Resan börjar mot lida mot sitt slut

..med betoning på lida.
Jag bode vara glad för att få slippa alla djur som vill väcka alldeles för tidigt, slippa alla insekter som jag förbannar varje morgon då de kämpar för att äta upp min mat innan mig, slippa taolettpapper med doft, slippa vattenbrist, slippa se skräp, missär och fattigdom, uppleva machokultur och höra fruktansvärda livshistorier.
Men jag vill bara gråta och inte lämna denna vackra plats. Bland vulkaner, vattenfall, stora sötvattenssjöar, stränder, växande plantage, kaffeberg, fruktträd finns underbara människor som delat med sig av sina liv för att ge mig information till min uppsats. Att komma från ett rikt land till ett fattigt sätter mig direkt i en position ovanför dem enligt det kapitalisktiska systemet. När jag erbjudit ersättning för boende och kost ute på landsbygden har de promt tackat nej. Jag var lite orolig innan resan hur folk skulle uppfatta mig, att jag snokade runt eller att jag skulle kunna hjälpa dem med ekonomiska resurser. Men människor jag mött har sagt att de är glada och stolta över att jag ville komma och hälsa på just dem, att deras historier och liv betyder något för någon annan mer än dem själva, att deras sätt att leva och tänka kan lära och inspirera andra. Det finaste jag fått uppleva är allt jag förbannat, att få ta del av det som verkligen är vad som Nicaragua består av. Jag förstår nu mer än innan att fattigdomen är institutionaliserad och att nicaraguanerna själva besitter en stor rikedom, vilken är viljan att kämpa och att organisera sig för en bättre levnardsstandard. Jag har också förstått att Nicaragua är enormt rikt land med alla naturresurser. Jag frågar mig bara hur och när kommer nicaraguanerna att få ta del av dessa? Kommer det vara möjligt innan resurserna förstörs?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *