Broken ceilings, Sipi and dancing.

It’s been a while since we last wrote.

Two weeks ago we came to Jinja after travelling in a bus for 17 hours… Matilda did not pee for 17 hours! Quite amazing. Of course there are no toilets on the bus. If you’re going to pee you have to do it roadside outside the bus while everybody is staring at your bum.

Jinja is the second biggest city in Uganda and is located just by the Nile. We have been hanging out with Madeleine and Linnea, having a really good time. We’ve also been out dancing, which we’ve missed while in Kisoro, was loads of fun. We’re enjoying the music here! After a night out dancing we came back home to our hostel, realising there was a hole in the ceiling. We started laughing as we thought the ceiling had just broken. After cleaning up we’re realising there are things missing. A music-player, some money and an Iphone. Not as much fun. But at least we still have our computers, so in a way we were lucky. The manager of the hostel called the police. Two policemen came to have a look, only to come back an hour later, at 6.30 am. Knocking the door to wake us up, wanting to check the hole in the ceiling once more. After simply chucking around various stupid explanations to what might have happened, one policemen turned to Matilda and asked if she was the leader of the group, we started laughing uncontrollably, in his face, oops, and Linda started to sing “follow the leader, leader, leader, follow the leader”. Then the police asked us what we thought they should do about the situation, Matilda answered: “I don’t know, I’m a student, you are the police. You figure it out”.
Still not loving police…

Also, we’ve been horse riding by the Nile, which was really amazing. We were cantering a lot. We are still sore in our muscles after five days. But it was worth it. After that we spent Christmas at Sipi falls. We went for a walk to see the three beautiful waterfalls, swimming in the Sipi river (really cold, but nice) and having Christmas dinner on a fancy restaurant – the best food and wine we’ve had here.

P1030769

Of course we are studying some too, almost done!

We do not miss home very much, though we miss vegan cream and tofu a lot…

GOD JUL!

God jul och god fortsattning allihopa! Nu ar vi tillbaka i Havanna efter tva fantastiska veckor pa cayo coco, ciego de avila och varadero. Massor sol och bad och lite ovanligt julfirande. Nu ar det inte langt kvar innan vi aker hem, vi har valdigt blandade kanslor. Men vi har hunnit allt vi behover gora infor studien och kanner oss valdigt nojda med det vi har astadkommit. Nu ska vi passa pa att njuta av havanna vara sista dagar och besoka alla vara favvisstallen och umgas med vara kubanska vanner.

Nar vi kommer hem och har tillgang till battre internet lagger vi upp ett mer informativt inlagg om kuba. Ha det gott tills dess!

Jul i Indien

Hej! Det har varit ont om el och internet de senaste veckorna men efter mycket jobb och mindre fritid har jag äntligen unnat mig lite ledigt och har hamnat i Goa. Även om inte många firar jul i Udaipur där jag bor i vanliga fall så är det väldigt svårt att få något gjort under jul, de flesta har ledigt eller åker bort och då blir det svårt att få något jobb gjort. Men de senaste veckorna har varit produktiva och jag har börjat få in min data i SPSS. Skönt med ledigt nu i alla fall!

Goa är fantastiskt, underbart med sol och bad. Dessutom var det väldigt lugnt och skönt på julafton vilket passar mig utmärkt eftersom jag generellt inte gillar att fira jul. Tror att jag har hört totalt tre julsånger och inte sett röken av julmat. Tre andra tjejer från organisationen har också kommit hit så vi är ett gäng som umgås. Goa är underligt på så vis att det är Indien fast det samtidigt absolut inte är Indien. Här finns till exempel sallad (!) och de serverar biff, vilket känns jätteunderligt. Dessutom hör man svenska överallt och det var längesen!

Is this a man’s world….

Ibland börjar man fundera… Inte på om det i själva verket är så, utan snarare det faktum att många män måste vara fullständigt övertygade om att detta är en plats där män får agera hur det än behagar. Om så ändå var fallet för alla… Så är det tyvärr inte här. I nästan 6 veckor nu har mitt lankesiska ”mans tålamod” sakta men säkert börjat sina. Jag är ledsen att generalisera alla män i detta land nu, och jag är väl medveten om att många män här inte alls beter sig på det här viset. Men dessa stunder när jag önskar att jag inte hade vart en sån idiot att placera fickkniven i handbagaget vid incheckning från Stockholm, utan istället haft den i min väska börjar komma med kortare tidsintervall (alla gånger en hört om att folk gått igenom med diverse olika ”icke tillåtna” saker genom säkerhetskontrollen…).

När jag var 19 och reste runt i Sydostasien svor jag över alla skrik och busvisslingar som haglade över mig medan jag spatserade runt i ett tublinne och kjol. Så är inte fallet nu då jag snarare går med underkjol under, ifall de skulle lysa igenom en bit hud. Ta seden dit en kommer, eller undvika oönskad uppmärksamhet, kalla det vad en vill (och detta ska sannerligen inte behöva spela någon roll), klädkod i all ära, men när detta inte har betydelse utan snarare det faktum att en bär på det kvinnliga könet…

De första veckorna svarade jag trevligt på alla ”hey, you, where you from?”, ”you, where you go?”, ”hey, where you stay?”, men sakta men säkert har detta börjat övergå i ren frustration. Inte det faktum att människor undrar vart jag kommer ifrån, eller vad jag gör här, utan att män frågar. Nej skriker. Män, och bara män som tycker sig alltid och ständigt ha rätten till denna uppmärksamhet, till en reaktion, ett leende, ett svar på alla frågor som haglar. Ofta eskalerar det sig likt ett domino spel mellan dom, vem kan skrika högst, vem kan busvissla eller ge ett tillräckligt högt pussljud så hon vänder sig om. Det bör tilläggas att det vanligen är män i grupp. Och avslutas oftast om inte alltid med ett gapskratt, oberoende av hur en besvarar uppmärksamheten. Att äta ute innebär vanligen att ha en publik på 10 män som tittar på en.

Jag har ett flertal gånger kommit på mig själv med att undvika vissa resetransporter, vissa sträckor, vissa platser, ställen att äta på, resa till eller bo på. Och detta helt naturligt, som att det vore en självklarhet att inte resa som kvinna när mörkret faller för en då befinner sig i en utsatt situation. Dessa begränsningar gör mig fly förbannad rent ut sagt. Men om möjligt mer ilsken gör det mig att varje dag behöva befinna mig i männens offentliga toalett. Loskor som haglar ur bussfönster, hostningar, snorkråkor som skjuts iväg och toalettbesök i varje gatuhörn. Detta utan ett uns av respekt för omgivningen.

Många kvinnor i Sri Lanka rör sig hyfsat fritt på gatorna, det vill säga när det är ljust. Men situationen ser så annorlunda ut. Under mina intervjuer har jag fått lära mig att en av de vanligaste orsakerna till många kvinnors förtvivlan efter en bröstcancer diagnos är rädslan att förlora sitt bröst då detta kan innebär att deras man inte längre vill stanna i äktenskapet. Många kvinnor är rädda för att förlora sitt hår, illamåendet, gå ner i vikt, alla de biverkningar som cellgifter orsakar, för att ens utseende inte längre är attraktivt för sin man. Män som slutar hälsa på sina fruar på sjukhuset.. jag kan inte låta bli att önska att mitt syfte kunde vinklas lite mer år detta problem.

Med detta sagt bör även tilläggas att jag träffat många trevliga män under veckorna som gått. Men ja kan inte låta bli att fullständigt koka av ilska när jag dagligen ser denna orättvisa skillnad. Summan av kardemumman är kanske att det var en förbannad tur att den där kniven togs till vara på där på Arlanda och inte fick följa med hit.

I övrigt sliter jag hår och naglar över skrivandet. Skulle vilja skriva att det sakta men säkert går framåt men måste nog formulera om till sakta men osäkert.. I övrigt har jag rest lite senaste tiden och sett ett helt annat Sri Lanka på den nordöstra sidan. Fantastiskt vacker, med färgglada hindutempel som avlöser varandra. Det bästa med att resa ensam måste vara alla märkliga människor man träffar. Bilder från buss, färg till bindi och Newara Eliya.

IMG_8899 IMG_8991 IMG_9069

Slutfasen

Barnhemsproblematiken har återigen visats tydlig. Tuk-tukförare försöker få med oss på eftermiddagsturer till något närliggande barnhem för att få leka med barn. Vi förstår oss inte på grejen att “åka till ett fattigt land och leka med fattiga barn” och “barnen tycker det är så roligt att träffa oss och få leka med oss”. Vem hemma i Sverige skulle uppskatta att turister kom och lekte med deras barn på dagis? Det är precis samma sak. Vem vet vad det är för turister som besöker de kambodjanska barnhemmen? Vem vet om de är farliga för barnen? Det finns så många oseriösa barnhem i det här landet, tyvärr. Det är otroligt enkelt att starta upp ett barnhem och de behövs sällan. Studier har visat att 90% av barnen som befinner sig på barnhem här har minst en förälder i livet. Problemet är att föräldrarna hellre lämnar bort barnen än att ta hand om dem själva. Så pengarna som läggs på att starta upp och bedriva barnhem borde gå till att hjälpa föräldrarna att ha råd att ha kvar sina barn hemma. Att istället hjälpa familjerna att få tak över huvudet, mat på bordet och så klart hjälpa dem att ha råd att låta sina barn gå i skolan. Dessutom bedrivs flertalet barnhem av utländska medborgare. Vad vet de om kambodjanska barn? Vad vet de om att växa upp i Kambodja? Det viktiga är att utlänningar som arbetar här har en relevant utbildning och kunskap för att kunna lära kambodjanerna att utföra yrket. Vi ska inte komma hit och ta deras arbeten eller bygga upp deras land. Vi ska isåfall ge dem verktygen till att själva göra det; rådgivning och utbildning.

Nu har vi åkt tillbaka till Sihanoukville. Det är härligt att ha fått komma tillbaka till kusten. Vi har spenderat tid i en ödslig bungalow så vi kunnat fokusera på vår transkribering. Våra intervjuer har tagit så extremt lång tid att transkribera. Det finns inget värre att göra än det. Vi båda är lättstörda då vi transkriberar att det bästa är lugn och ro. Såklart. När Simone andas och Josefin transkriberar får Simone andas någon annanstans för att inte få en arg blick. När Simone transkriberar och Josefin börjar sjunga på “this is the rythm of the night” höjer Simone fingret direkt. Tystnad tack. Många av de vi intervjuat har väldigt bristfällig engelska så ibland är det extremt svårt att förstå och ens höra vad de säger. Sen har vi köpt en diktafon som är den SÄMSTA i världshistorien. När vi lyssnar på intervjuerna hackar allt så det går knappt att lyssna på inspelningarna utan att få spasmer och aggressionsattacker. 699 spänn på Kjell & co. Det ska skällas på dem när vi kommer hem. Tack och lov har vi spelat in intervjuerna på en mobil också så vi har en backup.

Vi har nu samlat ihop tillräckligt med material till studien. Vi är färdiga på APLE. Sista dagen där var det fokus på asiatiska pedofiler. Många män reser hit från Kina, Korea, Japan etc. för att köpa oskulder. Dessa män tror att de håller sig friskare, yngre och lever längre av att ha sex med barn. Speciellt genom att ha sex med unga flickor. Men eftersom vi är så intresserade av det här ämnet vill vi bara göra fler och fler intervjuer. Förhoppningsvis kan vi besöka fler shelters som organisationen M’lop Tapang har här. Den organisationen som arbetar med gatubarnen i provinsen. Och när vi kommer tillbaka till Phnom Penh i slutet av december kan vi förhoppningsvis besöka First Step Cambodia som bara arbetar med sexuellt utnyttjade pojkar. Hinner de inte blir det en intervju på mail. Vi ska också försöka att börja koda vårt material. Men det finns så mycket annat att göra här, så mycket att upptäcka. Och eftersom vi har så lite tid kvar känns det som slöseri med tid. Vi kommer ha två hektiska veckor att sammanställa resultatet när vi kommer hem. Det kommer bli att få sitta dygnet runt! Där kom lite information till er som tror att vi ska umgås när vi kommer hem. Ni kan höra av er efter det 21 januari!

Till jul och nyår vill vi vara helt lediga och bara njuta av vår sista tid här. Julafton ska spenderas på Koh Rong, en paradisö utan el på natten. Nyårsafton ska spenderas med Chandy, vår kontaktperson här, och hans vänner. Det ska bli spännande att se hur khmererna firar nyår! Det blir öl och mat har vi kunnat luska ut.

Tiden går så fort här. Nu har vi bara två veckor kvar! Vissa dagar hade man gjort allt för att få komma hem. Vissa dagar önskar vi att vi var här på obestämd tid. Ingen av oss är särskilt sugna på vintersverige och alla tråkiga rutiner.

Xoxo image

Vi lever fortfarande!

10 11 9 12 4 7

Ojoj. Nu var det ett tag sedan. Vi vet. Tiden går så snabbt. Varje dag inehåller så mycket och är fulla av  intryck. Hur ska vi sammanfatta alla dessa dagar nu då…? Vi får helt enkelt berätta en bråkdel av allt vi varit med om.

När det kommer till studien har vi kodat, kodat och kodat. Funderat över kategorier och börjat skriva på resultatet.Hela vardagsrummet i lägenheten är ockuperat av färgpennor och papper. Det flyter fortfarande på, dock är det en del frågor som dyker upp då och då. Ibland vill vi slita av oss håret när vi snabbt vill ha svar på något problem som vi stött på. Att något går snabbt här, finns inte. Ibland går det en hel förmiddag åt småsaker och när man kommer hem vet man knappt vad man har gjort eller vad som har tagit sådan tid. Man har verkligen fått  ställa om sin personlighet här borta. Det är bara att försöka leva efter ”hakuna haraka” (Ingen stress) om man överhuvudtaget ska överleva här!

För ungefär en vecka sedan så jobbade vi på Dandelion Africas free clinic. Det var vamt (som vanligt) och mycket människor  som ville ha hjälp. Vi jobbade bland annat med att sitta i ”apoteket ” och dela ut mediciner efter recept från våra läkare och sjuksköterskor ( som satt på sina stationer och jobbade med undersökningar). Vi jobbade även inom family planning då det mesta handlade om att sätta in p-stavar, ge p- sprutor , rådgivning samt en hälsokontroll för kvinnorna. Det var otroligt att se hur många som behövde vår hjälp och alla var väldigt tacksamma eftersom de inte hade haft råd att uppsöka sjukhus eller liknade för att få hjälp annars.  När vi packade ihop efter dagen var vi helt slut men nöjda eftersom alla fått den hjälp de behövde.

Bortsett från all kodning och free clinic har vi haft semster i ett par dagar. Johannas  föräldrar har varit på besök och vi har umgåtts en del med dom och gjort några utflykter.

I torsdags åkte vi till Baringo och hade fantastiska dagar där. Båtsafari, frukost till soluppgång och besök på en giraffö. På eftermiddagarna satt vi och kodade och blickade ut över Lake Baringo. Vi bodde på ett camp som en av våra vänner hjälper till och driva. Vi fick äta nyslaktad get som vi grillade, detta är en populär rätt här. Gott är det också! Men mestadels åt vi nyfångad Tilapia från sjön.På nätterna somnade vi till ljudet av flodhästarna som sprangomkring utanför tälten.

I Söndags åkte vi till Hells gate national park i Naivasha. Det är nog en av de bästa sakerna vi har gjort i vårat liv. Rekommenderas till alla som åker till Kenya. Vi valde att göra ett cykelsafari. Vi cyklade 2 mil fram och tillbaka och gjorde en vandring till platsen där lejonkungen ”utspelar sig”. Miljön var fantastisk och alla var i extas efteråt.

Veckan som kommer är det bara stenhårt arbete med studien som gäller. Vi har inget planerat förutom att skriva så mycket som vi kan innan julafton som vi ska fira med vänner på farmen.

Massa kärlek från oss.

 

 

Hola!

Hej! Igar hade vi en till intervju. Eftersom att halsoministeriet blockerar oss fick vi forsoka hitta andra vagar. Darfor hjalpte mamman i familjen vi bor hos oss sa att vi kunde fa en intervju med kvarterets sjukskoterska. Vi var tveksamma till hur mycket det skulle kunna ge oss och var studie om preventivt arbete med hiv, men det visade sig bli en av de basta intervjuerna vi haft!

I eftermiddag ska vi har vara sista intervjuer och sedan blir det transkribering av dom innan vi aker ivag till vart lyxiga hotell pa cayo coco! Det kommer bli en himla skillnad fran vart Havanna-liv!

Nu ar det bara 2,5 veckor kvar for oss och det borjar kannas trakigt, vi vill ju inte lamna underbara Kuba! Men det ska ocksa bli skont att komma hem till nara och kara och ata svensk mat igen! Vi har dock hittat en svensk restauang i Havanna sa vi fick i oss lite kottbullar med mos och toast skagen, mycket nojda!

Vi hors snart igen!

Kram!

 

 

All interviews done

… and now it’s all efforts towards writing, writing, writing. Last week we went to Kabale, saw the hospital and interviewed four more nurses. We took a Mutato (sorta communal taxis) which was a bit puzzling… Squeezing seven people plus driver in to a tiny car is the way to do it (kids doesn’t count, you can easily chuck in a few of them as well), the driver had a little hard time gearing. This seems to be not quite legal. Going to Kabale we were seven people in the car when the driver stopped and made sure we were sitting four in the back. He told one man to get put and jump on the back of a bike, so that they were only sitting two people in the front. We didn’t understand why this was happening until we had driven like 500 metres further and there was a policeman standing by the side of the road. He was checking the drivers’ license and looked in to the car. He didn’t mention anything about the seatbelts and the fact that we were still too many people in the back of the car. We drove on and stopped again to let the man who jumped on the bike earlier in to the front seat of the car again and then we continued towards Kabale. Everything in Kabale was bigger than here in Kisoro, the streets, the hospital, the shops (there were such things as clubs and bakeries), basically we felt like we were finally in something resembling a city. Linda was more than pleased with having proper soft bread! Spent most of our time in Kabale at the hospital and at our hostel, transcribing. This while people where playing monotonous drums next-door for three hours in a row. Enough to drive anyone insane…

P1030686
Creative chaos

 

Now we’re back in Kisoro after five days at Lake Bunyonyi. We were staying in a 12-bed dorm on an island surrounded by nothing but water and mountains. It was pouring down when we went there, the boat ride was wet and unpleasant, as was the first freezing night. We quickly realised electricity were even more of a rarity on the island than in the rest of Uganda, charging our computers were only possible when the sun was shining (only solar power available here!), was not exactly free of charge and took F O R E V E R. Now we might not now much about technically shit like electricity but something’s sure off when it takes five hours to charge a computer. Great for us, since we were there to get a lot of writing done… But then the sun started shining and things picked up. Turns out no electricity makes for brilliant concentration and no communication with the outside world was actually kinda relaxing. We spent most of our time swimming, canoeing (the effin thing was totally impossible to steer, so we didn’t get very far, though we had some fun…), eating, drinking wine, reading non-school related books and playing cards. And still we got a lot of writing done. Great success!

IMG_9930
Study view
P1150738
Out door showers after lake swimming
IMG_9966
Giving up……

We just came back from Kisoro Hospital, having said or good byes we are now ready for a weekend of writing, washing clothes, taking walks and hiding from the never ending rain before heading to Jinja in the beginning of next week. It’s definitely time to get a move on.

Nu ar vi tillbaka igen!

IMG_0595 IMG_0777 IMG_0404 IMG_0765 IMG_0367

Hej allihopa! Nu ar det ett tag sen vi skrev! Detta darfor att vi har rest runt lite pa Kuba och inte kunnat fa tag pa internet! Vi har varit i Vinales, en liten bergsby med massor av tobaksplantage och stora grona berg. Vi har ocksa varit i trinidad som ar en gammal jattefin liten stad med en heeeelt fantastisk strand (se bilden nedan). Vi har ocksa haft besok fran Sofias foraldrar men aven nagra vanner fran Sverige, jatteroligt att fa visa dom vart liv har pa Kuba!

Vad galler studien sa gar det lite sadar.. Halsoministeriet pa Kuba har satt lite kappar i hjulet for oss och vi har fatt tanka om lite. Men vi har redan gjort nagra intervjuer och vi har nagra pa gang sa vi tror det kommer bli bra anda.

Nu ar det bara tre veckor kvar och nasta vecka ska spenderas pa en o som heter Cayo coco som ska ha den finaste stranden i karibien. Detta ser vi fram emot. Fram tills dess ar det fullt os med uppsatsen sa vi kan ta semester med gott samvete.

Som ni ocksa kan se ar julforberedelserna i full gang pa kuba! Kubanerna julpyntar for fullt och vi har till och med fatt en liten lysande julgran pa vart rum. Mysigt!

Nu ar internettiden snart ute igen men vi forsoker blogga mer snart, hall utkik!

 

give more, expect less!

Hej!

Nu är vi inne på sista veckan här i  Entebbe och på sjukhuset. Jag känner mig redo att lämna den här staden nu. Även om det är roligt att vi lärt känna massor av människor som vi träffar på varje dag vart vi än är, så ska det bli skönt att se nya städer, träffa nya människor. Madde tycker det är ledsamt att lämna Entebbe men tröstar sig med att vi kommer tillbaka i början av 2015.

Vi har fått göra tre intervjuer än så länge. Vi skulle behöva några fler men det finns bara 17 sjuksköterskor på Entebbes sjukhus och de flesta är inte så bra på engelska så urvalet är knapert. Men vi har fortfarande hopp och ska dit imorgon igen och ragga upp några till.

Förra veckan fick vi vara med och observera när alla avdelningssjuksköterskor träffades tillsammans med chefsläkaren och pratade om sina utmaningar på avdelningarna. Detta sker tydligen varje fredag på sjukhuset.  Det var väldigt spännande och annorlunda från möten i Sverige. I slutet av mötet höll läkaren (som satt i kostym på kortsidan av det stora ekbordet) ett tio minuter långt tal om att det snart är jul, sjuksköterskorna ska försöka att inte stressa så mycket och att de ska ”give more, expect less!”.

Igår började vi producera ordentligt med text till uppsatsen. Vi har mycket datamaterial så det känns bra att äntligen börja få nedet i uppsatsen.

På fredag åker vi till Kampala och tänkte tillbringa helgen där. På söndag är planen att åka till Jinja några dagar och sedan är planen oklar. Jag åker tillbaka till Entebbe den 24 december för att träffa mor och far.  Det känns väldigt bra att fira jul när det är 25 grader varmt….

 

IMG_0974IMG_0925