watermelon & final reflections

I am trying to enjoy as much as I can of all the nice fruits Tanzania has to offer before my departure tonight. I never knew that the watermelons this side were this good. And I usually don’t even like watermelon.

An update on my deadline which I was stressed about; I didn’t manage to hand in the full 80% which I suspected. But I did hand in my progress and turns out we didn’t even need to submit it to the professor online. Oh well. That’s done for now. Can’t wait to go to Orkanen (our uni library) and wriiite wriiiite wriiiite. yeah I love studying at libraries and I’ve really missed ours :p

This MFS journey started of quite smoothly for me honestly. I thank God, I have not gotten sick or any such thing. I have made new friends, seen new places and tasted lots of new foods. I have gotten to learn more about the Tanzanian NGO sector and how they work every day to see a transformed and more equal Tanzania. I really salute the Tanzanian Gender Networking Programme, TGNP Mtandao, that 1) works hard for the empowerment of marginalised groups in Tanzania. 2) they conduct interesting & relevant research which I have been able to read at their library.  TGNP has gender seminars each wednesday were they highlight different issues that are related to gender in Tanzania. The past weeks the focus has been on the budget as the government of Tanzania are making decions concerning the budget for the coming 2 years and TGNP tries to make sure that gender is mainsteamed in the budget. And informs locals on what it means and how. And also listens to locals for their inputs.

One thing that suprised me postively is the amount of people that know what the term ‘gender’ is and what shape it takes in the Tanzanian society. This I think is due to a lot of awarness programms and NGO work.

I am so thankful that I have been able to collect data in this part of the world and learnt many things both academically and personally. I was a bit scared before travelling even though I know my way around Dar es Salaam. Because it’s so different to conduct a field study and going on holiday. But I am really glad I did it and I encourage each one of you that are thinking of it; APPLY APPLY APPLY! You won’t regret it I promise.

Travelling back to Sweden tonight feels sad. I have gotten used to Dar es Salaams 30+ degrees and the hecticness of this city. I will obviously miss my family members that I’ve been able to visit every weekend! Such a blessing. But time’s running out and I have to go back. I hope that one day soon I can come back again, and I’m so glad that the organisations I went to were so welcoming and told me whenever I come I should pay a visit.

Finally, as mentioned in the last post I cannot post my own pics because my phone is more than dead >.< but here are some from google, just for you to get a sense of how Dar es Salaam looks like 🙂 oh and one pic of Morogoro town (different city), where I spent my last weekend 😀

 

Kariakoo market
Morogoro town
approx. 3h from Dar by bus
Coco Beach, do visit! Tasty street food

Mwendo Kasi, type of metrobus in Dar
Dar by night, bird view

Costa Rica 4ever

Hej kära läsare!

Vi har bestämt oss för att inte åka hem. Costa Rica är för underbart att lämna. VI har intervjuat och intervjuat och intervjuat, rättare sagt 19 stycken och sedan har vi transkriberat och transkriberat och transkriberat sedan vi kom. 14 turister, 4 hotell manager och 1 resebyrå. Det har varit otroligt lärorikt och vi känner att vi verkligen har fått en god insikt i hur turistindustrin fungerar i Santa Teresa. Samtidigt som det närmar sig avresa hem (i förrgår var det en månad) så blir det allt varmare, det är alltså extremt varmt. Regnperioden börjar snart, i början av maj, då sägs det bli lite svalare. Både jag och Felicia ser fram emot att ligga i hängmattan på vårt hosel och skriva på vår uppsats samtidigt som det ösregnar. Nu varvar vi mellan hängmattan och duschen under dagarna när vi inte sitter på byns ända AC café. Vi har träffat och fått prata med fantastiska människor sedan vi påbörjade vår studie i början av mars. Men den fantastiska av dem alla var managern på Hotel Tropico Latino, Robert de la Ossa. Han hjälpte oss att komma i kontakt med personer som vi inte själva hade lyckats med. Vi fick bland annat besöka en lokal gård här i Santa Teresa, där allt som odlades var ekologiskt. Vi fick möta ägaren, Gustavo som visade oss runt och berättade hur gården hade blivit det den var idag och hur han odlade sallad på fem olika sätt.
Intervjun med Roberto på Tropico Latino gav oss en klar inblick i vilka utmaningar Santa Teresa står inför. Vi pratade mycket kring problematiken med att costericaners jobb ockuperas av olaglig arbetskraft från Nicaraguans, Argentina och turister som gör visa-runs. Arbetsgivarna anställer utländska arbetstagare och slipper betala skatt samt försäkring och utan förbindelser. Speciellt unga costericaner har svårt att konkurrera om jobben då de dels är dyrare att anställa, talar oftast bara ett språk och är dålig engelska. Att ungdomarna istället blir involverade i drogindustrin är inte en ovanlighet, på grund av de lätta pengarna och brist på annat. Därför anställer Tropico Latino bara costericaner från området.
Något både jag och Felicia har blivit otrolig betuttade i är den fina kulturen och lokalbefolkningen. Likaså alla turister vi har intervjuat uttrycker ett gott tycke om människorna här i från. Välkomnande, hjälpsamma och vänliga är det vi oftast har fått höra. Jag förstår varför det är så många som återvänder, väljer att förlänga sin vistelse eller bosätta sig här. När en väl har fått en smak av pura vida livet är det svårt att avstå.
För övrigt har vi sett en skorpion, vi har bestigit en vulkan och åkt kälke ner, vi har sett lava (alltså riktig skvalpande lava nere i en vulkan), vi äter ris och bönor varje dag, vi börjar bli nöjda med vår solbränna och slutligen så kan jag berätta att jag har hittat en ny favorit glass.
Ha de!!
/Hanna och Felicia

Nu börjar helvetet

Hahaha det låter morbid men oh så sant. Nu är det tre veckor kvar till inlämning och stressen börjar banka i bakhuvudet. Förra veckan skrev jag att vi skulle lämna in 80% av uppsatsen idag till vår handledare… Ja veckan framskred som den brukar göra, chilla fram till sista minuten haha 😉 Så igår kväll stress skrev jag ihop så mycket jag kunde. Kände mig hopplös när småtimmarna kröp på mig. Gav upp runt 4 tiden och när jag väl några timmar frågade mina gruppmedlemmar när planen var att vi skulle lämna in uppsatsen och fick till svar att handledaren sköt på deadlinen. Så istället för imorse ska den inte in förrän på fredag. Vilket gjorde mig extremt glad men samtidigt lite less på min grupp som konstant glömmer att jag inte får all information med tanke på att jag är här i Liberia… Anyway, denna veckan kommer jag inte att chilla som jag gjorde förra veckan utan jag ska bannemig få detta gjort nu.

On another note, jag vet att jag har sagt att jag är klar med data insamlingen men det visade sig vara osanning, haha. Lyckades planera in ytterligare en intervju imorgon men sen är jag klar med den delen. Nu får det vara tillräckligt med data. *suck* ser inte fram emot transkriberingen…

Trots detta inkrypande stress så lyckades jag slappna av i lördags när vi drog till Ecolodge, vilket är en underbar resort en timme utanför staden. Det är omringat av palmer, med pool, hav och en lagun. Ahh det var härligt!

vecka 8

OK, I made it to the last week.

Right now I am editing some parts in my thesis and adding some things. I am not done entirely with my full 80% and probably will not be for tomorrow’s deadline. As I have understood tomorrow’s deadline is more about our progress. I hope my supervisor gets where my thesis is heading even if I am not entirely done with it yet. The thing is that I as I have mentioned countless of times… Have been trascribing interviews and it takes way too much time! Like I honestly did not think it would take as much time as it did… but it did and so thesis life has to move on. Good thing is, while I transcribed I put the answers into different categories. Now I just have to summarise these categories and take the most relevant things for my thesis and add it to my analysis part. In a logical way of course. Right now my notes are messy and all over the place. Either way I am really happy that the toughest parts are more or less over. And I am greatful that we still have another 3 weeks before the final hand in of our thesis. oooh mid-May, what a wonderful day it will be hahaha.

NON thesis related info; I DROPPED MY PHONE IN A BUCKET OF WATER… Accidentaly of course, and it does not work at all! So, no more pictures… So sad. Sorry folks.

Because I want to continue my thesis work I will end this blog post soon. I think Wednesday will be a day when I am calmer… Will write some thoughts about my experience and final reflections then instead.

 

Bye for now 🙂 !

23 April

Oj, märkte precis att mitt förra inlägg jag skrev aldrig lades upp (förlåt!). Ibland är mitt internet riktigt segt här…

Önskar att jag hade kunnat skriva att det har hänt en massa spännande saker sedan mitt förra inlägg men så är tyvärr inte fallet. Jag har äntligen börjat komma igång med skrivandet men inte så långt som jag hade hoppats på. Jag vet inte hur det är för er men jag har alltid haft svårt för att plugga hemma så när jag sitter i min lägenhet här går det sååå segt. Tog mig i kragen förra veckan och besökte stadsbiblioteket i Castries, som ligger cirka 20 minuters bussresa från mig, och där började äntligen skrivandet lossna lite. Satte idag som “due-date” till att skicka vad jag har skrivit till min handledare, känns dock inte så bra när jag inte har skrivit så mycket som jag önskar att jag hade. Dock har jag ingen annan att skylla på än mig själv så denna kommande vecka blir det ett besök till biblioteket varje dag för att komma igång på riktigt.

Så vad har jag gjort förutom att skriva? Jag och mina mexikanska kompisar har varit iväg på lite mindre utflykter några gånger och besökt fina stränder här uppe i norra delen av ön. På fredagar har de alltid Barbeque och gatufest i Gros Islet så dit har vi också tagit oss några gånger. Så himla roligt att dansa loss med både lucians och turister, skönt att få glömma uppsatsen ett litet tag.

Min fantastiska “värdmamma” (borde dock kalla henne värdmormor istället eftersom hon är 72) tog med mig på ett kyrkevent uppe i bergen där det serverades en massa god mat och gott sällskap. Träffade en kvinna där som var 85 år gammal och som bara älskade livet samt en man som var 94 år gammal och fortfarande körde bil (!!). Är så tacksam när min värdmamma tar hand om mig på det sättet, så himla gulligt.

Nu ska jag försöka skriva lite på uppsatsen fast jag har en förfärlig huvudvärk. Glöm inte dricka ordentligt med vatten i värmen gott folk!

P.s. Av någon anledning går det inte att ladda upp några bilder så ni får klara er utan denna gången. D.s.

Sista dagen i Sydafrika!

Som Nicole skrev i förra blogginlägget så har vi inte kunnat blogga ordentligt de senaste veckorna på grund av att vi inte haft internet där vi bott. Därför kommer det nu ett till. Imorgon flyger vi hem till Sverige. Det ska bli superskönt att äntligen få träffa nära och kära igen! Samtidigt tycker jag att det känns konstigt att vår resa redan är över. Det känns som att det inte alls var länge sen vi började skriva på ansökan ju. Men vi har ju fortfarande en del av arbetet framför oss även om vi kommer fortsätta hemma. Jag tycker att det är en härlig känsla att examensarbetet är så roligt och utvecklande att skriva. Det är liksom helt och hållet vårt eget projekt! Det har gjort det enklare att arbeta på med både läsning, insamling och bearbetning av material samt själva skrivandet. Något som också har underlättat är att vi hela tiden har behövt prata om vår studie. Vi har liksom både diskuterat vårt material och de teorier vi använder oss av med varandra samt förklarat/berättat om vår studie för folk vi har mött. Detta är något som vi gjort väldigt regelbundet under hela resan och att behöva sätta ord på vad vi har gjort har varit mycket nyttigt.

De senaste fem dagarna har vi bott i en lägenhet i centrala Kapstaden. Dagarna har varit en salig blandning av teoriläsning, diskussioner om arbetet, sol och bad i poolen på vår innegård och museibesök. Igår besökte vi District Six Museum. District Six är ett område varifrån apartheidregimen tvångsförflyttade över 60 000 invånare under 1970-talet eftersom att området då hade gjorts om till ett för endast vita. Invånarna tvingades flytta ut till townships ca 25 km bort. Byggnaderna i området revs men på grund av internationellt, men även ett visst lokalt, tryck blev ombyggnationerna svårare och området lämnades istället obebyggt. Muséet är ett minne av både apartheidtiden och av området och dess invånare innan tvångsförflyttningarna. Det som gör starkast intryck på mig är definitivt de röster som lyfts fram i muséet! När människors livsöden och berättelser synliggörs och deras röster får höras blir landets historia väldigt påtaglig. Jag kan inget annat än att bli berörd.

Igår träffade vi även Elin och Jakob som också gör sin MFS här. Vi käkade middag och jämförde erfarenheter och upplevelser. I morse gick vi tillsammans till Bo-Kaap och tittade på de färgglada husen. En mycket trevlig förmiddagspromenad tyckte jag! 🙂 Eftersom att det är vår sista dag bestämde vi oss för att utnyttja soltimmarna vid poolen där vi träffade på fyra svenska socionomstudenter från Umeå som vi hängde med resten av eftermiddagen. Haha, så helt plötsligt blev det väldigt många svenska stämmor runt poolen.

Nu ska vi packa det sista och ladda ner lite artiklar som vi ska läsa på flyget hem. På tisdag får jag äntligen träffa min fina sambo igen och jag ser fram emot att få träffa alla andra jag har saknat medan vi har varit här borta! Vi återkommer snart med vår reseberättelse…

Bild från District Sic Museum.
Bild från District Six Museum. 
Utsikt över Table Mountain från vår lägenhet.
Utsikt över Lions Head från lägenheten. Att faktiskt ge oss upp på bergen tar vi nästa gång vi åker till Sydafrika 😉 (får jobba lite på höjdrädslan först!)
Jakob, Nicole och Elin i Bo-Kaap 🙂
Street art <3
Vegansk lunch från den veganska restaurangen som vi åt på fyra dagar i sträck. Så sjukt god mat!
“To be free is not merely to cast off one’s chains, but to live in a way that respects and enhances the freedom of others.” Nelson Mandela

 

 

 

Familjeliv, turistande och reflektion av Nicole!

Oj vad tiden flyger iväg. Vi hade inte internet där vi bodde mellan 6–19/4 vilket såklart gjorde det något svårt att blogga…

Jag (Nicole) ska nu sammanfatta dessa veckor och ifall någon i min situation vill söka MFS kan detta med fördel läsas som exempel och alternativ. Den situation jag syftar på är att jag började plugga senare än de flesta och därmed hann skaffa familj innan. Jag har tre barn som är mellan 7–14 och att vara iväg från dem under två månader har varit svårt och konstigt. Att jag ändå ens började fundera på att söka MFS och sedan gjorde det, är grundat i att jag tror på att ta tillfället när det kommer samt att jag vill visa barnen att allt är möjligt, även om det inte är enkelt. Jag har också haft fullt stöd av min man annars hade det inte gått!

En förutsättning för att jag skulle åka var att vi kunde ordna så att familjen kom och hälsade på, och det var precis vad de gjorde under den här perioden. Passande nog var det ju påsklov. Min flygrädde make övertalade min syster och svåger så att han skulle slippa flyga själv med barnen och hela gänget (8 st) landade i Kapstaden den 6/4! För den här tiden hade vi hyrt ett hus i Fish Hoek, lite utanför Kapstaden där vi alla fick plats, inklusive Nikki som fick smaka på vårt smått tokiga familjeliv med fem barn (mellan 7 – 14) och fyra gapiga vuxna (med serbiskt påbrå så flerspråkigheten flödade!). Eftersom Nikki inte är av den blyga tysta typen så smälte hon bra in och under två veckor var fokus snarare på att utforska Sydafrika/Västra Kapprovinsen/Kapstaden än plugg.

Det var ett bra tillfälle att läsa på om teorier om metod och analys som vi ändå behöver för examensarbetets del. Men i ärlighetens namn var det Nikki som gjorde mest läsning och anteckningar, det är helt enkelt så det är att plugga när man har barn. För att med gott samvete kunna sätta sig och odelat läsa kurslitteratur och annat så måste i alla fall jag känna att jag gett barnen full uppmärksamhet när det behovet finns. Det är så jag har tagit mig igenom fem års studier. Jag har fått vara lite striktare i min planering av min studietid än mina kursare som inte har barn. Efter fem veckors bortvaro var behovet stort, vilket jag anat så jag hade läst lite mer innan, och kommer få ta igen läsning nu efter medan Nikki kan streama serier på Netflix… Det var det värt!

Vi hann med en hel del på nästan två veckor. Pingvinstranden Boulders Beach i Simons Town, Hop-on-sightseeingbussar, Kirstenbosch Botaniska trädgård, Akvariet i V & A Waterfront, World of Birds med fler än 400 olika fågelarter, köra Chapmans Peak Drive, Drakenstein Lion Park som räddar illa behandlade lejon från hela världen och ger dem ett värdigt liv. Robben Island som blev en historielektion där jag och Nikki fick förklara, översätta och anpassa fakta till barnens referensram – bra lärarträning! Turen ner till Cape Point och Godahoppsudden med en utsikt som hissnade i magen där uppe på den helt oskyddade klippan som störtade rakt ner i de vilda vågorna nedanför. Inte ett staket, rep eller ens en markering som visade var det var lämpligt att stå. Som svensk är man van vid ett helt annat säkerhetstänk och jag drömde mardrömmar om barn som snubblade hela natten efter den utflykten.

Jag är väldigt glad att mina studier gett mig möjligheten att komma hit och erbjuda mina barn den här upplevelsen. Även om jag (och maken) fick jobba extra under hösten för att få ihop till resan, och även om det innebär att sommaren tillbringas hemma så är jag övertygad om att det är något de kommer att ha med sig. Kanske bli inspirerade till att själva ge sig ut, söka stipendier, plugga utomlands och framförallt våga ta de chanser som erbjuds. Jag är oändligt glad och tacksam för att Nikki upptäckte MFS och att vi la ner så mycket tid på ansökan att vi faktiskt fick stipendiet! Och så är jag glad att MFS finns! Mitt råd till alla och envar är att söka! Lägg mycket tid på ansökan, projektplanen och planeringen i förväg så har man störst chans att njuta av upplevelserna på plats.

Over and out från mig! Det kommer fler uppdateringar om vårt arbete snart!

Pingviner på Boulders Beach i Simon’s Town
Canopy Walk i Kirstenbosch Botaniska trädgård. 13 m över marken på vissa ställen!
Sydvästligaste punkten i Afrika. Helt utan staket eller liknande…
Mängder med fåglar i härliga färgen på Birds of Eden
Utsikt över Hout Bay från Chapmans Peak Drive. Magiskt!
Kapstadens version av Nobeltorget! Nobel Square med stayer av 4 Sydafrikanska nobelpristagare: Albert Luthuli 1960, Desmond Tutu 1984, FW de Klerk 1993 och Nelson Mandela 1993.

Vecka 7 i Kapstaden

Hej!

Sjunde och näst sista veckan i Kapstaden har gått, det känns både som om vår vistelse har gått fort samtidigt som vi verkligen har hunnit med mycket! I lördags tog vi vår hyrbil (som vi hyrde inför safarin) och körde tillsammans med två vänner ner till Cape Point längst Peninsulahalvön. Vi stannade för att kolla på pingviner, promenera upp till fyren vid Cape point och för att käka på en mysig restaurang, himla härlig tur! I söndags hade vi strandhäng innan jag (Elin) åkte till Constansia för vinprovning innan vi gick på ett evenemang de har på en restaurang på söndagar – livemusik, tapas och massa folk!

I måndags var det annandag påsk men vi behövde plugga inför en delinlämning till vår handledare, vi satte oss på ett mysigt kvarterscafé i Tamberskloof som heter The Blue café. På torsdagen hade vi sedan handledning, vilken gick så himla bra. Det är verkligen givande att få kommentarer från någon utifrån då en lätt blir blind i sitt eget arbete.

Under resten av veckan har vi förutom studier försökt maxa ut sista tiden med restaurangbesök, umgänge med vänner vi träffat här nere och som idag – hajk! Vi bestämde oss för att återigen ta oss upp till Table mountain men genom att testa en ny led. Denna gång föll valet på India Vester vilken är klassad som en tuffaste och läskigaste rutten upp, vi var mycket taggade. Leden innehöll helt sjuka vyer och svår klättring, men det var så himla värt! Väl på toppen tänkte vi ta cable car ner, men då kön var väldigt lång bestämde vi oss för att gå ner också. Valet föll på Platterklipp Gorge som vi inte testat tidigare. Tyvärr hade jag lite övertro på min förmåga och lyckades göra ett framstupa fall.. Som tur var hann jag fram med händerna så förutom ett blått långfinger och ömt ben gick det bra.

Nu ska vi iväg och käka middag med vänner innan vi ska på en fest hos en local. Kul! Här kommer ett bildflöde av happenings i veckan. Ha det bra så hörs vi nästa vecka!

Pingviner i Simons town
Väldigt underhållande djur
Vyn upp över Peninsulahalvön från Cape Point
Så häftiga väglösningar på (den väldigt vackra) Chapmans peak drive
Tre vänner på vinprovning i Constansia
Ett vackert hus mittemot vårt pluggställe – The blue cafe i Tamberskloof
En gammal mjölfabrik i Old buiscuit Mill
En mycket glad Jakob med en mycket god pizza
Schysst streetart i Woodstock
Jag har en så stor förkärlek för hus likt detta, vilket ligger i Gardens
Jakob under en promenad i Tamberskloof
Så mycket härligare med scooter istället för bil!
Vy från India Venster hajken
Jakob pausar efter ett stycke tuff klättring
Elin uppe på toppen av Table Mountain

vecka 7, one week left…

OK, this is really creepy.

I am 100% sure that I wrote a blog post and uploaded it on Saturday. Apparently, I didn’t. I think I might have dreamt it? I honestly thought I did then I checked the blog today and couldn’t find my post so strange “/

Anyhow, I am alive y’all! And I have had a heavy work with transcribing interviews, I decided to NOT transribe the remaing 2 interviews but take notes of the most important things said, that relate to my thesis. I did this because of time… Time is running out. ;O! And generally it is so tireing to transcribe. Anyhow that part is now done and I am going over the material again as I’m adding it to the analysis. Or actually building the analysis on the findings :p

Thesis work is no joke. I am really exhausted and cannot waaaait to submit this paper. It has been really fun collecting data, even analysing it and writing. But, now I really want to be done so that I can look forward to the actual graduation hehe.

It feels so strange that I have one week left here. I will upload proably one more post this week where I share some reflections from this MFS journey and pictures. Then I will write once more before I travel, and then ciao ciao. Hope all goes well with the last few chapters I have left to fininsh. On Monday we are supposed to hand in 80% of our enitre thesis. Then a week after that we will have a green light seminar where we basically get to know if our thesis gets a pass, to the final stage and we proceed. OR, we have to make some changes and submit the paper in August.

With this said, I have to rush and continue working on the paper. I will update again though, maybe Friday or so.

 

Vecka 6

Jag kom precis på idag att jag bara har en vecka kvar tills jag måste lämna in en stor del av uppsatsen (typ mellan 80-90%) och jag har inte ens transkriberat klart ännu!! Jag börjar få lite stresskänslor men jag hoppas att dem kommer att vara en stor drivkraft den kommande veckan. Det känns i alla fall skönt att jag gjorde klart alla intervjuer under veckans gång men jag väntar fortfarande svar från en respondent som skulle försöka hjälpa mig att få tag på väsentliga dokument som jag behöver i uppsatsen. Jag hoppas innerligt att han skriver tillbaka nu i veckan.

Utanför uppsatsen har jag haft ett litet äventyr. Häromdagen drog jag och några kompisar in till West Point, vilket är en halvö på ungefär 0.5 km2  men innehar runt 75 000 invånare. Enligt vissa uppgifter finns det bara 4 riktiga toaletter och många utövar sina behov på stranden så sanitetsförhållandena är riktigt dåliga och under Ebolan var detta det enda område som spärrades av och sättes i karantän. Området befinner sig också på sunkmark och havet börjar att krypa in sakta men säkert. För inte så länge sedan sköljde havet bort ett litet område och tog med sig både bostäder och en del av vägen (det fanns bara två riktig väg där inne, sen är det bara små gränder där inte ens motorcyklar får plats alltid). Inom en snar framtid kommer kanske hela området att sjunka under vatten. Det är ett område där extrem fattigdom härjar tillsammans med mycket våld och droger men det finns också hopp. En organisation som heter More than Me arbetar med att bedriva skolor, varav en skola ligger precis utanför området där barn från West Point får tillgång till utbildning. Två av dem studenterna träffade vi på när vi var där inne och dem bestämde sig för att visa oss runt. Stämningen var lugnare än vad jag trodde att den skulle vara. Vi stötte inte på någon negativ bemötning men jag tror att utan dem så kanske det inte hade gått lika bra.  Jag besökte kliniken där inne förra året tillsammans i samband med ambassaden men då åkte vi bil direkt fram till kliniken så vi gick aldrig runt där inne så jag är tacksam att jag fick uppleva detta. Jag har tyvärr inga bilder att visa er men en i vårt sällskap tog några som han ska skicka till mig så jag kanske postar dem i nästa inlägg.

På återseende!

Här har ni en bild som visar hur stort, eller rättare sagt, hur litet West Point är. Jag kan fortfarande inte fatta att det bor ca 75 000 människor på detta lilla området. Det är mer invånare här än i Växjö stad!!!