Det är skönt att vara tillbaka till vardagslunken i Mwenge. Regnperioden är kommen till slut så de två senaste dagarna har lunkandet snarare bestått av en hel del vadande. Jag har minst sagt haft en regnig upplevelse. Den mest regniga jag någonsin varit med om faktiskt. Solen sken tidigt igår morgon och jag tänkte att ”det här blir en bra dag för att tvätta mina kläder!”. Jag hann knappt börja äta frukost fören vädret bestämde sig för att ”nej, det är inte alls en bra dag för det” och så började det regna. Eller det var snarare som om en enorm jätte tog en vattenfylld hink stor som halva Dar es Salaam och tömde över Mwenge och närområderna. Kvarteret där jag bor ligger på låg mark, vilket innebär att allt vatten från andra gator rinner ner dit… så när jag skulle ge mig ut på äventyr mot mitt kära pluggställe* insåg jag att det inte längre fanns några vägar. Jag var totalt omgiven av ungefär två dm djupa vattendrag, med förvånansvärt strömt vatten. Det fanns inte mycket annat att göra än att helt enkelt kavla upp byxorna och börja vada, växlat med att hoppa mellan upphöjningar i den gropiga vägen. Ärligt talat var det riktigt trevligt att svalka fötterna som oväxling mot den extrema värmen. Som tur väl var försvann dessutom vattnet nästan lika snabbt som det kom (på hemvägen behövde jag nästan inte vada alls), så det blev ju inte någon större katastrof av den tillfälliga översvämningen. Problemen hemma var inte värre än att taket läckte in lite. Vi satte upp hinkar lite här och var som samlade upp vattnet. Mitt underbara och löjligt lättroade kusinbarn på 6 månader tyckte i alla fall det var jätteroligt… Idag har det regnat av och till hela dagen, men den riktiga hinken med vatten kom alldeles nyss. Det kom också de högsta åskknallarna jag hört någonsin. Man hade inget annat val än att hålla för öronen. Lite skrämmande, men väldigt mäktigt!
I övrigt har vi (till Patricias stora förskräckelse) fått ofrivillig tillökning i familjen. En härlig, fluffig, äcklig mus som jag har döpt till Tom. Jag hade nog inte haft några större problem med honom om det inte vore för att han helt enkelt var så närgången. Igår kväll kände jag något mjukt och fluffigt på min fot. Det kittlades, så jag rörde lite på den och då såg jag plötsligt Tom springa iväg med sin näst intill rått-långa svans. Låt oss säga att jag inte är särskilt van vid möss som använder min fot som fåtölj. Uppenbarligen blev han besviken över detta. Jag kan tänka mig att Tom blev på bättre humör av att få vara inomhus istället för ute i regnet. Det är ju så “kallt” idag menar jag. Bara 27 grader varmt.
* Tror inte jag nämnt mitt pluggställe mer ingående tidigare – Double View hotel/conference är ett hotell som ligger väldigt nära Mwenge. Det är en lagom morgonpromenad dit för att sen sätta sig och plugga. Det som är bra är dels att jag får röra lite på mig och byta miljö när jag pluggar så jag kan koppla bort studierna när jag väl är hemma i Mwenge igen. Dessutom är det en nästan konstant, naturlig vind här, vet inte varför. Den gör i alla fall att det är svalare att sitta här än någon annanstans. Dessutom är personalen väldigt trevlig och väldigt noga (och smått stränga numera) med att min swahili ska utvecklas eftersom de vet att jag vill lära mig.Vi bodde på detta hotellet de första nätterna innan resan till Iringa och Morogoro, så de tyckte det var roligt att jag kom tillbaka – så roligt att de skämmer bort mig med goda kakor och söta frukter hela tiden (gratis dessutom). Undrar om de har en hemlig överenskommelse att göda mig för att se om det faktiskt är möjligt att få mig att rulla hem någon dag snart…