Kom igår hem från Santa Cruz. Åkte dit i lördagskväll. Det var en nice resa.
Åkte dit först och främst för att se Silvio Rodriguez som är en cubansk trubadur som betytt massa för den latinamerikanska protestmusiken. Det e liksom han, Victor Jara, Violetta Parra o Mercedes Sosa som jag lyssnar på när jag är revolutionsromantisk o saknar Latinamerika. Av dessa är han den enda som lever så det har varit lite av en dröm o se honom live. Men nu minsann blev det av! Mer om det snart.
Åkte redan lördagkväll eftersom min kontakt på organisationen som hjälpt mig massa med intervjuer sa att det fanns möjlighet att delta i workshops o intervjua folk även i Santa Cruz så jag tänkte yes, vamos. På söndagen när vi kom drog vi direkt till en liten by utanför SC som heter Cotoca. Asmysigt o fint, vi hängde på MAS-kontoret (MAS är alltså Movimiento al Socialismo, regeringspartiet här) o han höll i sin workshop. Tyvärr var det inte så många närvarande så det blev ingen intervju då. I alla fall. Senare på kvällen drog vi hem till han som arbetade för MAS i den byn för o äta o sova. Alltså, hade jag inte varit socialist så vette fan hur det här arbetet hade gått. Det finns verkligen en vacker solidaritet mellan oss över hela jorden o utan den hade jag nog inte kommit åt många av de intressanta människorna jag träffat här. I alla fall, det var ett sjukt fint ställe, massa fruktträd, djur o palmer. Vi satt o snackade till sent på kvällen o jag fick lära mig massa om MAS uppbyggnad o diverse andra maktförhållanden. En spännande grej var hur polisen behandlas här i landet. Jag som vänsteraktivist har en minst sagt spänd relation med snuten hemma (pga fascismen ni vet) så mitt utgångsläge var att de var lika mycket chanchos här. Men tydligen så består polisväsendet här i första hand indigenos, eller kanske framför allt campesinos som gått polisutbildningen då det är ett säkert sätt att få ett bra betalt jobb. Därmed blir de också behandlade som campesinos av de lite finare klasserna, som tydligen anser sig ha rätten att köra för snabbt/köra full/småbryta lagen lite närsom och säga något i stil med “jojo men min pappa äger det här företaget så försök inte ge mig nån böter” när de blir tagna. Intressant. För mig sitter så mycket makt i polisuniformen, men här är rasismen så pass stark att den ändå väger mer än våldsmonopol och polisväsende.
Dagen därpå drog vi in till Santa Cruz, en fruktansvärd stad. För det första är detta oppositionens högborg, Santa Cruz är känt för sin ledande position och den mest drivande regionen när man för ett par år sedan ville bryta sig loss och skapa en egen stat utan de västra, mer ursprungsfolkstäta delarna. Det är ju tillräckligt för att man ska få kalla kårar men gillade heller inte känslan o uppbyggnaden av stan. Den är byggd runt anillos, ringar, vilket innebär att det knappt finns ett tydligt centrum med raka små gator utan mest trefiliga stora avenyer o man hittade ingenstans. Dessutom fanns det massa stora shoppingcenter lite här o var. Nej tack. Vi tog oss i alla fall till en organisation som arbetar som ett nätverk för olika indigenos-rörelser och jag gjorde en intervju där, så fick dessutom lite jobb gjort!
När detta var klart drog vi vidare till stadion, där vi var ca 3 timmar innan utlovad starttid. Det var nog bra, vi fick bra platser på läktaren rakt framför scenen. Det var dock långt till scenen men det fanns flera storbildsskärmar så inga problem. Efter ett par timmar så dök han upp! Lille Silvio. Precis framför scenen fanns typ ett VIP-område där alla viftade med bolivianska, venezuelanska o cubanska flaggor accentuerat av la whipala och diverse Che-banderoller. Gud, blir typ tårögd bara av o tänka på det. Han spelade nästan alla mina favoritlåtar och dedikerade El Necio till nuestro presidente (som satt längst fram o tackade). GUD SÅ FINT!! Han sa inte så mycket mellan låtarna, men fick ur sig ett Viva Venezuela och en dedikering till de fem fängslade cubanerna. Hansalbin hade varit så nöjd!
Åkte sedan hem tidigt på tisdagmorgon o kom hem efter 14 timmars resa. Först var det bloqueo i Chapare o då var det bara snällt att hoppa ur o hoppas att det skulle lösa sig. Där var vi ca 2,5 timmar o när bussen körde igen var jag glad över att komma iväg. VI körde i ca 3 timmar till när något händer med bussen o chauffören hoppar ut o börjar krångla med det, vad det nu var. Efter ca en timme börjar folk ledsna o liftar istället. Då tar jag o ett par andra en trufi (en stor taxi typ) till en liten ort utanför Cochabamba där Tia Monica sen får hämta mig. Kom hem vid nio o åt mat samt duschade för en vecka typ. SKÖNT!
På måndag drar jag nog till La Paz o börjar intervjua där. Besos!