Post-Bophatyfonen

Vi har nu nått halva tiden av vår Filippinernavistelse. Denna vecka befinner vi oss på den lilla ön Camiguin. Efter veckorna i Manila förflyttade vi oss till Filippinernas södra del Mindanao för att hälsa på och bo hos min min morbror. Taxichauffören som tog oss till flygplatsen skrattade högt och undrade varför vi skulle ner till Mindanao när det väntades en tyfon de kommande dagarna. Vi hade hört att det var vanligt att tyfoner förekom i landet och reflekterade inte mycket mer över saken men när min morbrors smått hysteriska fru hämtade hem kusinen tidigare från skolan och bad oss att packa “emergencybags” började vi bli lite oroliga. Det som hände var att strömmen försvann i 3 dagar och vi upplevde ett oväder likt en svensk storm med ösregn i 2 dagar. När vi kollade efterdyningarna i området var många träd nedfallna och jordbruksmarker fördärvade, inte så stor förödelse med andra ord. Därför blev vi väldigt förvånade när vi slog på tv:n och möttes utav det stigande dödstalet, samhällen som upplösts och åtskilliga kvadratkilometer med obrukbart jordbruk. Varför drabbar samma tyfon mindanoborna på ett så vilt skiftande vis? Tyfonen kan vara fullt hanterbar för medelinkomsttagaren i armerat betonghus men att förbereda sig inför tyfon i  bambu/trähus i berg och kustbyar är en tröstlös väntan. Det handlar inte om att Filippinerna är ett tropiskt land där det ofta förekommer naturkrafter, först och främst handlar det om fattigdom och vilka som drabbas. Fokus bör därför alltid i första hand läggas på fattigdomen och sedan klimatfrågan.

Läs mer på Plan Sverige som samarbetar med de filippinska myndigheterna. Akuta åtgärder är: rent vatten, mat, mediciner och tak över huvudet. Hjälp till och sätt in en peng!

http://plansverige.org/nyheter/over-700-doda-i-filippinerna

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *