrast genomför sitt köp och så vidare. Sihanoukville är känt för att vara en partystad där man kan köpa sex för så lite som 5$. Här är det extremt vanligt med män hand i hand med flickor och pojkar som skulle kunna vara i deras barnbarns ålder.

Vi åkte såklart hit för att få sol och bad, det ska en inte sticka under stolen med. Men vi åkte även hit för att kunna samla in forskningsmaterial. Sihanoukville är en stad där det sker mycket kommersiell sexuell exploatering. Vi kommer troligtvis, genom våra kontaktpersoner i Kambodja, få kontakt med en organisation vars arbete vi gärna vill veta mer om: M’Lop Tapang. Det är en NGO som sedan år 2003 arbetar med att hjälpa gatubarn i Sihanoukville.

För många som bor här är det en kamp att överleva från dag till dag. Fattigdomen leder till stor utbredning av slumområden vilket även ökar antalet gatubarn. Dessa gatubarn är särskilt utsatta i samhället, de är utsatta för gatuvåld liksom gängvåld, droganvändning, tvångsarbete och såklart är de extra utsatta för kommersiellt sexuellt utnyttjande.

M’Lop Tapang arbetar med över 4 000 barn och deras familjer. De ger barnen möjlighet till utbildning och annan service för att ge dessa barn en chans att skapa sig en bättre framtid.
Hit kan barnen komma och äta, gå i skolan, få sjukvård, skydd, rådgivning, eftervård (många barn är traumatiserade) och även familjen involveras i detta genom bland annat rådgivning.

M’Lop Tapang har ett Child Protection team bestående av socialarbetare. Tillsammans med den lokala polis- och skolmyndigheten bedriver de interventioner lokalt för att hjälpa barnen och deras familjer. Det är viktigt att bidra med kunskap till föräldrarna samt att skapa trygga platser för barnen att vara på. Och såklart att ge barnen den hjälp de behöver för återhämtning. De erbjuder till exempel dagliga verksamheter dit hela familjen kan gå för stöd, råd och hjälp eller bara för att umgås.

Det är en intressant organisation och vi hoppas att vi kan boka in ett möte för intervjuer och observationer. Vi vill undersöka hur de specifikt arbetar för de barn som utnyttjats i kommersiell sexuell exploatering. Vi vill få en helhetssyn kring det skyddsnät som finns för dessa barn i Kambodja. Hur rättssystemet ser ut (allt från lagstöd till rättegångar), vad som händer med förövarna, hur barnen söks upp när de befinner sig i pedofilernas grepp, hur eftervården för barnen ser ut, hur arbetet sker med familjen. Ja listan är lång.

Xoxo

Den barmhärtige samariten

Tidigt måndag morgon styrdes kosan från Phnom Penh till Siem Reap. Vi åkte minibuss tillsammans med ett gäng khmerer, med en AC under all kritik på världens värsta vägar. Här lägger man sina liv i en pojkspolings (chaufförens) händer.. Men resan gick bra, tack och lov. Och fler minibussresor ska det ju bli så det är bara att härda ut. image Siem Reap är en vacker stad med fina hus och det rinner en flod igenom genom staden. För tio år sedan var staden knappt utvecklad, då levde de fattiga familjerna längs med floden. Idag är deras hus rivna och familjerna drivna ut på landsbygden, husen är ersatta med stora hotell och restauranger. För tio år sedan var även Siem Reap ett paradis för pedofiler. Gatubarn kunde enkelt tas med hem för sex utan att någon reagerade. Idag sker utnyttjandet under andra omständigheter. Bordeller har till exempel stängts ner vilket tyder på att regeringen och medborgarna fått upp ögonen för problemet och reagerat. Samtidigt har den sexuella exploateringen bytt arena. Pedofilerna hittar alltid sina vägar att nå barnen.

Området runt omkring Siem Reap är det mest tempeltätaste i landet och vi har besökt Angkor Wat, det mest kända templet. För att komma in behövde man vara påklädd kan man säga. Josse fick därför köpa sig ett par byxor, Simone var förberedd med kläder i väskan. Såklart fanns det klädstånd utanför ingången med överpriser utan dess like. Och de som arbetade här var mestadels barn. De kastade komplimanger över oss och försökte få sålt allt från hattar till vykort med säljknepet “att de inte har råd att gå i skolan om vi inte handlar av dem”. Saken är den att barnen har möjlighet att gå i skolan, men det är på grund av oss turister de inte gör det. Troligtvis finns det turister som ger barnen flera dollars i medömkan, här är det inte svårt att känna empati för dessa barn. Här finns så många NGOs som arbetar för att barnen ska gå i skolan och det är givmilda turister (som tror de gör gott) som får barnen att sluta skolan. Tyvärr är det mer lönsamt att gå på gatan här än att arbeta. Och det är tack vare oss turister. Det är farligt att lära barnen att alla västerlänningar är givmilda och snälla, på så sätt är de lätta offer för de västerlänningar som faktiskt gör dem illa. Men nåväl, vi svettades omkring på Angkor Wat tillsammans med ett gäng danskar och en italienare som var sönderskrapad efter en mc-olycka. Josse har aldrig sett så faschinerad ut tidigare. Simone har aldrig svettats så mycket tidigare. Men det var en upplevelse! I övrigt är Siem Reap uppbyggt för turister på ett helt annat sätt än vad Phnom Penh är. Det finns en pubgata där ölen är billigare än vatten och musik spelas så högt att man får tinnitus. Restauranger, barer och caféer trängs i gränderna och det är lättare att hitta amerikansk och mexikansk mat än vad det är att hitta asiatisk mat. image   Vi har träffat Ratha, en kille som vår vän Jenny från Sverige introducerat oss för. Han har visat oss runt bland nattlivet och tog igår med oss på en ladyboyshow. Vi är egentligen emot dessa shower då många av de pojkar och män tvingas till att bli dessa underhållare under våldsamma förhållanden där det förekommer både misshandel och våldtäkt. Men vi var ändå nyfikna på vad det är för show men framför allt vilka människor dessa shower lockar till sig. Det var ingen klubb vi besökte utan en gaybar. Därför ser troligtvis förhållandena för ladyboysen annorlunda ut än vad vi misstänkte. Gästerna bestod främst av västerländska äldre män, men även kvinnor, par och yngre människor. De som arbetar på baren, servicepersonalen, tjänar mellan 70-100$ i månaden, vilket faktiskt är en medelinkomst här. En månadshyra ligger på drygt 50$ i månaden, så då förstår ni hur låg månadslön det är. Vi fick veta att det är vanligt att män, som arbetar på gaybarer och gayklubbar med den underbetalda lönen, prostituerar sig. Det var obehagligt att se hur västerländska män samlades runt barpersonalen som flugor, smekte dem på rumpan och kysste dem på kinden. Vi förstår de skrattande pojkarna och männen som arbetar där, de ser att de rika, västerländska männen sitter på deras överlevnad. Men vi kan inte förstå dessa turister som kommer hit för att leva ut sin sexualitet på detta fruktansvärda sätt. Det säger mycket om deras människosyn och sexualitet. Om deras svaghet. De försvarar med största sannolikhet sexköpen med att de ser sig själv som “snälla”, att de “hjälper pojkarna”, att “de är tillförlitliga” och “aldrig elaka”. Den-barmhärtige-samariten-tänket. Att de gör de fattiga människorna en tjänst. image Något av det vidrigaste såg vi då vi skulle gå från baren. Helt öppet i folkvimlet satt en gammal man med en pojke, 7-8 år, bredvid sig vid ett litet bord. Mannen smekte pojken över låret och skrevet medan den försynte pojken bara satt där och drack sin fanta. Vi har blivit strikt avrådda från att själva gripa in då vi får syn på dessa situationer. Men det är så svårt när känslorna kokar i en. Ilska. Rädsla. Hat. Sorg. Oro. Istället ska man som privatperson ringa hot-line, en tipstelefon vid misstanke om utnyttjande av barn. Dessa telefonnummer finns uppsatta på stora plakat runt om i varje stad. Väldigt gripande.

Vi har haft vår intervju med Christian, en man från Sverige vi haft kontakt med i snart ett år. Han har bott och arbetat i Kambodja i nio år, främst med utsatta barn. Han arbetar som rådgivare för de socialarbetare som arbetar på ett barnsjukhus här i Siem Reap. Han möter därigenom barn som blivit sexuellt utnyttjade. De har fått in spädbarn med gonorré, många hivsmittade barn vårdas här, pedofiler lämnar in sina offer här för att sedan komma och leta efter dem. Listan är lång på vad han har fått se genom sitt arbete. Han berättade även om barnhemstätheten här och hur enkelt det är att starta upp ett barnhem här. Ett flertal barnhem startas upp av pedofiler. Projekt som tar år för pedofilen; att skapa kontakter, finansiering, rykte, personal. Flera års arbete för att ha enkel tillgång till att sexuellt utnyttja barn. Att det finns så många barnhem är ett stort problem i Kambodja.

Xoxo

Daughters of Cambodia

I Kambodja är det mest förekommande gällande sexuellt utnyttjande av barn incest och våldtäkt där gärningsmannen är khmer, alltså från Kambodja. Man får inte tro att det bara är män från västvärlden som kommer hit och våldtar eller köper barns kroppar. Men det förekommer.

Det finns västerländska män som under en lång tid bygger upp en stark relation med barnet och dess familj. Han försörjer familjen, det finns till och med de som köper en lägenhet till familjen. Umgås med dem. Tar med dem på utflykter. Bjuder dem på restaurang. Det kan gå månader, till och med år, innan mannen sedan förgriper sig på barnet. Det blir en normaliseringsprocess för barnet där det mannen gör inte ses som något allvarligt eller brottsligt. Detta är vad som kallas för grooming. I Sverige översätter vi det till gromning, det är ett relativt nytt begrepp som oftast sker genom chatsidor på nätet. Det kriminaliserades så sent som 2009 i Sverige.

Då ett barn blivit utsatt för grooming, och familjen ofta tagit del av gärningsmannens gåvor, är det vanligt att familjemedlemmarna inte litar till barnets ord. Den här mannen har “varit så hjälpsam och snäll under så lång tid”. Familjen har svårt att förstå att den snälla, vita mannen kan ha gjort något ont. Detta kan bidra till att barnet inte vill anmäla eller som sagt kanske inte ens förstår att mannen faktiskt förgripit sig på honom eller henne.

För att en man ska bli dömd för att ha sexuellt utnyttjat barnet krävs det att barnet själv anmäler, ofta baseras rättegångar på ord mot ord. Polisen här är extremt underbetald vilket tyvärr medför att poliskåren även är väldigt korrupt. Polisen startar aldrig förundersökningar gällande sexuellt utnyttjande barn på egen hand eller för att en NGO anser det, barnet själv måste anmäla det. Bevis i form av DNA och annat saknas ofta i förundersökningarna vilket gör barnet ännu mer utsatt som brottsoffer. Dessutom tvingas barnet sitta i en rättegångssal bredvid sin förövare, om ärendet ens går upp i rättegång.

Varför vi skriver förövaren som man är för att det är det mest förekommande. Här är det män som köper sex. Av såväl pojkar, flickor, kvinnor och män. Kvinnor är sällan de som direkt förgriper sig på barn, istället agerar de hallick. De bygger upp kontakt med fattiga barn genom att vara den “trygga modern” som efter en tids förtroendeskapande sänder in barnen i traffickingverksamheter. Det är väldigt ovanligt att det är kvinnorna som sexuellt utnyttjar här. Men vem vet hur stora mörkertalen är egentligen?

När vi skrev vår uppsats om barnprostitution i Sverige förra året kom vi fram till att det var fler pojkar än flickor som prostituerade sig. Något som chockerar väldigt många människor. Vad vi har fått höra ser det lika dant ut i Kambodja, att det är fler pojkar än flickor som utnyttjas i kommersiell sexuell exploatering. I Kambodja är de typiska offren, enligt lokalbefolkningen, små flickor och unga kvinnor. Pojkarna glöms bort som eventuella offer. Rebecca på APLE berättade om då hon “intervjuade” medborgare i en medelstor stad utanför Phnom Penh om västerländska män som gick runt med pojkar på gatorna. Detta är något khmerer själva alltför sällan reagerar över. Rebecca samtalade med ett affärsbiträde som berättade att hon sett en vit man med en liten pojke länge nu. De var inte släkt. De gick hand i hand och mannen brukade pussa på pojken. Men enligt butiksbiträdet var detta ingenting anmärkande då pojkar enligt henne, liksom så många andra i Kambodja, inte kan bli sexuellt utnyttjande. Hade det varit en liten flicka som gick med mannen hade de såklart reagerat, men bara för att det var en pojke så nej.

Det är ett tungt ämne vi skriver om. Varje dag får vi veta nya saker som tynger oss. Idag till exempel var vi på ett cafe där endast kvinnor som blivit utsatta för trafficking arbetade. De glada flickorna och kvinnorna som serverade oss har blivit transporterade världen över, utan att veta var de var, varit rädda, skrikit, gråtit, blivit drogade, blivit våldtagna. Sånt som du och jag inte kan föreställa oss. Sånt har varit deras vardag. Det gör ont. Och ibland behöver vi en paus. Så ikväll kommer vi att försöka att släppa allt med vår uppsats och bara njuta av Phnom Penh.

Xoxo

Turismens baksida

Vårt syfte med den uppsats vi ska skriva är att undersöka vilket skydd barn som fallit offer för kommersiell sexuell exploatering kan erhålla från kambodjanska myndigheter och NGOs. Det kommer troligtvis bli alltför svårt för oss att få kontakt med myndigheter här så den fakta vi får om myndigheternas arbete kommer främst från de organisationer vi kommer att besöka. För er som inte vet vad kommersiell sexuell exploatering av barn är så innebär det sexuellt utnyttjande i form av barnsexturism, barnprostitution, barnpornografi och trafficking. Även tvångsgifte och tvångsadoption räknas in här men vi kommer fokusera på de fyra förstnämnda. Att exploateringen är kommersiell innebär att förövaren betalar brottsoffret i form av pengar, droger, mat, husrum, leksaker, kläder etc.

Vi vill även försöka ta reda på hur Kambodjas historia, med fokus på de röda khmerernas folkmord, har påverkat detta skydd för barnen. Att de högutbildade i landet mördades för 40 år sedan har såklart präglat hur dagens samhälle ser ut. Vilka har till exempel utbildat de nuvarande lärarna i landet då den äldre generationens lärare inte finns kvar? Vilka har utbildat poliserna? Läkarna? Juristerna? Så vitt vi förstår är det länder runt om i världen som skänker bistånd som till stor del hjälper landet med detta. Sverige har länge varit en av de största givarna för utbildningsinsatser i Kambodja genom att bland annat ge stöd åt fattiga barn i form av tillgång till god grundutbildning. Enligt vår kontaktperson, Chandy, börjar många barn grundskolan här idag, drygt 90 procent. Det är dock ovanligt att de fortsätter med en högre utbildning vilket är ett problem. Problematiskt är det även att många barn tvingas att hoppa av skolan för att arbeta eller tigga pengar på gatorna för att deras familjer är så fattiga. Vi har fått veta att vi absolut inte ska ge pengar till de barn som tigger här eftersom föräldrarna till barnen då ser att deras tiggeri lönar sig och tar därför barnen från skolan till gatan på heltid. Istället köper vi mat till de barn som tigger, vi sitter med dem när de äter så vi får se att maten kommer i rätt magar. Det känns så fruktansvärt när vi går på marknader och handlar materiella ting när barnen utanför går hungriga. Det är svårt att bara gå förbi. Från lokala matstånd kan vi köpa mat för två kronor portionen, det känns som en självklarhet att göra det lilla man kan för dessa barn.

Vattenfestivalen skapar kaos i stan! Vi kan inte ens få åka tuk-tuk som vi vill för att poliserna stänger av gatorna. Mvh två trötta pensionärer. Skämt å sido. Av de 2 miljoner som besöker Phnom Penh under vattenfestivalen är nog en hel del här för att köpa sex, därför har vi inte besökt festivalen mer än en gång. I onsdags åt vi på en restaurang vid floden, där festivalen äger rum, med thailändsk mat och där fanns turister med. Usch. Annars har vi bara ätit på ställen där khmererna själva äter där det är gott och billigt och vi slipper slibbiga turister. Men det här thaistället hade iallafall gudomlig mat men de övriga gästerna var obehagliga. Vid bordet bakom oss satt två västerländska män i 60-års åldern med två unga pojkar. Vid bordet bredvid oss satt en 60+ man med en tjej som inte kan ha varit äldre än oss. Dessutom kunde de inte kommunicera med varandra genom tal då hon inte kunde engelska. Vid bordet mittemot vårt satt två fransmän i 70-års åldern med två unga tjejer och en liten pojke. Men mitt i allt förstår vi ändå varför dessa tjejer väljer att vara med dessa män. Förståelsen för att de vill ta sig ur sin fattigdom och leva i materiell välfärd. Oavsett om tjejerna bara umgås med männen eller faktiskt blir köpta av dem så är det inte av deras fria vilja.

Vi ska eventuellt träffa vår kontaktperson, Chandy, ikväll istället. Han var tvungen att ställa in mötet igår då hans vän var med i en allvarlig trafikolycka. Trafiksäkerheten och vägarna här är extremt dåliga och det sker olyckor alltför ofta. Hans vän fick ta ambulansflyg till Vietnam för att få vård. Här i Kambodja är vården alltför bristfällig. Turister, utlänningar och de som har pengar åker därför till grannländerna för att få vård.

På måndag ska vi lämna Phnom Penh för ett par dagar för att besöka Siem Reap och Angkor Wat, det mest berömda templet i Kambodja som även är avbildat på den kambodjanska flaggan. Vi kommer därefter åka tillbaka till Phnom Penh för att kunna genomföra vår datainsamling på APLE och andra organisationer. Det känns skönt att veta att vi ska komma tillbaka hit för vi trivs verkligen i den här staden. Alla människor är så vänliga och tillmötesgående och fastän vi varit här i snart en vecka har vi bara sett en bråkdel av Phnom Penh.


Melodin från den här låten spelar de här HELA tiden.

Xoxo

imageUtsikt över Phnom Penh

Mänsklig värme och mänsklig ondska (Josse är bäst på att komma på titlar enligt henne själv)

Vi har nu träffat vår fantastiska kontaktperson, Ny Chandy. Vi har haft kontakt med honom i nästan ett år så det kändes väldigt speciellt att äntligen få träffa honom. Vi fick direkt intrycket av att han är en varm och godhjärtad person. Han har studerat juridik större delen av sitt liv och är grundare av organisationen Legal aid of Cambodia och har vid sidan av en advokatbyrå med tre anställda advokater. Han kom och hämtade oss vid hotellet och körde oss runt och visade oss de delar av Phnom Penh där de rika bor. De familjer med mycket pengar här äger i snitt 60 lägenheter var. Samtidigt lider större delen av befolkningen av fattigdom. Sånt snedvridet och orättvist samhälle! En positiv överraskning med vårt möte var att vi fick veta att han har många kontakter med olika NGOs här i stan som arbetar med barn som fallit offer för sexuell exploatering, både jurister som arbetar för att förstärka lagstöden för barnen men även socialarbetare som arbetar i direkt kontakt med barnen. Vi kommer därför få intervjuer med fler organisationer än vad vi hade hoppats. Imorgon bitti ska Chandy komma och hämta oss för att ta oss till sitt kontor. Det ska bli intressant att se mer konkret vad han arbetar med samt att få en intervju med honom. image

Chandy och två bleka sälar

Vi har även fått klartecken från APLE, den organisation vi velat fokusera på sedan start, att vi kommer kunna göra observationer och intervjuer med de som arbetar där. APLE är en NGO bestående av socialarbetare som arbetar med att sätta dit västerländska pedofiler i syfte att skydda barn från kommersiell sexuell exploatering. APLE bedriver sin verksamhet i Phnom Penh, Siem Reap och Sihanoukville och vi kommer att fokusera på verksamheten i Phnom Penh. APLE arbetar även med rehabilitering och stöd för de barn som utsatts för kommersiell sexuell exploatering och deras familjer. Tanken är att vi ska få vara med då de bedriver sitt arbete vilket ska bli otroligt spännande!

Ska vi snacka nöjen så kan vi meddela att vi har hängt med ett gäng amerikanska militärer. Igår drack vi bärs på en takterass med utsikt över halva Phnom Penh. Imorgon ska vi tillsammans med dem utforska vattenfestivalen som varar i tre dagar här i stan längs med floden och ute på Diamantön. Tydligen är det massa båtar som tävlar, varje provins i Kambodja har varsin båt så det lär va ett x antal hundra som tävlar. Det är även massa konserter, matstånd och marknader. Det lär vara drygt två miljoner människor som besöker Phnom Penh under festivalen så är det trångt på gatorna nu så får vi väl se hur här ser ut imorgon…

Igår besökte vi S-21 Tuol Sleng vilket var en fruktansvärd upplevelse. Imorgon efter vårt besök hos Chandy är vår plan att åka till Choeung Ek, ett av flera Killing Fields som under Pol Pots regim fanns i Kambodja. Hit fördes intellektuella, utlänningar, homosexuella, religiösa och andra som enligt regimen var ett hot för bonderepubliken för avrättning. De röda khmererna avrättade mellan 1,5 till 3 miljoner under 1975 – 1979 för att eliminera de som ansågs vara ett hot mot revolutionen om ett samhälle utan städer, klasser, kontakt med omvärlden, pengar eller avancerad teknik. Barn avrättades för att undvika att de skulle hämnas de röda khmererna i vuxen ålder. De avrättade barnen genom att hålla dem i anklarna och svinga dem mot ett träd tills skallen krossades. Annars kastade en soldat upp ett barn i luften medan en annan soldat skulle pricka han eller hon med ett skott. Vidrigt. Tydligen ska detta Killing Field vara en hemskare upplevelse än S-21 Tuol Sleng. Ondska i sin renaste form.

Xoxo

Jetlag och monsunregn

Igår sov vi mer eller mindre i ett helt dygn. Vi fick i oss frukost och vatten vid niosnåret men ut på byn kom vi först vid klockan 16. Vi gick förbi ett turiststråk med massa barer och restauranger. Där satt flera äldre, vita män och drack öl med fyra, fem unga asiatiska flickor i högklackade skor och korta kjolar runt sig var. Vi lägger märke till att det extremt många män som reser ensamma här. Det behöver såklart inte betyda någonting men med tanke på vad vår studie handlar om drar vi vissa slutsatser. På vårt hotell till exempel är 90 % av gästerna ensamma män… Det är ju ingen hemlighet att det förekommer mycket prostitution här och det sker inte bakom stängda dörrar. Vi har redan sett män i vår ålder, i pappas ålder och i morfars ålder köpa kvinnor helt öppet på gatan. Fruktansvärt!

Nåväl! Vi besökte en galleria där Josse ville köpa en klänning. Affärsbiträdena surrade runt henne som mygg och påpekade att “we don’t have big size here”. Josse kände sig förolämpad. Simone hävdade då att om hon kom in i butiken skulle de sagt “sorry, we don’t have elephant-size here”.

Igår fick vi även vår efterlängtade sportmassage i 60 minuter så nu är vi människor igen. Det vidrigaste var de ordningsregler som fanns på massagestället. Det stod bland annat att man som kund ska försöka se personalen (bara unga kvinnor som arbetade här) som sin dotter/syster. Det stod att det var förbjudet att ha sex med dem och att man inte skulle våldta dem eller försöka köpa sexuella tjänster från dem. Vi blev så jäkla förbannade. Att det ens ska behöva finnas sådana regler uppsatta! Troligtvis har det förekommit sådana situationer om de behöver ha lapparna uppsatta. Sjuk värld vi lever i.

Idag är det monsunregndags. Hela gatan är översvämmad så vi får se om vi lyckas göra något med den här dagen. Vår plan var att besöka S-21 Tuol Sleng. Det var ett av tre säkerhetsfängelser (två ombyggda skolor) där intellektuella medborgare och politiska fångar under Pol Pots regim satt. Där torterades de för att sedan avrättas eller svälta ihjäl. Även små barn och kvinnor skickades dit och av de ca 17 000 som kom dit överlevde endast 7 personer. Det är så fruktansvärt att ett sådant folkmord skedde här för bara 40 år sedan. Det ligger en slags sorg över medborgarna, det är svårt att förklara men det märks att vi är i ett land som utstått mycket.

Vi har även tagit tag i vår studie i den mån att vi tagit kontakt med vår kontaktperson för ett möte. Han är en söt khmer (khmer heter det kambodjanska folket), eller vi antar att han är söt, som arbetar på en organisation som heter Legal aid of Cambodia. Det är en NGO som arbetar för fattiga människors legala rättigheter, de hjälper bland annat de fattiga med kostnadsfri rättshjälp. De har även ett särskilt barnprojekt där de arbetar med barn som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med rättssystemet; som gärningsman, vittne eller brottsoffer. Inom barnprojektet arbetar de även med familjenätverk. Medborgare i Kambodja behöver upplysas om hur kulturella normer och socioekonomisk status påverkar familjer. Det är extremt vanligt med våld inom familjen här. Projektet syftar till att få folk att förstå och bli medvetna om vilka skador ett barn får, fysiskt och psykiskt, genom att bli misshandlad, se pappa misshandla mamma eller se mamma misshandla ett syskon. Vi ser fram emot att få träffa vår kontaktperson och de andra i organisationen för att få veta mer om deras projekt och hur de samarbetar med myndigheter och andra NGOs.

Nu slutade det nog regna! Dags att röra på fläsket!
Xoxo

image

Här spenderade vi vår kväll. Lite annat än Folkets park!