Vägledningsnördar på väg mot Söderhavet

Nu, alldeles snart, är det dags för oss att dra till Fiji! På tisdag lyfter planet mot Nadi, stödstumpor är inhandlade inför 33 h flygresa.

Vi är sjukt peppade och tacksamma över att genom ett stipendium få möjligheten att tillbringa två månader på en söderhavsö för att skriva vår c-uppsats i ett ämne som vi verkligen tycker är spännande. Mer om detta kommer under tidens gång..
Efter att ha träffat några av de ljuvliga utbytesstudenterna från Fiji på MAH är vi säkra på att vi kommer få en fantastisk tid med härliga människor och många upplevelser.

Nästa gång vi skriver ett inlägg, ett förhoppningsvis längre och matigare inlägg befinner vi oss på andra sidan jorden. Lämnat dessa underbart vackra höstdagar bakom oss och njuter av blått hav och varma vindar.

Bula

Emilia & Therese

Nästan klar med datainsamling!

Veckan som gått har varit den mest händelserika hitintills. Jag har kunnat göra många intervjuer, dessutom har 180 barn svarat på mina enkäter. Egentligen var det inte tänkt att det skulle bli så många men i en av skolorna tyckte rektorn att jag lika gärna kunde låta alla barn som går i årskurs 6 svara på frågorna. Jag saknar fortfarande två intervjuer men de skall jag göra denna vecka.  Klasserna här är enorma! En klass bestod av 50 elever!  Man pratar om att lärarna i Sverige är stressade med sina 30… undrar hur lärarna känner sig här?

Många av lärarna jag har intervjuat har berättat för mig att det är vanligt med föräldrar som motsätter sig till att deras barn lär sig quechua. De anser mycket viktigare att barnen lär sig spanska. Jag har i alla fall för det mesta möt personer som tycker att quechua undervisningen är väldigt viktig för att stärka människornas identitet. Jag har även stött på några lärare som har berättat att de har blivit tvungna att hitta på nya ord för att sätta namn på vissa saker eller fenomen som inte har ett namn på quechua. På det viset förspanskas quechuan. Det var väll en av de få baksidorna som de kunde se med den nya lagen.

I torsdags hittade jag en liten valp vid vägkanten. Jag frågade kvinnan som arbetar i butiken framför om det var hennes hund och hon svarade att någon hade kört förbi och lämnat valpen på gatan.  Jag tog med mig henne hem och nu har jag en liten bebis:)  Hon heter Huayra som betyder vind på quechua. Det är väldigt vanligt att folk lämnar valpar på gatorna, särskilt honor. Nu när jag har kommit denna lilla valp så nära, känner jag en enorm skyldighet att hjälpa henne.  Inte bara för hennes skull men för alla gatuhundar i Bolivia. De finns överallt. Från början så fick jag så ont i hjärtat så att jag knappt kunde titta på dem, nu är jag tvungen till att tänka annorlunda så att jag inte går runt och mår dåligt konstant. Jag tänker att alla hundar är som Mariposa, en gatuhund som har ett hem att komma till och som får mat ett par gånger om dagen.

Jag har redan varit hos veterinären två gånger och denna vecka skall hon vaccineras. Just nu är hon väldigt svag. Jag trodde att hon hade blivit bättre för hon sprang runt och åt jätte mycket. Igår var jag borta från klockan sex på morgonen tills ett på eftermiddagen. Killen som bor med mig tog hand om henne under tiden. Men efter att jag lämnade henne igår morse har hon inte ätit någonting. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra men något säger mig att jag måste ta med henne hem.

Jag har varit omringad av hundar denna vecka. Mariposa löper och hon har fem beundrade som vakar över henne dag som natt. Mariposa är en ganska stor hund och hon sover i en minimal koja. Ändå lyckades två hundar ta sig in i kojan. Det måste vara jobbigt för henne just nu eller ja… kanske tycker hon om uppmärksamheten. Om nätterna attackerar hanarna varandra och nuförtiden på väg till bussen har jag minst tre hundar som följer efter mig. Igår hände dock något hemskt. Mariposa och en av hanarna parade sig, när de var klara satt de fast. De stod vid varandra ett tag men sen började hanen springa med Mariposa släpandes på rygg! Tills slut lyckades de komma loss men Mariposa var så omskakad och hade så ont så att jag funderade på att ta henne till veterinären. Jag tror hon mår lite bättre nu i alla fall.

Igår gjorde jag något fantastiskt! Jag flög ut från ett 4000 meter högt berg med en flygskärm. Jag har egentligen aldrig riktigt tänkt att jag skulle göra det, har alltid tänkt att det har känts farligt men då en vän erbjöd mig att åka med honom så svarade jag ja! I mina drömmar kan jag alltid flyga och idag fick jag dem gå i uppfyllelse. Det var helt otroligt, att kunna se Cochabamba uppifrån och att nästan få känna sig som en fågel! En liten stund fick jag till och med styra flygskärmen! Det bergiga landskapet är otroligt vackert!

Nu har jag varit här i mer än en månad. Min tanke innan jag träffade Huayra var att åka till Salar de Uyuni i några dagar för att få se den omtalade saltöknen och sedan åka och se la Laguna Colorada för att få se flamencos. Dessa ställen ligger många timmars resa från Cochabamba och jag är ganska säker på att Huayra inte skulle klara av det. Vi får väl se i dagarna hur det går med det. Jag har många intervjuer att transkribera och det hade varit perfekt att kunna kombinera det med något roligt.

Ja… livet rullar på här. Så fort man vänjer sig vid att bo på ett annat ställe!

 

Morsning korsning!! (Nilambur 18.9)

Vi är klara med våra intervjuer och observationer på skolan, skolbarnen har nu dessutom lov vilket innebär att vi har kommit igång bra med skrivandet!! Detta innebär också att vi för stunden inte har ett behov av att vara i Nilambur på några veckor!! Vår plan är nu att vandra vidare och se andra delar av Kerala! Så imån tar vi vårt pick och pack och flyr från kackerlackor, ödlor och andra djur till Calicut. Vi isolerar oss där från omvärlden ett tag för att få klart så mkt som möjligt av vårt arbete!! Låter väl spännande?!? 😉

Hur som helst, igår var vi och självaste borgmästaren inbjudna till Babu och hans familj på middag!! Även här bjöds det på tusen olika grytor!! Å detta var nog detgodaste besöket, trots en mage som har börjat strejka!!

Nästa uppdatering blir förhoppningsvis från poolen om vårt skrivande!!

Over & out!!

/M&C

 

 

 

 

 

Happy Onam!!

(Nilambur 16.9)

Happy Onam!!

Idag är den officiella dagen för Onam-firande här i Kerala! Vi firar dagen med att sitta inne och plugga!! 😉

Nee då, vi firade med pompa å ståt på skolan i fredags! 🙂

Dagen började med påklädning agg den traditionella Kerala sarin – en hel vetenskap ska ni veta!! Hasse vi behövt klä oss själva har det troligtvis slutat med att vi landat på skolan iklädda endast underkjolen!! (Nog för att vi vid detta laget är vana vid att alla tittar, men mindre festligt!)

I guld, vitt, vinrött och med en röd prick i pannan kände vi oss som gudinnor – att bära sari var speciellt!!

Sen dags för firande! Började med tal av olika dess slag av inbjudna, olika högt uppsatta inom distriktet. Sen var det plötsligt dags för oss att säga nåt, inte visste vi vad de andra hade sagt över huvudtaget men vi tackade för att vi fick vara med och önskade alla en Happy Onam, dagen till ära!! Sen var det traditionell underhållning, liknande vårt midsommarfirande med olika danser och sånger. Sen den spektakulära lunchen med ca 15 olika smårätter, serverar på ett bananblad och den anslutande drycken bisom (konsistens liknande vår tomtegröt fast mer rinnig)! Festligt värre!!

Dessutom var tv:n här och filmade, IGEN!! 😉

De hade odds till att dansa den traditionella Onam-dansen (vilken vi inte alls hade tränat på), prata med tribal-folket (vilja inte förstod ett ord av vad vi sa), spela matte-spel (när hjärnan var ett enda stort mos), titta på underhållningen (rätt framför kameran), leka med barnen och SEN (svettiga och mindre fräscha) ställa upp på intervju!! 😉

Men vilken dag det var!! Happy Onam!! 😀

 

Lördag hade vi blivit entlediga och tänkte ta äventyret i egna händer!!

Sagt och gjort, vi bestämde oss för att ta bussen till Calicut (Kozhikode) – en sträcka på max 7 mil.

EN GÅNG OCH ALDRIG MER, on vi säger så!!

Nog för att vi upplevt den galna trafiken här, men att busschauffören dessutom måste köra som en idiot på dessa smala vägar trodde och hoppades vi väl kanske inte, snarare att denna borde se sina begränsningar med dessa kolossala och mindre säkra fordon. Men dit och hem kom vi tillslut iaf efter sammanlagt FEM timmar i bussen…

Eftersom vi tog sovmorgon kom vi inte iväg förrän efter tolv, och med senare vetskap om den låååånga bussresan resulterade besöket i Calicut endast i 1,5 timmes sight seeing – vilken skulle inkludera lunch, sight seeing och shopping!! Hittade ett shoppingcenter bara rakt över gatan från busstationen, så det blev vår anhalt! Maten, en efterlängtad ”burgare”, kastade vi oss på mindre än TIO minuter, sedan sprang vi genom affärerna och avslutade besöket ned le choklad!!

Tur att alla människor hör är så otroligt hjälpsamma annars hade vi fortfarande stått kvar på busstationen!!

 

Igår har Sherly planerat en fullspäckad dag!! Uppstigning 05.45!! Kl 06.30 var det upphämtning för flärd mot östligare breddgrader!

Bilen tog oss upp genom bergen för frukoststopp i en liten by – gooott! Sedan, bokstavligen, tutade vi oss vidare mot staden Sultan Bathery, dött vi hälsade på Sherlys familj – systrar, bror o gamla mamma!! Mycket mysigt och kul att få uppleva ”the real India”!! <3

Fick även en gedigen guidad tur i området och åkte genom Malabar Wildlife Sanctuary, i hopp om att få se vilda elefanter och tigrar… Men med Malins tur såg vi inte en enda, mer än de uppstoppade djuren på muséet!

Därefter tog de oss med på ett träningspass upp i bergen, till Carros stora förtjusning!! 😉 x antal trappsteg, badkar och svettdroppar senare var vi uppe vid grottan!! VILKEN UTSIKT (om inte alla moln vart i vägen 😉 )!!

Sen dags för ännu en tre timmar lång däcktjutande, tutande, dimmig och regnig bilfärd över bergen hem!!

Ännu en gång evigt tacksamma och glada att vi överlevt trafiken!! <3

 

Efter dessa, minst sagt galna turer på vägarna har vi bestämt att det blir TÅG resten av resan!! 🙂

 

Dags att återgå till ex-arbetsskrivandet!!

 

Over and out!!

/M&C

Blockad i Tiquipaya

Under min tid i Bolivia har jag många gånger frågat mig hur det är möjligt att det i ett och samma land kan finnas så många olika kulturer. Det otroliga med detta land är att trots att människorna genomlevt flera hundra års förtryck av språk och kultur så är språken och kulturen än idag mycket levande. Inte bara är landets olika kulturer många men även landskapen som utgör det vackra Bolivia.

Än idag kämpar människorna för att göra sina röster hörda. Hela denna vecka har människorna som bor i byn Tiquipaya blockerat vägarna med stora träd, jordhögar, spikar, brasor och andra föremål som har gjort det omöjligt för olika fordon att ta sig igenom byn. Detta har skapat stora svårigheter att ta sig till Cochabamba och andra byar runtomkring. Min by, Jove Rancho har i stort sett varit helt isolerad från omvärlden.

Anledningen till blockaden är att byborna vill ha tillgång till 47 hektar mark som ägs av ett stort företag. Varje dag under denna vecka har människor samlats i Tiquipaya för att prata om problemet och många har vandrat långa vägar till byn för att få reda på hur länge blockaden skulle fortsätta. En av dessa är min handledare som varje morgon klockan 8 har ringt till mig för att beskriva läget. Under de sista två dagarna har spänningen förvärrats och den maskerade polisen har använd tårgas och stenar mot byborna.

Alla skolorna i Tiquipaya har varit stängda och jag har därför inte kunnat göra mer än en intervju med en av rektorerna. Igår lyckades jag och mina sambos ta oss till Cochabamba. Vi gick i en timme och körde omvägar tills vi äntligen lyckades komma fram. Vägen tillbaks var klurigare. Människor hade blockerat ännu fler vägar och vår gångväg blev plötsligt över två timmar lång.

Min handledare ringde precis och meddelade mig att blockaderna höll på att hävas och att transporten så småningom skulle komma igång. Jag tror att anledningen är Cochabambas 203 års jubileum, för en lösning har de inte funnit till sitt problem.

Jag är i alla fall glad över att inte behöva vara isolerad här längre, att kunna komma igång med mitt arbete och att imorgon äntligen komma ut och dansa salsa!

Tuta och kör!!

(Nilambur 9.9)

Efter ytterligare några dagar här har vi lyckats pricka in ännu en nyhetssändning!!

Denna gång ville vi dock inte missa vårt kändisskap, så halv nio prick stod vi å tryckte näsorna mot tv-rutan och kameran i högsta hugg!!

Dessvärre är ju inte malayalam språket vi säger oss med till vardags så varje gång nyhetsankaret visade sig i rutan skrek Malin ”NUU!” och Carro laddade kameran, förgäves!! Men skam den som ger sig, 10 min senare fick vi bildbevis!! (Man kan ju tro att vi vid det här laget är vana vid all publicitet 😉 – men njaa, kanske inte!)

 

Annars har dagarna flutit på! sidan 10-16, sen nån aktivitet av nåt slag, vid sex faller mörkret å vi befinner oss från och med få på rummet, spelandes yatzi, kort eller ett å annat tappert försök till plugg!! 🙂

Intervjuer och observationer är i full gång. Vilka satt sina spår med massa nya spännande idéer och inte att förglömma – många underhållande timmar av transkriberande!! 😉

 

Två festliga parkbesök har vi också hunnit med. Teakträden var vi väl kanske mindre imponerade av, men vilddjur som apor (inte vi, lite mer exotiska) och fjärilar var desto festligare! Ska tilläggas att det var nog en och annan groda som lurade i vassen, men lyckades undkomma oss!!

 

I söndags var det, till vår glädje, dags för ett nytt hembesök!! 🙂

Hemmet tillhörde denna gång en arbetskamrat till Sherly. Hans fru stod för en utomordentligt festlig lunch, 8 olika grytor framdukade!

Hur mycket ska vi orka äta är ju frågan? Men gott var d!

Efter att blivit bjudna på en å annan lunch i detta matglada land har vi nu börjat undra varför det alltid är vi (och i bästa fall nån mer) som får äta först, medan de andra glatt tittar på?! Carro undersökte saken vidare! Giriga som vi blivit 😉 trodde vi självklart att gästerna skulle äta först, men fick till svar att det kort och gott endast hade att göra med antalet stolar att göra! (Verkar inte som grannen har stolar till utlånes här inte?!)

Sen fick vi hur som helst celebert besök av hans söta gamla lilla mamma. Trots hennes 85 år verkade hon inte ha sett speciellt många guldhåriga vita töser, till att döma på hennes glädje! Hon överöste oss med kindpussar och kramar och ville aldrig släppa våra händer! Mysig liten tant det där!!

 

Under resan har uttrycket ”Tuta och kör” fått helt ny innebörd!! Med smala vägar och egoistiska förare, som därtill verkar lida av syndromet ”jag ska va först”, gäller det att hitta tuten, trycka så många gånger man kan och sen bara köra och hoppas på att alla andra viker undan!! Helt enkelt TUTA OCH KÖR!!

Vad de ska med det nyuppsatta trafikljuset i stan till är en bra fråga?! Idag var fortfarande ingen skillnad!

När vi bad hotellpersonalen ringa en auto-Rickshaw (tuk-tuk) för att ta oss in till centrum, undrade de om vi inte ville låna motorcykeln. Vi svarade då att risken/chansen att vi kommer tillbaka inte är så stor. Gubben bakom disken insåg då att ”just det. ni kör väl i led med en mittlinje i Sverige?”!!

Ja, för mittlinjen (på de få ställen den återfinns här) verkar då inte fylla nån större funktion, om de ens sett den?! 😉

 

På fredag är det dags för en av Keralas största högtider, Onam!! Fråga oss inte riktigt vad det är man firar men det har något att göra med guden Ganesha och en massa blommor! Återkommer med info om det på fredag! Så idag har de vart å mätt oss, de påstår att det är till våra saris vi ska böta på fredag men troligen för att se om vi blivit tjockare eller inte! 😉

 

Hoppas allt är toppen hemma!!

So long!!

/M&C

Människor och förtryck

Blev sjuk inatt och ställde därför in mötet med rektorn imorse. Vi skall träffas på måndag istället. Tänkte att jag skulle passa på att blogga lite och berätta om människorna och förtrycket här i Bolivia.

Häromdan träffade jag några människor som tyckte att Quechuan precis som alla andra språk som överlevt 500 år av förtryck här i Bolivia borde dö ut. De tyckte att det var dags nu, inte borde staten införa dessa språk i undervisningen. Deras argument var att inlärningen av dessa språk skulle förhindra utvecklingen i landet. Inlärningen av dessa språk betyder för många att sträva bakåt och inte framåt. Det sorgligaste av allt är att dessa tankar lever hos människor vars föräldrar pratar flytande Quechua eller som själva pratar Quechua. Mannen som argumenterade mest för detta var en av dessa. Hans föräldrar och han talade flytande Quechua.

Koloniala tankar är fortfarande väldigt närvarande i Bolivia. De finns de som efter 500 år anser sig vara ättlingar till spanjorer och som absolut inte vill känna någon tillhörighet med landets ursprungsbefolkning. Detta, trots att jag är ganska säker på att under dessa 500 åren har människor lyckats ”blanda sig” ganska mycket.

För mig som har bott i Brasilien en stor del av min barndom är detta oerhört märkligt. I Brasilien är alla brasilianare oavsett hudfärg. Visst har den största delen av ursprungsbefolkningen dött ut men det finns ingen som till exempel kallar landets svarta för något annat än brasilianare eller de vita för portugiser eller tyskar. Jag är medveten om att Bolivia har en annan historia. Jag tycker bara att det är väldigt konstigt att två länder som ligger bredvid varandra kan skilja sig åt så otroligt mycket.

Jag kom att tänka på Sverige. Många av barnen som är födda i Sverige och som aldrig satt sin fot utanför Sverige kallas för invandrare. I de allra flestas ögon är de inte svenskar. Min B-uppsats handlade om barns känsla av tillhörighet. Faktum är att många barn tyckte att de var svenska för att de var blonda. Att vara svensk är att vara blond för många, inte bara barn. Då vissa barn följer med föräldrarna till deras hemländer och betraktas som svenskar blir detta en oerhörd identitetskris. Ingen vill känna igen sig med dem, de tillhör ingenstans. I en värld där människor migrerar, reser, förälskar sig i människor från andra kulturer och får barn kan inte hudfärgen vara vad som avgör ens tillhörighet.

Hur som helst är jag nyfiken på hur barnen här i Bolivia kommer att svara på mina enkäter om det Quechua språket och känslan av tillhörighet. Som jag har förstått så finns det många föräldrar som absolut inte vill att barnen skall lära sig Quechua i skolan. Detta leder till att barnen förknippar språket med skam. Jag skriver mer nästa vecka då jag har samlat fler tankar om detta!

Tiden flyger iväg…

Jag sitter i skuggan under ett träd i mitt nya hem i Jove Rancho. Jove Rancho är en liten by som ligger nedanför bergen ungefär en timmes bilresa från Cochabambas centrum. Jag trivs väldigt bra här i mitt lerhus tillsammans med mina två nyfunna vänner, två tyska volontärarbetare som arbetar på en av skolorna där jag gör min studie. Jag har en hund som följer mig vart jag än går. Hon heter Mariposa vilket betyder fjäril på spanska. Varje gång jag går till hållplatsen som ligger en 25 minuters gångavstånd från vårt hus följer hon efter mig. På vägen möter vi alltid andra hundar.  Mariposa är väldigt feg och vill gärna att jag försvarar henne. Hon gömmer sig alltid bakom mig medan jag låtsaskastar stenar på hundarna så att de beger sig iväg. Det kan bli väldigt aggressivt och otrevligt, och att smyga ut är helt omöjligt. Mariposa har stenkoll på mig. Jordvägen som förbinder Jove Rancho med grannbyn är lång. Solen skiner på den rykande jordvägen under dagarna och under dygnets mörka timmar ligger vägen i fullständigt mörker. Det ända man kan urskilja är hundarnas lysande ögon.

I söndags var det cykelns dag, eller som de kallar det här, el dia del Péaton. Cykelns dag är varje första söndag i månaden. Det är absolut förbjudet att köra bil, 2600 poliser sattes i arbete på Cochabambas gator bara för att se till att gatorna var tomma på bilar. Bolivianerna verkar älska denna dag. Jag hörde att det till och med var på tal att ha två sådana dagar om månaden. Jag var i Cochabambas centrum denna dag som började med väldigt mycket irritation eftersom jag inte kunde ta mig hem till Jove Rancho på något sätt. Nu i efterhand är jag glad över att få ha upplevt el dia del Péaton.  Det kändes lite som att tiden hade stannat upp. De allra flesta restauranger, barer och butiker var stängda. Människor låg på torgets gräsmattor, musik hördes ur varje gathörn, det dansades och det umgicks. Det var för 14 år sedan, i september 1998 som en grupp kvinnor från Cochabamba som var bekymrade över miljön kom med förslaget att ta en paus från den hektiska vardagen och andas in luften runtomkring dem. Jag måste säga att det är otroligt hur ren luften kan kännas bara några timmar efter alla hundratals bilar utvisats från gatorna.

Idag har jag besökt fyra olika skolor, två privatskolor och två kommunala skolor. De som arbetade i de kommunala skolorna var väldigt trevliga. De ville mer än gärna hjälpa mig med min studie medan privatskolorna var väldigt misstänksamma och släppte knappt in mig på skolans område.  Hur som helst har jag ett möte med en rektor imorgon och ett annat på tisdag nästa vecka.

Dagarna flyger iväg. Ville gärna lägga in några bilder men den dåliga internetförbindelsen tillåter mig inte. Nu skall jag koka soppa till min nya hund och sedan transkribera intervjuer, något som aldrig verkar ta slut…