Hongirana school of excellence

När alla intervjuer var klara på Shakthidhama åkte jag till skolan där rektorn och flera av lärarna är mina vänner från förut. När jag kom fram var det sommarlov för eleverna vilket var tur med tanke på att jag behövde spendera den mesta tiden framför datorn. Att sammanställa hela arbetet tog extremt mycket tid och många dagar satt jag vid datorn från tidig morgon till sen kväll. Dock fanns det lite tid att diskutera ämnena från uppsatsen med rektorn och lärarna på skolan. Det var en stor tillgång att få deras syn på temana och att få informationen från de vetenskapliga artiklarna nyanserad eller bekräftad. Vi pratade till exempel om att det är vanligt i Indien att svärmödrar utövar mycket våld mot sina svärdöttrar, speciellt strax inpå att bröllopet är genomfört. Svärmödrarna klagar ofta på att svärdöttrarna inte gör tillräckligt mycket hushållsarbete eller inte är lydiga nog. Ofta vill de också ha mer dowry än vad de fått. Dowry är de pengar eller presenter som brudens familj ofta förväntas ge till brudgummens familj vid bröllop i Indien. Det är olagligt sedan länge men förekommer ändå. Det att andra familjemedlemmar än mannen utövar våld mot kvinnor i hemmet är enligt forskningen ovanligt utbrett i Indien och något som mina vänner på skolan bekräftade med berättelser från sina nätverk. Givetvis är deras utsagor inte underlag för uppsatsen men det var ändå väldigt skönt i processen att ha många runt omkring mig att diskutera teman med. Mailkorrespondensen med handledaren flöt också bra och var extremt värdefullt i slutskedet av arbetet. I sista minuten fick jag ihop uppsatsen så att den gick att skicka iväg i tid. Sedan strulade flygbolaget till det så att jag fick åka hem en vecka senare än planerat, men tack och lov hade jag en så flexibel examinator så jag fick vara med på slutseminariet via videolänk. Internetuppkopplingen höll och det gick riktigt smidigt! Så, efter mycket intensivt arbete, många spännande möten, många nya lärdomar och insikter är uppsatsen och resan avslutad. Jag håller kontakten med vänner på Shakthidhama och på Hongirana och ska skicka uppsatsen till dem när den är godkänd. Det ska bli spännande att få deras feedback på innehållet och fortsätta diskussionerna om socialt arbete i Indien och Sverige.

Shakthidhama – intervjuer och vänner

Innan jag åkte till Karnataka hade jag aldrig träffat någon från organisationen Shakthidhama. Det var min vän som är rektor på en skola i Karnataka som tipsade mig om Shakthidhama, en av hennes gamla elever hade varit volontär där.  De från Shakthidhma hade varit trevliga i mail-kontakt och telefonsamtal innan resan, men ändå går det ju aldrig att veta hur det kommer att vara väl på plats. Men oj oj oj vilken tur jag hade! Dels fick jag till mina intervjuer väldigt snabbt och smidigt. Det blev bara fyra intervjuer, för det var fyra i personalen som kunde prata engelska på den nivån. Men alla intervjuer var mer än en timme, upp mot en och en halv, och de var så fylliga och intensiva att jag absolut känner att de räcker. Jag försökte även få till en intervju med kvinnan som är Shakthidhamas jurist, men hon kommer bara dit då och då och sedan åkte hon utomlands så det gick inte. Men de viktigaste perspektiven för min uppsats fick jag från de andra som är socialarbetare och psykologer. Efter att intervjuerna var klara gick jag ändå tillbaka till Shakthidhama flera dagar. Personalen var så välkomnande och inkluderande mot mig och eftersom att jag fått göra intervjuerna så snabbt och smidigt så kändes det som att jag behövde komma tillbaka mycket för att upprätthålla relationerna. Dessutom blev jag riktigt bra vän med flera i personalen så det kommer att vara kontakter som sträcker sig långt utöver uppsatsarbetet. På bilerna ser ni mig med två av mina nya vänner från Shakthidhama. Nu är det dags att åka vidare till mina gamla vänner; hem till rektorn som tipsade om organisationen, där ska jag sitta och skriva på uppsatsen.

Shakthidhamas restaurang och skrädderi

I förra inlägget beskrev jag att organisationen Shakthidhama, där jag genomför min studie, arbetar med empowerment av kvinnor.  Det gör de genom en rad olika tillvägagångssätt. Många av kvinnorna kommer till Shakthidhama för att de är i behov av boende, och i många fall ett skyddat sådant. När de har landat och fått hjälp med eventuell sjukvård och några första samtal så kan de välja vad de vill engagera sig i; det finns en restaurang, ett glasskafé, skrädderi, trädgårdsarbete med mer. Personalen berättar att de flesta kvinnorna brukar vilja arbeta; “om du bara sitter på rummet så tänker du för mycket och då är det lätt att stanna kvar i depression. Om du är aktiv så är det lättare att må bra.” Dessutom ingår arbetandet, och speciellt lärandet av nya sysslor, i en långsiktig plan från Shakthidhamas håll. Om kvinnorna kan arbeta och försörja sig själva så kan de ta beslut kring sina egna liv utifrån vad de vill och önskar. Då behöver de inte stanna kvar hos sin mans familj av anledningar som boende och ekonomi. Att kvinnorna uppnår ekonomiskt självförsörjande är en av grundstenarna i Shakthidhamas vision kring att nå jämställdhet för kvinnor i det indiska samhället. Idag finns fortfarande en stark kultur av skam och tabu kring skilsmässor, och speciellt skilda kvinnor, i Indien. Ett giftermål förväntas vara hela livet, i folkmun till och med i sju reinkarnationer. Så även kvinnor som skulle kunna leva självständigt kan dra sig för att skilja sig på grund av allt skitsnack och social utestängning de skulle möta. Men genom åren har personalen på Shakthidhama sett fler och fler kvinnor ta steget till skilsmässa, speciellt om de vet att de har ett arbete och därmed kan fixa ett eget boende.

Shakthidhama – kvinnors “power house”

Nu har jag kommit fram till staden Mysuru och organisationen Shakthidhama där jag ska göra mina intervjuer till uppsatsen. Shakthidhama initierades 1997 av en polisofficer, Mr. Kempaya. Han hade varit med och gjort räder mot många bordeller i Mysore och ogillade att lagarna inte räckte för att förändra situationen för kvinnorna. Han tyckte att det var felaktigt att endast kvinnorna straffades för sexhandeln och inte männen som var köparna. Detta var alltså ett år innan den svenska sexköpslagen infördes. Mr. Kempaya slog sig samman med en av Karnatakas mest berömde skådespelare samt inflytelserika författare, andra kulturarbetare samt socialarbetare och startade Shakthidhama. Namnet Shakthidhama är på Hindi, shakthi betyder power och dhama betyder house, Shakthidhama är alltså en plats för empowerment för kvinnor. Nu, mer än tio år senare, är kvinnors rättigheter något som tar omfattande plats i debatten i Indien. År 2018 utsåg Oxford Dictionaries begreppet nari shakti till årets mest använda ord på Hindi. Nari betyder kvinnor så begreppet betyder alltså kvinnokraft. Flera av personalen jag träffar på Shakthidhama har jobbat i många år så de har sett stora förändringar i situationen för kvinnorna de möter. Samtidigt är det många som säger att saker förändras väldigt långsamt. De menar att även om debatten och lagarna är annorlunda så ger det inte ger så stora avtryck i verkligheten. På bilderna syns en del av Shakthidamas personalstyrka, utanför samt inne på kontoret/receptionen. Var och en besitter väldigt mycket kunskap och erfarenhet och jag ser fram emot att få prata mer med dem!

Bangalore – Azim Premji University

 

Nu har jag nyss landat för femte gången i Bangalore, Karnataka. Första gången jag var här var 2005 och varje år sen dess har tävlat med det föregående om att hinna med flest förändringar. En viktig skillnad för mig personligen är att jag nu har flera olika vänner i Bangalore att bo hos, bland annat syskonen Vibha och Vijetha. De var mellanstadiebarn när jag först lärde känna dem år 2005. Nu läser Vibha sin master i pedagogisk utveckling på Azim Premji University så jag passade på att hälsa på där ett par dagar. Universitetet klassas som det “mest vänster” universitetet i Karnataka och nästan alla program har någon social inriktning. Eleverna jag pratar med har alla gjort praktik eller gjort intervjuer på organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter, elevers känslomässiga utveckling i grundskolan, sophantering och liknande. En eftermiddag kommer ett gästspel till skolan, en teaterpjäs som heter “Just a woman”. Det är en monolog som har spelats i Indien och England med totalt 200 föreställningar. Pjäsen hanterar ämnen som barnäktenskap, stigmatisering av kvinnor och feministisk kamp. Efter föreställningen berättar skådespelerskan att hennes farmor brukade låsa dörren och inte släppa ut familjen om hon visste att de skulle göra något roligt, till exempel gå på bio. Farmodern hade aldrig fått göra sådana saker i hela sitt liv, så hon var helt enkelt avundsjuk. Skådespelerskan menade att det tar extremt lång tid att förändra normer och regler, och ibland kan det finnas oväntade anledningar för det. Jag hoppas och tror att jag kommer att få en hel del oväntade argumentationer under mina intervjuer när jag kommer fram till organisationen Shakthidhama i Mysore.