Tillbaka i etern.
För en hel del här känns vecka nummer två i ”verkligheten”, la Realidad, som att vara fast i ett socialt experiment om psykologiska och fysiologiska effekter av att konsumera svarta bönor 3 ggr/dag.
Inga problem i min mening, men visst uppskattade man när Zapatisterna ville visa sin uppskattning över att ha hos där genom att plocka några hönor.
Desto mer tid man spenderar här desto intressantare observationer gör man. Till exempel som att skolan och även över bäcken har man skärmat av ”gränsen” till Zapatisterna med taggtråd. Kanske har man spenderat för mycket tid här, men det är nästan som att det även finns en osynlig gräns mellan Zapatist- och ickezapatist familjerna som till och med djuren respekterar, de springer aldrig in på vårt område.
Vi har jobbat på väldigt bra och det ser definitivt vackrare/färggladare ut än när vi kom. Vår ”artista en resistencia” Gustavo fortsätter ändå skämtsamt kalla mig pinche Simon (fucking Simon) så fort jag inte har en pensel i näven och jobbar.
Trots en del språkbarriärer har vi snackat en hel del intressanta grejjer, inte minst berättade han hur han i sin ungdom, maskerad och med pistol smög ut i natten med ett gäng compas för att måla politiska muraler. Idag slipper vi lyckligtvis både vara maskerade och ha pistol…
För den som fortfarande har intresset kvar så vill jag efter första inläggets mer svepande sammanfattning av konflikten i Chiapas, beskriva den direkta vardagliga situationen i La Realidad och den mer ”direkta” anledningen till att vi är på plats.
La Realidad är (precis som samhället hemma i Sverige) väldigt splittrat. Där är familjer som är Zapatister, familjer som varit men som numera är likgiltiga samt familjer med aktiva paramilitärer.
Samhället har länge varit ett fäste för Zapatisterna, man har haft stora möten i Caracolen, utanför den har man egen hälsoklinik och skola. Lite då och då brukar militären köra förbi, ibland 2-3 gånger i veckan. Under några år har det fungerat lite på rutin.
Men så för snart exakt 1 år sedan, revs både hälsokliniken och skolan av den paramilitära gruppen CIOAC-Histórica (som involverar regeringspartierna). Givetvis begav sig Zapatisterna till platsen för att stoppa det hela.
De anlände till ett bakhåll där 15 obeväpnade Zapatister skadades och Zapatist-läraren Jose Luis Solis Lopez (Även kallad Galeano) mördades brutalt.
Människorätts organisationen Fray Bartolomé de Las Casas, som fortfarande finns på plats, har publicerat ögonvittnesskildringar från händelsen.
Så vad har hänt sedan dess?
Jo, den 1 mars detta året invigde man en nybyggd hälsoklinik och skola. En skola som man betraktar som en av världens dyraste, för den har kostat ett människoliv.
Kanske intressantast av allt är att förövarna av dådet och mordet fortfarande lever i byn. Zapatisterna har hållit sig till mottot ”justicia y no venganza”, Justice and no revenge, vilket besparat samhället från våld. Dessvärre är konflikten oavsett på helspänn, Zapatisterna här kan inte ens längre gå till kyrkan eller byns samlingscenter.
Det är en verklighet som man lätt glömmer bort när man spelar en basket match inne i caracolen där alla är på bra humör, men man påminns snabbt igen om vad som pågår när man kommer tillbaka till skolan och möter Galeanos blick på väggen.
Det är alltså därför har vi bjudits dit, för att måla flera muraler till minnet av Galeano och de idéer han levde och tyvärr dog för. I samband med all den solidaritet som visats med Galeanos anhöriga sände vi också vår solidaritet till familjerna till de 43 studenter och ”normalistas” från Ayotzinapa som försvunnit.
Näst sista dagen i La Realidad var det passande nog fest i Caracolen. Inte för att vi ”äntligen” skulle lämna byn utan för att det var dödsdagen för Emiliano Zapata. Dagen innan hade vi sett x-antal pick-ups fulla med Zapatister på väg till firandet. Blev en jäkla massa dansande till snabb mexikansk musik, mycket kul!
Och som ett sista avslut på hela upplevelsen i La Realidad fick vi sista dagen förmånen att tidigt på morgonen innan vi skulle bege oss tillbaka till San Cris träffa Juntan, fortfarande festklädda sedan dagen innan.
Spontant har veckorna känts otroligt lärorika, med mycket insamlad information som kan komma till nytta. Men dock känner man såklart ändå en viss osäkerhet inför uppsatsskrivandet, har man tillräckligt med information eller inte?
Utan tvekan skulle jag gärna åka tillbaka till La Realidad, men för nu är det äventyret över. Vi lämnade i alla fall kvar ett gäng riktigt härliga muraler! Nu får jag se vad San Cris har att erbjuda…
Vad är normales?- Lärarhögskolor för lärarstudenter på landsbygden. Startades som socialistiskt projekt 1934, och skolorna tar emot studenter från fattiga familjer. Studenterna är också ofta den största möjligheten till att orten de kommer ifrån får en lärare i framtiden. Tyvärr finns idag 15 lärocentra kvar av ursprungliga 46, efter politiska kampanjer från regeringen.
De 43 försvunna studenterna från Ayotzinapa var studenter vid en sådan skola.
Vad är en paramilitärer?- Beväpnad grupp som strider på eget initiativ, alltså inte som en del av regeringens militära organisation. Kan ibland vara nära associerad till militären i form av informationsutbyte, finansiering och material. Länken kan vara mer eller mindre uppenbar, de kan ofta genomföra mord och massakrer ”med större frihet”. Med hjälp av paramilitära grupper kan militären indirekt genomföra illdåd men samtidigt förneka all kännedom.
Tjohej