Inlämning av uppsatsen

Nu har vi precis lämnat in vår uppsats för granskningsseminariet, yes!! Det som för bara en vecka sedan såg ut som ingenting blev till sist en uppsats tack vare långa dagar och feedback från vår handledare och vänner. Om exakt en vecka är vi tillbaka i kalla Sverige och kliver in på Malmö Universitet direkt från flygplatsen. Innan dess ska vi till Kokrobite och Accra. Imorgon lämnar vi Winneba vilket känns väldigt sorgligt, vi kommer sakna alla fina människor vi har träffat och den afrikanska känslan som vi båda har anpassat oss till – allt är inte så bråttom. Men det finns också mycket som vi längtar hem till och det ska bli väldigt skönt att landa hemma igen.

Men nu kopplar vi bort jobbet for ett tag (bortsett från förberedelser för opponering) och beger oss mot stranden en sista gång!

Kokrobite och mållinjen i sikte

Efter två tuffa veckor behövde vi vila huvudet och åkte därför till Kokrobite över helgen tillsammans med 4 norska tjejer som bor på samma boende som vi. Vi solade, badade och åt fantastisk mat! Även om vi redan är på “semester” så känns det viktigt för oss att åka iväg från det vi nu kallar hem och få lite miljöombyte, en chans att ladda om så att vi är fit for fight igen. Fulltankade på pizza och pasta rullar vi in i sista veckan på projektet. Inlämning av uppsatsen är den 12e, det börjar närma sig i rasande fart. Vi skriver, får respons, reviderar, skriver, får respons, reviderar – en ständigt pågående process.

Skrivarbetet

Efter workshopen och de sista intervjuerna hade vi en “härlig” vecka framför oss där vi transkriberade och analyserade vårt resultat. Det tog ordentligt på krafterna, speciellt att transkribera! När detta var klart så började vi ringa in teman i vårt material, vad pratade studenterna ofta om? Vi kunde se en del likheter mellan intervjuerna så som att lärandet gynnas av praktiskt arbete och att studenterna var rädda för farliga ormar i naturen – vilket vi kan förstå. Naturförutsättningarna är trots allt annorlunda här än i Sverige. Det var en student som sa att det hade kunnat finnas ormar på platsen för vår workshop, hjälp! De pratade också mycket om kontroll, att det är svårt att kontrollera barnen utomhus. Även om lärarna här förväntar sig lite väl mycket kontroll så kan vi se svårigheten i att gå ut med 69 elever som ensam lärare. Ska bli spännande att se vilka slutsatser vi kan dra.. Det börjar dra ihop sig nu. Överlag verkade studenterna positiva till att använda sig av utomhuspedagogik i sin undervisning. 

Workshop i utomhuspedagogik

Veckan efter semesterveckan körde vi äntligen vår workshop med lärarstudenterna. Det var så kul och de var förvånansvärt duktiga på att tänka kritiskt och ställa frågor, trots att de inte är vana vid det från deras skolgång. Vi är väldigt nöjda med utfallet av workshopen och det verkade som att studenterna också gillade den. De ville att vi skulle hålla fler workshops och det som skulle ta en timme tog minst två på grund av diskussionen och alla frågor. Är ni nyfikna på hur vi gjorde? Läs vidare!

Workshopen bestod av tre huvuddelar. I den första delen samlade studenterna in valfritt material från närmiljön. Saker de samlade var t.ex. olika sorters löv, gräs, glasflaskor, plastflaskor, rötter, del av en termitstack, olika sorters jord, anteckningsblock, skräp osv. Del två bestod av ett grupparbete där de skulle kategorisera sitt insamlade material. När de hade delat upp materialet i högar fick de ställa produktiva frågor till det och till varandras uppdelningar i diskussion. Frågor som kom upp var:

“what if we put this paper notebook in the pile with living materials?”

Utifrån den här frågan öppnades en diskussion kring naturliga och artificiella material där studenterna frågade varandra. Vissa tyckte att papper kommer från träd och är därför lika naturligt som en gren. Andra tyckte att papper är artificiellt och grenen är naturlig.

En annan fråga som kom upp var:

“what happens if we put the plastic rubber into the pile of materials that decompose?”

Detta ledde till en diskussion om plast kan brytas ner i naturen eller inte. Ingen av studenterna var säkra på svaret och de liknade plastflaskan med stenar och sa att det krävs väldigt lång tid för att bryta ner plast. En student hävdade att hon hade hört att plast inte bryts ner i naturen. Vi gav inga svar i workshopen utan försökte uppmuntra till att göra research istället. Vi frågade dem om det fanns något sätt att undersöka om plast bryts ner, som ett experiment man kan göra med eleverna. De hade inga förslag.

En tredje fråga som kom upp var:

“what happens if we put the glass bottle together with the stone?”

Detta ledde till en diskussion kring vad glas är. Många av studenterna var säkra på att glas är glas och tillverkas av glas. En student berättade en historia om en sten som hettats upp till många grader och senare blev glas.

Dagarna efter workshopen gjorde vi våra sista intervjuer med lärarstudenterna för att höra deras tankar om workshopen och samla vår sista empiri till uppsatsen.

Semestervecka!

Hej!

Nu var det väldigt länge sedan ni hörde från oss och vi ska försöka ge er en liten inläggsboom för att täcka upp för föregående veckor. Första veckan ni inte hörde från oss hade vi semester. Både Erik och Oliver var på besök och vi njöt av att kunna upptäcka lite andra delar av Ghana tillsammans. Vi var i Kakum national park, en regnskog med hängbroar att klättra på. Sammanlagt var det sju broar och en riktigt häftig upplevelse. Från toppen av djungeln såg vi stora klarblå fjärilar. Vi landade hos en italienare i Kokrobite. Namnet på den kuststaden är faktiskt lite komiskt, men det finns inga krokodiler där som tur är! Där åt vi italiensk mat och svalkade oss i en pool för första gången här.

Sista dagarna var vi i huvudstaden Accra där vi gick på marknader, besökte ett danskt slavfort och tittade på folk.

     

Slavfort

I helgen var vi och besökte slavfort längs kusten. Ett fort hette Elmina och ett låg i Cape Coast. Det var en väldigt tung resa som handlade om något som vi upplever att vi fått alldeles för lite undervisning om i skolan. Det är, trots utflykten, svårt att greppa omfattningen av slavhandeln. På ett av forten stod vi vid “gate of no return” tillsammans med en guide och några ghaneser. Bara genom den trånga porten hade 7 miljoner skeppats ut. De sju miljonerna var de lyckliga som överlevde de inhumana förhållandena med misshandel, övergrepp, våldtäkter, svält, sjukdomar och annat som rådde på fortet. Bara i Ghana finns 50 fort, vilket gör att i runda slängar lär 350 miljoner människor bara ifrån dagens “Ghana” ha skeppats ut. Guiden berättade att ungefär 2/3 av befolkningen i hela Västafrika drabbades. När vi stod vid porten sjöng vi tillsammans “Amazing Grace” och de flesta grät (inklusive guiden), det var väldigt tungt. Sången kommer från början från slavarna men har gjorts om till en kristen sång.

I det andra fortet fanns många gjutna huvuden i alla rum som symboliserade alla människor som utan identitet eller begravningar dog. Ett huvud hade en fläta på ena sidan, men hängande hår på den andra. Detta illustrerade att de kunde bli kidnappade närsom av “slave raiders”. Den unga kvinnan kanske gjorde sig i ordning till sitt bröllop med förväntan i kroppen.

  

Observationer på skolor

Denna veckan har vi varit ute och observerat undervisning på skolor här i Winneba som en del i vår bakgrundsresearch. Vi var på en privat skola och en public. I public school ansvarade en ensam lärare för 69 elever i åldrarna 8-16 (beroende på om eleverna klarar skrivningarna i slutet av varje läsår får de läsa vidare i nästa årskurs) – vilken utmaning! Undervisningen kantades av att klassen i kör upprepade begrepp som läraren tyckte var relevanta. När eleverna svarade rätt fick de en applåd av klassen i takt. Uppförande som inte följer reglerna bestraffas med slag med pinne (på huvudet, händerna eller smalbenet). Vi är lite osäkra på hur utomhuspedagogik kommer funka i denna skolformen, men det ska bli intressant att se vad lärarstudenterna säger om det.

Vi var ute på rasten och träffade barnen. De var otroligt fascinerade över oss och drog över vår vita hud. Sammanlagt hade vi kanske 100 elever runt oss och de sparkade och slog varandra för att få komma nära (ett beteende de säkert lär sig från sina föräldrar eller syskon). För att lätta lite på trycket tänkte vi att vi kunde ta fram en boll och köra lite fotboll. Det funkade inte alls, då det visade sig att bollarna är förbjudna så det blev om möjligt en ännu större uppståndelse. De kunde inte reglerna alls så det slutade med att Anna (omringad av typ 130 elever) bad om att få bollen vid regelbundna tillfällen och sedan kastade iväg den så långt hon kunde. Det var lite kaos, men ändå lite kul att få interagera med barnen.

Detta kan ställas i kontrast mot den privata skolan vi observerade. Där var det 14 elever i klassen. Vi frågade om det var ett vanligt antal och fick då höra att minigränsen med elever per klass är åtta. Eftersom att det kostar att sätta sina barn på privat undervisning är klasserna jättesmå där och jättestora på public. Skolgården var en lugn plats, men saknade leksaker och områden för lek. Undervisningen funkade på samma sätt, men antal elever möjliggjorde lite mer interaktion i klassen.

Sammanfattningsvis kändes skolorna väldigt långt bort från vår svenska vardag. Det ska bli väldigt spännande att se hur de reagerar på workshopen vi har förberett.

Svettiga hälsningar,
Anna och Sara

Projektet drar igång!

Trots att förra veckan var kantad av oändliga mängder möten är det inte förrän denna veckan vi på riktigt har kunnat dra igång med uppsatsen. Fel i kommunikationen med UEW (University of education Winneba) gör dock att vi anlände mitt i en lång semesterperiod. Studenterna är tillbaka på riktigt den 8 februari och då kan våra intervjuer dra igång.

Vi har därför spenderat veckan med att börja skriva på uppsatsen. Det känns svårt att börja när det är så mycket text som ska skrivas. Vi har gjort ett tidsschema och jobbar efter det, det funkar faktiskt bra. Vi skriver på förmiddagarna här från vårt guesthouse (wi-fi är shakey, men idag funkar det bra). På förmiddagarna är alla andra gäster här på internship vilket ger oss lite egentid och bra möjligheter att kunna koncentrera oss. På eftermiddagarna möter vi professorer som är intresserade av arbetet och gör annat praktiskt arbete. I onsdags intervjuade vi den ansvariga metodikprofessorn för NO på UEW. En intervju som vi upplever gav en bra inblick i hur de tänker angående utomhusundervisning från universitetets håll. Denna veckan ska vi ut och observera undervisning på public och private schools för att få en inblick i hur skolsystemet, och framförallt NO-undervisningen, ser ut i verkligheten.

I övrigt har vi spenderat ganska mycket tid på stranden denna veckan. Det är en otrolig lyx att kunna gå dit och ta en paus i skrivandet. Vi har varit på local market och ett större “mall” i Accra (huvudstaden). Det finns inga livsmedelsbutiker här så att den maten vi vill laga får vi försöka få tag på på marknaden. En norsk tjej hittade något som liknade nutella där, men vi har ännu inte hittat den. Eftersom Winneba är en fiskeby finns många som säljer fisk i olika former. Igår lagade vi den traditionella rätten Red-Red med Roda. Rätten har fått sitt namn efter sin färg. Friterade plaintains i “red oil” (en olja som kommer från palmerna och är blandad med några kryddor- den är så god!!), och en gryta som också innehåller massa “red oil” och ingefära, vitlök, lök, paprika, tomat och bönor. Yum Yum Yum. Oljan kostar 3,50 kr så vi ska köpa oss en idag så vi kan använda den till allt. Roda tycker det är en bra idé för vi måste äta “more, more, more” så att vi blir tjocka och snygga tills när vi kommer hem 🙂 Vi var i kyrkan igår också och det var verkligen fullt ös Alla dansade och viftade med tygbitar och tamburiner över huvudet. Det var smockfullt med folk och de som inte fick plats i byggnaden fick sitta utanför. Ljudvolymen var öronbedövande och det var så varmt. Vi fick skriva våra namn på en lapp och sedan introducerade de sina långväga gäster och vi var tvugna att “stand on our feet” för att ta emot applåderna. Ghanesernas gästvänlighet upphör aldrig att förvåna oss.

Efter två veckor här är vi förvånade att vi inte har haft fler bakslag. Det känns som att det var en bra idé att vi inte hade detaljplanerat innan vi kom hit, så att vi blir anpassningsbara. Dessutom verkar det som att “african time” är ett mindset som passar oss båda ganska bra 🙂 Det stör andra mer än det stör oss. Hoppas att ni har det bra i Sverige

Framme i Winneba!

Äntligen framme i Winneba! Det är så varmt här. I veckan har vi roddat runt med boende och har tillslut landat på ett ställe som heter Manuel’s guesthouse. Det ligger  200 m från stranden och Manuel är så trevlig, rekommenderas verkligen! Rummen är helt nybyggda men har haft besök av både spindlar och kackerlackor. När vi frågade vad den enorma spindeln på Saras rum hette, kallades den “small spider”, känns super verkligen! Myggnäten är bra att ha och det känns lite som att man sover i en himmelsäng, en sjukt hård himmelsäng.

Vi upplever överlag att vi blivit väldigt välkomnade på universitetet och alla verkar vara glada att vi har kommit. De ser verkligen fram mot att lära sig pedagogik av oss, vilket inte alls är vårt mål med denna resa men vi får väl göra vårt bästa 🙂 Veckan har varit full av aktiviteter. Vi har bland annat varit på en “orientation” där olika tjänstemän från staden var inbjudan för att berätta om sina kunskapsområden. Bland annat presenterade en “Dining lady” som pratade om ghanesisk mat, fyra officerare från “immigration office” som berättade om de dyra avgifterna om vi inte skötte oss och tre kostymklädda killar som ville sälja in sina banker. Det känns väldigt långt bort från hur vi i Sverige välkomnar utbytesstudenter, men var väldigt roligt.

Vi har också varit på “Matriculation” för nya studenter på läraruniversitetet i Winneba. Det var verkligen pampigt och lite av den peppade atmosfären och välkomstkulturen skulle nog inte skada i Sverige. Vi tänkte klippa in en snutt av universitetets egna anthem, men filen var för stor. Här kommer iaf några bilder på den underbara stranden här och vår kontaktperson Andy och oss (ursäkta att bilden på bananchipset inte är vriden, vi ska vrida i fortsättningen).

Stor kram från Anna och Sara