Författare: Jenny & Stephanie

Resan börjar närma sig sitt slut. Vi är en bit in på sista veckan vilket innebär att det mesta vi gör, gör vi för sista gången. Vi äter exotiska frukter och mat, badar och promenerar, vi försöker suga in allt och bara njuta.

Sedan sist har vi hunnit lämna Solo och spendera två veckor på Bali. Första veckan lade vi några dagar på att skriva det sista på uppsatsen och sedan dess har vi i stort sett varit klara, med endast några mindre redigeringar att göra. Det där redigeringsarbetet som egentligen aldrig tar slut… Vi har således haft tid för relativt mycket semester, vilket har varit uppskattat och välförtjänt. Om vi ska sammanfatta vår semester så har vi spenderat halva tiden när havet på ön Lembongan och andra halvan i den kulturella staden Ubud, där vi för tillfället befinner oss.

Vi har under flera middagar diskuterat denna resan, den har analyserats framlänges och baklänges, vridits upp och ner, ut och in. Den är ändå inte färdiganalyserad. Det svåra är att vi inte, hur mycket vi än vrider och vänder på det, kan finna ord för att beskriva det hela. Vi kan såklart berätta saker vi gjort, människor vi mött, teorier vi läst, resultat vi tagit del av och vägar vi gått på. Det vi inte kan berätta är vad allt detta gjort med oss, hur varje möte påverkade oss, hur erfarenheterna och upplevelserna satt igång en process, och hur våra samtal och reflektioner har utvecklat oss. Men vi sparar det till ett kommande blogginlägg då säcken ska knytas ihop. Vi kan avsluta det här inlägget med att säg att vi känner oss ambivalenta såhär på slutet men att vi framförallt är så otroligt tacksamma!

 

Packade våra ryggsäckar och åkte till Yogyakarta i fredags. Och WOW vilken helg vi hade! Fredagen inleddes med lunch på ett av våra favoritvegancafé, och fortsatte med lite marknadshopping. Jogija är ju fantastiskt, kan välja och vraka på olika veganrestauranger. Och vi hittade ett glasscafé med sorbet, så det blev en del glass också 😉 Ställde klockan på 03.30 för att på lördagen åka till Borobudur för att se soluppgången. Finns inte riktigt ord eller uttryck för att beskriva denna upplevelse, magiskt! Bilderna får tala för sig, och då vet ni ju hur sådana fenomen inte gör sig rättvisa på foto 🙂 Borobudur iaf, är ett av världens största buddistiska tempel och är med på UNESCO:s världsarvslista. Vad detta har för effekter på urbefolkningen kan vi diskutera en annan gång…

Redan vid nio-tiden var vi hemma på hotellet. Fortsatte dagen med att kultivera oss ännu mer, först ett besök på The water palace och en underjordisk moské. Där blev det även ett litet besök i en ateljé med batiktavlor, otroligt vackert. Sedan fortsatte vår konstrunda till en plats där vi även fick följa batikens process. Oerhört intressant och otroligt mycket vacker konst.

Och OJ vad vi har duschat i helgen! Det är privilegiet med att bo på hotell, när ens ”hem” inte har dusch.

Puss o kram

Det har hunnit hända alldeles för mycket sedan förra inlägget, vi ska försöka sammanfatta det relativt kort.

Måndag till torsdag genomförde vi fyra observationer i årskurs 4 och 5. Skolan var oerhört exalterade över vår närvaro, vi fick liksom en exotisk stämpel på oss och det togs massvis med foton. På grund av detta påverkas också vår datainsamling eftersom vi inte är två flugor på väggen som observerar det ”vardagliga” i klassrummet.

Eftersom observationerna var slut redan på torsdagen bestämde vi oss för att ta en långhelg och åka iväg för att bo på hotell och ”lyxa till det lite”. Vi inledde dock med att gå på bio ytterligare en gång (för att det är billigt och väldigt nice) – det ska vi även göra imorgon!

På fredagen tog vi tåget till staden Yogyakarta, det tog en dryg timme och kostade ca 10 kr för oss båda. I Jogja gick vi på batikmarknad och käkade god vegetarisk mat på ett veganskt cafe, kul med lite variation och att se lokala människor hänga och äta på vegetariska ställen. Kort sammanfattat hade vi en väldigt skön helg där vi också kunde duscha i rinnande vatten 😊

Nu är det redan torsdag och vi har idag varit sista dagen på grundskolan, ytterligare fyra observationer är gjorda och ca 120 enkäter har samlats in och vi håller just nu på att sammanställa enkätsvaren, det här är otroligt spännande.

Vi fick hjälp av två lärarstudenter att översätta vår enkät samt skriva ut den. Som tack för hjälpen bjöd vi dem på middag på en populär indonesisk restaurang här i Solo som många kända indonesiska personer varit på. Supersnälla tjejer som ska ta med oss på lite kulturella upplevelser här i stan. (Denna dag blev vi även bjudna på en indonesisk delikatess: banana nuggets, ni ser dem på bild nedan).

Sju av åtta lektioner som vi observerade var mer laborativa och mycket grupparbete, dock var dagens lektion annorlunda eftersom det var mer katederundervisning och vi kunde därför också observera mer genusrelaterade mönster. Vi är otroligt tacksamma för allt skolan gjort för oss och för de erfarenheterna vi fått med oss. Nu är vi dock glada över att vi är klara där eftersom det också varit väldigt intensiva timmar på skolan och vi ser framemot att sammanställa resultatet och fortsätta skriva på vår uppsats.

Lite kuriosa: de flesta som studerar till lärare väljer att läsa en master eftersom det ger mer status och ibland lite mer lön. Engelskaläraren som hjälpt oss dessa veckorna har arbetat på skolan i drygt åtta månader, hennes lön är 1 miljon IDR i månaden vilket motsvarar ca 660 sek, och hon har en master. Enligt henne tjänar hon sämre på en privat skola som den vi var på eftersom lönen kommer från eleverna som betalar sin skolgång och hon menade att på en ”public school” skulle hon tjäna 3 miljoner, vilket stämmer bra med det de assisterande indonesiska lärarna på vår praktikskola på Bali tjänade, de hade en lön på 3 miljoner. Utöver detta arbetar hon minst sex dagar i veckan, ibland sju, med start kl 06.30-16.00. Kontrasterna är med andra ord stora.

På återseende

Sedan förra inlägget har vi i princip haft helg (plus lite vardag), här kommer en uppdatering

Vi hade samtal med vår handledare i torsdags om vårt arbete, vi har kommit relativt långt och känner att vi inte kan göra så mycket mer förrän vi samlat in lite data så därför bestämde vi oss för att ta ledigt i fredags. Vi unnade oss lite sovmorgon och tog oss sedan till Solo Square (shoppingcentret som ligger en 5 min promenad från vårt hus), fikade, lunchade och bokade in oss på en bio till kvällen. Därefter tog vi oss till gymmet, som vi köpt ett månadskort på, och körde ett väldigt svettigt pass, det är skönt med sådana endorfinkickar eftersom vardagen här innebär mycket stillasittande. När kvällen nalkades köpte vi en varsin popcornlåda och slog oss till ro i salongen för att se musikalen The Greatest Showman (mycket bra film, mycket sköna stolar och mycket billig bio: ca 20 kr/person).

I lördags visade två studenter från universitetet oss runt i stan, det var en supertrevlig dag där vi fick, se hela stan, lära oss en del om skolsystemet här i Indonesien samt äta god indonesisk mat. Studenterna tog oss även med till ett ställe där vi fick prova den mycket exklusiva frukten Durian som för västerlänningar kanske är mer känd för sin fruktansvärda lukt än goda smak. Det var första gången för oss båda men frukten fick helt klart godkänt även om vi inte kan hålla med dess exklusivitet, kanske får vi ge den fler försök!

Under söndagen besökte vi den populära batikmarknaden Pasar Klewer. Solo är nästan som batikens mecka och de flesta turister som kommer hit gör det just för batiken. Besöket på marknaden var spännande: trånga smala gångar med små bås fyllda till bredden med batik. Även om de flesta klädesplaggen inte tilltalade oss så är batiken vacker att se på och vi kunde inte låta bli att köpa med oss något där ifrån. Vi köpte därför en varsin duster, en form av klänning/pyjamas som vi kan gå här hemma och mysa i, våra husvärdar fick sig ett varmt skratt och tyckte att vi såg väldigt fina ut (vad gör en inte för att smälta in). På tal om att smälta in, det är omöjligt, under marknadsbesöket blev vi smygfotade av var och varannan människa, deras tillvaro liksom stannar upp när de ser oss. Samma sak gäller go- car-chaufförerna, varannan förare tar en selfie med oss i bilen!

Vi har med andra ord haft en ytterst trevlig helg och batterierna var fulladdade när måndagen knackade på dörren.

Igår, måndag, påbörjade vi våra observationer på grundskolan. Det var intensivt och mycket intryck men också väldigt spännande att få se hur matematiklektioner kan gå till här i Indonesien. Det var dock tydligt att vår närvaro påverkade lärarna och eleverna i stor utsträckning, flera lärare kom in under lektionen för att ta foto på oss och även matematikläraren besvärade sig med att ta foto under lektionen. Vår närvaro är en big deal! Idag har vi gjort vår andra observation men den fick Stephanie genomföra själv eftersom Jenny åkt på en ”indo-belly”, detta öde leder dock till en mysig eftermiddag med tv-seriemarathon och Go-food! Trots det så håller vi ju tummarna för att Jenny mår bättre imorgon eftersom alla på skolan saknade ”hon med det långa håret”. Vi har nämligen två observationer kvar att göra denna veckan, en imorgon och en på torsdag, sedan är det dags att utvärdera hur vi ska gå vidare.

En liten fotnot är till Go-car, go-food och go-jek. Detta är en form av taxiverksamhet som sker genom en app, privata förare av bil eller moppe tackar ja till din förfrågan om transport från a-b, det är billigt och bekvämt. Go-food innebär att mopedisterna går och köper maten du skrivit att du vill ha och sedan kör hem den till dig, supersmidigt. Den stora nackdelen är dock att förarna alltid ringer och ställer massa frågor (vad vi tror), Stephanies knapphändiga indonesiska räcker inte långt och trots att frasen ”jag förstår inte” sägs på indonesiska flera gånger fortsätter de babbla på indonesiska, det leder ofta till en spänd och lustig stämning på telefonen, och en matt svensk!

 

På återseeende

Det är nog relativt vanligt att föreställa sig hur exotiskt och glammigt det måste vara att skriva ett examensarbete utomlands. Den illusionen kan säkert vara sann i många fall men det kan också vara motsatsen till att sitta med en laptop i knäet på en vit sandstrand i solskenet.

Som ni vet befinner vi oss i en indonesisk storstad på världens mest tätbefolkade ö. Det är regnperiod och det är betong. Det är knappt några västerlänningar (vi har sett tre på en dryg vecka), vilket gör att det inte finns en tillstymmelse till möjlighet att smälta in, att bara få vara. Ovanpå det är vi de enda kvinnorna på universitetet som inte bär slöja, det tillför en känsla som är svår att beskriva.

Vi har blivit tilldelade ett rum på universitetet där vi kan sitta och skriva, det känns så fel att säg det men det känns ganska skönt. Nyfikna blickar kan vara kul att få ibland men blickarna är inte alltid så nyfikna och kommer oftare än ibland. Rummet vi sitter i har bra internet och en tillhörande toa men inget fönster: superbra plats för att producera mycket text. För är det något vi har gjort denna veckan så är det att producera text, vi har verkligen kommit igång med arbetet och det känns hur bra som helst. Kanske lät vi lite negativa i beskrivningarna ovan men vi är tacksamma för denna upplevelsen, vi gör allt för att omfamna nuet trots att det innefattar en speciell, inte helt bekväm känsla. För vi får trots allt uppleva något totalt annorlunda och vi kunde inte ha hittat en bättre plats att vara på och skriva det arbetet vi gör, temat hänger så bra ihop med platsen!

På måndag påbörjar vi våra observationer i grundskolan som vi besökte i måndags. Det ska bli oerhört spännande och vi är väldigt taggade. Vi har en observation om dagen i fyra olika klasser men alla är matematiklektioner, måndag-torsdag ska vi vara i två 4or och två 5or.

Vi har för övrigt börjar komma in i lite rutiner nu. Vi bor hos direktören, på hans övervåning finns två sovrum och ett badrum som vi har tillgång till. Det är okej, vi har bra internet nu (viktigt!) och en katt som husdjur. Vi har dock fortfarande inget handfat och heller inget rinnande vatten. Således är det skopan som gäller vid dusch de kommande veckorna. Det är också så att renligheten inte är så prioriterad. Vi har förmodligen olika krav på hygien för här är verkligen allt annat än rent och vi tippar runt på tå allt som oftast. Med det sagt så får vi en helt unik upplevelse där vi få prova på livet som äkta indoneser (om det ens är möjligt). Att bo i hus har fördelen att vi kan förvara lite råvaror i kylen och så har vi unnat oss en brödrost (så mycket för att leva som indones, en äkta indones äter ris till alla måltider). I våra skor hade ni gjort samma sak, att leva som vegetarian i denna staden är nästan lika svårt som att leva på svenska bananer – helt omöjligt (speciellt frukosten). Så därför är brödrosten en fantastiskt bra investering eftersom vi nu kan äta rostat bröd med mosad avokado och salt på! Och massvis med frukt såklart.

Soliga strandhälsningar från en överbefolkad storstad.

I onsdags anlände vi till Solo (även kallat Surakarta) där vi ska vara och samla in material till vår kandidatuppsats om gender equality within mathematics in primary school. Vi blev hämtade på flygplatsen av Siti som är och har varit vår kontaktperson här sedan snart ett år tillbaka då vi först kontaktade henne. Siti har under de här första dagarna visat oss campus, bjudit på lunch och erbjudit oss olika boendealternativ under vår vistelse här i staden. Just nu bor vi på campus i ett dormitory, det finns ett för tjejer och ett för killar. De ber fem gånger om dagen och dessa tillfällen är lätta att identifiera eftersom det skrålar högt i alla högtalare, den första sker 04.00 på morgonen.

Staden vi är i är en typisk javanesisk stad och universitetet vi samarbetar med är privat och det finns 150 universitet över hela Indonesien under samma koncern. Det är ett islamistiskt universitet vilket innebär att alla kvinnor måste täcka sig efter vissa premisser och alla bär således slöja. Det verkar dock som att vi inte behöver använda slöja men vi har idag fått inhandla lite mer heltäckande tröjor. Den här kontexten gör också att vi är lite ängsliga för vår undersökning eftersom den kan vara väldigt känslig.

De flesta vi träffat hittills läser på sin master eller har doktorerat och känslan vi får när vi säger att vi skriver vår kandidatuppsats är ”oj har ni inte kommit längre” – typ. En master ses i de flesta fall som självklart här och vissa har antagit att vi då måste vara så mycket yngre än dem, när vi i själva verket förmodligen är mycket äldre.

Alla vi träffat har varit oerhört trevliga och många har erbjudit oss att bo hos dem. På måndag är dock tanken att vi ska flytta hem till rektorn, vi vet ännu inte vad det boendet innebär och osäkerheten kring vår boendesituation gör oss lite otåliga. Eftersom vi ska vara här relativt länge och vi just nu befinner oss i en kulturchock känner vi att vi önskar en viss standard (välfungerande internet, handfat och rinnande vatten är väl det primära vi önskar just nu). Ett ställe att landa på på kvällarna där vi kan känna oss bekväma, smälta och bearbeta intryck hade varit mysigt!

Det har varit några intensiva första dagar här i Solo, intrycken har varit många och kulturchocken ett faktum. Min magsjuka gjorde inte heller det lättare men nu när jag är på benen igen ska vi nog kunna pusha varandra igenom detta otroligt spännande äventyret. Det är svårt att beskriva allt som rör sig i våra huvuden men kanske klarnar det med tiden när vi kommer in i någon form av vardagsliv.

/Olssons i Solo

(bilderna är från dagens besök hemma hos en genusforskare här i Solo, hon har en ateljé med sina målningar av kvinnorättskämpar och på plats var även några av hennes studenter)

Det började redan för ganska precis tre år sedan, då vi, två nyvunna vänner, tillsammans satt på vår första matematikkurs och sa att vi ska göra vårt examensarbete i Asien. Och nu är vi här, i Indonesien, efter en lång planeringsperiod och en slitsam ansökningsprocess. Resan började redan i november, då vi tillsammans med Emilia åkte till Bali för att göra vår VFU. Denna upplevelse i sig hade krävt en helt egen blogg för att göra sig rättvisa, så den historian tar vi en annan gång. Vi kan i alla fall säga att det minsta den var, var fantastisk.

Efter VFU:n gick våra vägar åt olika håll, men efter fem veckor isär har vi nu äntligen återförenats i Sanur, Bali. Tyvärr har Stephies supermage kollapsat (det tog hela nio veckor med den indonesiska maten, power woman), men det stoppar inte henne; imorgon flyger vi till Surakarta, Java.

Peace out!