Encounter in the desert

I am already all together impressed by several things here in Morocco. There is an energy and determination that I really appreciate. The look for solutions instead of getting frustrated about the obstacles. If something is broken, they repair it. If you do not have an income – you “create” a job.

13061915_10156939819460249_157452511951060364_n
This kind man was Walking around on the beach, selling the best coffee I have ever had!

 

During a trip to the south of Morocco, the Merzouga desert, I had the pleasure to observe a beautiful encounter between a friend and some young children. In the middle of nowhere, where the only thing you could see, whatever direction you looked, was sand…. This place was the “back yard”-playground for the kids. These children wanted to head for Palestine (by foot!) to solve the terrible existing situation. They pointed out the direction for Algeria, showed their muscles (to prove their strength) and said, we are strong, we can do it, let’s go!!!

 

IMG_4317
Deep conversation!
IMG_4285
Merzouga desert, the view…

The leader of their group told my friend that he was from Japan. My friend questioned the statement by asking how come his eyes didn’t confirm his origin. He then answered: I fixed them, because I do not want to look like Pokemoon! He actually meant Ban Ki-Moon, the General Secretary of UN, who a couple of weeks ago made a comment concerning Western Sahara and Morocco that upset some of the Moroccan population. The awareness of the young children in Morocco, their maturity and survival skills are remarkable. I was happy to see these one able to play around in the sand, having a moment of what it looked like, an innocent moment of childhood. This in contrast to the ones I see trying to sell paper napkins at midnight in Rabat city…

 

 

 

 

 

Hujambo!

Hej och godkväll! Idag är det Limpan som skriver!!

Vi har nu varit här på TICC i tre veckor och dagarna rullar på. Vi är färdiga med både intervjuerna och transkriberingen. Det gick mycket snabbare och smidigare än vad jag tänkt mig faktiskt. Dock var det himla tradigt att transkribera, men, nu är det klart och det är väldigt skönt.

Vi har intervjuat sjuksköterskor både på en HIV-klinik och på en förlossningsavdelning på Bombo Hospital. Alla intervjuer var väldigt spännande och jag känner mig så himla tacksam över att vi fått intervjua dom och ta del av alla smarta och viktiga saker dom hade att säga. Nu ska det bli spännande att börja jobba med all data vi samlat in. 

IMG_4402
Elderly home under upprustning

Idag tog vi en liten paus från uppsats-jobbandet och följde med ut till ett äldreboende där vi hjälpte till att måla om. Äldreboendet har varit i väldigt dåligt skick men TICC har gått in och bidragit med resurser, så nu pågår upprustning för fullt!

Annars så har vi bestämt ett avresedatum härifrån nu. Om ca två veckor drar vi vidare till Arusha för safari. Det känns bra tycker jag. Det är fantastiskt att ha möjlighet att kunna följa med ut till olika health centers, kliniker, äldreboende och annat. Det är ju något vi inte kommer ha möjlighet att göra på andra ställen. Men det känns också bra att komma vidare och se lite annat av Tanzania. TICC är lite som en norsk Ö i Tanga. Det är ett mycket bra ställe men blir ju lite mycket norskt i längden hehe. Nu ska vi iallafall carpa sista tiden här och följa med ut på så mycket program vi kan.

Det var allt för mig. Här kommer lite bilder också.

IMG_4405
journaler på HIV-kliniken
IMG_4407
Fin affisch på Bombo hospital
IMG_4404
Gammalt övergivet sjukhus på Bombo sjukhusområdet.

IMG_4406

IMG_4401
Skumpig dala-dala resa

Kan ju även tillägga att jag typ genomgår daglig KBT-träning för alla insekter och småkryp och diverse krälande/krypande varelser. Så mycket djur alltså. Tur att jag bor med en som inte är lika kinkig som jag.

Kwaherini!

Hemma igen

Nu är jag tillbaka i Sverige igen! Det känns både kul och konstigt att vara tillbaka. Kina och Sverige är ju så olika länder på alla sätt och vis och det krävs en omställning att vänja sig tillbaka till allt som är annorlunda mellan de olika länderna. De kommande dagarna ska jag skriva klart det allra sista med uppsatsen, dvs små pill här och där.

Ha d!

Såpbubblor i kåkstaden Babadogo!

Vi invigde helgen med att spendera lördagen i slummen med några av klinikerna som hade ett Medical Camp. Ett Medical camp är då en del kliniker går ihop och ger chansen till många att komma dit och få vård eller information. De har olika teman de fokuserar på och det är ute i de fattigaste områden för att se till att vården når ut även till de mest utsatta. Den här dagen gällde det screening av livmoderhalscancer men även annat förebyggande så som bröstcancer och givandet av preventivmedel. Så fort vi klev ur bilen kom de små barnen springandes mot oss och ropade “mzungu” som betyder främling även om det i detta landet också betyder “vit”. Leo som bjudit in oss och som var ansvarig för det hela visade oss runt på de olika avdelningarna. De hade satt upp temporära tält och där fanns även en gammal byggnad med små mörka rum där vi fick möjlighet att prata med några patienter och observera behandlingar.

Cervical cancer screening
Cervical cancer screening
Behandlingsrummet
Behandlingsrummet

Vi hade även föreberett oss med presenter till kvinnorna och fått tillstånd av Leo att kunna ta med dessa. Vi gav ut små paket innehållande ett par trosor tillsammans med några bindor samt trosskydd. Till barnen hade vi först tänkt oss en fiskedamm men allt fler barn kom och vi insåg snabbt att vi inte hade tillräckligt med presenter till alla. Istället hade vi olika tävlingar och presentpåsen tog snabbt slut. Såpbubblorna vi köpt var helt klart favoritpriset bland alla! Det verkade som att en del av barnen såg såpbubblor för första gången och tyckte först det var lite läskigt, men när den första pojken blåste blev det snabbt en rolig lek att jaga dessa bubblor.

bild

Denna veckan har vi avklarat de sista intervjuerna och ser fram mot att komma igång med skrivandet!

Intervjuer på gång
Intervjuer på gång

 

 

With love from Tanga

Hej!
Det har varit lite blandat med internettillgången (trots 60dollar/person och månad) så får försöka tajma bloggande så gott det går.

Idag är det jag, Hanna, som skriver. Jag är alldeles sönderstucken och bränd men glad ändå. Det är regnperiod här så hela helgen har det öst ner, men idag tittade solen fram! Det ledde givetvis till lite strandhäng under tiden vi läste och kommenterade uppsatser hemifrån.

Arbetet med vår uppsats går sakta med säkert framåt, har fått till två riktigt bra intervjuer och kommer förhoppningsvis att få någon mer under veckan. Imorgon och på onsdag ska vi vara på programmen School health och Elderly home. Jag är mycket taggad på det! Blir himla ensidigt att bara sitta och skriva på dagarna.

Här kommer lite bilder från dispensaryt vi var på förra veckan. Ett dispensary är första ledet i vårdkedjan. Det är endast enklare vård som utförs där så man kanske kan likna det vid en vårdcentral kombinerat med mödra- och barnavårdscentral med plats för förlossning.

Förlossningssal
Förlossningssal
DSC_0093 copy
Nyrenoverat BB
Stickvagn

DSC_0106 copy

Vi var på fotboll i lördags. Det lokala laget Coastal union spelade och vann! Det var nästan som att vara på en MFF-match, bara lite bättre trumspelande och lite mer enformiga sånger. Samt att målvakten som svimmade efter en kollision fortsatte att spela när han vaknade till liv.

Nyupprustade BB
Legs or hotdogs heheh

Det bor väldigt många djur här på området, bland annat världens gulligaste hundar som, liksom jag, trivs bäst i skuggan.

 

Det var allt för idag, hoppas på bättre bildkvalitet nästa gång. Badai!

Endast en vecka kvar

Nihao,

Ja om en vecka och några timma åker jag hem till Sverige igen. Det ska bli mysigt, dock är jag lite ledsen över att lämna alla de fantastiska människorna som jag har träffat här. Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att träffa dom igen, det gör mig riktigt ledsen.

Skrivandet börjar gå bra igen. Det känns som jag kommer vara till 95% klar när jag åker här ifrån och att det i princip endast är engelskan som ska ses över när jag kommer hem.

zaijian

Inför resan

Hej!

Det är mycket man ska tänka på inför sin MFS-resa. När man åker med familjen är det inte bara att tänka på projektplanen, packa väskan och sticka. Vi ska fixa olika visum (vi behöver business-visum, de har turistvisum), ta många vaccinationer, och har funderat mycket kring boende och transporter när man bor i en stor och trafikerad stad som Colombo. Att ta sig från arbetsplatsen till bostaden kan lätt ta några timmar om man bor på fel ställe och vi vill ju gärna hänga lite med våra familjer också efter arbetstid!

Efter kursen i Härnösand blev vi också uppmärksammade på diverse risker man kan stöta på och praktiska förberedelser som vi ännu inte tänkt på. Mycket förberedelser alltså! Förberedelsekursen var för övrigt mycket bra. Föreläsarna var engagerade och kunniga och vi fick diskutera mycket etiska, politiska och kulturella frågor. Ni har något att se fram emot, ni som inte varit där än! Särskilt rollspelet, där vi fick representera vårt lands intressen i en politisk “konflikt” var kul. Stackars Samoa-öarna och Madagaskar var rökta i slutet. Ingen av de stora länderna som Sydafrika och Brasilien prioriterade klimatfrågan när det kom till att välja mellan ekonomisk tillväxt, fattigdomsbekämpning eller klimat och översvämningsproblematik.

Vi hittade också en intressant staty av Neptunus i Härnösand! Invånarna hade bättrat på honom lite ifall han frös..

Vatten vatten

Solen är på väg ner bakom Yangons stadssiluett. Gatorna är plaskvåta. Gatuförsäljarna börjar sakta krypa fram från skyddet av sina presenningar. Det är Thingyan i Burma och hela Yangon har varit spritt språngande galet de senaste dagarna.

B-WEB-2314
Kvinna i Yangon med thanaka

Thingyan, sanskrit för förändring, är dagen då det buddhistiska året tar slut och det nya börjar. Därför är den buddhistiska delen av landet i fest-hybris. Och det enda rimliga sättet att fira av det gångna året är att räcka fingret åt den gassande solen och 42 grader varmt, och inleda en vattenorgie utan hejd.

Jag följde med Cin, chef för organisationen Ar Yone Oo. Det var i tisdags och jag dök upp vid hans dörr vid 9-tiden på morgonen. En bil med öppet flak fylldes sedan med familj, vänner, whiskey, ett par tunnor vatten och mig. Sen körde vi ut på gatorna i downtown och upp mot Inya Lake. Upplägget är enkelt. Bli blöt. Få någon att bli blöt i samma veva. Längs väggrenen på de flesta större gatorna står det ett antal mandats, en typ upphöjd scen som blastar Thai-pop eller Avicci-house där människor står med diverse verktyg för att blöta ner en. Vattenpistoler, blomsprutor, flaskor, skopor, högtryckstvätt, BRANDSLANGAR! Som sagt, ingen hejd. Bilen, med nedvevade rutor såklart, kör upp bredvid en mandat (kan vara lite kö) och ställer sig sedan där ett tag medan personerna på scenen ser till att dränka passagerarna på flaket. Efter det, vidare till nästa, kasta vatten på en polis (måste ju passa på) och sänka sin mugg med whiskey utspädd med skurvatten. När solen gick ner var det slut.

Skärmavbild 2016-04-16 kl. 20.40.19
Hade ingen bild själv från Thingyan så lånade denna för att illustrera kaoset.

Kul grej ändå! Men… Jag har blåmärken över ryggen och fortfarande armar som svider efter strålen från högtryckstvättarna. Det bästa (och sämsta) har varit att alla är med på det. Går du ut blir du blöt. Så under de här fem-sex dagarna det pågått har jag inte ens kunnat gå ut för att käka snabb lunch utan att bli dränkt av fem flinande ungar. Don’t hate the player, hate the game.

Studien börjar i alla fall lida mot sitt slut. Undersökningen är officiellt avslutad. Bara analys som återstår. Bara och bara…

Hur ska jag göra 8 veckors observationer, samtal, intervjuer, ändlöst med rapporter och nyhetsartiklar till en förståelig, konkret analys?

Jag har ett problem och det är min förförståelse för ämnet. För att undvika att det blir rappakalja måste jag förklara det mesta ganska utförligt. Vilket tar upp tecken. Vilket är surt eftersom de behövs för resten av uppsatsen. Men tänker krydda med fotnoter.

Förra veckan åkte jag ju som sagt till Dala. Som jag trodde var en by. Så fel man kan ha. Om nu inte en plats med fem miljoner invånare kan kallas by. Tog färjan över och var den enda vita fejan. Hade lånat med mig en guide från Yangon. En 16-årig tjej som aldrig gått i skolan utan jobbat som guide eller på brobygget för att kunna försörja sin familj. Standard här. Det finns ett överflöd av familjer som befinner sig på en socioekonomisk botten, där skola och utbildning blir en lyxvara. Oavsett hur mycket staten kommer jobba för billigare skolgång kommer det inte hindra att barn blir tvungna att jobba istället. Utbildningar genererar inget kapital helt enkelt.

 

I Dala är detta normaltillstånd. Lite som Yangons mindre åtråvärda och försummade lillasyster, faller Dala bort från folks medvetande och blir till en osynlig parantes i regionen. Färjan tar alltså högst 10 minuter mellan de två hamnarna. Det är bara en flod som skiljer dem åt. Men klassmässigt är de som natt och dag. När cyklonen Nargis drog fram över Bengaliska bukten 2008 var det Dala som drabbades värst av de två sidorna av floden. De redan rangliga husen och det platta landskapet gjorde att en tsunami utan problem kunde plöja över byar och städer. Vi var och besökte en av dem. Snart 8 år senare är den fortfarande ett vrak. Det lilla invånarna ägde innan Nargis är nu borta och hela familjer huserar i rangliga bambuhyddor eller under bar himmel. Regnvatten hämtades från en lerig pöl. Äldre rökande gubbar med kröka ryggar. Barn med slitna kläder. Inramat av en gravplats och den rykande skorstenen från ett krematorium. Hjälp från regeringen? Pff, glöm det. Det finns inget intresse i bistånd till marginaliserade byar och människor som ändå inte dyker upp i statistiken eller är synliga för turister. Liksom extra salt i såren låg även precis bredvid byn ett stort risfält. Tillägnat militärpartiet, USDP. Nära och bra till staden. Deras egna arbetade på fältet, deras egna åt riset.

B-WEB-2350
Risfältet i Dala

Jag vet, jag får det att framstå som världens rövhål. Men jag är lättpåverkad av misär och jag skulle inte direkt påstå att människorna där utstrålade optimism. Självklart finns det en annan dimension. Den cementerade avskyn mot militärregimen som både ignorerat samtidigt som aktivt förtryckt dem så pass länge färgar sättet de ser på sig själva i samhället. Och hur de väljer att berätta sin historia för mig som utomstående. Men jag tänker inte lägga någon värdering i huruvida de har makten att förändra sin livssituation eller ej. Inte kategorisera dem som passiva offer av sin samtid. Fattigdom är synligt och ofta tätt förseglat av ett skottsäkert glastak. Vilket såklart förvärras av en auktoritär regering som tänker med plånboken istället för med hjärtat.

B-WEB-2355

Det var i varje fall nyttigt för min egen del att vara där. Det är lätt att bli omsvept av den mysiga filten som är demokratirörelsens framsteg i Myanmar. De senaste veckornas intervjuer med färgstarka eldsjälar och ambitiösa optimister har har fått mig att glömma förlorarna. Detsamma gäller nyhetsbevakningen. Svenska och utländska nyhetsmedier har varit så koncentrerade på den positiva utvecklingen och valet 2015 att allt annat runt omkring förpassats till ignoransens periferi. Ett dilemma som är emblematiskt för journalistik och nyheter överlag. Framsteg säljer. Likaså katastrof. Men ett halvdassigt, oföränderligt livslimbo hamnar inte på förstasidorna.

B-WEB-2358

Medier då? Vad kan åstadkommas med ett medieperspektiv?

Jag tror inte att bara den fattiga delen av befolkningen får en helt okej smartphone och tillgång till Facebook, så löser sig problemet per automatik. Men kan regering och mediebransch nå målen från 2015 års Myanmar Media Development Conference, där en explicit satsning på journalistyrket ingår, kan vi kanske snart se en nyexad och hungrig journalistkår som kan berätta deras historia. Så att ja, förstår en att ens röst blir hörd kan det skänka en självförtroende och mod att vilja delta i en politisk dialog.

 

/F

Buy local!

Nicaragua have like many other Latin American countries survived on agriculture and they still do to a certain point. A lot of the land have been bought up by big foreign exploiters who own the land, let the Nicaraguans cultivate it, pays a small fee for the products, exports them to Europe or the United States and earn a lot more than they paid the farmer in the first step of the exportation. This is not a new phenomenon this is how it works in many parts of the food industry. When you buy that Pineapple at ICA from Costa Rica or Nicaragua for 10:- and think “wow that is so cheap so nice!”, think about how many hands it has passed on the way and that if you pay only 10:- for that juicy fruit, what did the farmer get?

Last year I did a tiny field study here in Nicaragua interviewing independent farmers who refused to give up their land and they told me about the struggles they face when trying to stay away from the big companies. When selling your land to a big co-operation they also own the product produced on the land. The independent farmers they own their land since generations back and they also own the products. To be safer and always have a product many independent farmers cultivate many different fruits instead of just one. This is not only good for them but also for the nature and the soil with changing crops that doesn´t drain it from nutrition. In one single farm you can find papaya, mango, squash, avocado, banana, peanuts, potatoes, tomatoes, carrot, onion and all kind of melons you can think of and lots more. Even if the many products reduce the opportunity to have large amounts they still secure themselves of having products all through the year since they all have different seasons. Sometimes the farmers can sell fruits to the foreign exporters when there is a big cry for something on the other side of the lake (Europe), one year it´s avocado, the next one it is mango but most of the products they sell on the local markets to the local people (or to me). It is always uncertain to be a farmer;

“Some years the rainy season will not come in time, not stop or not come at all. We are always dependent on the weather of course and if it is not on our side we stand without an income and can´t support our family” – Field notes April 2015.

When this happens they take loans from banks who are specialized on farmers and agriculture. When I asked how big the loans could be they told me BIG and told me amounts from 200-400$ (1800-3200:- ) that will take them years to pay back or they can negotiate about the land that they own with the bank. That seemed to be the biggest fear for many farmers, to lose their land that they often have owned for generations.

Pesticides I was told are not used if they really don´t have to. First of all they are expensive but foremost it is not good for the soil, fruit or us. This really surprised me actually. If these farmers on the countryside of Nicaragua gets it why doesn´t even the most well educated ones does? But the big companies do use the and it goes down in the groundwater and pollute the water that the farmers use for watering and drinking. That is another big problem in the region but maybe I will tell you about that another time.

So I thought I would just write about the amazing food that they here but now you got some background story as well. What I wanted to show with this is the importance of buying local and ecological! It may be a bit more expensive, but hey you can afford it and I you can´t well don´t buy it at all then. I can tell you that the fruits here are heavenly juicy, fresh and they get bad within a day or 2 if you don’t eat them, isn´t that incredible?! The avocados are as big as melons and the melons are as big as well what is bigger than a melon? And the first time I saw a REAL passionfruit big, round and smooth as an orange I thought to myself “well in Sweden we don´t have real fruit…it´s something else!”.

All in all I eat a lot of fruits, vegetables and beans…ohh I forgot to write about beans. Well you eat beans 3 times a day and they are gooood! They are good for your heart and they make you fart as a tipsy man once told me.

Every time I go to the market I know that the fruits come from local farmers who deserve every Cordoba that I pay for that banana or mango and I am more than happy to pay it. Do you know where your food comes from? I am not trying to judge anyone just remind you to think about it at home from time to time. It is a global market that we live in but don´t forget the local one 🙂

(Pictures of the great fruits are coming in a near future)

Take care everyone!

Gammal är äldst!

I really enjoy going to my NGO by bus and not only for the fact that it only costs 4 dh (around 3 Swedish kronor). It is a great opportunity to observe the Moroccans! 🙂

The other morning, I had the pleasure to witness a lovely example of how elderly persons are respected for their age, experience and “know how”.  A lady came in with her baby wrapped around her back. She started talking to me in Darija (the Moroccan version, dialect, of the Arabic language) clearly asking me to help her with something. I was to no good at all, luckily the lady selling the bus tickets came to my rescue. The mother wished to get help with the baby’s arm to be able to feed him with the bottle while riding the bus. The baby was not at all interested, cried and showed its unhappiness for everyone.

Next to the mother was a very old man sitting, and next to him an old lady. The old lady starting to talk to the “desperate” mother… I believe she was giving advice.. the old man realized that this would go on for long, he changed places with the old lady without a word. The old lady unwrapped the baby while talking to the mother. This not being enough, the old lady promptly grabbed the baby, arranged the blankets and starting to talk him while feeding him. The result was amazing! In no time he calmed down and was eating peacefully! He looked as pleased as the people around us in the bus. Once finished her mission, the old lady gave the baby back right after kissing him on the cheeks and forehead.

This is something I would have loved to see more of back home in Sweden! That we cherish and listen to our older generation. With life experience comes wisdom, we learn from our mistakes…..why not acknowledge them and all the competences they have?

With the field study, everything goes according to the schedule so far… I have started the interviews and transcription and I manage to explore the outside of Rabat in the week-ends.

 

Preparation of Argan oil
Preparation of Argan oil in Fes.