Fysiskt hemma och psykiskt snurrig

Jag är hemma nu, inte helt psykiskt. Det är svårt att lämna en plats som gett en så mycket upplevelser. Jag kan inte somna utan bara tänka tillbaka..

Jag och Maria Elsa går en runda i byn Terrabona innan vi ska ta bussen till vägen där jag ska bli upphämtad av Martha Heriberta för att åka tillbaka till Managua. Vi går förbi hälsocentrumet. En kvinna kommer ut därifrån, hon är alldeles blek i ansiktet och har blodfläckar på armen och på handen där en kanyl sitter. Hon har fått dropp. Hennes mörka långa kjol har kladdiga fläckar och hennes ljusa blus likaså. Hennes hår är fettigt och uppsatt i en hästsvans. Maria Elsa verkar känna henne och presenterar oss. Hon ser helt uppgiven och tom ut. De står och pratar ett tag. Jag förstår inte allt, mitt vokabulär inom medicin är inte det bästa. Men jag förstår att hon för tre dagar sedan födde sitt andra barn med kejsarsnitt. Såret efter kejsarsnittet hade blivit infekterat och hon har mycket ont. Jag frågar Maria Elsa när vi gått vad som hänt med kvinnan. Hon berättar att kvinnans man och svärmor misshandlar henne både psykiskt och fysiskt. De hade hälsat på henne igår och sa att det var bättre om hon och bebisen dött istället. Hon har inte fått några pengar till mat eller ombyte av kläder. Jag får en klump i magen. Vidare berättar Maria Elsa berättade att hon är från Guatemala och hennes man hade tagit med henne därifrån när han var där och gästarbetade en tid. Hon har ingen egen familj här, utan bor med sitt barn och en man och svärmor som hatar henne. Vad hade jag gjort i hennes situation, hur hade jag mått?
Vi gick hem, vad kunde jag göra för att hjälpa till? Ingenting. Jag skulle åka om 20 min. vidare till Managua och den säkerhet som alltid omsluter mig. Jag ville bara gråta och skrika. Stopp! Stanna världen! Vad faan håller vi på med!?? Hur behandlar vi varandra! Jag ville bara slå sönder stolen jag satt på, göra hundra armhävningar!! Vad som helst för att få ut vad jag kände. Jag ville inte vara professionel, hålla objektivt lugn och social ton. Jag hade gjort det dag och natt i många dygn nu. Men istället famlade jag efter mina solglasögon för att dölja att jag började gråta. Varför gjorde jag det, undrar jag i efterhand. Det är väl en helt sund reaktion, men ändå ville jag inte visa hur fruktansvärt berörd jag blev. Jag försökte torkar tårarna som bara rann och rann ner för min kind. Jag gav Maria Elsa lite pengar och bad henne att de skulle gå och köpa nya trosor, kläder, mat och dryck till kvinnan så snart hon hade lämnat av mig.

På vägen till den stora vägen passar jag på att fråga om Yamileh, hembiträdet som arbetar hos Maria Elsa, om hur gammal hon är och var hon kommer ifrån. Jag hade upplevt henne en aningen obehaglig då hon hela tiden kollat på mig med ett försynt leende som saknade några framtänder. T.o.m när vi skulle sova och hennes säng som stod precis vid fotändan av min säng, låg hon och kollade på mig med ett leende (lite som hämtat från en skräckfilm). När jag frågade henne något hade hon bara sänkt blicken med ett leende och gav mig nästan aldrig något svar. Hon kändes ung men ändå väldigt gammal. Jag kunde inte alls sätta fingret på vad det var. Det visade sig kanske ha naturlig förklaring. Maria Elsa berättade att hon blev föräldralös när hon var 7 år och att hennes farbror tagit hand om henne sedan dess. Tagit hand om så till vida att han misshandlat och utnyttjat henne sexuellt fram tills en månad sedan då hon rymt. När Maria Elsa fick höra talas om det hela erbjöd hon sitt hem till denna numera 18 åriga tjej, ”Hon får stanna så länge hon vill”, berättar Maria Elsa. ”Hon får mat, boende och jag har köpt nya kläder till henne. Jag försöker få henne till skolan också men det tar nog lite tid innan hon vill. Hon har djupa sår i själen.” Jag skämdes för att jag jagat upp mig angående hennes beteende och att jag känt mig obekväm på kvällarna när jag försökt att sova bredvid henne. Åh, jag vet inte om jag orkar höra mer nu känner jag.

När vi kommer fram till stora vägen hänger Martha Heriberta i en hängmatta och sover. Bredvid står en stor pickup och ett par cigaratettpaket ligger på marken under hängmattan. Vi är tydligen sena och hon har inte sovit så mycket i natt. Hon är grinig, jag tackar Maria Elsa för hela veckan och överöser henne med komplimanger om hennes arbete. Jag är för slut i huvudet av morgonens livshistorier och veckans arbete för att säga något bra egentligen.
Jag och Martha Heriberta sätter oss i pickupen, vi är båda trötta men mitt huvud går ändå på högvarv. Jag är dum nog att fråga henne om något jag tänkt på att hon sagt någon gång. ”Vad menar du att det inte finns fattigdom i Nicaragua?” , frågar jag. Jag känner hur fel det lät och hur jag inte på något sätt kan komma på i vilket sammanhang hon sa det eller vad hon menade. Jag vet ju att det ligger någonstans i huvudet, men jag får inte fram det. Helvetet bryter lös. ” VAD MENAR DU MED DET!!???”, skriker hon tillbaka. ”47 % av alla nicaraguaner lever i extrem fattigdom! Vad är det du har sett när du varit här egentligen?!” Faan! Tänker jag för mig själv. Vi har en 4 tim lång bilfärd tillsammans. Jävligt dålig timing och jag ville egentligen bara gråta minst en timme för att ta igenom morgonens berättelser. Efter ett tag lugnar hon ner sig och jag menar att jag upplever nicaraguanerna rika på kämparvilja och det finns mycket naturresurser här, som de ej tyvärr får ta del av. Vi lyssnar på musik jag frågar om hon har Los tigres del Norte, ett mexikansk dansband som jag antar att hon älskar, hon lyser upp. Puh!

Efter ett tag viker vi av vägen mot en sjö. Hon säger att hon ju lovat mig att jag skulle få bada efter den här veckans arbete. Jag vill bara gråta av lycka nu. Efter dagar och nätter av extrem hätta, utan rinnande vatten och allt annat som snurrar runt i mitt huvud nu, är ett bad i en sjö precis vad jag behöver. Medans jag byter om i ett skjul, pratar hon med ägaren till marken vid stranden om att ro ut mig i hans båt. Jag har alltid med mig baddräkten ifall att. Ägarens båt ligger vid en liten geggig strand. Vi hoppar i, han ror ut mig och säger till när det är djupt nog för mig att kunna dyka. Jag dyker i, simmar och skrattar av lycka. Han ror efter mig i sin båt. Efter ett tag känner jag att jag borde återvända, Martha Heriberta står och väntar, jag kravlar mig upp i båten och ber han ro tillbaka. Han ror tillbaka men när vi kommer in mot stranden vänder han båten och ror ut igen. Jag säger åt honom att jag vill tillbaka. Han bara ler och kollar på mig i min baddräkt. Känner mig plötsligt väldigt naken och det är jag nog i hans ögon. Faaan, tänker jag för mig själv. Jag vet att jag lätt kan simma in i land om han får för sig att kidnappa mig eller något annat, men jag tycker det är oförskämt och jag är förbannat trött på machokulturen här. Jag ber honom igen att ro tillbaka, han bara ler och säger att vi ska till andra sidan sjön att det är djupare där. Jag känner oro i kroppen. Det vill inte jag alls utan säger med mycket barsk röst att ” Nu ror du tillbaka! Min vän väntar på mig!” Han suckar och vänder om och jag kommer i land tillslut. Jag hoppar in i pickupen och vill bara till Managua och min lägenhet, jag vill bara äta, duscha, sova och smälta allt. Jag vill för en stund bara hem till Sverige.

Nu är jag i Sverige och kan inte släppa allt jag upplevt och alla jag träffat. Jag vill tillbaka till Nicaragua, jag förstår inte riktigt varför. Väl hemma försöker jag ta in mina fina vänners problem på allvar, men allt låter banalt. Inklusive mina egna nypåhittade. Kanske för att de är det, allt är relativt. Jag har det så fantastiskt bra här och jag är innerligt tacksam och glad över det, även om jag mår väldigt snurrigt efter denna händelserika resa.

Ett svar på ”Fysiskt hemma och psykiskt snurrig”

  1. M, jag har inte kommenterat detta inlägg förut. Men jag vill säga att det berör mig djupt. Du har ordets gåva, fortsätt skriva och berätta om vad du upplevt!

    /Anna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *