Time travels fast…

The rain has just passed, the sun is slowly coming out, and the wind is decreasing. Soon the sky will be blue again and the temperature will rise.Processed with VSCOcam with c1 preset I’m sitting on the balcony, looking at the palm trees, and listening to the songs from the birds. Today I have been in Tanzania for two months. I am back in Dar es Salaam.

For the past five weeks, I have been travelling around Tanzania, working on my projects, making interviews, talking to people. My first impression when I arrive here was that people are very friendly and helpful, and this view remains. In all places I have been, I have made many new friends. People say that the Tanzanians are peaceful and warm people, and I am keen to agree.

Nevertheless, there are many problems facing people here in Tanzania. Corruption is common, poverty is widespread, children are out of schools, and every day some people IMG_2933fight for survival. They struggle to meet their basic needs. Some people in the villages just eat once in a day. The food is simple: ugali (a local porridge of maize flour) or perhaps rice and beans. If being lucky, maybe they can add some vegetables, fruits, or eggs. It varies from one day to another. Moreover, the value of the dollar is increasing right now, and it does affect the Tanzanians. The Tanzanian shilling is getting weaker. Food, hygiene articles, medicine, oil etc. are likely to become increasingly expensive. The external support they were receiving from other countries is weakened. For some of the people, life is hard.

Frequently, people ask me for money. They hope that I could help them. They think that the solution might come from external givers: that we in the West have the money and capacity. I understand how they think, and in some senses they are right. We are extremely lucky to be born where we were born. But I do not believe that the solution is external support in that way. I believe that Tanzania has all the potential to decrease the gaps, reduce poverty, and to prosper. Tanzania has resources, they have human capacity, they have willingness to develop, and the people want to have a good and peaceful life. The main problem is that many are lacking capital and/or knowledge how to proceed with their future objectives. And there, I believe external support could help, to give the main tools for development. Then, external support could be sustainable, and help in the long-term perspective.

DSC02130

Even so, the way towards sustainable development might be a long journey to walk for Tanzania. But change could also happen very fast here. Already, I notice that there is a shift in people’s mindsets and many Tanzanian I talked to believe that good education and equality is vital for their future development.

In October this year there is an election in Tanzania. My fingers are crossed that people will use their right to vote, and that good governance, provision of political goods, and human rights will be prioritized and implemented by the political party that wins.

 

The blog was originally publiced on:

Time travels fast…

Robben Island

Hej på er!

När det började närma sig de sista dagarna i Kapstaden så tog det fart med aktiviteter.

Ett måste var givetvis ett besök på Robben Island. Efter att ha läst Mandelas självbiografi  så var det både ett nyfiket men också viktigt besök. Mandela spenderade 18 år på fängelseön efter Rivoniarättegången och har i sin bok skrivit detaljerade skildringar ifrån sin tid på ön, likt om tiden i vilken kontext han befann sig; i apartheidregimens och segregeringens era.

Det gjorde stort intryck att se den lilla odlingsplatsen han spenderade mycket av sin tid att sköta ( och gömma sitt manus till boken i), och även se hans cell, korridorerna och rastgården. Efter besöket kunde man plötsligt få en verklig bild av det Mandela beskrivit som sin vardag i 18 år.
Under de guidade turerna berättades det inte så mycket om Mandela (de antar väl att de flesta där redan vet det mesta), men däremot fick man en liten historielektion om Robert Sobukwe (Pan African Congress-ledare) vilket var väldigt intressant! Många personer inom ANC och även andra organisationer som kämpade emot apartheid glöms ju så ofta bort när en man blir idoliserad och personifierad med kampen så som Mandela blivit.

Andra aktiviteter som vi bockade av sista veckan var Woodstock (för några år sedan ett kriminellt, farligt och utsatt område i Kapstaden, men nu under uppbyggnad av hipsters) och ännu en bergbestigning; Lions Head! Denna gången hade Josefina inte feber och klarade hela vägen utan hyperventilerande, hon gick till och med före Jonathan vid flera tillfällen.

Här kommer blandande bilder från sista veckan, se och njut:

CIMG6410CIMG6380 CIMG6385  CIMG6466 CIMG6489 CIMG6497 CIMG6525 CIMG6531

Ciao!
Josefina & Jonathan

Adios

Yooo,

kanske har man fått smak för att blogga? Trycker i alla fall in ett sista inlägg innan jag drar HEM, på ett sätt smärtar att det säga det. Men klart, finns inte flosker som borta bra, hemma bäst utan anledning…  Att det börjar börjat tryta med kläderna är ett bittert faktum att inse på resande fot, framförallt strumporna har jag gjort en grov felkalkylering på så ska i alla fall bli gött att komma hem till en ren, fräsch garderob.

Tycker jag har gav hela Mexico trippen ett värdigt slut här i Cancún, lyckades timea det ganska bra. Är tydligen fortfarande någon form av lågsäsong, så man undvek den värsta anstormningen av gringos.
Det var i alla fall definitivt en härligt plats att koppla av på, något mildare temperaturer för en skånepåg…

DSC08579 (1024x768)
Ok stränder, ok vatten = Badkrukans omdöme

 

Känns så klart småbittert att lämna vännerna som man har skapats sig här. Men även att lämna Mexico och den latinamerikanska kontinenten som man såklart skapat sig ett speciellt band till. Men kommer försöka följa vad som pågår så gott det går hemifrån. Händer mycket för tillfället som knyter samman hela kontinenten till den politiska utveckling som finns. Tyvärr är det mycket våld, våld mellan polis, självförsvars grupper och droggäng i Michoacán, våld i San Quintin som har liknande karaktärsdrag med de våld som orsakat tre döda och flera skadade i Peru vid protester mot öppnandet av en gruva.

Problem som är ganska främmande hemma för oss hemma i Sverige, men icke desto mindre relaterade till oss.

Jaja, förhoppningsvis får man höra några upplyftande uppsatser nästa vecka. Tror jag kommer bli oerhört imponerad av att få höra på oppositionerna av klasskamraternas uppsatser, tveklöst en mängd intressanta uppsatser!

Må internet få vila i ytterligare 22 år innan jag terroriserar det igen med mina försök till blogginlägg.

DSC08650 (1024x768)
Ögongodis från luften

 

Kärlek och styrka

/Simon

Små lätta moln

Hej bloggen!
Det har varit ett tag sen förra blogginläggen men vi haft fullt upp med skrivning och andra roligheter. Nu är vi här igen.
20150423_135517
Efter en tid av regn och lite kallare väder har Sao Paulo åter visat sig från sin bästa sida, och solen lyser starkt.
Vi har avslutat vårt fältarbete, men ska göra ett återbesök imorgon. Skolan och lärarna ville gärna höra mer om den svenska förskolan. Vi har också känt att vi ville ge något tillbaka. Vi ska därför hålla i en 3 presentationer med skolans 50?! lärare. Som vi fått höra är Sao Paulos största förskola. I övrigt är vi inne i slutfasen av vårt skrivande, två veckor kvar, och börjar känna av pressen. Men vi kämpar på.

20150419_183347 20150419_114814 20150419_171424

Vi har varit i Santos “2 timmars bilfärd, utanför Sao Paulo”, besökt det lokala kaffemuseet och gick förbi Pelemuseet på vägen. Brasilien är bestämt ett fotbollstokigt land, och i nästan varje gathörn visar de någon aktuell fotbollsmatch. och vi ser ofta fotbollsspelande ungdomar på gatorna. Vi såg Santos FC ta emot delstatsrivalerna Sao Paulo som slutade 2-1. Bra tryck på arenan och härligt häng utanför.

//Jakob & Max

 

 

På resande fot

Bueno,

har anammat lite mer utav en reselivsstil, alltså lite lökigare, lite mer spänning. Första stoppet var som sagt ruinerna vid Palenque, turistigt till tusen men ganska feta byggnader speciellt när man förställer sig omständigheterna de har skapats under.

DSC07988 (1024x768)
Palenque

 

DSC08176 (1024x768)
Uxmal

 

För att namedroppa lite bar det av åt Calakmul, Bécan, Uxmal och Chichen Itza. Och för tillfället sitter jag i ett Soligt Valladolid där värmen trycker på cirkus 35 grader. Så för en liten skånepåg är det otroligt varmt här, och ja då snackar vi den jobbiga fuktiga värmen som får den essentiella solkrämen rinna av 5 sekunder efter man fått på den…
Men ändå ganska chill när man kan hyra en cykel och ta sig till valfri Cenote för ett svalkande dopp.

Calakmul var nog det fetaste, noll turister, väldigt avlägset (därmed lite bökigare att ta sig dit också) men definitvit värt! Chichen är ett av världens sju nya underverk tydligen och det var ju fett, men man har blivit lite kräsen förmodar jag… Kommer busslaster dit med gringos från Cancún så kommer man på eftermiddagen (som jag) är där smockat med folk.

DSC08104 (1024x768)
Calakmul! (bilden skildrar ej dess egentliga storhet, my bad)

 

DSC08280 (1024x768)
Chichen Itza, lyckades få ett kort utan turister…

 

Summan av kardemumman är en jäkla massa bussresande, inget att klaga på här eftersom bussystemet är fräscht och billigt. Den enda kicken är kanske tidspassningen som ibland kan vara sämre än skånetrafikens. Eller för den delen mexikanska vägsystemet som har ”topes” (speed bumps) vare sig det går nedför, uppför eller rakt fram och då gärna med 10 m mellanrum.
En annan klassiker på de mexikanska bussarna (eller kanske alla långdistansbussar i Latinamerika) är AC som är inställd på några grader från nollgradigt samt B-action rullar på spanska som testar trycket i högtalarsystemet.

Ännu tidigt på morgonen här så planen är väl att senare idag ta mig till Tulum 1,5 h härifrån. Vilket blir första gången man får chansen att doppa fötterna i havet. Känns lite trist att man bara har typ 4 dagar kvar, men det ger ännu större anledning att inte spara på krutet, utan bara njuta!

Ses på playan

DSC08436 (1024x768)
Cenote, Valladolid

 

/Simon

Risk

Det första som slår en när man anländer till Bangladesh är trafiken, ja, bortsett från värmen då. Trafiken i både Dhaka och Chittagong kan sammanfattas med ett ord; kaos! Det är så fruktansvärt trångt på gatorna, rickshaws, (cykeltaxi), CNGs (trehjulingar som kör på naturgas) och alla andra typer av fordon trängs på gatorna. Ibland kan även ett led kossor göra anspråk på gatuutrymmet. Utsläppsnivåerna är, milt uttryckt, ofantligt höga. Därtill används tutan frenetiskt av allt och alla, vilket skapar en mindre välkomponerad orkester av oljud. I början tyckte vi oss ana någon form av systematik gällande allt tutande, men nej, det tutas för att det tutas skall. Men någonstans fungerar det (vi kommer trots allt fram), om än trögt och skräckinjagande. För tillfället är det författande på agendan, det går hyfsat bra men avsaknaden av ett lugnt och pluggkompatibelt ställe försvarar en del; vi kommer med all sannolikhet skriva på uppsatsen till sommaren också.

Via båt har vi även fått se hela kuststräckan där skeppen ligger strandade. Vissa av skeppen är omöjligt stora, vilket gör det ännu svårare att föreställa sig att dessa snart ska nedmonteras för hand. Känslan när man ser hela scenen är obeskrivlig, någonstans är man imponerad av dessa jätteobjekten samtidigt som bakgrundskunskapen gör att man ser de i ett annat ljus. Människor dör i arbetsrelaterade olyckor och diverse kemikalier och oljerester dumpas direkt i havet. Vidare kan ett dödsfall innebära att en familj försätts i en fruktansvärd position, de förlorar inte bara en bror och son, utan riskerar även att bli av med huset och leva ett liv i absolut fattigdom. En tjej som jag pratade lite kort med när jag var i Dhaka sa: ”Sometimes I feel like we are living with a everyday high risk, by chance”. Hennes pappa hade gått bort i en trafikolycka. Att drabbas av en olycka i Bangladesh kan innebära att livet vänds upp och ned, oavsett om den sker i trafiken eller på arbetet. I fallet med vår industri kan man fundera kring var skeppen kommer ifrån, var de hamnar, och vem som tar risken.

/Erik & Andreas

Vinter i maj…

Hej!

Vintern är på ingång och vi gnetar vidare med uppsatsen. Om vi spänner blicken kan vi skymta ljuset i tunneln och det ska bli skönt att gå i mål snart.
Fortfarande har vi ett par saker vi vill bocka av i Kapstaden med omnejd innan vi drar oss tillbaka till nordligare breddgrader. Detta får helt enkelt agera morot för att speeda upp tempot lite.

Bortsett från detta passade vi faktiskt på att ta en riktig turistskalp i veckan då vi äntligen besteg Taffelbergets 1085 meter. Från vår lägenhet var det ynka 18km t/r vilket inte är något att skryta över om det inte vore för att Josefina passade på att göra det med feber. Rosenrasande och hyperventilerande fick vi tillslut njuta (nåja) av en vacker soluppgång över en Kapstaden. Sjukligt fint, bokstavligen talat, och för ett tag glömde vi bort hur provocerande dysfunktionell staden är, där från ovan kunde vi inte ens skymta det annars så synliga arvet av apartheid med dess enorma orättvisor. Befriande och lömskt samtidigt.

/Jonathan & Josefina

CIMG5902

20150506_103234CIMG5908 20150506_081401 CIMG5933  CIMG5962

En ganska annorlunda skola

En vecka till som har passerat, som vanligt lider det roliga mot sitt slut. Ungefär två veckor kvar innan man ska bege sig hem. Nej fan, tänk inte på det!

Så vad har hänt under den gångna veckan?

Genom folket och organisationen som jag hängt med i La Realidad blev jag denna veckan medbjuden till en liten tripp till Caracolen Morelia. Först träffade vi JBG (junta de buen gobierno) för att förklara vår närvaro, för att efter det ha ett möte med lite Education Promoters från några olika distrikt och då snacka om genomförandet av ett projekt som planeras.

Education Promoters är vad vi skulle kalla lärare (teachers), men eftersom de har en fundamentalt annorlunda utgångspunkt och funktion inom den autonoma utbildningen har de ett annat namn.
De arbetar oavlönat, men får å andra sidan stöd utan samhällsmedlemmarna. De roterar även, så vida inte promotern, föräldrarna och barnen vill ha kvar samma promoter. Samt relationen promoter-familj- barn är mycket mer jämlik.

En annan viktig faktor i den autonoma skolan bygger på den uppfattning av kunskap som man har. I en kortfattad jämförelse med vårt samhälle ser vi kunskap som något ”dött”, något en matar in i huvudet på dig, eller som du går till biblioteket och hittar samt kunskap är ofta relaterat till din köpkraft. I den autonoma skolan är kunskap något som finns över allt, i skolan, utanför skolan, på arbetsplatsen, ute på fälten. Därför spenderas skoltid även där. Man ser det även som en plikt att om man besitter någon form av kunskap så ska man dela med sig av det (utan att kräva betalning). Individuell konkurrens kommer inte ens på tal, eller betygsättning av prestationer, hur hjälper det en att lära? Återigen spelar relationen promoter-familj-barn en stor roll där det finns en jämlik dialog om vad som behövs läras ut och hur det ska läras ut.
Viktigast av allt är kanske att man inser att den faktiska skolan är en så liten del i att lära sig, den ”riktiga” skolan finns i hemmet.

Så det är lite av det jag har lärt mig än så länge, vem kunde tänka sig att det fanns andra alternativ till att lära sig när man gick till skolan som man ”ogillade”?
En praktisk påminnelse och för många oundviklig typisk mexikanska upplevelse, som du med stolthet(?) kan använda som intyg på att du har varit i Mexiko, är att äta Mexikansk street food! Givetvis bör och kommer detta med lagom stor sannolikhet att ackompanjeras med att må skit i X-antal dagar efter.

Passar på att dumpa en sista liten reflektion, har haft lite tid över… Sista dagen av seminarier på CIDECI var första gången jag hörde en helikopter (av slaget polis) surra över universitet (tydligen har den gjort det flera andra dagar också). Vilket gjorde den första vaga påminnelsen om vad som tidigare talats om, dvs gällande kritiskt tänkande och systemkritiska analyser i förhållande till maktstrukturer som endast kan acceptera yttrande av en viss sort till en viss grad.

Den andra starkare påminnelsen kom när vi lämnade Morelia och fann en polis-pickup, med iakttagande anhang, parkerad rakt utan för Caracolen.
Möjligtvis kan man tycka att detta är två skilda, olyckliga eller rentav oskyldiga företeelser. Men kikar man till ett lite större sammanhang som dessa små händelser (och många andra) är en del av, framträder ett mönster.

Där den mexikanska staten har militariserats allt mer med stora vapen leveranser från USA.
Har det blivit tryggare?
Vi kan låta några exempel tala för sig själv:
1. Mordet av Galeano för ett år sedan skedde i ett område ofta partrullerat av militären, ”råkade” vara tillfälligt frånvarande vid attacken.
2. Caracolen La Garrucha, lika så, som för bara några dagar sedan attackerades av paramilitärer.
3. I San Quitin har även under den gånga veckan över 70 arbetare skadats och 3 dött som resultat av det våld man möts av när man kräver bättre och värdig arbetsvillkor.

Detta samtidigt som 43 studenter fortfarande är försvunna tillföljd av de kriminella gäng och polis/militärs gemensamma offensiv mot systemkritiska rörelser…

Jaja, saker som tåls att tänka på.

Hade imorgon tänkt bege mig till Palenque och därmed lämna San Cristóbal för denna gång. Har varit en skit skön stad men härlig atmosfär, men så klart dyker det alltid upp andra grejjer att se och göra som lockar en. Men givetvis kommer jag försöka sitta bänkad med stabil internetuppkoppling på söndag så man kan live-streama IFK Göteborgs Cup guld!

Vi hörs!

Erik håller inte vad han lovar.

De senaste dagarna har vår uppkoppling inte samarbetat vilket gör det omöjligt att fixa bilder.

Men vi har iaf kommit förbi magsjuka nr. 2 och utfört lite fler intervjuer. En av intervjuerna gjordes med en familj till en arbetare som omkommit i en olycka på ett skepp, hans bror som var med under intervjun skadades under samma olycka och kommer aldrig bli bra nog för att arbeta igen, familjen drabbades året innan olyckan av ytterligare ett dödsfall då deras tredje son omkom i en trafikolycka. Denna intervju va väldigt jobbig, föräldrarna hade inte fått någon ersättning och hade inte möjlighet att betala för vården av deras sjuka son som nu inte kunde få smärtstillande. Samtidigt pratade vi mycket om framtiden och de verkade helt uppgivna, pappan som började bli gammal tog alla jobb han kunde och tjänade 20-30kr per dag, de gick till mat och hyra och sen va de slut. När han inte längre orkar jobba har de ingen inkomst och var väldigt oroade över vad som kommer ske.

Väldigt svårt att föreställa sig hur de skulle vara att hamna i denna situation, och väldigt jobbig intervju att utföra, vi vill veta men samtidigt tar det imot att fråga då man ser hur dåligt de mår. Svårt att förbereda sig för dessa intervjuer.

Blev bara ett kort inlägg, kan inte lova bilder till nästa men mer text iaf.

/Andreas och Erik

 

Fast på universitetet

Joho, då var det kanske på tiden att skriva lite till.

Har hänt en hel del, mycket man inte kan sätta ord på, förmodligen därför inlägget är lite sent. När jag menar att mycket har hänt syftar jag tyvärr    inte direkt på uppsatsskrivandet, utan snarare alla distraktioner runt omkring!

Så vad har hänt? Först och främst har jag lämnat mitt hostel i San Cris, istället flyttat in till en vän. Mycket trevligare samt man sparar några pesos på cupen…

Medan tid fanns passade jag på att utforska den vackra natur som Chiapas är känt för. Begav mig till Chiflon-fallen och Lagos Montebello. Hyfsat turistig en-dags utflykt, men skön break och klart värt att se.

DSC07506 (768x1024)
Chiflon-fallen
DSC07518 (1024x768)
På väg till Montebello

 

Men det fetaste som har hänt är nog ändå att seminareveckan har dragit igång, vilket innebär att det finns ungefär 8 h med föreläsningar att gå varje dag på universitetet CIDECI.
”Har killen gått in i väggen och blivit galen?” skulle nog de flesta undra. Men saken är den att atmosfären som inte minst fanns på hyllningsdagen av Luis Villoro Toranzo och Galeano samt nu även finns varje dag på universitet är oslagbar. Skönt att återse lite vänner från D:F  (Mexico City) också, något som lockat till trevliga kvällar.

DSC07572 (1024x768)
Hyllning i Oventic

 

Det finaste minnet är nog från i lördags, talet som gavs av den mördade Zapatista läraren Galeano´s 18-årige son. I sitt tal om sin far och det dåd han utsattes för sade han ”No queremos venganza, justica es lo que queremos” (Vi vill inte ha hämnd, vi vill ha rättvisa).

DSC07635 (1024x768)
Tal av representant från La Realidad

 

Andra ämnen har varit rasism i Mexiko där man talat om mestizaje, enkelt utryckt som processen av ”rasblandning”. Begrepp som fortfarande präglar samhället här. Människor klassificeras och rangordnas till följd av vilken färg på huden man har. Utifrån hudfärg har man fått för sig att man kan avläsa en människas egenskaper, där ursprungsbefolkningen under historien ända fram tills idag har betraktats som dumma och lata. Sjukt eller hur? Men ingen vidare överraskning tyvärr…

Samt situationen kvinnor ställs inför har diskuterats. Alltifrån som prekära arbetare i New York till de Kurdiska kvinnor som kämpar för autonomi och frihet i Kurdistan till de erfarenheter kvinnor i Chiapas har från att organisera sig i kvinnokollektiv.

Framförallt kurdernas kamp har man en ömsesidig anknytning till. Där striderna i Rojava , symboliserat av kampen mot ISIS om Kobané, visar hur strävandena efter autonomi och en annorlunda världsbild inte begränsas av tid och rum.

Eftersom initiativet till seminarieveckan har tagits av EZLN, har det två gånger om dagen hålls åtminstone ett tal av en Sexta representant (antingen Subcomandante Insurgente Galeano eller Subcomandante Insurgente Moíses). Deras tal ger en ganska bra inblick i Zapatista historia, tankesätt och praxis. Speciellt Moíses använder ett enkelt språk utan rädsla för svordomar. Med andra ord mycket nyttiga grejer till uppsatsen…

Blev några nya begrepp och förkortningar här så försöker förenkla med min lilla verktygslåda:

La Sexta? – Glöm din första tanke. Med start vid upproret 1994 har Zapatisterna publicerat deklarationer, detta är den sjätte som beskriver den nya vägen man har slagit in på. Exempelvis knyter man an mer till ”civilsamhället” och de kamper som förtryckta inne i städerna kämpar (lättförståelig och läsvärd). Denna nya inriktning kallas ibland ”Neozapatismo”.

Praxis? – En process som, inom utbildning, beskrivs av Paolo Freire som “reflektion och handling riktade mot de strukturer som ska förändras”. Genom praxis kan man skapa sig en kritisk medvetenhet och utifrån den stäva efter frigörelse.

Prekär/Prekärisering? – Den nya formen av hur arbete organiseras idag. Förr var arbetskraften uppbyggd på varuproduktion, i städernas fabriker. I väst idag domineras arbetsmarknaden av tjänsteinriktade arbeten, där det i allt större grad förekommer arbeten karakteriserade av osäkra anställningar Alltså en ”prekär” situation.

Kritiskt tänkande? – John Holloway uttryckte det fint igår, along the lines of  ”critical thinking is the thinking that search for hope”.

Bör Du dricka posh? – Nog kan man ha kul med det, men med största sannolikhet kommer det straffa sig dagen efter. Vad jag kommer ihåg är det starksprit gjort på majs, N.B icke-smaksatta är säkraste kortet. (pris 5 pesos).

Har inte riktigt koll på vad som kommer hända kommande vecka, har lite olika planer som diskuterats, den som läser nästa vecka får helt enkelt veta.

That´s it for now. Nog med dravel, nu ska jag sova.