förguldelser

Livet i zzambigggaa förguldas av himlagråten, förtvivlande tåraforsar som regnar över varje litet ensamt barn i världen, varje barn som saknar en trygg famn, en godnattkram eller att känna sig ovillkorligt älskad. Jag älskar störtregnen, de är så frigörande, så innerliga. Så från torra jordsprickor och sinande brunnar till grönkullar o spirande majsfält. Oavsett vad regngudarna har för baktanke, känns det som att även himlarna med sina ös vet att inte göra sitt yttersta, men sitt innersta. Datz nice..

Vad som förgyller, förutom regnen, är barnen. Dessa små förundrande varelser som så ofta går rakt in i mitt hjärta. Efter min förra resa valde jag att bygga en trädgård runt min själ o hjärta för att inte beröras för starkt. Människor är varmt välkomna att komma in o leka, men ibland måste man få säga thanx mates, nu äre dags att gå hem och stänga grinden i gärdesgården. Men ungarna, shit vad svårt det är att fösa ut dem. Särskilt när de inte har ett hem att gå till. Jag kan inte den balansdansen. Om någon kan och vill lära mig konsten, vänligen berätta.

barnen på avdelningen är fantastiska. Det som de står ut med… det kan bara förstås om man ser med egna ögon. Eller förmodligen inte ens då. En sexårig flicka med svåra brännskador över rygg, rumpa och lår efter att ha ramlat baklänges i en balja med hett vatten. Hon ramlade i baljan på måndagen och togs till sjukhuset på torsdagen med redan infekterade sår. Daglig såromläggning utan smärtlindring förutom lite paracetamol per os.

Min förra vända här vid sjukhuset hade jag en åttaårig tjej med motsvarande brännskador, samma procedur med daglig sårtvätt o omläggning. Efter tre månader var såren läkta. Tre månader. Tolv veckor. Nittio dagar. Tänk att vara sex eller åtta år och varje kväll under tre månader somna med vetskapen om att imorgon bitti sker det igen. tror du att du kan somna på kvällen? Tror du att du drömmer mardrömmar? Mardrömmar som du vaknar från utan att kunna inse att det bara var en dröm, det är din verklighet.

Varje morgon under tre månader, vakna och veta att du ska genomgå något så smärtsamt att du knappt klarar det. Du blir fasthållen och nedhållen, din mamma och en sjuksköterska hänger över dig för att hålla undan dina sparkar, dina försök att bitas, klösa medan en sjuksköterska tvättar dina öppna sår. Tänk att din mamma måste se skräcken, smärtan i dina panikslagna ögon och ändå fortsätta att hålla fast dig.

Det är svårt att jaga ut dessa barn ur sin trädgård. Men på någe vis måste man rensa sin själ varje dag för att inte bli så tung att man inte kan gå. Men jag kan inte helt den konsten. Och det gör mig orolig ibland.

Där finns också en ljuvlig nioårig liten underbaring så väldigt blyg, men samtidigt så nyfiken. Häromdagen tog vi med en sådan där liten mini-legopåse som goa tjejerna på leksaksaffären Hamleys i nacka forum skänkte. legopåsarna är helt grymma för ungarna att pyssla med. Den här lille killen har aldrig byggt lego i sitt liv… han visste inte alls hur man skulle sätta bitarna. De hamnade upponer, bakofram och på fel plats men han lärde sig så fort. vi byggde ihop bilen tillsammans och sicket leende han fick…över att ha byggt ihop den lilla legobilen själv… vi övade sedan på att skriva hans namn, från att inte kunna till att kunna, under den lilla stunden.. åh vad barn lär sig fort…

så har vi en liten drygt tvåochetthalvtårig flicka som kom till avdelningen med sår i munnen, avmagrad och svag. mamman förstod egentligen inte vad som var fel förrän hon hittade sin makes undangömda bromsmedicin för HIV och konfronterade honom då eftersom hon insåg att han dolt sin sjukdom från henne. Hon tog sedan dottern till sjukhus för att testa sig själv o flickan o det visade sig att de båda hade hiv. Flickan är väldigt mager o ser väldigt svag ut och hänger mest på mammans rygg. Alla rörelser hon gör är väldigt långsamma, trötta, svaga. En liten tjej i början av sitt liv, snart tre år, borde vara pigg, aktiv, nyfiken, men denna lilla tjej orkar inte. Hon t.o.m blinkar långsamt. Jag har inte sett henne le eller skratta en enda gång, inte förrän igår…

vi stod o blåste såpbubblor för några andra barn o ser då denna lilla tjej sträcka ut sin hand för att nå en bubbla. Jag blåser några till mot henne o hon sträcker handen mot dem o skrattar, hon skrattar men utan ljud, hon har ingen röst, orkar inte formulera ord. Men hon ler sitt skratt. Den glädjen jag såg i hennes ögon var ovärdelig. Så rörande. Vi leker en stund med bubblorna. Jag ser att hon inte orkar röra handen mot bubblorna, hon bara håller ut den. Lilla lilla tjejen, så orättvis att börja livet med en sjukdom hon fått genom föräldrarna. Senare sitter hon på sängen o vi blåser bubblor igen o busar lite försiktigt, hon sträcker sig efter dem och tappar nästan balansen eftersom hon knappt orkar hålla sin kropp uppe.

Men hon visar intresse. Intresse, nyfikenhet. Det är otroligt värmande. Det är så lätt att tro att de svårt sjuka, nästan apatiska barnen inte vill eller orkar leka, att de inte har något intresse eller behov, .

de har en kids club i körkan här varje fredag eftermiddag för alla byaongar, vi tänkte vi ville vara med o se vare var för skoj så vi traskade dit med vår vän martha, längs landsvägen började barnen springa ikapp oss o ville gå med o hålla handen… de visste nog att vi var på väg till veckans höjdpunkt.

sedan lekte vi lekar med alla hundra ungarna… så goa, men guuh så högljudda. dansade, lekte, o alla små lortiga tvååringar som vill vara med inte fattar så mkt av allt galej o skrik o stim o tjoande…de står plötsligt mitt på körkgolvet o gråter o behöver sin storasyrra eller brorsa som släpat tid dem, men storasyskonet vill ju ha kul, så kommer ngn annan större unge o lyfter upp o bär iväg o lägger ungen i famnen på oss…haha, så lugnar plutten sig när den får sitta i en vuxen famn en stund.. o vågar sig sedan ut i crazy dance floor igen, blir puttad, trillar, reser sig, dansar lite, knuffas undan, haha..de är så tuffa, men kärleksfulla också, mot varandra. o sen kommer nästa snoriga gråtande tvååring haha,,,en liten pöjk bara grät o grät o hamnade i cecilias famn o somnade på två sekunder o sedan kände hon hur det blev alldeles varmt på låret…hehe. låter ju som barnen mest grät, men det var ju självklart tvärtom. Det var bara de små som det gick lite för vilt till för.

Vad som förguldar, förutom barnaongarna, är mina här närmaste vänniskor cecilia, matros, martha, gifti m.fl.

Vi hade en så fin luciaafton cecilia o jag o våra gäster. aftonen började egentligen med att cecily o jag redde ut ett missförstånd som uppstått under dagens intervju. En intervju som för övrigt var väldigt spännande. Kvinnan som berättade var så generös med sina tankar och känslor och vi bara sög in allt hon sa, så ivriga att vi började fråga i mun på varandra. Vi har hittills hela tiden delat upp så att vi varannan gång är huvudntervjuare och varannan gång är sidekick. Har funkat väldigt bra. Av någon anledning beslutade vi oss idag för att göra tillsammans. Det blev lite mindre bra och en irritabel känsla uppstod för en kort stund, intervjuflowet fick sig en liten törn och vi blev båda plötsligt blockerade i våra tankar o kom av oss. Efter en stunds trevande tystnad hittade vi tillbaka till vår tråd och så fort vi kom hem pratade vi igenom den lite märkliga känsla som uppstått.

Vår utredning av dagens irritabilitet slutade med en varm kram och en töntig tribal lucia-indiandans runt en cementpelare i vår trädgård och en high five glad lucia nu bakar vi lussekatter o bjuder våra zambiska polers. Sagt o gjort. Musik på hög volym o köksbak fort som sjutton innan elen eller vattnet försvinner.

Våra inbjudna zambier började dyka upp och vi käkade nchima, bönor och rape och hade busroligt, dansade i köket, knådade saffransdegen och skojade. Halv elva gick alla hem och cecily och jag släckte ner, tände ett stearinljus och tog en hink upponer och trummade till hög musik och dansade röyven av oss så fritt man bara gör när man är ensam. Jag kände skrattet klucka i magen och sista lussebullen ( egentligen en fet lussebullelimpa..vi gjorde ett lussebullsbröd när plåtarna o lussekattslusten tog slut) degade sig i ugnen.

Vår hustomte Matros är ett guldkorn. Han är över fyrtio men har ett så fritt kroppsspråk, armarna hänger o slänger fritt, benen kan ibland gå i kors. Han är så go-rolig utan att själv veta om det. Hans språk är så fritt, engelska ord som är så enkla o finurliga o blir så lustiga. “those people like to sting” sa han med allvarlighet o pekade på några bin i köket.  eller efter att vi bjudit honom på fika: “now i dont think i have to look for any teabreak. yesterday by this time i was running up and down to look for any teabreak but today..today im just fine”. Han tycker så mycket om cecilia o mig o vi tycker så mycket om honom. Att få lära känna hans tjugo-nånting-åriga dotter martha är också en privilegium. De bor bakom den grönspirande kullen mittemot vårt hus. Förutom att jobba heltid här vid studentboendet bygger han sitt hus bakom kullen. Han hämtar tegelstenar och fönster och bär dem till sin gård.

Vad som förguldar, förutom mina vänniskor, är the bedsiders (mammor, pappor, mormödrar, aunties osv) på barnavdelningen. Som varje dag hälsar oss med feta leenden och långa handslag. Som under intervjuerna så generöst delar med sig av sina tankar, känslor och upplevelser. Jag känner mig ibland helt rörd över deras liv o hur de berättar för oss. Så ofta vi känner att vi vill höra mer om så mycket annat, men måste försöka hålla fokus på vårt syfte.

Åh, nu åskmullrar det och himlen borta vid grönkullarna är alldeles gråtung, rain’s on its weeey!

/Sabina

 

Ett svar på ”förguldelser”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *