Ut på tur, aldrig sur!

Hej bloggen!

Hittills har allt gått som en dans, om så en långsam sådan…

Vi är framme i Kolkata sedan två veckor, och trivs som fiskar i vattnet! Vi ägnar vår tid till att volontära på IIMC, som ni kan läsa om här: http://iimcmissioncal.org och att intervjua deras sjuksköterskor. Vi bor i ett stort hus tillsammans med ett gött gäng andra volontärer från jordens alla hörn, samt vår husmus Jimmy.

Indien är som vanligt svettigt, skitigt, högljutt och alldeles alldeles underbart…

Hittills har vi firat Diwali och ätit 57(!!) rätten under en och samma lunchsittning, varit på filmfestival och byfestival, varit på en sjujädrans bluesspelning och dansat på ett Bollywood-discotek. Vi har tagit blodtryck, lagt om sår och injicerat diklofenak och B12 på löpande band. Vi har traskat runt i djungelboksmiljö ute på landsbygden (återkommer till det nedan) och i konstnärskvarter i stan. Vi har färdats med metro, rickshaw, buss, båt, flakmoppe och i en mobil klinik. Vi har varit på yoga med tvåtusen andra yogisar instruerade av Ramdev Baba (kändisvarning!) kl 05.00. Vi får räkna efter en gång till, är det bara två veckor vi varit här?

Åter till djungelboken då. I onsdags åkte vi på en tripp till IIMC’s mest avlägsna klinik som ligger på ön Dhaki, en fyra timmars bumpy jeeptur söderut. Därifrån kan man skymta jättereservatet Sundarbans, där tigrarna bor. I Dhaki volontärade vi på kliniken, intervjuade sjuksköterskorna som jobbade där, och sjöng visor på både cykelflak och tak under fullmånen. Övrig tid ägnades åt att hälsa på olika skolor och women peace councils, som bildats genom ett utmärkt projekt som man kan läsa mer om på IIMC’s hemsida. I lördags kom vi nöjda hem efter denna givande resa.

Nu ska vi hem och äta smarriga äggrullar för två kronor stycket.

Tack för oss, masalafross!