Hej alla MFS:are och närmast sörjande!

Veckan som har gått har varit händelserik på många sätt och vis. Sist vi skrev väntade vi på att äta påsklunch hemma hos familjen Kasane. Det gjorde vi också, med besked. På menyn fanns ris, friterade potatisar, chapati (bröd), friterad kyckling, biff i bananblad (en favorit), böngrytor x flera och självklart mosade matbananer. Detta är typisk högtidsmat här i Uganda, så vi var väldigt glada för invitationen. Modern, som förövrigt fött nio barn, visade sina fotoalbum från sitt bröllop. Traditionellt firar man bröllop i tre sammankomster – möhippa/svensexa, förlovningsfest och sist bröllopsceremonin. 600 gäster kom till deras bröllopsfesten, somliga oinbjudna. Det visade sig även att modern är kusin med självaste drottningen här i landet och arbetar som hennes personliga assistent. Så nära kungligheter har varken jag eller Louise varit tidigare. Mycket malliga.

IMG_2356Traditionell Ugandisk mat!

I veckan har vi även lämnat in ett första utkast av vår uppsats. Vår handledare har vi numera döpt till Blixten, i och med hennes snabba kommenterande. I all hast glömde vi att bifoga det viktigaste av allt → syftet. Blev således kallade virrpannor…det misstaget gör vi inte om ;-).

Efter inlämnandet tog vi ett välförtjänt uppehåll i skrivandet. På schemat stod det Gorilla Trecking i Biwindi National Park. 15 timmar tog vår lilla utflykt med Ugandas kollektiv trafik. På busshållplatsen i Kampala var det slagsmål, rent ut sagt, om passagerarna. När vi äntrade busshållplatsen hade vi två stycken män dragandes i vardera arm, som skrek att vi skulle åka med just deras bussbolag. Ingen lyssnade på oss när vi sa att vi redan bokat resan, så vi fick bokstavligen talat slå oss ur deras grepp och säga några väl valda ord på svenska. Har insett att ibland är det bättre att ta till sitt modersmål, även om ingen förstår innehållet säger kraften i uttrycket mer än tusen ord på engelska. Väl i tryggt förvar på bussen började det sakta gå upp för oss varför det var så svårt att hitta ett nummer eller en bokningssida till ett bussbolag. Utanför fönstret utspelades ett sällan skådat maktspel mellan bussbolagens inkastare. De slet i passagerna, grälade och slogs med varandra ideligen. Trots att vi fick vänta två timmar extra efter utsatt avgångstid var vi tacksamma att vi slapp vara ute på busshållplatsens slagfält.

Men, nu till det roliga och väsentliga. Berggorillorna (Engagi på det lokala språket Rukiiga). För att få möjligheten att se våra avlägsna släktingar var man tvungen att köpa ett tillstånd på Uganda Wildlife Authority i Kampala. Väl i Buhoma fanns det tre grupper, åtta tillstånd vardera, av bergsgorillor som man kunde hälsa på. Dagen till ära var det endast fem turister (jag, Louise, en australiensare och två danskar) som hade köpt tillstånd, vilket innebar att vi fick välja grupp. I samråd med guiden valde vi gorillagruppen The Rushegura.

IMG_2504Regnskogen som vi vandrade i var magisk. Lianer, spindlar, syrsor, fjärilar, ormar, apor och porlande vatten ackompanjerade vår väg mot gorillorna. Väl framme, efter en ordentlig stigning, kom vi våra avlägsna släktingar så nära som på en meter. Guiderna återupprepade flera gånger att de är ”very friendly”, att vi kunde komma närmare och fotografera. Dock råkade jag, Louise och ena dansken stå och hänga lite för nära det manliga överhuvudets favorit träd. I godan ro satt Silverback:en (gorillahane med gråa hår på ryggen) och gnagde på löv. Plötsligt gjorde han ett utspel mot oss. Visade tänderna och grymtade så att vi alla föll bakåt, över resterande gruppmedlemmar, och rullade flera meter i det branta landskapet. Innan avfärd hade guiderna uppmärksammat oss på att stå stilla och behålla lugIMG_2507net om något liknade skulle inträffa…det gick ju sådär med facit i hand.

”Stay cool” allesammans tills nästa blogginlägg från Uganda,

Josefine och Louise

Påsk!!

Hej igen!!

Vårt arbete går bra 🙂 Vi har träffat organisationen som vi skriver om och intervjuat två personer därifrån. Därefter så inhämtade vi information från vår kontaktperson som är professor i socialt arbete på University of Legon i Accra. I måndags så var vi i slumområdet, Old Fadama. Det är detta område som är vårt fokus för uppsatsen och organisationens förebyggande arbete mot området. För att förbereda oss så hade vi läst mycket om Old Fadama innan vi åkte dit men vi blir ändå påverkad av de vi såg, levnadsförhållandena, tempo, trångboddheten, trafiken mm. Men vi blev bra mottagna, blev visade runt och fick bra information till vårt arbete. De flesta människor vinkade och smilade mot oss. Vi tog inga foto eftersom vi fick höra att människor kunde ta illa upp. Vi är nöjda med att ha kommit såhär långt redan och nu gäller det bara för oss att börja skriva vad vi har fått veta!

Konserten som vi skrev om blev väldigt lyckad! Strömmen hade gått i hela området vid 18.00 dagen innan så vi hade det varmt utan fläkt. Det är inte ovanligt att detta händer. Den brukar komma tillbaka ganska snabbt men när konserten skulle börja på torsdag kväll så var strömmen fortfarande inte tillbaka. Vår granne och hans band som skulle spela fixade med generator för att kunna koppla in sina instrument och precis när det var dags att börja spela så kom strömmen tillbaka och vi kunde få ljus igen! Det var en riktig höjdarkväll. Vi var ca 20 st, både turister och ghananer och vi dansade i flera timmar till jättebra musik!

Vi åkte till Oxfordstreet, där de flesta restauranger och barer är. Vi var tvungna att äta något annat än take away-mat (ris och kyckling). Vi var på en indisk restaurang och åt jättegod mat! Maten var lite dyrare och kostade ca 150kr ink dryck men det är inte så dyrt jämfört med hemma. När vi köper mat här vi bor så kostar det ca 15kr för ris, kyckling och sallad.

Vi har varit på Bojo beach! Så himla fint. Det är en sanddyna ute i havet med små träparasoll och man får ta båt för att komma över.

Påsken här är väldigt stor och folk firade hela helgen. Vi var med i kyrkan en dag för att uppleva deras sätt att fira påsk. Detta var verkligen en upplevelse! En av dagarna firades på stranden, med live-musik, god mat och utsikt över havet.

Kramar!

Vad är frihet? (Livet i Ramallah)

På grund av säkerhetsläget har jag valt att vänta med att publicera några blogginlägg tills nu då jag är tillbaka här hemma i Sverige. Det första inlägget består mest av de tankar jag haft i samband med att jag lämnade landet. Men nästa inlägg kommer mer att fokusera på min studie.

På väg hem från Ramallah- Tankar om Frihet

När jag med mitt svenska pass kan gå igenom Kalandia, checkpointen som separerar Ramallah och Jerusalem, utan att behöva vänta i veckor eller månader på ett tillstånd, känner jag att jag äger ett visst mått av Frihet. Lättnaden som översköljer mig när planet lyfter från Israelisk mark, Frihetens fantastiska smak fyller min mun… Men när jag läser på DN (http://www.dn.se/nyheter/sverige/drommen-om-sverige/) om de syriska flyktingarna som förtvivlat och på farliga vägar försöker ta sig in i Europa och till det land jag kallar hem smakar friheten lite illa…

Just nu sitter jag på flygplatsen i Istanbul och jag är inte ett dugg orolig, eftersom samma pass som låter mig passera obehindrat i Kalandia, samma pass gör att jag vet att jag om några timmar utan mer än ett blick från gränspolisen i båset kan gå med fria och lätta steg ut från Kastrup.

Inte nog med att jag har haft turen att födas och växa upp i det land som syrierna kallar världens tryggaste, utan att jag fötts just här gör att jag också har FRIHETEN att resa nästan vart jag vill, att gå igenom nästan alla passkontroller, väggspärrar och gränskontroller med en minimal risk att bli avvisad.

På flera av de plaster jag besökt i världen blir du dessutom behandlad som en semi-kändis för att du är något så exotiskt som en Europé. Hur behandlar vi I Europa i gengäld människor från dessa länder när de besöker oss, eller tar sin tillflykt till vårt land? Med misstänksamhet, med rädsla, med ifrågasättande och kritik! När jag rest kors och tvärs har jag oftast mötts av öppna armar och utsträckta händer, folk har delat med sig av sitt dagliga bröd och erbjudit mig tak över huvudet när jag varit i behov av det… de har gett mig gåvor som tecken på min uppskattning och med glädje och stolthet visat mig sina smultronställen. Favorit barer, eller caféer, natursköna platser, konstutställningar och stränder för att bara nämna några. I Jericho blev jag hembjuden att bo några dagar med en familj, vi åkte linbana, badade i döda havet och besökte det ryska museet, i Ramallah blev jag hembjuden på middag, medtagen till Muhammed Darwish museum och till Arrafats Mausoleum och medbjuden på diverse pubkvällar och grillfester, I Hebron blev jag inbjuden på te och människor delade historier från livet som var lika bittra som teet var sött.

Med tungt hjärta inser jag att ytterst få av de människor som dagligen kommer till Sverige från världens alla hörn möts av en öppen famn. När tog du senast med dig någon från ett annat land till ditt smultronställe?

Jag tror att det enda säkra kortet för att motverka rasism, i sitt eget hjärta och i andras, det enda sättet att verkligen bygga broar mellan kulturer är att låta främlingar bli vänner. Att bjuda hem dem till ditt middagsbord, att berätta om din kultur och låta dem berätta om sin, att dela skratt (och kanske tårar), att ta med dem till dina smultronställen. För det är inte lätt att komma till en plats man inte känner, där alla är främlingar och beter sig konstigt, och lite vänlighet och värme betyder sååååå mycket.

På väg hem från Palestina (kanske det mest välkomnade land jag någonsin besökt), där man vandrar ned längs gatan och det överallt hörs ett ”hello welcome” eller ”welcome to Ramallah”, kan jag inte låta bli att önska att Sverige inte bara skulle vara känt som det ”Tryggaste landet i världen”, utan också det mest välkomnande.

Men frihet handlar inte bara om att kunna resa och vara välkommen… Palestina har sedan den första intifadan förvandlats till ett alltmer konservativt land och hedersvåld och kvinnoförtryck finns som ett ständigt överhängande hot, som en skugga som följer alla kvinnor i hälarna. Efter mörkrets infall varje kväll tillhör gatorna och torgen männen och man ser aldrig kvinnor som rör sig ensamma ute på allmän plats. Även dagtid läggs stor vikt vid hur kvinnor klär sig och beter sig, och även om man som utlänning har något friare ramar kände jag mig ofta smått fången, och inte så lite begränsad av mitt kön. Beroende av att andra skulle hämta upp en eller köra en hem etc…

Frihet handlar också om rätten att tycka/tänka och våga känna… I Palestina finns det saker som man inte pratar högt om, samtalsämnen som får människor att sänka rösten och lägga märke till vem som lyssnar… Tankar kring fred (med israel), sex, alkohol och preventivmedel för att bara nämna några.. Det mest påtagliga samtalsämnet som alla tänker på men ingen pratar högt om är dock det förakt och den ilska som pyr mot den egna myndigheten (PA eller The Palestinian National Authority) . Många av de jag talade med hävdade att den tredje intifadan inte kommer att vara i uppror mot Israelerna utan mot den egna staten.

Myndigheten är korrumperad och upplevs som att den ställer sig på alla utom folket sida, att de förvarar den israeliska ockupationsmakten i stället för det försvarslösa folket…

Men trots att storpolitiken och fredssamtalen ledda av Kerry, ständigt ekar någonstans i bakgrunden, är det som förvånat mig mest normaliteten i det ockuperade Palestina. Hur livet går sin dagliga gång. Hur lätt det är att glömma bort att konflikten existerar, hur alla dessa små störningsmoment och droppar av irritation som checkpoints, enstaka dödade och bosättningarnas utbredning med mera resulterar i, snabbt förvandlas till ett så pass konstant bakgrundsbrus att man nästan inte hör det alls.

De personer som jag intervjuat har nästan alla varit en del av det som kallas för “the Ramallah bubble”, och när man håller sig inom denna grupp som enligt dem själva är mer modern och västerländsk än resten av Palestina kan man lätt föreställa sig att man lika gärna är i Europa. Här festas det och man går på café och dricker espresso, diskuterar ekonomi och nya sminkmärken, man går på bio och äter till och med varmkorv!

Inom bubblan, kan man nästan, nästan, nästan lura sig själv att man är fri… men det räcker att man går några steg för långt mot kanten för att denna bild ska raseras och glasburen man lever i blir då åter synlig. De människor i min ålder jag talar med är alla kluvna mellan dels en känsla av att de “borde” ta upp kampen och dels en känsla av att de “bara” vill leva sitt liv… En stark uppgivenhet och kommentarer som att “alla som var villiga att kämpa sitter antingen i fängelse eller är döda…” präglar deras inställning. Hopplösheten är påtaglig och vem kan säga att det är fel att välja det senare alternativet och satsa på att bygga sin karriär, sin familj, och ett gott liv…

Väl här hemma inser jag att detta kanske är den yttersta friheten att inte ens behöva välja mellan frihet och ett “gott” liv… Att jag bara genom att vara född i Sverige… med största sannolikhet och om jag vill kommer att kunna leva ett gott liv i frihet.

 

Tanzania, tredje veckan.

Nu har vi varit i Tanzania i tre veckor. Sedan sist vi skrev har det inte varit speciellt många händelserika dagar. Vi har jobbat på med uppsatsen som bara den och har nu producerat ett första utkast som är skickat till handledaren hemma i Sverige. Nu väntar vi spänt på hennes kommentarer för att se om vi är på rätt väg.

Det har varit en lugn påsk här på TICC. De flesta av norskorna har antingen varit på Zanzibar, på safari eller vandrat på Kilimanjaro. Det har bara varit vi, ett par norskor och en norsk lärare på plats tillsammans med paret som driver stället. Den annars inkluderade buffén byttes ut mot a la carte och det har inte gått nöd på oss. Det har också varit mycket sol vilket vi har försökt utnyttja.

Vi åkte in till Tanga city med de två norskorna som var kvar i fredags men pga. påsken var de flesta supermarkets stängda men vi hitta en tillslut som var öppen och Sarah fick äntligen sin efterlängtade glass! Efteråt gick vi runt i kvarteren och tittade lite i alla småaffärer som finns längs gatorna. Ljudnivån i städerna är otroligt hög och alla ropar när vi går förbi. Vi svarar med de fraser swahili vi har lärt oss och de verkar uppskattas att man försöker.

Imorgon ska vi in till staden igen för att köpa en bussbiljett till en ca 9 timmar lång resa som ska ta oss till Arusha på onsdag. Därifrån ska vi sedan åka på en safari!

En sen glad påsk hälsning från oss i Tanga!

// Emelie och Sarah

Glad påsk!

Glad påsk från Ghana!

Vi har haft trubbel med vårt internet, och har samtidigt upptäckt en kulturkrock i service mind mellan Sverige och Ghana. Men, nu är det igång och det är dags för en uppdatering.

Nu har vi varit i Ghana i tre veckor och mycket har hänt. Vi har vant oss vid att vår hudfärg får folk att reagera, och ofta ropa “Obruni!” (viting). Vi har även lärt oss lite twi, ett av de många språken här i Ghana, och att våra ghanianska namn är Akosua och Yaa (söndag och torsdag).

Vår första vecka handlade mycket om att ringa runt och fixa inför vår uppsats och att lära känna Accra – och till stor del att acceptera hettan! Sedan tog vi helg, och hälsade på lite djur uppe i Mole National Park. Elefanter, antiloper, babianer, småapor, pumbas och ödlor såg vi!

De två senaste veckorna har vi flängt runt i Ghana, då organisationen vi har följt för vår studie är uppe i Kumasi med omnejd. Vi har varit på den enorma marknaden i Kumasi och köpt tyg, men också fått rogivande promenader kring byn Nsuta och följt med på workshop i Manpong. Turerna till Kumasi har glädjt våra magar då vi har fått annat än ris och kyckling att äta – och hittat nya favoriten Gari & beans!

Som tur är har vi åkt med VIP-buss till Kumasi som bjuder på stora säten, AC och dramatiska ghanianska filmer. Men med tanke på alla turer mellan Accra-Kumasi och Kumasi-Nsuta, så är det skönt att vara tillbaka i Accra så man får tid till roliga saker som att transkribera intervjuer……………

Utöver skolarbetet har vi njutit på Bojo beach, tagit del av nattlivet inne i Accra och idag följde vi med vår granne till kyrkan. Det var en upplevelse! Mycket skönsång, spontanrop, talande i tungor och dans, dans, daaaans!

/Akosua & Yaa

Glad Påsk!

Tiden börjar rulla på snabbt här och vi kan nog säga att acklimatiseringen är över. Vi har kommit in i livet i Uganda, vilket innebär: du går långsammare, du går in och ut ur taxi bilarna när de stannar var femte meter utan att klaga, du gläds åt regnet som kyler ner natten och du har vant dig vid att bli kallad Muzungo (viting)!

Vårt uppsatsskrivande går framåt, vi sitter nu och skriver bakgrund, metod och resultat delen. De är inte lätt! Ganska långtråkigt ibland med, men vi sitter båda hellre här i Uganda och skriver uppsats än hemma i Sverige. Strömmen har inte varit vår bästa vän denna veckan, så heller inte bussbolagen. Dem har stängt av strömmen ifrån ett par timmar om dagen till över ett dygn, vilket inte har underlättat vårt skrivande.
Men vi har samtidigt haft fullt upp att försöka boka bussbiljetter till närmsta stad till Gorilla trekkingen. Det var lättare sagt än gjort! Med många försök att ringa, blev tipsade hit och dit, ingen visste riktigt vilka bussbolag som går, vart ifrån eller när! Sjukt frustrerande för ingen av oss har lust att betala 300 dollar för en egen bil dit. Tillslut fick vi hjälp av vår vän Grace som berättade att vi måste åka in till huvudstaden Kampala och köpa biljetterna på plats. Så en dag, då elen inte synts till på över 24 h, åkte vi in och fick våra efterlängtade bussbiljetter.
På onsdag åker vi söder mot Rwanda och till en by som heter Butogota för sen vidare till Buhoma och Gorilla trekking. Ska bli sjukt spännande samtidigt skönt att få komma iväg och se något mer av Uganda.

Missionärerna har gjort sitt här i Uganda, de är det mest kristna landet vi båda någonsin varit i. Tror inte man fattar det för ens man är här och dessutom bor med en familj som går till kyrkan varje söndag. Många blir chockade att i Sverige står kyrkorna nästintill tomma på söndagarna. Dem följer sin tro och därmed kan vi förstå hur landet har fått dess åsikter om t ex homosexualitet. I diskussioner om ämnet refererar de till bibeln samtidigt som landet är väldigt korrupt och de kan få stora problem om de yttrar sin åsikt som inte är som presidenten och/eller kyrkan säger.

Vi följde i alla fall med till kyrkan idag på påskdagen. Kl 07 satt vi i kyrkbänken och väntade på att kyrkan skulle fyllas upp. Och de blev den, fanns inte en plats över! Var en väldigt glädjefull stämning i kyrkan. Gospel sången gav liv då man inte bara skulle sjunga med utan uppmanades att dansa och hoppa till den också, prästen skämtade med besökarna och stämningen var på topp!

Nu väntar vi på att de ska bli lunch tid, då ska vi till familjen som vi bor hos föräldrar och äta påsklunch.
Önskar er en Glad Påsk!
varma kramar
Louise & Josefine

Intervjuer och andra äventyr på Pemba, Zanzibar

Det senaste dagarna här på Manta Resort har varit händelserika. I går börjades dagen med besök på en kryddfarm vilket jag tyckte var jätte spännande. Det är väldigt intressant att lära sig om alla växter och hur de kan användas som naturliga läkemedel för att bota olika åkommer men också för att smaksätta mat förstås. Jag hade ingen aning om att kardimumma är en så vacker blomma och att citrongräs olja används för att bota hudcancer. Besöket var väldigt inspirerande så nu ska jag skaffa en egen liten organisk kryddfarm när jag kommer hem.  Där efter tog vi oss till Ngezi forrest reserv. Skogen består av träd som är över 20 m höga och vissa 200 år gamla. I skogen lever bland annat the flying fox som inte finns någon annan stans i världen utom just här på Pemba. Förutom flygande rävar så bor där också en hel drös giftiga ormar och spindlar, de stötte vi inte på som tur var. Däremot fick jag besök klockan fyra i morse, jag vaknade av att någonting kittlade mig på armen. Först trodde jag att det var en mal eller någon insekt så jag orkade inte bry mig allt för mycket först.  Sedan kände jag att det var något större och rusade upp för att tända lampan, då klättrade en fet råtta i myggnätet. Nog för att jag älskar att ha husdjur men råttor är jag inget fan av måste jag säga. Efter 20 minuters rat race kunde jag inte riktigt somna om utan slumrade med ena ögat öppet tills det var dags att stiga upp.

På eftermiddagen igår kom min service fundi och numera vän Hadji med mig ut i byn för att göra ytterligare intervjuer, vi har nu utfört 13 intervjuer och jag känner mig nöjd med materialet vi har fått in. Ett problem tycker jag är att det känns som att många säger det de tror jag vill höra istället för att vara helt uppriktiga. Eftersom att man inte har någon djupare relation med de som intervjuas saknas det tillit tror jag och därför blir det lättare att bara säga det som förväntas. Trots detta har intervjuerna varit väldigt givande och vi har fått ihop ett bra material. Den första intervjun jag gjorde igår var med en kvinna som är bagare. Hon var väldigt trevlig och glad och hon pratade på mer än många andra locals som intervjuats. Det är lättare att få kontakt med lokalbefolkningen nu när man börjat lära sig lite svahili så klart, även om jag bara talar kidogo swahili. Trots att det bara är några fraser man kan så märker man att det uppskattas att man försöker. Bagardamen tyckte i alla fall att det var väldigt trevligt att jag kom och intervjuade henne, hon frågade hur länge jag skulle stans och sa flera gånger att jag var väldigt välkommen tillbaka. Efter det besöket gick vi vidare genom byn för att intervjua jina la sheha, by hövdingen. Med honom hade jag också ett väldigt givande samtal, han uppskattade också väldigt mycket att jag kom dit och pratade med honom och ville ta en bild för att kunna minnas den gången han blev intervjuad av studenten från Sverige. Generellt är människorna här väldigt tillmötesgående och framför allt barnen tycker att det är jätte spännande när vi musungos besöker byn. Bye bye, jambo och musungo (vit person eller europé) ropar de och många vill komma fram och hälsa. Så länge man respekterar att man ska klä sig så att man täcker knän och axlar har de inga problem med att vi rör oss i byn.

Efter fighten med ninjaråttan i morse  började jag med att gå en promenad i till fyren på udden. Omgivningarna är väldigt vackra, speciellt nu efter som det är regn period och allt är grönt och växer bra. Människorna i byn verkar välmående och det verkar inte vara mat eller vattenbrist. Det som är ett problem på ön är arbetslöshet.

Efter min morgon promenad gick jag och Hadji till huset som ligger närmast resorten. Mannen som bor där flyttade dit för två år sen och han håller nu på att bygga till en liten shop i huset. Han och hans familj är egentligen de enda som bor i direkt anknytning till Manta så därför var det intressant att intervjua honom.

Nu ska jag transkribera lite intervjuer, det tar ju en liten stund.

Kram

Vecka två!

Nu har vi varit i landet i två veckor. Vi bor fortfarande kvar på centret med de norska sjuksköterskestudenterna. Vi har bra internet här och det finns bra utrymmen att jobba med uppsatsen samt en del litteratur/artiklar, vilket såklart underlättar.

Planen för veckan har varit att komma igång rejält med uppsatsen vilket vi också har gjort. Det har ju varit ganska lite annat att göra då det regnat mer eller mindre varje dag. Det känns skönt att ha kommit igång och att lägga tiden här till att faktiskt skriva uppsatsen.

Nästa vecka planerar vi att lämna TICC för Arusha och Moshi och lite nya äventyr. Tills dess tänker vi jobba vidare med uppsatsen och njuta av internet. Det börjar bli dags för oss att skriva ihop resultatet vilket ska bli väldigt intressant.

I veckan har vi utöver uppsatsskrivande varit inne i Tanga city och tittat runt och handlat. För någon dag sen kom det hit en kille från landsbygden till TICC som skulle hålla i en danslektion för oss studenter som bor här. Killen kunde verkligen dansa(!) och vi stod mest och var imponerade av honom snarare än dansade själv!

Vecka två slog inte vecka ett, vi hörs om en vecka igen!

// Emelie och Sarah

Acklimatiseringen snart över…

Det är många nya intryck och flera kulturella skillnader som vi uppmärksammat under vår första tid i Uganda, men vi börjar så småningom vänja oss.

Temperaturskillnaden klarade våra kroppar snabbt att förlika sig med, dock svettas jag (Josefine) mest av oss två alltid. Matoke (matbananerna) är däremot lite svårare att lära sig gilla – kan bero på att vi serveras Matoke varannan dag. Antingen med jordnötssås, tomatsås eller bara grillade. Smakar som potatis, men mycket torrare. Att åka med Mini-taxibussarna har vi däremot blivit fenor på vid det här laget. Bestämt vinkar vi in, räcker fram rätt andel pengar och ropar Maasawo (stopp) när vi vill av (Louise är nog bäst på att ropa högt!). Språket, Luganda, försöker vi oss på så smått också. Här kommer ett litet smakprov: Weebale = Thank you, OLyotya = How are you?, Jebaleko = Hello!

Matoke!Matoke!

Några saker som vi förmodligen inte kommer att vänja oss vid är att bli ropade Muzungo´s (vitingar) till var man än går (nästan som att en del verkar ha en släng av Touretts 😉 ), att vår hushållerska grillar inomhus (utan skorsten så att huset blir helt rökfyllt) samt den fruktansvärt höga musiken som spelas i totalt mörker på uteställena och på festerna. Utöver dessa små petitesser börjar vi gilla Uganda mer och mer för varje dag.

Så, till det viktiga. Hur går det med vår egentliga uppgift – c-uppsatsen? Jo, denna vecka har faktiskt gått bra mycket bättre än förra veckan. Vi har gjort åtta intervjuer på Nsambya Hospital, transkriberat samtliga och börjat koda materialet individuellt. Svårigheterna har varit att höra vad sjuksköterskorna faktiskt säger när vi lyssnat igenom inspelningarna. Ännu en sak som vi noterat är att Ugandianerna pratar oerhört lågt, speciellt i intervjusammanhang. Kanske tyckte de att vi var skrämmande, vem vet. Hoppas inte det.
Så här ser sjuksköterskorna ut i Uganda!

 

Så här ser sjuksköterskorna ut i Uganda!

Denna vecka ska vi skriva och analysera så mycket som möjligt, påsken ska vi firar hos vår familjs far och sen bär det av mot bergsgorillorna (vi har bokat svindyrt tillstånd i veckan).

Tills näst gång vi hörs är förmodligen vår acklimatisering fullbordad!

Varma kramar,

Josefine och Louise

 

 

 

 

 

Första Veckan

Hejsan,
Nu har jag varit i Bolivia lite mer än en vecka. Jag kom fram fredagen den 28 mars och blev överraskad av mina vänner från min studietid här i Bolivia förra året med en weekend resa till djungeln och ta det lugnt på ett hotell för att få ny energi till uppsatsskrivandet.
Det var helt underbart och jag  fick verkligen nya tag för att äntligen påbörja uppsatsskrivandet.

Som tur var har jag fortfarande kontakt med universitetet där jag studerade under förra vårterminen och de har erbjudit mig en massa hjälp med allt från tidnings arkiv till råd från handledare på deras universitet. Det känns rätt skönt att ha lite akademisk hjälp här borta också.

Nu hade jag tänkt att sätta mig på biblioteket en stund och läsa igenom lite texter som jag blivit rekommenderad.

Massor med hälsningar från Bolivia,
Andrea Karlsson

DSC_0472