Hej alla MFS:are och närmast sörjande!

Veckan som har gått har varit händelserik på många sätt och vis. Sist vi skrev väntade vi på att äta påsklunch hemma hos familjen Kasane. Det gjorde vi också, med besked. På menyn fanns ris, friterade potatisar, chapati (bröd), friterad kyckling, biff i bananblad (en favorit), böngrytor x flera och självklart mosade matbananer. Detta är typisk högtidsmat här i Uganda, så vi var väldigt glada för invitationen. Modern, som förövrigt fött nio barn, visade sina fotoalbum från sitt bröllop. Traditionellt firar man bröllop i tre sammankomster – möhippa/svensexa, förlovningsfest och sist bröllopsceremonin. 600 gäster kom till deras bröllopsfesten, somliga oinbjudna. Det visade sig även att modern är kusin med självaste drottningen här i landet och arbetar som hennes personliga assistent. Så nära kungligheter har varken jag eller Louise varit tidigare. Mycket malliga.

IMG_2356Traditionell Ugandisk mat!

I veckan har vi även lämnat in ett första utkast av vår uppsats. Vår handledare har vi numera döpt till Blixten, i och med hennes snabba kommenterande. I all hast glömde vi att bifoga det viktigaste av allt → syftet. Blev således kallade virrpannor…det misstaget gör vi inte om ;-).

Efter inlämnandet tog vi ett välförtjänt uppehåll i skrivandet. På schemat stod det Gorilla Trecking i Biwindi National Park. 15 timmar tog vår lilla utflykt med Ugandas kollektiv trafik. På busshållplatsen i Kampala var det slagsmål, rent ut sagt, om passagerarna. När vi äntrade busshållplatsen hade vi två stycken män dragandes i vardera arm, som skrek att vi skulle åka med just deras bussbolag. Ingen lyssnade på oss när vi sa att vi redan bokat resan, så vi fick bokstavligen talat slå oss ur deras grepp och säga några väl valda ord på svenska. Har insett att ibland är det bättre att ta till sitt modersmål, även om ingen förstår innehållet säger kraften i uttrycket mer än tusen ord på engelska. Väl i tryggt förvar på bussen började det sakta gå upp för oss varför det var så svårt att hitta ett nummer eller en bokningssida till ett bussbolag. Utanför fönstret utspelades ett sällan skådat maktspel mellan bussbolagens inkastare. De slet i passagerna, grälade och slogs med varandra ideligen. Trots att vi fick vänta två timmar extra efter utsatt avgångstid var vi tacksamma att vi slapp vara ute på busshållplatsens slagfält.

Men, nu till det roliga och väsentliga. Berggorillorna (Engagi på det lokala språket Rukiiga). För att få möjligheten att se våra avlägsna släktingar var man tvungen att köpa ett tillstånd på Uganda Wildlife Authority i Kampala. Väl i Buhoma fanns det tre grupper, åtta tillstånd vardera, av bergsgorillor som man kunde hälsa på. Dagen till ära var det endast fem turister (jag, Louise, en australiensare och två danskar) som hade köpt tillstånd, vilket innebar att vi fick välja grupp. I samråd med guiden valde vi gorillagruppen The Rushegura.

IMG_2504Regnskogen som vi vandrade i var magisk. Lianer, spindlar, syrsor, fjärilar, ormar, apor och porlande vatten ackompanjerade vår väg mot gorillorna. Väl framme, efter en ordentlig stigning, kom vi våra avlägsna släktingar så nära som på en meter. Guiderna återupprepade flera gånger att de är ”very friendly”, att vi kunde komma närmare och fotografera. Dock råkade jag, Louise och ena dansken stå och hänga lite för nära det manliga överhuvudets favorit träd. I godan ro satt Silverback:en (gorillahane med gråa hår på ryggen) och gnagde på löv. Plötsligt gjorde han ett utspel mot oss. Visade tänderna och grymtade så att vi alla föll bakåt, över resterande gruppmedlemmar, och rullade flera meter i det branta landskapet. Innan avfärd hade guiderna uppmärksammat oss på att stå stilla och behålla lugIMG_2507net om något liknade skulle inträffa…det gick ju sådär med facit i hand.

”Stay cool” allesammans tills nästa blogginlägg från Uganda,

Josefine och Louise

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *