Månad: november 2014

precis så äntrade jag Chile. memo to self – köp stödstrumpor inför nästa långflyg.

men hej vad det går. efter en lååååång flygresa är jag här. Abdul, min kontaktperson på plats, mötte mig något försenat på flygplatsen. Han var inne i ett flow i sitt skrivande och glömde bort tiden. Lätt hänt tänker jag. Jag hängde på flygplatsen under tiden och språkade med folk. Måste. Öva. Spanska. Känns skönt att ha en kropp att kunna gestikulera med. Abdul kom, hittade mig och tog med mig till sitt hus på landet utanför Santiago. En fantastiskt fin gård med fruktträd och kaktusar samt pool(!) i trädgården. Där mötte jag hans fru, son och mamma och även Erika som också ska vara behjälplig under min vistelse här. Fick mig en efterlängtad dusch och till lunch kom också Erikas man, deras dotter samt hennes pojkvän. Det vart kalas med en gång med andra ord.

Efter att vi ätit körde Abdul och Erika mig in till Santiago där jag nu befinner mig. Det är minsann en fenomenal stad! Mina nyfunna vänner är fenomenala de också. De styr och fixar och ordnar och ligger i. I morgon kommer de och hämtar mig för att ta mig till den skola där de arbetar. Vi ska gå igenom mitt projekt och hjälpas åt (japp, för hjälp behöver jag) att översätta min projektplan till spanska som sedan ska visas och diskuteras med en person som är chef för en sjuksköterskeskola i Santiago. Liknande möten med personer från andra skolor kommer att ske under nästkommande dagar den här veckan. Så oerhört spännande!

(nästan) Allt i detta land är privat vilket, så klart, medför ett segregerat utbildningssystem där personer från olika samhällsklasser går på olika skolor, även på universitetsnivå. En utbildning kostar väldigt mycket pengar och utbildningsnivåerna är således därefter. De som har råd skaffar sig en utbildning och de som inte har, well, har helt enkelt inte råd. Ska bli mycket spännande att komma till olika universitet och få en inblick i hur det fungerar på olika ställen och träffa studenterna där.

idag har jag varit och strosat runt på stan. tryckte fyra turistattraktioner på två timmar plus köpte en livsnödvändig korkskruv då detta inte fanns i mitt lilla hem här. besökte en jättestor kyrka också och lyssnade på ett par psalmer. fint var det. och stämningsfullt. det är trots allt söndag i ett katolskt land.

utsikten från min lilla lägenhet

konst i mitt kvarter

och obs! Abdul och Erika har också styrt så jag ska få gå en spanskakurs så jag lär mig detta språk ordentligt. Guldmänniskor med andra ord!

nu ska jag förbereda morgondagens möten samt ta ett dopp i poolen på takterrassen.

puss så länge

I Kambodja är det mest förekommande gällande sexuellt utnyttjande av barn incest och våldtäkt där gärningsmannen är khmer, alltså från Kambodja. Man får inte tro att det bara är män från västvärlden som kommer hit och våldtar eller köper barns kroppar. Men det förekommer.

Det finns västerländska män som under en lång tid bygger upp en stark relation med barnet och dess familj. Han försörjer familjen, det finns till och med de som köper en lägenhet till familjen. Umgås med dem. Tar med dem på utflykter. Bjuder dem på restaurang. Det kan gå månader, till och med år, innan mannen sedan förgriper sig på barnet. Det blir en normaliseringsprocess för barnet där det mannen gör inte ses som något allvarligt eller brottsligt. Detta är vad som kallas för grooming. I Sverige översätter vi det till gromning, det är ett relativt nytt begrepp som oftast sker genom chatsidor på nätet. Det kriminaliserades så sent som 2009 i Sverige.

Då ett barn blivit utsatt för grooming, och familjen ofta tagit del av gärningsmannens gåvor, är det vanligt att familjemedlemmarna inte litar till barnets ord. Den här mannen har “varit så hjälpsam och snäll under så lång tid”. Familjen har svårt att förstå att den snälla, vita mannen kan ha gjort något ont. Detta kan bidra till att barnet inte vill anmäla eller som sagt kanske inte ens förstår att mannen faktiskt förgripit sig på honom eller henne.

För att en man ska bli dömd för att ha sexuellt utnyttjat barnet krävs det att barnet själv anmäler, ofta baseras rättegångar på ord mot ord. Polisen här är extremt underbetald vilket tyvärr medför att poliskåren även är väldigt korrupt. Polisen startar aldrig förundersökningar gällande sexuellt utnyttjande barn på egen hand eller för att en NGO anser det, barnet själv måste anmäla det. Bevis i form av DNA och annat saknas ofta i förundersökningarna vilket gör barnet ännu mer utsatt som brottsoffer. Dessutom tvingas barnet sitta i en rättegångssal bredvid sin förövare, om ärendet ens går upp i rättegång.

Varför vi skriver förövaren som man är för att det är det mest förekommande. Här är det män som köper sex. Av såväl pojkar, flickor, kvinnor och män. Kvinnor är sällan de som direkt förgriper sig på barn, istället agerar de hallick. De bygger upp kontakt med fattiga barn genom att vara den “trygga modern” som efter en tids förtroendeskapande sänder in barnen i traffickingverksamheter. Det är väldigt ovanligt att det är kvinnorna som sexuellt utnyttjar här. Men vem vet hur stora mörkertalen är egentligen?

När vi skrev vår uppsats om barnprostitution i Sverige förra året kom vi fram till att det var fler pojkar än flickor som prostituerade sig. Något som chockerar väldigt många människor. Vad vi har fått höra ser det lika dant ut i Kambodja, att det är fler pojkar än flickor som utnyttjas i kommersiell sexuell exploatering. I Kambodja är de typiska offren, enligt lokalbefolkningen, små flickor och unga kvinnor. Pojkarna glöms bort som eventuella offer. Rebecca på APLE berättade om då hon “intervjuade” medborgare i en medelstor stad utanför Phnom Penh om västerländska män som gick runt med pojkar på gatorna. Detta är något khmerer själva alltför sällan reagerar över. Rebecca samtalade med ett affärsbiträde som berättade att hon sett en vit man med en liten pojke länge nu. De var inte släkt. De gick hand i hand och mannen brukade pussa på pojken. Men enligt butiksbiträdet var detta ingenting anmärkande då pojkar enligt henne, liksom så många andra i Kambodja, inte kan bli sexuellt utnyttjande. Hade det varit en liten flicka som gick med mannen hade de såklart reagerat, men bara för att det var en pojke så nej.

Det är ett tungt ämne vi skriver om. Varje dag får vi veta nya saker som tynger oss. Idag till exempel var vi på ett cafe där endast kvinnor som blivit utsatta för trafficking arbetade. De glada flickorna och kvinnorna som serverade oss har blivit transporterade världen över, utan att veta var de var, varit rädda, skrikit, gråtit, blivit drogade, blivit våldtagna. Sånt som du och jag inte kan föreställa oss. Sånt har varit deras vardag. Det gör ont. Och ibland behöver vi en paus. Så ikväll kommer vi att försöka att släppa allt med vår uppsats och bara njuta av Phnom Penh.

Xoxo

Vårt syfte med den uppsats vi ska skriva är att undersöka vilket skydd barn som fallit offer för kommersiell sexuell exploatering kan erhålla från kambodjanska myndigheter och NGOs. Det kommer troligtvis bli alltför svårt för oss att få kontakt med myndigheter här så den fakta vi får om myndigheternas arbete kommer främst från de organisationer vi kommer att besöka. För er som inte vet vad kommersiell sexuell exploatering av barn är så innebär det sexuellt utnyttjande i form av barnsexturism, barnprostitution, barnpornografi och trafficking. Även tvångsgifte och tvångsadoption räknas in här men vi kommer fokusera på de fyra förstnämnda. Att exploateringen är kommersiell innebär att förövaren betalar brottsoffret i form av pengar, droger, mat, husrum, leksaker, kläder etc.

Vi vill även försöka ta reda på hur Kambodjas historia, med fokus på de röda khmerernas folkmord, har påverkat detta skydd för barnen. Att de högutbildade i landet mördades för 40 år sedan har såklart präglat hur dagens samhälle ser ut. Vilka har till exempel utbildat de nuvarande lärarna i landet då den äldre generationens lärare inte finns kvar? Vilka har utbildat poliserna? Läkarna? Juristerna? Så vitt vi förstår är det länder runt om i världen som skänker bistånd som till stor del hjälper landet med detta. Sverige har länge varit en av de största givarna för utbildningsinsatser i Kambodja genom att bland annat ge stöd åt fattiga barn i form av tillgång till god grundutbildning. Enligt vår kontaktperson, Chandy, börjar många barn grundskolan här idag, drygt 90 procent. Det är dock ovanligt att de fortsätter med en högre utbildning vilket är ett problem. Problematiskt är det även att många barn tvingas att hoppa av skolan för att arbeta eller tigga pengar på gatorna för att deras familjer är så fattiga. Vi har fått veta att vi absolut inte ska ge pengar till de barn som tigger här eftersom föräldrarna till barnen då ser att deras tiggeri lönar sig och tar därför barnen från skolan till gatan på heltid. Istället köper vi mat till de barn som tigger, vi sitter med dem när de äter så vi får se att maten kommer i rätt magar. Det känns så fruktansvärt när vi går på marknader och handlar materiella ting när barnen utanför går hungriga. Det är svårt att bara gå förbi. Från lokala matstånd kan vi köpa mat för två kronor portionen, det känns som en självklarhet att göra det lilla man kan för dessa barn.

Vattenfestivalen skapar kaos i stan! Vi kan inte ens få åka tuk-tuk som vi vill för att poliserna stänger av gatorna. Mvh två trötta pensionärer. Skämt å sido. Av de 2 miljoner som besöker Phnom Penh under vattenfestivalen är nog en hel del här för att köpa sex, därför har vi inte besökt festivalen mer än en gång. I onsdags åt vi på en restaurang vid floden, där festivalen äger rum, med thailändsk mat och där fanns turister med. Usch. Annars har vi bara ätit på ställen där khmererna själva äter där det är gott och billigt och vi slipper slibbiga turister. Men det här thaistället hade iallafall gudomlig mat men de övriga gästerna var obehagliga. Vid bordet bakom oss satt två västerländska män i 60-års åldern med två unga pojkar. Vid bordet bredvid oss satt en 60+ man med en tjej som inte kan ha varit äldre än oss. Dessutom kunde de inte kommunicera med varandra genom tal då hon inte kunde engelska. Vid bordet mittemot vårt satt två fransmän i 70-års åldern med två unga tjejer och en liten pojke. Men mitt i allt förstår vi ändå varför dessa tjejer väljer att vara med dessa män. Förståelsen för att de vill ta sig ur sin fattigdom och leva i materiell välfärd. Oavsett om tjejerna bara umgås med männen eller faktiskt blir köpta av dem så är det inte av deras fria vilja.

Vi ska eventuellt träffa vår kontaktperson, Chandy, ikväll istället. Han var tvungen att ställa in mötet igår då hans vän var med i en allvarlig trafikolycka. Trafiksäkerheten och vägarna här är extremt dåliga och det sker olyckor alltför ofta. Hans vän fick ta ambulansflyg till Vietnam för att få vård. Här i Kambodja är vården alltför bristfällig. Turister, utlänningar och de som har pengar åker därför till grannländerna för att få vård.

På måndag ska vi lämna Phnom Penh för ett par dagar för att besöka Siem Reap och Angkor Wat, det mest berömda templet i Kambodja som även är avbildat på den kambodjanska flaggan. Vi kommer därefter åka tillbaka till Phnom Penh för att kunna genomföra vår datainsamling på APLE och andra organisationer. Det känns skönt att veta att vi ska komma tillbaka hit för vi trivs verkligen i den här staden. Alla människor är så vänliga och tillmötesgående och fastän vi varit här i snart en vecka har vi bara sett en bråkdel av Phnom Penh.

Melodin från den här låten spelar de här HELA tiden.

Xoxo

Utsikt över Phnom Penh

Den här veckan i Udaipur har jag fått uppleva en religiös högtid som kallas Muharram, det är en muslimsk högtid som i Udaipur uppmärksammas genom att jättestrukturer byggda av stans alla moskéer bärs genom staden och sedan sänks ner i sjön i mitten av staden. Muharram, eller som det egentligen ska kallas, Ashura, är den tionde dagen i månaden Muharram och det man uppmärksammar (firar känns som fel ord) är att Hussein, Muhammeds sonson dog i ett slag då han var ute för att sprida Koranens budskap. Han fick aldrig någon ordentlig begravning och därför symboliserar tornen byggda av moskéerna en slags substitut för en ordentlig begravning (enligt min kollega Yasmin). Det var väldigt intressant att titta på paraden genom staden och massor av människor hade redan på morgonen ”paxat” bra platser och suttit och väntat hela dagen innan paraden.

I övrigt så flyter det mesta på, känns konstigt att redan ha varit i Indien i mer än 4 veckor. Nästa vecka blir det fältarbete, ska bli spännande!

 

Igår sov vi mer eller mindre i ett helt dygn. Vi fick i oss frukost och vatten vid niosnåret men ut på byn kom vi först vid klockan 16. Vi gick förbi ett turiststråk med massa barer och restauranger. Där satt flera äldre, vita män och drack öl med fyra, fem unga asiatiska flickor i högklackade skor och korta kjolar runt sig var. Vi lägger märke till att det extremt många män som reser ensamma här. Det behöver såklart inte betyda någonting men med tanke på vad vår studie handlar om drar vi vissa slutsatser. På vårt hotell till exempel är 90 % av gästerna ensamma män… Det är ju ingen hemlighet att det förekommer mycket prostitution här och det sker inte bakom stängda dörrar. Vi har redan sett män i vår ålder, i pappas ålder och i morfars ålder köpa kvinnor helt öppet på gatan. Fruktansvärt!

Nåväl! Vi besökte en galleria där Josse ville köpa en klänning. Affärsbiträdena surrade runt henne som mygg och påpekade att “we don’t have big size here”. Josse kände sig förolämpad. Simone hävdade då att om hon kom in i butiken skulle de sagt “sorry, we don’t have elephant-size here”.

Igår fick vi även vår efterlängtade sportmassage i 60 minuter så nu är vi människor igen. Det vidrigaste var de ordningsregler som fanns på massagestället. Det stod bland annat att man som kund ska försöka se personalen (bara unga kvinnor som arbetade här) som sin dotter/syster. Det stod att det var förbjudet att ha sex med dem och att man inte skulle våldta dem eller försöka köpa sexuella tjänster från dem. Vi blev så jäkla förbannade. Att det ens ska behöva finnas sådana regler uppsatta! Troligtvis har det förekommit sådana situationer om de behöver ha lapparna uppsatta. Sjuk värld vi lever i.

Idag är det monsunregndags. Hela gatan är översvämmad så vi får se om vi lyckas göra något med den här dagen. Vår plan var att besöka S-21 Tuol Sleng. Det var ett av tre säkerhetsfängelser (två ombyggda skolor) där intellektuella medborgare och politiska fångar under Pol Pots regim satt. Där torterades de för att sedan avrättas eller svälta ihjäl. Även små barn och kvinnor skickades dit och av de ca 17 000 som kom dit överlevde endast 7 personer. Det är så fruktansvärt att ett sådant folkmord skedde här för bara 40 år sedan. Det ligger en slags sorg över medborgarna, det är svårt att förklara men det märks att vi är i ett land som utstått mycket.

Vi har även tagit tag i vår studie i den mån att vi tagit kontakt med vår kontaktperson för ett möte. Han är en söt khmer (khmer heter det kambodjanska folket), eller vi antar att han är söt, som arbetar på en organisation som heter Legal aid of Cambodia. Det är en NGO som arbetar för fattiga människors legala rättigheter, de hjälper bland annat de fattiga med kostnadsfri rättshjälp. De har även ett särskilt barnprojekt där de arbetar med barn som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med rättssystemet; som gärningsman, vittne eller brottsoffer. Inom barnprojektet arbetar de även med familjenätverk. Medborgare i Kambodja behöver upplysas om hur kulturella normer och socioekonomisk status påverkar familjer. Det är extremt vanligt med våld inom familjen här. Projektet syftar till att få folk att förstå och bli medvetna om vilka skador ett barn får, fysiskt och psykiskt, genom att bli misshandlad, se pappa misshandla mamma eller se mamma misshandla ett syskon. Vi ser fram emot att få träffa vår kontaktperson och de andra i organisationen för att få veta mer om deras projekt och hur de samarbetar med myndigheter och andra NGOs.

Nu slutade det nog regna! Dags att röra på fläsket!
Xoxo

Här spenderade vi vår kväll. Lite annat än Folkets park!