Författare: Anna Vinnars

Ibland börjar man fundera… Inte på om det i själva verket är så, utan snarare det faktum att många män måste vara fullständigt övertygade om att detta är en plats där män får agera hur det än behagar. Om så ändå var fallet för alla… Så är det tyvärr inte här. I nästan 6 veckor nu har mitt lankesiska ”mans tålamod” sakta men säkert börjat sina. Jag är ledsen att generalisera alla män i detta land nu, och jag är väl medveten om att många män här inte alls beter sig på det här viset. Men dessa stunder när jag önskar att jag inte hade vart en sån idiot att placera fickkniven i handbagaget vid incheckning från Stockholm, utan istället haft den i min väska börjar komma med kortare tidsintervall (alla gånger en hört om att folk gått igenom med diverse olika ”icke tillåtna” saker genom säkerhetskontrollen…).

När jag var 19 och reste runt i Sydostasien svor jag över alla skrik och busvisslingar som haglade över mig medan jag spatserade runt i ett tublinne och kjol. Så är inte fallet nu då jag snarare går med underkjol under, ifall de skulle lysa igenom en bit hud. Ta seden dit en kommer, eller undvika oönskad uppmärksamhet, kalla det vad en vill (och detta ska sannerligen inte behöva spela någon roll), klädkod i all ära, men när detta inte har betydelse utan snarare det faktum att en bär på det kvinnliga könet…

De första veckorna svarade jag trevligt på alla ”hey, you, where you from?”, ”you, where you go?”, ”hey, where you stay?”, men sakta men säkert har detta börjat övergå i ren frustration. Inte det faktum att människor undrar vart jag kommer ifrån, eller vad jag gör här, utan att män frågar. Nej skriker. Män, och bara män som tycker sig alltid och ständigt ha rätten till denna uppmärksamhet, till en reaktion, ett leende, ett svar på alla frågor som haglar. Ofta eskalerar det sig likt ett domino spel mellan dom, vem kan skrika högst, vem kan busvissla eller ge ett tillräckligt högt pussljud så hon vänder sig om. Det bör tilläggas att det vanligen är män i grupp. Och avslutas oftast om inte alltid med ett gapskratt, oberoende av hur en besvarar uppmärksamheten. Att äta ute innebär vanligen att ha en publik på 10 män som tittar på en.

Jag har ett flertal gånger kommit på mig själv med att undvika vissa resetransporter, vissa sträckor, vissa platser, ställen att äta på, resa till eller bo på. Och detta helt naturligt, som att det vore en självklarhet att inte resa som kvinna när mörkret faller för en då befinner sig i en utsatt situation. Dessa begränsningar gör mig fly förbannad rent ut sagt. Men om möjligt mer ilsken gör det mig att varje dag behöva befinna mig i männens offentliga toalett. Loskor som haglar ur bussfönster, hostningar, snorkråkor som skjuts iväg och toalettbesök i varje gatuhörn. Detta utan ett uns av respekt för omgivningen.

Många kvinnor i Sri Lanka rör sig hyfsat fritt på gatorna, det vill säga när det är ljust. Men situationen ser så annorlunda ut. Under mina intervjuer har jag fått lära mig att en av de vanligaste orsakerna till många kvinnors förtvivlan efter en bröstcancer diagnos är rädslan att förlora sitt bröst då detta kan innebär att deras man inte längre vill stanna i äktenskapet. Många kvinnor är rädda för att förlora sitt hår, illamåendet, gå ner i vikt, alla de biverkningar som cellgifter orsakar, för att ens utseende inte längre är attraktivt för sin man. Män som slutar hälsa på sina fruar på sjukhuset.. jag kan inte låta bli att önska att mitt syfte kunde vinklas lite mer år detta problem.

Med detta sagt bör även tilläggas att jag träffat många trevliga män under veckorna som gått. Men ja kan inte låta bli att fullständigt koka av ilska när jag dagligen ser denna orättvisa skillnad. Summan av kardemumman är kanske att det var en förbannad tur att den där kniven togs till vara på där på Arlanda och inte fick följa med hit.

I övrigt sliter jag hår och naglar över skrivandet. Skulle vilja skriva att det sakta men säkert går framåt men måste nog formulera om till sakta men osäkert.. I övrigt har jag rest lite senaste tiden och sett ett helt annat Sri Lanka på den nordöstra sidan. Fantastiskt vacker, med färgglada hindutempel som avlöser varandra. Det bästa med att resa ensam måste vara alla märkliga människor man träffar. Bilder från buss, färg till bindi och Newara Eliya.

Nu har det snart gått fyra veckor här och då alla intervjuer är gjorda känns det istället som jag gift mig med min dator. Förutom att kärleken inte verkar särskilt ömsesidig… Batteriet har valt att över en natt halvera sin batteritid, och på något magiskt vis så slukar min dator i sig Internet. Det finns säkert en förklaring till detta, men google ger mig inga kloka svar så jag har gett upp att luska.

Den senaste tiden har jag vart virrigare än vanligt vilket är ganska illa. Laddat på min internetsticka med massor med pengar (tänkte att det va lika bra att brassa på då det som sagt försvinner i en rusande fart), dock inte min internet sticka visade det sig sedan utan jag gav fel nummer. Har även glömt att kliva av bussen, igen (iof fel buss) och insåg inte detta förrän 2 h senare när jag befann mig mitt ute i ingenstans. Om ni undrar hur detta är möjligt, alltså att inte komma på att man är på fel buss förrän 2 h senare så heter det “Bollywood”. Vissa stadsbussar här har nämligen tv och där visas alltid bollywood filmer, eller musikvideos. Jag älskar det lika mycket som att åka stadsbuss klockan 5 på eftermiddagen för då åker ALLA buss och man står som packade sillar och myser.

Sen har jag även funderat över om Lankeser aldrig är stressade. Själv går jag bakom och hasar med fötterna för att inte springa in i alla. Detta kanske mer är ett tecken till mig själv dock, att tagga ner på tempot lite. Och senaste tiden har jag även funderat över om lankesens bästa vän, dvs paraplyt, är förprogrammerat på 1,76. Det verkar nämligen inte spela någon roll om det är en kort eller lång lankes som bär på det. Av någon anledning får jag dem alltid i ansiktet, allra helst ögonen.

För att övergå till ett annat äktenskap så tänkte jag att det var praktiskt att säga att jag var gift här nere, för att slippa förklara mina 28 år som ogift kvinna och förhoppningar om att få vara ifred lite. Då den potentiella maken, kommer om 2 veckor lyckades jag äntligen få damerna här att börja lära mig sina matkonster. Sharmain, som är kvinnan jag bor hos tappade helt ärligt kastrullen i marken när jag sa att jag inte visste hur man lagade mat..(lite lögn och lite sanning) och dessutom va gift! Gift och inte kunna laga mat är ingen bra kombination här så det sattes genast in resurser för att detta skulle lösas. Sharmain sprang runt i sitt esse och letade pinaler och grönsaker som behövdes. Då denna lilla kunskap helt klart har förgyllt hela min söndag så tänkte jag dela med mig av receptet.

Man behöver torkad chili, salt, lime, en rödlök, en liten tomat och detta mortlas tills löken inte längre är lök utan mos. Då har man i kokos. Jag tänker att torkad kokos måste gå lika bra. Sen rör man runt och man har en lankesisk Sambal. Jag åt det med sked tills det var slut men detta kan ej rekommenderas då magen sa tvärt ifrån. Här äter man de med ris.

Tips två heter kassava eller Maniok som det heter här. Detta ska ja odla i min lägenhet när jag kommer hem. Igår var jag på 85 års kalas och då farbröderna där tyckte att det var katastrof att jag inte lärt mig Sinhala på 4 veckor så tror jag bestämt att jag ska inhandla ett lexikon under morgondagen. Födelsedagsbarnet utbrast “Sinhala som är så enkelt!”. Och så var det med det.

Ha det fint!

Bild 1. Kokosnötsskalare Bild 2. Resultat

Tänker att det kanske nu även är dags för mig att blogga…

Vecka tre har hunnit tagit sin början här i Sri Lanka och om ärligheten ska fram kan jag inte förstå att det bara gått två veckor. Jag har redan hunnit uppleva och känna så mycket att min hjärna och hjärta svämmat över av känslor mer än en gång. Jag påbörjade min studie ganska så direkt när jag väl landat här. Sova verkar för övrigt Lankeser aldrig göra. Första dagen började med att min kontaktperson Sujatha ringde vid 7 tiden på morgonen och sa till en halvvaken Anna att det var dags att besöka sjukhuset och fjäska till sig en underskrift hos sjukhus direktören. Jag hade aldrig träffat kvinnan innan men kände direkt att det var en fantastisk liten krabat jag skulle ha att göra med den kommande tiden. Innan hon la på utbrast hon “Och Anna, tänk proper dam när du klär dig”. Herregud, proper dam är det sista jag vet hur man gör. Och lyckas gjorde jag absolut inte! Sujatha, som för övrigt visade sig vara den vackraste kvinna mina ögon någonsin vilat på (både på insida och utsidan) skrattade gott och frågade om jag frös när jag hoppade in i den lilla tuck tucken med överdelen omsvept i en check liten sjal jag tyckte passade utmärkt in på ordet proper. Men på något magiskt sätt verkade direktören antingen ha uppskattat sjalen eller min lilla förklaring till varför jag skulle få göra intervjuer, för några timmar senare hade vi en underskrift. Efter att ha spenderat senaste 4 månaderna till att försöka få etiskt tillstånd i Sri Lanka kändes detta som rena underverket.

Kommande dagar var fullspäckade av intervjuer, möten med fantastiska människor och många många timmar på sjukhuset. Här finns avdelningar för nästan alla typer av cancer, men flest patienter har bröstcancer avdelningen. Den är uppdelad i medicin och kirurgiavdelning och män och kvinnor är separerade. På kirurgiavdelningen ligger kvinnor med ett eller två bröst. På medicinavdelningen saknar samtliga kvinnor antingen det ena eller både brösten. Näst intill alla patienter genomgår mastektomi, dvs man tar bort hela bröstet. Främsta anledning till detta är att de flesta patienter kommer in så sent att cancern redan är utbredd i hela bröstet. Det flesta patienter har egna sängar och är kopplade till dropp och cellgift. Till 100 patienter finns 6 sjuksköterskor!! Men vilka sköterskor! Jag har bitit mig hårt i läppen många gånger under intervjuer för att inte fälla en tår. Magiska människor. Jag tycker mig ha haft äran att träffa många underbara människor från många olika länder under resor, men jag tror (om man ska generalisera) att lankeser är det mest vänliga och generösa jag någonsin träffat. Jag har lagat ytterst få maträtter själv kan ja säga och det är nog en himla tur egentligen. Konsten att laga en curry är verkligen en konst!

Förra veckan sov jag över på sjukhusområdet där de flesta sjuksköterskorJag lärde mig många nyttiga kunskaper, bland annat hur man egentligen tvättar sig efter ett toabesök på en “squat toilet” utan att bli plaskblöt..något jag alltid undrat. Konst nummer två är att inte döda myggor. Tydligen så biter dom inte då, men hur tappert jag än har försökt så verkar myggor älska Annablod

Bild 1. Wood apple, mycket märklig frukt. Bild 2. Rökelser till Buddha. Bild 3. Lotusblommor i mängder utanför templet. Bild 4: Utanför sjukhusets palliativa avdelning. Inspirerande ord och dikter.

.