Bolivia!

Jag kom till La Paz klockan 5 på morgonen i söndags. Jag har endast varit här i tre dagar men har redan upplevt så otroligt mycket! Jag bor hos en underbar familj som har tagit mig under sina vingar som om jag vore en familjemedlem. De har gett mig mat, tagit mig på rundtur i La Paz, satt in 75 olika dokument om skolan på min USB, ordnat så att jag har fått åka med sonen i skolbussen och viktigast av allt, gett mig sin vänskap.

Jag har varje morgon och kväll sett hur mamman i familjen har vecklat ut en tygbit och tagit upp samma små hårda brödbitar ur tygstycket. Jag har verkligen undrat hur någon kan få gamla brödbitar att se så värdefulla ut. Jag tänkte att det kunde ha med familjens ekonomi att göra. Men så idag, då vi satt och drack kvällste berättade hon om Aymara folkets traditioner. ”Det är förbjudet att slänga mat, inte ens en gammal brödbit får man slänga. Om det råkar bli kvar en liten ostbit som man inte vill äta så får man ge den till någon annan som behöver den, till exempel en hund på gatan. Det finns alltid någon som behöver den”. Det är så fint att få träffa så fina människor! Det är otroligt att några enkla få ord kan  få en att förstå att det livet man lever faktiskt inte är normalt utan helt enkelt bara överflödigt.

I två dagar har jag varit i en skola högt uppe i bergen utanför La Paz. Det är en väldigt speciell skola. Det finns alpackor, lamadjur, hundar, ankor, höns och tuppar på skolgården. Skolbyggnaderna är täckta av färgglada målningar som barnen och lärarna har målat tillsammans och utsikten är fantastisk med de vackra snöklädda bergen. Men det mest speciella är ändå undervisningen. Barnen får lära sig att vara kritiska till omvärlden, att diskutera, att lyssna på varandra och bli lyssnade till. Varje måndag börjar hela skolan med att träffas på skolgården där alla elever och lärare får ta upp saker som hänt under veckan. Det kan handla om allt från en borttappad klämma till en ankas mystiska död. Till lunchen tar alla med sig en liten skål med mat. Det kan vara kokta ägg, grönsaker, ris eller kex. Alla i klassen sätter sig i en rund ring på skolgården och skickar runt de små skålarna så att alla får äta av allt. Alla äter med samma sked.

Jag tänker stanna i La Paz tills fredag morgon då jag beger mig till Cochabamba. Jag vill inte lämna alla dessa fantastiska människor, det känns nästan löjligt att känna så efter endast tre dagar. Syrebristen har dock gett mig en konstant huvudvärk och det skall bli skönt att komma ner till lite lägre höjder. Men det är det lilla, jag  ar oerhört lycklig över att vara här!

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *