Tänker att det kanske nu även är dags för mig att blogga…
Vecka tre har hunnit tagit sin början här i Sri Lanka och om ärligheten ska fram kan jag inte förstå att det bara gått två veckor. Jag har redan hunnit uppleva och känna så mycket att min hjärna och hjärta svämmat över av känslor mer än en gång. Jag påbörjade min studie ganska så direkt när jag väl landat här. Sova verkar för övrigt Lankeser aldrig göra. Första dagen började med att min kontaktperson Sujatha ringde vid 7 tiden på morgonen och sa till en halvvaken Anna att det var dags att besöka sjukhuset och fjäska till sig en underskrift hos sjukhus direktören. Jag hade aldrig träffat kvinnan innan men kände direkt att det var en fantastisk liten krabat jag skulle ha att göra med den kommande tiden. Innan hon la på utbrast hon “Och Anna, tänk proper dam när du klär dig”. Herregud, proper dam är det sista jag vet hur man gör. Och lyckas gjorde jag absolut inte! Sujatha, som för övrigt visade sig vara den vackraste kvinna mina ögon någonsin vilat på (både på insida och utsidan) skrattade gott och frågade om jag frös när jag hoppade in i den lilla tuck tucken med överdelen omsvept i en check liten sjal jag tyckte passade utmärkt in på ordet proper. Men på något magiskt sätt verkade direktören antingen ha uppskattat sjalen eller min lilla förklaring till varför jag skulle få göra intervjuer, för några timmar senare hade vi en underskrift. Efter att ha spenderat senaste 4 månaderna till att försöka få etiskt tillstånd i Sri Lanka kändes detta som rena underverket.
Kommande dagar var fullspäckade av intervjuer, möten med fantastiska människor och många många timmar på sjukhuset. Här finns avdelningar för nästan alla typer av cancer, men flest patienter har bröstcancer avdelningen. Den är uppdelad i medicin och kirurgiavdelning och män och kvinnor är separerade. På kirurgiavdelningen ligger kvinnor med ett eller två bröst. På medicinavdelningen saknar samtliga kvinnor antingen det ena eller både brösten. Näst intill alla patienter genomgår mastektomi, dvs man tar bort hela bröstet. Främsta anledning till detta är att de flesta patienter kommer in så sent att cancern redan är utbredd i hela bröstet. Det flesta patienter har egna sängar och är kopplade till dropp och cellgift. Till 100 patienter finns 6 sjuksköterskor!! Men vilka sköterskor! Jag har bitit mig hårt i läppen många gånger under intervjuer för att inte fälla en tår. Magiska människor. Jag tycker mig ha haft äran att träffa många underbara människor från många olika länder under resor, men jag tror (om man ska generalisera) att lankeser är det mest vänliga och generösa jag någonsin träffat. Jag har lagat ytterst få maträtter själv kan ja säga och det är nog en himla tur egentligen. Konsten att laga en curry är verkligen en konst!
Förra veckan sov jag över på sjukhusområdet där de flesta sjuksköterskorJag lärde mig många nyttiga kunskaper, bland annat hur man egentligen tvättar sig efter ett toabesök på en “squat toilet” utan att bli plaskblöt..något jag alltid undrat. Konst nummer två är att inte döda myggor. Tydligen så biter dom inte då, men hur tappert jag än har försökt så verkar myggor älska Annablod
Bild 1. Wood apple, mycket märklig frukt. Bild 2. Rökelser till Buddha. Bild 3. Lotusblommor i mängder utanför templet. Bild 4: Utanför sjukhusets palliativa avdelning. Inspirerande ord och dikter.
.
